Om att söka efter frid

Jag var helt övertygad om att den gömde sig här mellan träden, i gläntan eller vid den stora stenen som ser så mjuk ut med sin luva av grön mossa.

Men nej, inte heller där hittar jag den. Så jag söker vidare, letar i fårhagen där lammen bräker efter flaskmat,  i trädgården under lönnen. Där tror jag att jag hittat den, men så börjar det regna och vips är den som bortblåst och jag får gå in. Jag gör en kopp te, men när den inte ens skymtas i botten av den så ger jag upp. Jag kryper upp i sängen med värmedynan på ländryggen och känner efter hur det känns att ge upp.  

När jag är klar med att känna efter blir jag sittande i sängen, stirrande på väggen mitt emot. Tjorven, den svart vita katten lägger sig strax intill. Jag lyssnar på husets ljud. Tramp, mummel, symaskin, en dörr som stängs, eller öppnas, en hundsuck. Väggen är fortfarande vit, men kanske den skiftar lite i grått? Äh, vem bryr sig, tänker jag och andas så där så jag lägger märke till det. In... och ut. In... och.... där! Där fanns den, äntligen, friden. I mellanrummet mellan in och ut andningen. I pausen. Jag känner hur jag slappnar av, hur friden sprider sig från mellangärdet upp till axlarna, ner i benen och ända upp till hårbottnen. Jag vilar en stund, eller två, här i nuet, i mellanrummet. Jag och katten. 

Till Anna

Den lilla lågan brinner tveksamt till en början, men snart får den kraft och jag sätter ner lyktan vid ditt träd. Tar ett steg tillbaka och låter tårarna rinna. Som du fattas mig.

Sorgen som har kommit och gått i vågor sköljer ännu en gång över mig. Jag överlämnar mig åt den. Vid det här laget känner jag väl dess olika röster. Den där som inte vill acceptera, som vill skrika åt orättvisan, skrika i vanmakt. Den rösten är lite tystare numera, liksom den där rösten som viskar om borden, om bara, som ångrar att jag inte valde att vara mer med dig, att livet fick passera så fort. Den rösten talar också om min egen dödlighet, om de stunder som nu passerar, om hur jag borde gripa dagen.

Jag tittar upp mot himlen genom kronan på trädet och lyssnar till den sorg som talar ur kärlek. Och den rösten säger tack. Tack Anna. Syster. Hermanita.

Det har hänt några gånger i mitt liv att jag omedelbart känt igen en för mig ny människa. En igenkänning som är så definitiv att jag aldrig tvekat på den. Men där är du ju, syster!

Med dig, Anna så kände jag igen dig redan innan jag träffat dig. Därför var det en självklarhet att bjuda in er till vårt nyårsfirande i Jularp innan ni ens flyttat in.

Och så kom klev du in i mitt liv även denna gång. Du tog plats med en självklarhet, med ditt skratt, din dans, din närvaro.

Vi delar kärleken till djuren, till naturen, till Jularp. Genom åren har vi funnits där för varandra, som grannar, som systrar.

Det var också självklart att du skulle vara del av kvinnocirkeln. En gång i månaden, genom åren har vi träffats och delat med öppna hjärtan. Vi har skrattat, gråtit, dansat, ljudat, mediterat och framför allt lyssnat på varandra. Vi har skrikit ut vår ilska, vi har vilat tillsammans, nära.  Ett systerskap som är så viktigt, så vackert och så innerligt. Att vara sårbara med varandra i tillit genom livets att skiften. Så många gånger du har suttit med vår talking stick, vår uggla, och öppnat ditt hjärta för oss. Tack Anna.

Jag bär i mitt hjärta något av det sista du sa till mig, till oss, din mamma och mig när vi låg och höll om dig där på sängen i vardagsrummet på Ullstorp. Vi pratade om att räcka till – och du talade om hur du var buren av all kärlek du fick, och hur vi lever vårt liv jagande tillräcklighet när det var så uppenbart för dig att vi alla är helt och hållet tillräckliga, och älskade precis som vi är.

Tack Anna, syster min. Alltid.