Kära dagbok

Nu var det alltför länge sedan jag skrev. Varför? Under min sjukskrivning skrev jag på min saga, boken som (mycket) långsamt tar form . Det skrivandet är en lek, en fantasi, bilder som spelas upp som jag försöker uttrycka. Men en lek som kräver utrymme i tid och också i tanke en som kräver lugn  och prioritering.

Dagboksskrivandet är för mig terapi, och en utsträckt hand mot världen. Mot er som läser. En bön om förståelse, att bli sedd, en vilja att dela mina insikter, att kanske nå någon som behövde läsa just detta, just idag. Påminnas. Precis som jag blivit påmind. Detta skrivande kräver reflektion i vardagen, viljekraft,  tid, och mod att vara sårbar. Jag vet inte vilket av detta som har saknats, eller om det är lite av varje, men jag är i alla fall glad att jag nu skriver i dig igen, kära dagbok. 

Det har varit omtumlande att komma tillbaka på jobbet igen. Smärta och trötthet har utmanat. Och en del stress.. Mycket har jag halkat efter i och listan på det som behöver göras har varit lång. 

Nu så här på min lediga dag, just hemkommen från promenad tar jag tid att reflektera över de senaste dagarna på jobbet.

Jag lutar mig tillbaka mot min välsignade värmedyna och tänker på de där besöken igår, eller var det i förrgår?

Jag satt vid mitt skrivbord och skrev journalanteckning från mötet vi haft. Jag har lärt mig att göra det så snart som möjligt efter mötet -  medan det är färskt i minnet och mötesanteckningarna förhoppningsvis förståeliga. Jag ville bli klar, snabbt, hungrig och lite kissnödig som jag var. 

Det knackade på dörren, igen. Jag tittade upp, tog ett andetag och öppnade. En av mina återkommande små patienter klev resolut in med tummen upplyft. Jag hjälpte honom med tummen, tvättade och satt på ett nytt plåster. Med ett -Hejdå var han borta igen och jag återtog min plats vid datorn. Två ord senare  öppnades dörren igen, denna gång utan knackning. -Syster Ninna, får jag komma in? Givetvis, du är alltid välkommen, svarar jag inte heltn sanoch stänger datorn. En fot som stukats. jag ger foten min omvårdnad och uppmärksamhet, bandage och salva, sedan linkar hen iväg. Jag återvänder till datorn, gör en minnesanteckning om att föra in besöken i journalen så fort jag fått gjort mötesanteckningarna. När jag ska skriva namnet på den andra eleven blir pennan still över post-it lappen. Vem var det som var här med foten? Jag inser med förskräckelse att jag sett foten, men inte eleven. Varför? Därför att jag var på väg tillbaka till datorn vid hela besöket, inte där, inte på riktigt. Min hjärna var med, kontrollerade foten och bedömde skadan, men mitt hjärta var inte med. Jag såg inte eleven, vem var det, hur mådde hen, vad behövde hen? Jag gick ut i korridoren och kunde snabbt reda ut vem det var. Men så här i efterskott reflekterar jag över vad stressen gör med våra möten, när vi ständigt är på väg någon annan stans, till nästa destination, handlingslistan, mötesprotokollet. Att vara närvarande. Det var en av mina viktigaste insikter jag tog med mig hem från Kenya, att de aldrig verkar vara på väg någonstans. De har alltid tid. Vilket innebär att inget möte någonsin börjar på utsatt tid, men också att man faktiskt har tid att möta, att se den andre.

Jag tänker att om jag inte är där, inte ser med hjärtat så stänger jag av medkänslan.

När jag frågar mig var gör det ont, egentligen, för eleven med magont eller huvudvärk, vad som ligger bakom för denna människa öppnar sig en möjlighet till förståelse som bara medkänsla kan ge. 

Plötsligt överväldigas jag av skuld för alla de möten jag inte varit närvarande i , de barn jag inte sett, upptagen av min egen agenda, skulden väller över mig som ett tryck över bröstet. Jag blundar, sitter med känslan av misslyckande en stund, andas in, och ut känslan.

Känner hur jag delar den med många, vi som vill så mycket, men inte kan, inte orkar hela vägen till det ideal vi strävar efter. När känslan inte bara är min utan vår, när den får rymd och plats kan jag slappna av inför den, och låta mitt hjärta, min medkänsla omfamna den. Jag lägger en hand på bröstet där känslan är som starkast och mumlar mitt det är ok, det är ok. Förlåt. 

Förlåtelsen kommer sakta och lite tveksamt. Kan jag förlåta mig? Kan jag vara medkännande med mig, lyssna och se mig och mina behov? Kan jag låta förlåtelsen vara som en bro över den distans som hjärnan, stressen skapar mellan mig och nuet? mellan min hjärna och mitt hjärta, mellan mig och andra? 

Kanske. Jag vill i alla fall försöka. 

Om vikten av pauser

Det är så väldigt stilla. Från köket hörs de dämpade tonerna från högtalaren, spelande för katten som sover i lådan och äggen som förhoppningsvis börjar fyllas av liv i kläckaren. Jag känner inte igen låten, men njuter av ljudet av saxofon och piano. Elden i brasan har börjat falna. Ute är det höst.

När nu femte veckan av sjukskrivningen snart har gått har jag anpassat tempot och kraven. Promenader, övningar och hushållsgöromål varvas med läsande och skrivande. Saker som har legat i väntan på att tid finns blir så sakteliga gjorda, en låda rensad, bilder beställda, fotobok från Kenyaresan likaså.  

Mellan aktiviteterna, så vilar jag bara. Sitter eller ligger och andas och tittar och tänker. Ofta fylld av lugn och tacksamhet.

Men inte alltid. Ibland kommer den dömande rösten fram, och påpekar allt som inte är som det borde. Hur jag själv och andra, livet borde vara annorlunda. Hur saker borde göras av mig av andra, hur jag borde gjort annorlunda, möjligheter som missats, människor som sårats under livets gång. Alla om bara, alla borden som kantar ett människoliv. 

Som nu, när jag tar upp mobilen och möts av nyhetsflödet, och plötsligt går jag in i dömande, i ilska över det som skett i världen, lidandet, ofta onödigt, för vad? Makt, hämnd? Jag känner knuten i magen, hur hjärtat slår snabbare. Hur kan de?

Om jag har tid och ro att pausa där så kan jag upptäcka att under ilskan gömmer sig rädslan - hur ska det gå för världen? För våra barn? Mina ögon tåras. jag vill fly, inte veta, inte känna. Men om jag stannar i rädslan upptäcker jag vanmakten. Man kan drunkna och förgås av vanmakt. Men om jag låter mig andas i den, mjuknar inför den, låter mig sjunka till botten av den landar jag i sorg. Djup sorg. Bottenlös sorg. 

Men där, om jag kan vila i sorgen, verkligen känna den, så kan jag hitta dess center, källan. Och källan är kärlek. Allomfattande kärlek.

Till mig, till livet, till kärleken själv. I kärleken finns tron på det goda i allt, guldet under leran. Skönheten, medkänslan, förlåtelsen. Där kan jag hitta kraft, där kan jag vara med mig i frid.  

Jag andas. Känner friden, stillheten. Tittar ut på en värld som är vacker. Inte perfekt, långt ifrån, men oh så vacker. 

Om vikten av skönhet

Det här blir tredje gången jag har fått trycka på pausknappen i livet under en längre tid. Men denna sjukskrivning känns annorlunda, och jag börjar inse varför, nu, i återhämtningen efter mitt byte av höft, till skillnad från efter och under cancerbehandling och hjärnhinneinflammation så är det främst kroppen som behöver läkas. Mitt huvud är förstås påverkat, med behov av vila och egenvård, men inte alls på samma sätt som de båda andra gångerna.

Att kroppen sätter stopp men huvudet vill erbjuder andra utmaningar, jag har svårt att ha tålamod med mina begränsningar, svårt, väldigt svårt, att ligga och titta på dammråttor som leker tafatt i hörnen och otåliga hundar som behöver promenad.

Så, nu står jag inför ännu en möjlighet till personlig utveckling när jag betraktar min frustration.  Inte någon välkommen sådan, men likväl är den här i mitt liv nu, att hanteras eller ignoreras, men det senare brukar sällan vara effektivt i längden.

Att hantera denna sida av mig är att se den, låta den vara, låta den få omsorg, skratta med den, hålla den i kärlek. Inte försöka trycka tillbaka, analysera eller ignorera. Inte förändra utan stå ut med känslan. Titta på den, hitta källan till den;  Och ja, jag vet varför, typ, det handlar om del av mig som vill manifestera sig i världen genom görandet.  Genom den ständiga medvetenheten om andras behov och min ansvarskänsla inför dem.

Det handlar om vem jag är i världen. Hur jag manifesterar mig, vilket avtryck jag vill göra, tänker jag när jag med mina kryckor linkar fram i trädgården. Jag stannar till, tar en paus bland känslor och blött gräs. Jag ser mig omkring - dahliorna blommar fortfarande i rött gult och lila. Jag låter mig fångas av deras nytvättade skönhet. 

Efter en stund hämtar jag en sax och väljer med omsorg ut en blomma att ta med in. Sätter den i vatten. betraktar. Min önskan att skapa skönhet, att göra världen lite vackrare är också en del av den jag är, ett sätt i det lilla som är tillräckligt, som min kropp kan klara. Så där står blomman, bland dammråttor och annat ogjort, och är helt och hållet tillräcklig i sig själv, genom mig. Det känns bra, tänker jag och går för att vila en stund. 

Om den tid jag lever i

Plötsligt har jag tid. Tid att vila, tid att reflektera, tid att skriva, att läsa. Tid att skålla på mobilen och försöka förstå den tid vi lever i.

Jag är ett barn av min tid, en tid då kriget var kallt, ett hot i fjärran, långt borta från vardagen. Skinnhuvuden fanns och våld och rasism, men inte nära mig. Världen var förståelig. Miljöhot fanns, freon och DDT och de hanterades. Svält i Afrika och världen med Bob i spetsen samlade in massa pengar. Världen var, livet var hanterbart.  

Min känsla är att den numera är så mycket mer svårhanterbar, så mycket mer svårförståelig. Inget är svart och vitt. En klimatkris som borde vara hanterbarare blir omöjlig då världens ledare och världens folk inte ens kan enas om att den ÄR. Det är inte längre ok att reagera mot folkmord och klimatnödlöge utan att riskera att bli smutskastad, arresterad och hånad. Så få saker är heliga. Det känns som att det finns så mycket ilska, mer eller mindre återhållen ilska som visar sitt ansikte i kommentatrorsfält och snabbkasseköer och inte minst i skolans korridorer.  Dömande, vi och dom tänk. Fula ord, nedsättande kommentarer, våld - det är inte konstigt att barnen tar efter. 

Allt detta medan världens politiska ledare är allt annat än förtroende ingivande och vi uppmanas förbereda oss för det värsta. 

Hur ska man förhålla sig till allt detta? Planera framåt, ha hopp? Min vardag har nu fler gånger blivit i högsta grad påverkad av denna omvärld, torkan 2018, Covid, kriget i  Ukraina  var alla kännbara här hemma. Vad blir det härnäst? Hur kan vi förbereda oss för det? 

Vanmakt, oro, skuld för att jag gör för lite eller fel fyller mig när jag läser nyheterna. 

Jag lägger ifrån mig telefonen och blundar en stund. Låter det kännas det jag inte vill känna  kännas. Är i det en stund eller två. Känner efter vart det sitter - orosklumpen i magen, skulden och hjärtat, stressen i huvudet som ett myrbo. 

Låter känslorna vara motståndslösa, växa och värka. Sedan - vad behöver jag? En hand över hjärtat, mjukt, ingen lösning, bara kärlek till den människa jag är som känner det jag känner. 

Låter värmen från handen värma upp, lösa upp knutarna. 

Sedan, efter, går jag ut. Jag hämtar en grep och gräver upp potatis till middagen. Tittar till äppelträdet och njuter av dahlians färgprakt. 

Jag min blåbärsbuske och planterar om den till en bättre plats och planerar för nästa års blomsteräng.  Kanske vi ska skaffa bin? 

Nöjd ser jag mig omkring i trädgården. Det är inte mycket, detta jag kan göra, men det är något, och det är begripligt. 

Om tacksamhet och sorg

Det är mörkt. Smärtan strålar ner i benet, ingen sovställning är bekväm. Jag försöker justera men får återgå till ryggläge med kudde under knäna. Jag suckar, känner sårbarheten som hör till de sömnlösa nätterna. Jag stirrar ut i mörkret, bara jag, smärtan och tankarna.

Då känner jag en blöt nos mot handen. En liten slickning och ett buff påminner mig om att jag inte alls är ensam. Nessi är här med mig. Hon makar sig närmare och lägger sitt huvud på min mage. Plötsligt känns allt mycket bättre. Jag stryker hennes lena öron, kliar bakom dem och vi är båda tröstade av varandras sällskap.
Nessi har bott hos oss ett halvår nu. Ända sedan hennes matte, min älskade syster och vän lämnade oss. Eller, Annas kropp lämnade oss, för Anna finns här fortfarande. Jag kan se hennes kärlek återspeglas i Nessis ögon, jag kan höra hennes skratt när vinden viner i Jularps bokskog.

När jag ligger här i natten med Nessis huvud på min mage känner jag hur sorgen bubblar upp igen, men den är blandad med en massa tacksamhet. Jag är tacksam för att jag fick ha Anna i mitt liv i några ögonblick. Och jag är tacksam för att jag fick glädjen och äran att bli Nessis nya matte.
Till ljudet av en snusande hund och den vaga förnimmelsen av en hand som stryker mitt hår, somnar jag äntligen.

En saga om hösten

Hon vaknade, kisande mot ljuset från den gryende solen. Hon sträckte på sina stela leder, skakade sömnen ur håret och steg upp från sin mossbädd. Var det dags? Hon doftade i luften, som rävhonan efter rönnbären. Nej, snart, men inte ännu. Hon slog manteln om sig och gick fram till klippan där hon kunde se ut över dalen, satte sig på en slät sten och väntade. Var det något hon lärt sig så var det vikten av att vänta. Vänta på rätt tid. Sin tid. Om hon kom för tidigt, eller för sent, rubbades balansen.

Så hon satte sig tillrätta och såg dagarna passera, såg ögonblicken avlösa varandra som ett pärlband av tid. Rävhonan, mätt av rönnbär gick förbi. Deras ögon möttes, rävens gula blick, hennes bruna guldskimrande. De hälsade respektfullt på varandra, båda medvetna om den andras betydelse innan räven slank vidare på sin eviga jakt på mat. Örnen flög förbi och skrek sin hälsning, hon förste undan det långa bruna håret med de silvergrå slingorna och tittade leende upp på sin vän.

När väl tiden var inne reste hon sig och hennes blick vilade en stund på molnen som flög förbi, som för att söka bekräftelse.

Ja, det är dags, sa hon till vinden och började långsamt stampa med fötterna. Jorden vibrerade under henne till svar när hon tog sin trumma för att annonsera sin ankomst.

Ljudet ekade i skogen, och allt det levande visste att nu, nu är hösten här.

Med trumman i hand vandrade hon ut i landskapet. Hon gick förbi stugor där man travade upp veden utanför, där höet torkade på skullen – de var beredda på hennes ankomst, bra. Hon passerade hjortarna som brölade sitt svar och ekorrar som skyndade på sitt samlande lite extra. Hon lät löven färgas i gult, orange, rött och brunt.

Hon sjöng och trummade för dem alla, en sång om mognad, om mättnad, om vila, om jord. Hon mötte syster sommar, som alltid så här års, de omfamnade kärleksfullt varandra. Några dagar vandrade de tillsammans, innan Syster sommar slutligen drog sig tillbaka mot sin viloplats och Höst sin vandring genom skogar, över åar, längs stigar och fält.

Hon gick in i städerna, längs gatorna, men där la man knappt märke till henne.  När hon så kom fram till havet blev hon ståendes, länge, med fötterna i vattenbrynet, begrundande tidens gång och känslan av sand under fötterna.

Hon märkte inte den lilla flickan som satt i sanden bakom henne. När flickan tittat klart reste hon sig, borstade sanden från sina bara knän och sprang på lätta fötter in till mor i stugan. Mamma, ropade hon, vet du vad, nu, nu äntligen, är det höst!

När hösten knackar på

Så en dag är hon här. Jag kan ana henne nalkas genom mot sovrumsfönster, i de gulnande bladen på körsbärsträdet. Jag doftar henne i luften, mättad, jordig, mogen. Hör henne i tystnaden i skogen, i dovhjortarnas bröl.

Hon närmar sig artigt vår gård, knackar på först för att se så att hon är välkommen. Inte som sina syskon, som vintern som dundrar in, slår sig objuden ner och kräver uppmärksamhet, eller som våren som smyger in, så blyg och tveksam, man anar henne, men så är hon försvunnen igen. Det tar många visiter innan man kan lite på att hon är här för att stanna. Sommaren däremot dansar in, utan blyghet, med en visshet om att hon är välkommen som den favorit hon tycker sig vara.

Men Hösten, hon knackar på. Ber om ursäkt för att hon stör och annonserar att det är dags att låta sommaren vila och hålla höst.

Hon kommer med färger i gult, rött, lila och brunt, jordiga, guldiga färger. Mättnad, skörd, vila. Dagarna blir kortare, vi drar oss inåt, men stänger inte in oss som på vintern utan håller dörren öppen för trädgård, eld och skogspromenader med koftan på och svampkorgen i hand. Man måste så mycket mindre än innan, borde mindre också.

Luften är lätt att andas. Frisk och klar i lungorna. Så jag öppnar villigt dörren när hon knackar på, fru höst. Vi sätter oss vid köksbordet och pratar om hur sommaren varit, reflekterar. Vi delar en kanna te som vi dricker med båda händerna om våra varma muggar, njutningsfullt. Sedan tar vi en promenad i trädgården, ser på det som blev gjort och på det som inte blev gjort. 

Hon tar min hand och vi vandrar ut i skogen där löven längtar efter att släppa taget och få låta tyngdlagen föra dem till marken. Jag trivs i hennes sällskap. Hennes ögon glittrar guldskimrande, hennes skratt är djupt och fylligt när vi ser ekorrarna leka tafatt längs stenmuren.

Vi gör en eld intill den mörka tjärnen, låter björnbären som den stickiga busken tveksamt lämnade ifrån sig färga våra lättar blå medan dagen går mot skymning och jag vilar tacksamt i höstens famn.

Välkommen höst.  

Att ta rygg på ett träd

Jag lutar ryggen mot trädstammen. Det är varmt idag och stammen känns sval mot ryggen. Sval och slät, nästan mjuk.

Jag blundar och tar in trädets närvaro i mitt nu. Det flyttar in, tar plats i mitt medvetande. Stabilt, till synes orubbligt. Hårt, fast men ändå levande. Självklart. Jag följer trädets form, ner i marken, dess rotsystem som breder ut sig längre än man tror. Rottrådar som möter jord, mörker, fukt, och annat som lever, samarbetar i symbios.

Jag blir längtansfullt avundsjuk på dessa livsformers förmåga att samexistera utan konkurrens, så olikt människan. Jag följer trädets väsen upp genom stammen, känner dualiteten mellan det hårda, stela och det levande flödet genom stammen. Sedan upp, upp. Förgrening, luft, rörelse. Kittlande löv, fågelbo. Ljus. Öppnande mot himmelen. Mot sol, regn och vind. Liv. Jag tittar upp. Känner trädet. Vilar här, tillsammans, en stund. För det är ingen annan stans jag borde vara just nu.

Sagan om en bäck

Hur mycket hon än försökte kunde hon inte dra sig till minnes hur hon blivit till. Ur inget, eller hade hon kanske skapats från en annan form? En liten fjällsjö, eller ett regnoväder, tja en skur eller en källa från underjorden i en dal mellan fjällen. Hon visste inte, men tyckte mycket om att föreställa sig olika alternativ. Hennes favorit var nog ändå källan...

Det första klara minnet var att rinna nerför som en rännil, inte mer, men så klart vatten, iskallt och rent, nästan sött i smaken. Länge rann hon, ibland under jord, ibland över. På ett ställe passerade hon en vandringsled,  där tyckte hon om att vara, för törstiga vandrare kunde skopa upp hennes vatten i en kåpa som hängde över henne på ett snöre fastsatt vid en trästolpe. Hon undrade ofta vilken vänlig själ som ordnat med detta? Vandrarna som smakade på vattnet brukade alltid sucka och kommentera hur kallt och gott vattnet var och hur fantastiskt det var att man kunde dricka det. Det sista gjorde henne förbryllad, fanns det vatten som inte gick att dricka? Varför då? Men vandrarna gick vidare utan att ge någon förklaring så hon blev kvar med sin fråga medan hon rann ner mot dalen.

Väl nere märkte hon att hon rann förbi fler hus och vägar, hon såg och upplevde och växte. Vatten från diken och andra bäckar fyllde henne. Under en period tappade hon sig själv i denna process. Vem var hon, egentligen?

Men hon fortsatte rinna, flyta fram för vad annat kunde hon göra? Hon rann ofta sakta och stadigt men det hände att hon fick energi och flödade med kraft och styrka, ibland säker på sug själv och sin vilja ibland av bara farten, kastade hon sig ut över stenar och grenar. En gång fastnade hon. Ingenstans kom hon. Jaha, tänkte hon, är det sp här jag slutar? Hon hade nästan accepterat detta när hennes vatten letade vägar genom bäverns bygge, runt och nedanför ich vips var hon ute på andra sidan. Hon andades ut och flöt på.

Ganska snart kom hon till ett vägskäl, bäcken delade sig. Blev två. Hur skulle hon välja? Länge stannade hon utan att kunna välja, livrädd för att välja fel. Men så en natt under fullmånen simmade en and igenom hennes vatten, den var så vacker i det vita ljuset att hon bara måste följa efter. Och vägen öppnade sig för henne, självklart var det här hon skulle vara. Denna lektion av tillit tog hon med sig i sin krokiga livsbana.

Ofta glömde hon den, men så kom månljuset och påminde henne. Hon rann på, och tog det livet gav med sig på sin färd.  Det skitiga, skräpet, det vackra löven, blommorna. Men mest tog hon med sig upplevelsen av att vara. Hur solen speglade sig i hennes yta, hur hon kittlades av löven från en björk kvist, hur mossan doftade då den växte mjukt ner i henne. Vissa upplevelser var starkare än andra. Barnen som seglade med barkbåtar, deras skratt, regnet som fyllde henne så hon flödade över, mannen som svalkade sin trötta fötter i hennes svala vatten. Din lilla fågeln som badade i kanten fick henne att fnittra. Kossan som törstigt drack fick henne att hisna. Hon gjorde sitt bästa för att leva väl. Så fortsatte hon att flöda neråt.

En dag kom hon till ett stup. Det fanns ingen annan väg än över det. Hon var så rädd. Blev stående på randen, länge, innan hon i månskenet lät sig falla. Hon blev mottagen av sig själv. Välkomnad. Stärkt flöt hon vidare, samlande upplevelser, lärde sig att låta det som inte var hennes, eller inte gagnade henne falla till botten, det var lättare i lugna flöden, då tid fanns för reflektion.

En dag började en längtan växa i henne. Hon visste inte varifrån, men kanske måsarnas skri väckte den. Det var i alla fall då det började.

Hon längtade.... hem. Att få vara del av något större. Hon följde sin längtan, på hejad av månen. Så en natt i månens sken flöt hon ut i havet. Då, äntligen, mindes hon var hon kom i från. Hon var hemma.

Om min historieberättare

Hon följde med mig på morgonpromenaden. Strax bakom mig gick hon, utom räckhåll men ändå påtaglig i sin närvaro. Jag försökte ignorera henne, men det gjorde henne bara starkare. Jag försökte gå ifrån henne, men hon bara log och ökade takten hon också. Jag beslöt mig för att låta henne vara.

Det var en vacker morgon, lite kylig som sommarmorgnar kan vara. Jag önskade att det varit lite varmare så att jag kunde ta ett morgondopp. Knappt hade den önskan svävat iväg förrän jag hörde henne viska:

- Men nog hade du kunnat bada ändå? Förr i tiden hade du inte backat för lite kyla, ha, när har du någonsin ångrat ett bad? Du borde verkligen ha åkt och badat, då skulle du må så mycket bättre.

Ja, antagligen hade hon rätt tänkte jag, och kände hur jag blev stressad, för känslan av att jag verkligen inte orkar med bad-projekt var överväldigande. Jag försökte skaka av mig känslan av borde åka och bada, misslyckades, packade den i ryggsäcken och gick vidare. Jag tittade runt mig, på de orangegula sommarblommorna och där, se det skimrade gult – kantareller! De regniga veckorna som varit har bäddat för svamparna. Jag borde verkligen plocka dem.

Hon hinner ifatt mig och hennes viskningar är enträgna:

-Ja, det borde du. Nu, annars kanske någon annan hinner före! Men du skulle ha dem till lunchbesöket på tisdag, det är ju om en vecka, det är för tidigt att plocka nu.

Jag har inte med mig något att plocka i, försöker jag svara, men hon lyssnar inte. Hon pratar om lunchen som ska lagas, om vad och hur och när och borde.

Jag känner ryggsäcken bli tyngre när jag lämnar kantarellerna och fortsätter förbi hallonbusken. Inte heller dem kan jag plocka tänker jag innan hon börja tjata om det, förresten är det inte riktigt tid ännu. Det blir nog inte så många bär i år, det har varit för kallt, för torrt, för blött. För allt.

Hon plockar upp tanken och börjar prata om klimatförändringarna, om den stora rädslan, hotet, om hur jag borde manifestera, agera, NU innan det är för sent. Hon har fått vatten på kvarnen och mal vidare: Agera ja, Gaza, var händer där, vad gör du? Och tänk på barnen i Texas och alla andra barn som skadar sig, som svälter… var är världen på väg och vad ska du göra? Vad borde du göra? Något i alla fall! Hon skriker nu, lassar på med borden och ansvar som liksom stenar läggs i ryggsäcken. Tyngden gör att jag börjar knäa. Men tycker att jag förtjänar allt detta. Jag tillhör de lyckligt lottade. Jag borde vara tacksam, njuta, av min familj, av alla gåvor jag får. Av min trädgård. Hon hör min tanke och fyller på: 

- Ah, trädgården ja, har du sett hur ogräset växer, mumlar hon, där hon sitter på mina axlar. Grönkålen syns knappt, och sniglarna har kalas. Kom igen nu. När du kommer hem måste du rensa. Och apropå hemma: barnet där hemma, han har tråkigt, du borde se till att han kommer ut, träffar kompisar och.. och.. och…

När jag kommer in i hagen kryper jag under tyngden av ryggsäcken och av min följeslagares ord. Vid Annas träd blir det för mycket. Jag stannar, hon hoppar av ställer sig bredvid mig och skriker om det stora misslyckandet. Jag kunde inte rädda henne. Om jag bara hade… men det blir för tungt, nu orkar jag inte mer.

Jag faller ihop. Låter tårarna rinna. Låter henne hoppa omkring mig, skrikande tills även hon verkar tröttna.

Jag ligger där en stund för jag kan inte annat. Känner... skuld, skam, misslyckande, stress. Världen behöver fixas, livet behöver fixas, jag behöver fixas, bli bättre på så många sätt.  Det är mitt förbannade ansvar, men jag är så trött, jag vet inte var jag ska börja, jag vet inte hur jag ska orka, hur jag ska hinna.

Alla tankar tar plats, alla känslor får vara tills de tar slut. Tills jag ger upp.

 I tystnaden som följer hör jag ett mjukt varmt skratt och tittar förvirrat upp. Nessie kommer springande, hennes öron flaxar, hennes svans viftar. Hon sätter sig nära, sådär som bara hon kan. Jag är så slut att jag bara kan ta emot. Jag ligger där och känner mig omfamnad.

-Det är ok, viskar kärleken, du är ok. Livet är ok. Du är tillräcklig, du gör tillräckligt. Du är hållen. Du är älskad. Allt kommer att bli bra. Lita på mig. Du räcker, du ska bara vara. Nu. Det räcker. Viskandet blir som en vaggvisa. 

Vinden leker i Annas träd och löven viskar. Jorden under mig håller och bär och Nessies päls är mjuk som sammet.

Då känner jag hur min följeslagare, min historieberättare, lägger sig bredvid mig, nära. Jag hör hennes hjärta slå och jag håller om henne. Känner hennes skuld, hennes skam, hennes stora ansvarskänsla. Jag bara håller henne. Håller hennes stora kärlek, hennes stora rädsla. Vi ligger där. Nära. Tillsammans somnar vi. Vilar i gräset under trädet och förlåter varandra. 

Om verkliga och overkliga problem

Det är tvättdag. Inne och här ute. Efter nästan ändlösa vår dagar med nästan ändlösa att göra listor i en vår grönskande trädgård sköter nu moder jord om en efterlängtad heldags vattning. När inomhus-städet är klart sätter jag mig och lyssnar på utomhus städet.

Dropp dropp dropp på altan taket. Jag lyssnar efter ljudet av torr jord som blöts upp, vatten som letar sig ner mot rötter. Rötter som suger i sig de livsavgörande dropparna. Allting njuter, gläds, även jag. Vatten är bärare av liv. Utan vatten, inget liv. Inget gräs för fåren att beta, inga blommor eller surrande insekter som föder fåglar.

Så enkelt är det, en sanning så självklar att den tappas bort i denna komplicerade värld av påhittade problem, skräckinjagande och oförnekbara men likväl påhittade av oss människor, vilsna, borttappade bland Bitcoins, gatlampor, influencers och maktgalningar bakom skottsäkra glasrutor, leende tittande på när vi förgör varandra.

1. Overkliga problem, långt ifrån droppandet av efterlängtat regn en vårdag i nådens år 2025.

Om skuggor

Jag tror att jag sitter kvar en liten stund till, tänker jag, makar på mig och lutar ryggen mot den svala stenen.

Bäcken framför mig rinner stilla förbi, utan att lägga märke till mig eller hundarna som gjort mig sällskap till den nu tomma fårhagen. En fågel kvittrar, en insekt, kanske en humla, surrar förbi. Vinden som skakade om i grenarna på de nu tysta träden har stillnat.

Jag ser mig omkring på nuet en stund, men sedan när jag tittar längre in, får jag syn på skuggorna, alla de skuggor av den tid som varit.

Jag ler åt skuggorna av släkten som jagar barkbåtar i bäcken, tjoande och skrattande under en av alla påskfester.

Jag ser små skuggor av valpar, runda, mjuka, ivrigt upptäckande.

Jag ser familjen på äppelblomspicknick under de blommande träden. Barnen små och lekande.

Jag ser mig själv med den minsta lilla barnagästen vi haft i famnen, hennes hand stor som min tumme.

Min blick snuddar vid skuggan av  mig själv görande morgonyoga på det där platta stället vid bron. 

Länge tittar jag på skuggorna och minns. Jag minns och jag ler.

Men så tittar jag ännu djupare och då får jag också syn på de mörka skuggorna, de ovälkomna gästerna, den jagande hunden, de skygga korna, det lidande fåret. Jag anar spåren av tårar i gräset, av stress över nedfallna staket och rymmande får. Jag ser mig själv när jag försöker acceptera förluster och cancerdiagnos. Ja, de mörka skuggorna är många. Men inte lika många som de ljusa. 

Jag tittar på det mörka vattnet i bäcken som så stilla flyter fram, liksom tiden, hela tiden förändring, åldrande och växt. Förluster, sorg och lidande. Mörkt, tungt och smärtsamt ger det djup, perspektiv, lärdomar till livet. Ger det andra, det ljusa glittrande ett regnbågsskimmer -  ett djup av tacksamhet. Av meningsfullhet, av varsamhet inför livet så fyllt av ögonblick som bara kan upplevas som de är, i ljus och mörker. 

Livet. 

Om att söka efter frid

Jag var helt övertygad om att den gömde sig här mellan träden, i gläntan eller vid den stora stenen som ser så mjuk ut med sin luva av grön mossa.

Men nej, inte heller där hittar jag den. Så jag söker vidare, letar i fårhagen där lammen bräker efter flaskmat,  i trädgården under lönnen. Där tror jag att jag hittat den, men så börjar det regna och vips är den som bortblåst och jag får gå in. Jag gör en kopp te, men när den inte ens skymtas i botten av den så ger jag upp. Jag kryper upp i sängen med värmedynan på ländryggen och känner efter hur det känns att ge upp.  

När jag är klar med att känna efter blir jag sittande i sängen, stirrande på väggen mitt emot. Tjorven, den svart vita katten lägger sig strax intill. Jag lyssnar på husets ljud. Tramp, mummel, symaskin, en dörr som stängs, eller öppnas, en hundsuck. Väggen är fortfarande vit, men kanske den skiftar lite i grått? Äh, vem bryr sig, tänker jag och andas så där så jag lägger märke till det. In... och ut. In... och.... där! Där fanns den, äntligen, friden. I mellanrummet mellan in och ut andningen. I pausen. Jag känner hur jag slappnar av, hur friden sprider sig från mellangärdet upp till axlarna, ner i benen och ända upp till hårbottnen. Jag vilar en stund, eller två, här i nuet, i mellanrummet. Jag och katten. 

Till Anna

Den lilla lågan brinner tveksamt till en början, men snart får den kraft och jag sätter ner lyktan vid ditt träd. Tar ett steg tillbaka och låter tårarna rinna. Som du fattas mig.

Sorgen som har kommit och gått i vågor sköljer ännu en gång över mig. Jag överlämnar mig åt den. Vid det här laget känner jag väl dess olika röster. Den där som inte vill acceptera, som vill skrika åt orättvisan, skrika i vanmakt. Den rösten är lite tystare numera, liksom den där rösten som viskar om borden, om bara, som ångrar att jag inte valde att vara mer med dig, att livet fick passera så fort. Den rösten talar också om min egen dödlighet, om de stunder som nu passerar, om hur jag borde gripa dagen.

Jag tittar upp mot himlen genom kronan på trädet och lyssnar till den sorg som talar ur kärlek. Och den rösten säger tack. Tack Anna. Syster. Hermanita.

Det har hänt några gånger i mitt liv att jag omedelbart känt igen en för mig ny människa. En igenkänning som är så definitiv att jag aldrig tvekat på den. Men där är du ju, syster!

Med dig, Anna så kände jag igen dig redan innan jag träffat dig. Därför var det en självklarhet att bjuda in er till vårt nyårsfirande i Jularp innan ni ens flyttat in.

Och så kom klev du in i mitt liv även denna gång. Du tog plats med en självklarhet, med ditt skratt, din dans, din närvaro.

Vi delar kärleken till djuren, till naturen, till Jularp. Genom åren har vi funnits där för varandra, som grannar, som systrar.

Det var också självklart att du skulle vara del av kvinnocirkeln. En gång i månaden, genom åren har vi träffats och delat med öppna hjärtan. Vi har skrattat, gråtit, dansat, ljudat, mediterat och framför allt lyssnat på varandra. Vi har skrikit ut vår ilska, vi har vilat tillsammans, nära.  Ett systerskap som är så viktigt, så vackert och så innerligt. Att vara sårbara med varandra i tillit genom livets att skiften. Så många gånger du har suttit med vår talking stick, vår uggla, och öppnat ditt hjärta för oss. Tack Anna.

Jag bär i mitt hjärta något av det sista du sa till mig, till oss, din mamma och mig när vi låg och höll om dig där på sängen i vardagsrummet på Ullstorp. Vi pratade om att räcka till – och du talade om hur du var buren av all kärlek du fick, och hur vi lever vårt liv jagande tillräcklighet när det var så uppenbart för dig att vi alla är helt och hållet tillräckliga, och älskade precis som vi är.

Tack Anna, syster min. Alltid.