Om sorg Ännu en morgonpromenad. Sakta och tungt lyfter jag fötterna, trevande efter fotfäste i denna nya värld. Denna värld utan min själs syster, min vän. Hur ska livet levas nu? Sorgen ligger som en tung filt över mina axlar. Skuggande mina ögon. Med sorgen kommer alla om bara, all ilska och all vägran att acceptera, alla varför, all vanmakt och otillräcklighet inför att se en vän tyna bort. Med sorgen kommer all ledsenhet över de ögonblick jag inte fick, inte tog mig tid till, inte kommer att få med henne. Det orättvisa, det oacceptabla i hennes död fyller mig, gör mina fötter så tunga att den korta promenaden känns som som en brant backe utan slut. Jag går in i hagen, släpper lös Charlie och går sakta, nästan motvilligt, mot mitt Anna träd. Väl framme vill jag lägga mig på marken under det, skrika, gråta och stänga ute den värld som saknar Anna. Jag är så ledsen, så trött. Jag lutar pannan mot den skrovliga barken, och ger upp. Tårarna blöter barken, jag hulkar och snörvlar en stun