Om mormors hemkomst

Det blev en annorlunda nyårsnatt. Istället för middag med familjen, lekar och eld i hagen blev det ett litet rum i mörkaste Småland, en sjukhussäng och några timmars vakande vid vår mormors dödsbädd.

Hennes öde är nu en siffra i statistiken. Den där vi läser var dag, 200 eller någonting nya dödsfall med konstaterad corona smitta. En anonym siffra, tvåhundra anonyma siffror, men bakom var och en av dessa finns en människa. En historia. Och nu är min mormor en av dem.

Hon föddes för 99 år sedan. Levde barndom i Skillingaryd. Hon mindes de första bilarna, den röda lilla lastbilen som barnen sprang efter genom bygatorna. Hon mindes sockertoppar, hästar som drog skördetröskor och otaliga lekar. En hel livstids minnen.

Alla dessa minnen tar hon med sig in i sin död, men några lever kvar i oss som minns henne. För mig som barnbarn har jag nästan bara ljusa minnen kvar. Mormor som bakade och lagade mat, mormor som lyssnade på mig och skattade med mig, mormor som spelade canasta, som lärde mig tvätta fönster och mangla lakan, mormor som tog plats i politiken, värnade landsbygd, träd och barn från sin stol i kommunfullmäktige. Mormor. Rund, kärleksfull. Älskande sin Gösta, min morfar, som hon nu har saknat i 20 år.

Mormor fick konstaterat Covid19 smitta i måndags, en av flera på samma äldreboende utanför Jönköping. Det första symtomet var diaree, och hon verkade klara det bra i några dygn. Sedan på nyårsafton blev hon sämre.

Vi körde upp, jag och min syster, och kom dit på eftermiddagen, satte på oss munskydd, handskar och visir. Hon reagerade på att vi kom, blev lugnare, men var egentligen inte kontaktbar. Det fanns inte så mycket vi kunde göra för henne, men, mest för vår egen skull, gjorde vi det vi kunde. Vi masserade hennes fötter, blötte mun och tunga, hjälpte henne byta läge i sängen och såg till att hon var smärtlindrad. I övrigt var vi bara där. Vi höll varsamt hennes hand, liten, kraftlös, med blodkärlen tydligt synliga som trådar, fortfarande fyllda av blodet som allt långsammare pumpades runt i kroppen.

Vi sjöng, läste, och talade om att hon var älskad och att vi fanns där, vid hennes sida. Hon reagerade inte så mycket på det vi sa, utom en gång när jag sa att "Nu mormor ska du få träffa morfar. Han väntar på dig". Då ropade hon till, och lyfte armarna. I ropet fanns den förälskade flickan som mötte sin Gösta i en omfamning bortom tid och rum. I ropet fanns glädje och längtan.

När döden sedan kom, kl 1 den 1/1, kom den som en befriare. Några sista andetag, några sista ord av farväl och sedan... Tyst. Stilla. En frid spred sig i rummet, en känsla av att mormor fick komma hem. Till slut.

Om speglar

Vi har en spegel i hallen. Ett ganska vanligt ställe för en spegel, tror jag. Så att man kan kasta ett öga på sig innan man går ut. Numera går jag förstås bara ut på gården, på skogspromenad eller till ICA i Höör. Så det finns inte mycket fog för ingående granskning. Det är nog mer när jag går förbi, eller på morgonen som ett öga kastas på min spegelbild. Hur ser jag ut idag?

Jag har vant mig vid det kortare håret och de extra kilon som kom tillbaka efter mitt cancer år, men ändå kan jag haja till. Är det där jag? När blev jag så här gammal? Det är lätt att döma sig själv, titta bort i förnekelse och skam. Ändå finns det delar av mitt utseende jag tycker om, men de ser jag inte. Jag ser bara det jag inte gillar. Så lätt att låta det definiera mig. Bli min bild av mig.

Men tänk om jag hade en förtrollad spegel, som framhåller de delar av mig jag tycker om, låter de glänsa så att det andra blir oviktigt, eller kanske rentav kan dessa delar lysas upp av min uppskattning för det som känns bra.

Jag tittar in i spegeln och tänker att denna magiska spegel kanske också skulle kunna spegla inre kvalitéer jag uppskattar med mig själv. Min kärlek, omsorg och värme. Min kreativitet, mitt intellekt. Jag skulle önska en sådan spegel till våra barn. En spegel som varje dag påminner dem om deras goda sidor, deras inre och yttre skönhet.

Vi borde alla ha en sådan spegel, men tills dess någon uppfinner en sådan skulle jag kunna vara en spegel till andra. Låta andra se sitt ljus, sin skönhet, sin begåvning.

Jag hörde en historia som en nunna på en katolsk skola i USA skrivit. Hon berättar hur hon undervisade en klass tonåringar någon gång på 50-60 talet. De var som tonåringar ofta är, skarpa i sin kritik mot andra och mot sig själv och ofta i bråk. Nunnan skriver om hur hon då kom på en uppgift till eleverna i hennes klass.

Hon gav dem alla ett papper där allas namn stod med, ett namn på var rad och bad dem att på varje rad skriva sådant de uppskattade med de andra. Sedan samlade hon ihop papperna och sammanställde så att hon sedan kunde ge var elev en lista med de egenskaper andra skrivit att de tyckte om. Givetvis blev listorna varmt emottagna och relationerna eleverna emellan förbättrades.

Så gick eleverna ut skolan och åren gick, och nunnan gick vidare till andra elever. Det var mer än tio år senare som den före detta lärarinnan fick de sorgliga nyheten att en av eleverna hade dött som soldat i Vietnam. Hon gick på begravningen, liksom flera av hennes gamla elever från samma klass. Efter den vackra och rörande ceremonin kom pojkens föräldrar fram till henne och höll fram en bit papper, nött och nästan i bitar. " Vi vet inte om du minns detta, men denna hittades i fickan på uniformen han hade på sig när han dog". Nunnan tog emot pappret och vecklade upp det. Med tårar i ögonen kände hon igen det papper med uppskattning som hon sammanställt åt var och en av eleverna. De andra eleverna samlades runt och nickade av igenkänning. Sedan kom historierna. En kvinna berättade att hon hade sin lapp inramad på väggen, den andres fru sa att makens lapp satt i deras bröllops pärm. Flera andra plockade sin lapp ur plånböcker och handväskor. Nunnans tårar flödade, och hon var inte ensam om att röras av detta.

Tänk att denna enkla spegling, denna sanning uttryckt av andra fick en sådan central roll i ungdomarnas liv.

Denna historia belyser hur oerhört värdefullt det är att se och spegla varandras godhet, humor, glädje och ljus. Jag menar inte komplimanger, även om de är välkomna och fina så är det dessa speglingar av själens ljus och godhet, av egenskaper vi uppskattar som är mest betydelsefulla. De som berättar att vi är värda att bli älskade. Att vi är sedda och välkomna.

Och om jag vågar tro på andras speglingar, kanske kan min spegel bli magisk så att jag i den ser den godhjärtade, humoristiska, engagerade, kreativa människa jag är. Utan att för den skull behöva gömma och förneka den otåliga, obeslutsamma, slöa, oorganiserade delen av mig. Om jag kan tro på att jag är värd kärlek.

Om frost

Det är juldagsmorgon och äntligen sol. Blå himmel, gnistrande frost. Jag går morgonpromenad och bara tar in det vackra. Leran är frusen, och löven på marken har en liten frost kant.

När jag kommer ut i hagen har solen kommit ytterligare en bit upp och gräset gnistrar. Jag ser att varje litet grässtrå är täckt av iskristaller. Inte ett enda är bortglömt.

Jag går hemåt och tänker att så är min tro också. Jag är inte religiös, men har en stark tro på att det finns en verklighet, inte bara bortom, utan kanske också inom vår. En verklighet där ingen är bortglömd, alla är viktiga, alla är älskade. Alla gnistrar i morgonsolen.

Även om vi inte själv upptäcker vår skönhet, även om vi inte tar in hur älskade vi är, bara för att vi är, oavsett utseende och prestation.  Jag vet att om jag gått ner på alla fyra och tittat noga hade jag sett att varje grässtrå är unikt. Och att varje iskristall skänker något helt eget till sitt grässtrå. Som om det firar och upphöjer det vi är. Varje grässtrå är som en människa som har sina unika gåvor. Alla har en sång som bara just den människan kan sjunga.

Men samtidigt blir summan av allas gnistrande skönhet så mycket mer. När vi tillsammans firar våra unika gåvor. Då är vi som bäst. När vi välkomnar och tar emot det gnistrande täcke av ren kärlek som täcker var och en av oss.

Om den jul som är

Nu tänder vi fjärde ljuset i vår ljusstake, ett säkert tecken på att julen är här. En annorlunda jul för oss alla, men ändå, fortfarande jul.

Ytan kommer se annorlunda ut, nu när vi inte kan ses, men under ytan kan jag hitta det som är julens kärna. Magin, kärleken, hoppet. Innerligheten.

I familjen pratar vi om hur vi vill fira denna jul. Pyssel, sagor, lek och spel. Godis och julklappar. Rätt likt det vanliga julfirandet men allt kan liksom få ske i ett långsammare tempo i år. Och i den där långsamheten, i de pauser som skapas gömmer sig Innerlighet och närvaro, om jag stannar till tillräckligt länge för att upptäcka dem.

När jag inte ska vidare någonstans, kan jag stanna upp och ta in det som sker här och nu. Se de människor som är här. Lyssna, känna och smaka på nuet. Njuta av värme från brasan, sötman i teet, av andetaget.

När jag inte ska någonstans kan jag unna mig att få vara här, att inte heller i tanken vara på väg någonstans utan låta här och nu vara tillräckligt.

Inte perfekt, inte utan saknad efter de som inte är här, inte utan smärta i hälsenor eller bränd gröt eller den eviga tröttheten. Inte utan rädsla och oro för detta virus som härjar och medkänsla med alla som drabbas av dess konsekvenser. Men inte heller utan glädje och kärlek, mys och lek. Inte utan tacksamhet för att jag får vara med och uppleva en jul till. 

Och det kan vara ok och alldeles alldeles tillräckligt. För detta är den jul som är. 

Om vackra ljud

Ikväll hörde jag det vackraste ljudet. Ljudet av gapskratt. Hjärtinnerligt, kärleksfullt, ömsint gapskratt. Att det var vår dotter som stod för detta ljud gjorde det till det vackraste ljudet för mina öron.

Nu när jag går och lägger mig tänker jag på andra vackra ljud.

Ljudet av knarrande snö en solig vinterdag, av fågelsång om våren, av malande käkar i ladugården när djuren fridfullt tuggar i sig hö.

Ljudet av vatten som hälls upp i den törstandes glas och av en dörr som öppnas, strax innan en efterlängtad gäst kommer in.

Ljudet av musik, av röster i sång. Ljudet av havets vågor som rytmiskt träffar stranden.

Ljudet av vinden, i träden och i vindspelet en sommarkväll. Ljudet av en bäcks muntra porlande och av regndroppar efter torka.

Ja, det finns så många vackra ljud, men för mig är inget är vackrare än min dotters gapskratt.

Ibland räcker det att jag finns till

Det är fortfarande mörkt när jag går min morgonpromenad, men tillräckligt ljust för att göra det uppenbart för mig att Molly, gammelhunden, återigen hamnat på efterkälken.

Jag står vid grinden in mot hagen och väntar, och väntar. Otåligheten växer och jag håller inne en impuls att ropa på henne, det är ändå inte lönt, hon går i sin takt, noggrant nosande på nattens doftnyheter längs vår lilla stig.

Ok. Jag andas. Påminner mig om att så fort jag känner motstånd så göms en sårbarhet där inunder. Jag bestämmer mig för att ägna tiden åt att utforska motståndet. Min blick söker sig bort från skogen till utsikten från hagen.

Det börjar ljusna och det grå slöjorna ser mystiska, vackra och mjuka ut. En liten vind blåser, nog för att det ska rassla i bokbuskagets torra löv.

Jag känner min stress, och en ilska mot hunden som verkligen inte gör sig någon brådska, och under den ett fördömande mot mig själv, jag borde inte känna så här. Det är inte ok. Under den känslan är oron för att inte komma hem i tid, inte få den lugna stunden med barnen vid frukosten och sedan komma för sent till skolan, vara en otillräcklig förälder.

Ständigt denna otillräcklighet. Jag minns en tid när man sa att "Nu är det för mycket" - vad hände som gör att vi nu säger "Jag räcker inte till" istället. Skulden har liksom flyttats från omständigheterna till mig själv. Hur mycket måste egentligen en människa räcka till för? Att vara tillräcklig är ju inte precis att vara bra. Man har liksom bara gjort precis tillräckligt, godkänt. Om jag gör allt jag kan, och lite till, men ändå bara är tillräcklig, hur ska jag då kunna vila med gott samvete? Jag känner sårbarheten i min rädsla för otillräcklighet. Låter den vara. Vilar med den en stund. 

I vilan kommer tanken att kanske behöver jag inte räcka till. Ibland kanske det räcker med att jag finns till.

Jag hör korparnas kurrande innan jag ser dem. Jag älskar korpar. Jag står här och finns till en grå december morgon och min kärlek till korparna spiller över in i mig, fyller mig och rinner ut över backen, ner till vårt hus, in i skogen till Molly som börjar närma sig grinden. Lugn och tillfreds med sin promenad kommer hon in i hagen och ber om lite godis. Jag ger henne ett par kattmats bitar och vi vandrar nerför backen, nöjda med att finnas till.

Om traditioner

Då var det dags igen. Lucia. Ljusbäraren i den mörka december morgonen. Familjen samlades som vanligt i soffan och åt lussekatter och pepparkakor och drack varm choklad medan vi tittade på Lucia morgon på tv.

Vi tände ljus och brasa och njöt av skönsången. Precis som vanligt. Jag minns ett år när vi ändrade på traditionen lite och Katja spände ögonen i oss och sa "Nu är det inte som det brukar!"

Men oftast gör vi som vi brukar, och ramar in året med enkla traditioner. Pepparkaksbak på första advent, luciamorgon i soffan, högläsning på julaftons morgon, pannkakstårta på nyårsdagen, vitsippe- och äppelblomspicknick och så vidare.

Dessa enkla saker, som görs tillsammans och ofta med något att äta och dricka är en del av vardagen i familjen och uppskattas av oss alla, ger stabilitet, trygghet och lite guldkant.

Kanske är det ännu lite viktigare i år, när så mycket inte är som det brukar. Då behöver vi  traditionerna som berättar att livet ändå finns där att leva, och i förändringen finner vi tröst i det igenkända. Stora som små.

Om helighet

Imorse vaknade jag trött. Tung i huvudet, tung i kroppen, tung i tanken. Att i det läget väcka fyra tonåringar och få dem påklädda, med frukost i magen och gympa kassen i näven till skolan i tid kändes som en uppförsbacke.

Det var, som en av dem sa, fortfarande natt ute, grått och småregnigt och inte ett dugg inbjudande. Men upp ska man och iväg ska man. Själv åkte jag på stötvågsbehandling för hälsenorna innan jag landar hemma igen, vid brasan och med en kopp kaffe.

Tacksam för att jag kan få ta denna tid för vila och återhämtning. Jag sätter på lite stillsam julmusik och mina tankar går till den högtid vi har framför oss. Fast jag föredrar egentligen att kalla det Helg dagar, som i heliga dagar, eller engelskans ordet Holiday, som i Holy days. Nåja, jag tror i alla fall att i år, kanske mer än andra år, kommer betydelsen av våra relationer att komma i fokus under dessa helg dagar.

När vi försöker hitta sätt att mötas utan risk för smitta sätter vi ljus på hur viktigt det är, att mötas. Att få vara tillsammans, glädjas med varandra, men också dela varandras oro och rädsla.

Jag tänker att julen för mig är att fira kärleken. Det gemensamma är det viktiga, långt viktigare en skinka, godis och paket.

Hur kan jag då göra denna julhelg till  heliga dagar för mig och andra?

Det kanske inte handlar om att hitta det heliga genom att uppfinna och upptäcka nya saker utan se det heliga i det redan upptäckta?

I min brasa som inte bara rymmer ved och eld utan också det träd som vuxit någonstans med hjälp av sol och vatten. I ett leende, i en vänlig gest. I den mat jag sätter på bordet.

Helig är för mig något som är skänkt av livet. En gåva som för med sig en doft av det gudomliga mirakel som liv faktiskt är, att ett träd kan växa, huggas och skänka mig värme och tröst är i sanning ett mirakel, och när jag ser det, när jag känner den tacksamhet och ödmjukhet detta fyller mig med, då står jag inför det heliga.

Allt jag behöver är att stanna upp, upptäcka, uppleva och inleva det som är just nu. Just här.

Om att hitta hem

Det är söndag och jag och Ronja har pysslat och fixat för att göra vårt hem redo för julen. Jag njuter av att gå runt i huset och känner mig tacksam och välsignad av att få kalla detta mitt hem.

I dessa pandemi tider är vårt hem och hur vi har det i vårt hem viktigare än någonsin.

Det får mig att fundera på vad som gör en plats till ett hem?

Jag tänker att ett hem är en plats där jag är trygg, där jag hör till, hör hemma. Det är en plats där jag är välkommen som jag är, där jag kan vara mig själv, där jag är respekterad och älskad med mina fel och brister, inte bara trots dem.

Det är också en plats jag har ansvar för att vårda, precis som jag har ett ansvar för att vårda relationerna med dem jag delar mitt hem med.

Ett hem är en plats att växa i, en plattform, ett rotsystem, en bas.

Det är en sådan plats, ett sådant hem vi vill skapa för de barn som bor här.

Nu faller mörkret ute fast klockan knappt är fyra, men här inne är det ljust och varmt. Jag tittar ut i skymningen och skickar ut en önskan om att alla människor som vill ska ha en plats de kan känna sig hemma.

Jag sätter mig i fotöljen vid brasan med en kopp te när det slår mig att detsamma gäller kanske för att komma hem till mig själv. Att hitta hem till mig själv är kanske att vara trygg hos mig själv, att jag inte sviker mig själv och mina värderingar. Att vara hemma i mig är att jag känner mig välkommen i mig. Att jag respekterar och älskar min kropp och min själ och tar ansvar för att sköta min kropp och min själ så bra som jag kan.

Att komma hem till mig själv är kanske att vara sann och kärleksfull mot mig själv hela mig, med alla mina fel och brister. Med min smärta och otålighet, med mina åderbråck och runda mage, min trötthet, mitt leende såväl som mina tårar.

Jag suckar lite och tänker att jag kanske kan se om jag kan skapa ett hem i mig, för mig, såsom vi skapar ett hem på denna plats för mig och hela vår stora familj.

Om skönhet och upplevelser

Det hände alldeles oväntat.

Det var strax efter jag vikit av från vägen och gått in i bokskogen som stod tyst och nyvaken, precis som jag själv denna tidiga måndagsmorgon. Det enda som hördes var mina steg som prasslade i de torra löven, utan dämpning av det puder av nysnö som fallit under natten. Hundarna hade hamnat på efterkälken, förlorade i en eller annan lukt längs vägen.

Just då fick jag syn på henne. Månen. Rund, stor och mjukt gul, lite dold bakom bakom tunna slöjor av grå moln. Hon var väg ner, för att lämna plats för dagen. Men vilken sorti hon gjorde!

Jag bugade för henne, kunde liksom inte låta bli. Det var så vackert att jag kände hur bröstet snördes ihop. Jag måste ha stått där ett tag, för hundarna kom ikapp och undrade vad som var på gång. När jag svarat och sedan tittade upp igen var ögonblicket förbi och månen helt dold bakom molnen.

Jag fortsatte gå, fylld av tacksamhet över all den skönhet som finns att uppleva. Medan jag går genom hagen funderar jag över det där med skönhetsupplevelse. Vad är det egentligen?

Jag tänker att mycket skönhet är där för mig att betrakta, ögongodis, vackert men jag tar inte in det. Det blir ingen upplevelse.

Men sedan finns det skönhet som jag väljer att stanna till inför och uppleva. Den kräver närvaro och ett sorts öppnande, att jag tar in skönheten. Då väcks något i mig. En skönhetsupplevelse väcker känslor, av olika slag. Den skira körsbärsblomman - ömhet? Mina barns leenden - ren kärlek ? Vacker musik - sorg? Det finns skönhet som väcker åtrå, glädje och hopp.

Men så finns det den där överjordiska skönheten. Den som drabbar mig, drar mig in i närvaro, öppnar mig. Ibland, som idag, när jag minst anar det. Den typen av skönhetsupplevelse får mig att vilja falla på knä. Den väcker vördnad och någon slags längtan.

Det är som att själen känner igen sig i en upplevelse av det som kan kallas gudomligt. Kanske är det därför den där djupa längtans känslan väcks?

Jag går in genom grinden in i trädgården och där framför mig ser jag en sådan vacker blomma. Den måste stått där i månader men först nu ser jag den. Jag tar in skönheten, öppnar mig för den, och ler.

Om tacksamhet

Det blev en paus mellan att jag givit kor och får hö, fyllt på deras vatten och hämtat in ägg och tills jag behöver börja laga mat. Ett oplanerat mellanrum, som jag avnjuter tillsammans med en kopp te, min favorit dryck i alla livets pauser. Idag tog jag med koppen ut i trädgården, gick ut en bit i hagen och där, under björken, i gummistövlar och vardags stund befann jag mig plötsligt mitt i det. Mitt i livet.

Där under en mörknande himmel fanns jag. Runt mig pågick allt som är. Det kändes tydligt att vintern här är. De jordiga mustiga söta dofterna har övergått till metalliskt rena friska. Jag tog ett djupt andetag och fylldes av tacksamhet.

En varm känsla av villkorslös tacksamhet över att få finnas, här, nu, i mörker och lera, i frisk luft och fåglars kvälls tjipp tjipp läte. Inne i ladugården hörs trygga ljud från nöjda djur. Jag dricker upp mitt te och när jag går in igen kommer jag ihåg att det är Thanksgiving i USA idag.

Om det är någon tradition jag hade velat ta hit från det stora landet i väst så är det Thanksgiving. Tacksägelse. Att samlas och tillsammans tacka. Att sätta ord, att dela med sig av sin tacksamhet. Det är fint.

När jag plockar fram ingredienser till middagen tänker jag på allt det där jag tar för givet, som jag är tacksam för. Mat för dagen. Tryggt hem, mjuk och varm säng. Vatten i kranen och luft i lungorna. Mycket av det som jag inte saknar förrän det tas ifrån mig. Men sedan när det fungerar igen, när man får tillbaks det, tar tacksamheten all plats. När man får komma hem från sjukhuset, när elen kommer tillbaka, när plånboken hittas, när jag har sovit en hel natt.

Jag tänker på de människor som jag har runt mig och hur tacksam jag är att jag har dem i mitt liv. Hur var och en är viktig. Tacksamhet är en känsla som nog lätt blir villkorslös, enklare än andra känslor. Vi är tacksamma för omtanken, för att de finns, för att vi försöker.

Tacksamhet söker inte perfektion eller total lycka. Tacksamheten för det lilla likväl som för det stora finns där, runt hörnet, om vi bara stannar till, tar en liten paus där mitt i livet, så hittar den oss. Om och om igen.

Om att leva med cancer lådor

Nu är det mer än ett år sedan jag avslutade min cancerbehandling. På hyllan i vardagsrummet står min cancerlåda, en trälåda som jag i ett försök att få ordning på det kaos som uppstår när livet rycks upp och kastas omkull samlade broschyrer, mediciner, kvitton och intyg i.

Jag sitter i sängen och tänker på lådan och på att jag inte har förmått ta ner och städa ur den. Det är svårt att säga varför, men kanske för att jag inte vet vad jag borde spara, eller för att jag är rädd för de känslor som kommer att väckas.

Vill man ens behålla minnen från cytostatikakurer? Nej, inte broschyrer och sånt men några minnen vill jag spara, för att hedra den resa jag gjort. Det är en resa som satt spår i mig, inte bara i min kropp och i min hjärna utan också i min själ. Jag har lärt mig mer om att vara människa, lärt mig mer om mig själv.

Men resan är inte över, dels känner jag fortfarande av biverkningar av cytostatikan, såsom trötthet, svårighet att koncentrera mig och att minnas, särskilt vid stress och på kvällarna.

Sedan är det det där med rädslan för återfall. Den finns också där, varje gång jag känner igenom brösten. Varje gång jag får ont eller något annat symtom pockar på ställer jag mig frågan om den är tillbaka, min cancer. Jag lever med frågan, med rädslan. Det var svårt ett tag men det blev lättare att göra det sedan jag accepterade att en del av mig nog alltid kommer att vara rädd för återfall. För det innebär ju att en annan del av mig inte är rädd, och den delen, den som jag känner ligger närmare min kärna, den kan vara med den rädda delen med medkänsla och kärlek. När den rädda delen av mig hoppar fram och viskar eller skriker ut sin rädsla: "Är det inte en knuta där? Varför har jag ont i handleden? Tänk om?" Så kan mitt jag möta rädslan, omfamna, sätta mig ner med den i knät och sedan kolla upp om rädslan har någon grund i verkligheten. Vilket den hittills inte haft. Tack och lov.

Jag är rädd, ja, och det är ok. Det är inte det jag önskar, men jag tänker inte göra motstånd, eller försöka låtsas att jag inte är rädd eller låta rädslan styra mitt liv. Jag tänker vara rädd ibland. Jag tänker vara rädd, men också hoppfull, tacksam, glad, orolig, ledsen och sorgsen och lycklig och allt det där som är att vara människa. Allt det där som passerar som vågor på havet.

Men jag tänker inte leva mitt liv där uppe på ytan, gungande omkring än hit än dit. Jag vill kunna välja att vara bland vågorna eller vara under ytan. Uppleva det lugn och den frid och förnöjsamhet som råder där nere, nära botten. I villkorslösheten.

När jag lägger handen över hjärtat, och bara andas, fylls jag av det lugn som är jag. Som är mitt hem, där, under vågorna.

Jag ler åt liknelsen, tar ett djupt andetag, reser mig och går försiktigt men bestämt bort mot den där lådan på bokhyllan.

Om sorgeryggsäckar

Nä, det här blev ju inte som vi tänkt oss. Inte alls. Ingen Europasemester i somras. Inga valpar. Ingenting liksom. Bara vardag. Grå vardag.

Jag försöker skriva på min saga, men har tappat lite av glädjen. Hittar inte lusten. Huset känns plötsligt tomt om dagarna när barnen är i skolan, inte bara lugnt och skönt. Något fattas. Jag inser att jag sörjer. Jag bär min sorg över det som inte blev, och när väl den ryggsäcken packas upp, sorgesäcken, så får jag syn på andra, gömda och glömda sorger. Farmor, Morfar, vårt Jämtlandshem, Diva, hunden min, Tezzie, mitt bröst som inte längre känns igen som mitt eget efter operationen, systrar som bor för långt bort för att jag ska kunna dela min vardag med dem, mormor som sitter ensam på sitt rum på sjukhemmet.

Jag hittar sorg över världen, över alla grymheter som skett och sker, alla barn som överges, allt lidande. Jag öppnar sorgesäcken och strör ut innehållet över golvet. Tillåter mig se och känna det som känns. Tillåter mig falla på knä inför det som sker. Andas in det. In i mig. In i hjärtat. Något spricker där inne, något som varit hårt och stelt luckras upp av tårarna, sprickan växer, det gör ont.

Med sen, just då jag känner att jag ska falla in i den avgrund som öppnar sig hör jag det. Trampet av tassar som närmar sig. Min gamla collievän, Molly, kommer fram. Ger mig en liten slick innan hon nyfiket nosar runt bland alla uthällda sorger, krafsar runt ett tag innan hon lägger sig bland dem med en nöjd suck. Jag ler. Ja precis så är det. Dessa sorger är mina att bära, att leva med. Så varför inte göra det så bekvämt som möjligt hos dem. Bädda ner mig, vila där en stund med min trogne hund.

Efter stunden gått reser vi oss. Jag packar ner mina sorger i ryggsäcken igen. Molly reser sig mödosamt, hennes leder är stela nu för tiden, och viftar ivrigt på svansen. Nu känns det som om något roligt ska hända! Visst är det så, jag drar på mig vandringskängorna och ger mig ut i skogen på en promenad i den gråa höstdagen, med min hund och med min sorgeryggsäck på ryggen.

Vi njuter av luften, av livet som lägger sig till ro inför vintern, av doften av löv och av stillheten. Jag andas ut, andas ut i livet, andas ut min kärlek till livet, till världen, till mänskligheten och alla våra sorger. Livet är gott.

Om nyfikenhet

Fönstret ovanför vår vask i köket vätter ut mot trädgården och bortom den ladugård och hage. När jag står vid vasken, upptagen med något som ska skalas eller tvättas rent brukar blicken leta sig ut. Så även idag.

Jag ler när jag ser våra fjällkor stå där, och våra blickar möts. De står helt stilla och tittar in i köket. Först tänker jag att de söker kontakt för att de vill ha mat, eller vill förmedla att de behöver hjälp med något. Men när jag går ut kan jag konstatera att allt är som det ska. Krubban välfylld med doftande hö, i baljan står friskt vatten och korna är välmående. Jag inser att de inte tittade för att de ville något utan för att de är nyfikna.

När jag går in igen för att fortsätta mitt skalade, under överseende av två par ko ögon, funderar jag på det där med nyfikenhet. Jag förknippar nyfikenhet med lek, lust och glädje. Att vilja veta, vilja känna, vilja se hur det där är.

Men nyfikenhet kräver viss ödmjukhet och kanske mod för att komma till insikten att jag inte vet. Det slår mig att, att vara nyfiken, nog är en av de grundläggande livskrafterna, krafter som får oss att vilja leva. Det skulle vara nyfikenhet, kärlek, kreativitet och... medkänsla och... ja kanske njutning och visdom? Och så överlevnad förstås. Jag känner hur bortskämd jag är som tänker på det sist.

Det där måste jag fundera vidare på, tänker jag. Om det finns några nämnbara basala livskrafter? Och om inte nyfikenhet är en av dem? Jag sparar funderingen till senare, kanske en annan blogg, och tänker vidare på det där med nyfikenhet.

Barn drivs mycket av nyfikenhet, så klart, men var tar den vägen sedan, hos oss vuxna?

Vad är jag nyfiken på? Jag stannar upp inför frågan. Jag är nyfiken på mycket i framtiden förstås. Hur det kommer att gå för det ena och det andra. Men i nuet? Vad är jag nyfiken på just nu?

Jag är nyfiken på människor. På det inre livet, de historier, den längtan, hopp och oro som göms där. Hur är det att vara du? 

Jag är nyfiken på djur, vad som försegår bakom de där ko ögonen? Hur ser det ut inne i myrstacken? Hur känns det att vara en myra, en delfin, en sköldpadda, en talgoxe? Jag tror att det är mer än vi anar.

Jag är nyfiken på mig själv. På att fortsätta utforska mig.

Ja, jag är nog nyfiken på livet. På det där vi kan se men inte förstå. Hur träd kommunicerar, vad medvetande är... Om universum tar slut, och i så fall, vad finns bortom slutet?

Jag är nyfiken på döden. Vad finns bakom den där slöjan som skiljer liv från död?

Ja, jag är tydligen nyfiken på en hel del och jag hoppas att jag kommer att fortsätta vara nyfiken.

Men nu har jag skalat klart och det är dags att lämna köksfönstret och kornas blickar och istället titta ner på spisen, och kanske nyfiket betrakta bubblorna i det kokande vattnet.

Om elden i hjärtat

Nu är hösten här. På riktigt. Luften är fuktigt kylig och himlen grå mellan de mörka stammarna på träden. Brunt, gult och grått. Stillhet. Tystnad. Vila. Näringen, livet, dras ner i rötterna, ner i mörkret. Därifrån, från det inre, det mörka och fuktiga, ska näringen hämtas nu, tills dagarna blir längre igen och ljuset återvänder. För det kommer att återvända, fantastiskt nog, det kommer en dag när jag sitter här och ser ljust grönt, blått hör fågelsång och det är en ny vår.

Men det är inte idag. Idag är det höst och vintern står för dörren. Jag vänder min uppmärksamhet inåt, till den ljus- och kraftkälla som jag har gömt, nära hjärtat. Jag lägger handen där, utforskande hur min källa ser ut idag? Jag får sitta en stund innan jag hittar in. Andas min väg dit.

Vandrar på stigen inåt hjärtat. Barfota i mossan, genom skogen, till den vita grinden som leder in i mitt hjärtas trädgård. Går runt, känner hur höstens vila trätt in även här. När sett mig mätt på löv och blommor som vissnat ner till kompost, på fröer som fallit till marken, blir mat till fåglar, blir frö till ny blomning, en annan vår, så går jag in i den lilla stugan, fram till härden där inne och sätter mig i gungstolen och betraktar den. Den är varm, jag känner hettan mot ansiktet, den har brunnit länge, min eld. Det är en rejäl glödbädd, inga flammande lågor syns. Jag rör runt lite i den, tänker att den får sitt bränsle från livets alla inlevelser, från sorgen, från hoppet, från skratten från värmen från handen som håller min, från kärleken som strömmar genom mig.

Glöden i mitt hjärtas eldstad är stabil, orange och het, och jag tror den kan flamma upp så fort jag lägger mer ved på den. Men nu ska jag inte göra det, det är inte tid ännu, jag ska bara värma mig vid glöden en stund innan jag beger mig tillbaka till nuet.

Till fotöljen vid fönstret, till höstlöv och grå himmel. Det är gott att vara här och nu, en vanlig dag i november.

Om att flyga från verkligheten

Plötsligt var den där. Den måste suttit gömd, vettskrämd, någonstans i köket och när jag öppnade kylskåpsdörren flög den upp. En liten talgoxe som förvirrad, vilsen och rädd flög runt runt i köket, desperat letande efter en väg ut.

Jag öppnade ytterdörren och hoppades att den skulle förstå att flyga ut mot dagsljuset. Men nej, den fortsatte sin flykt runt köket men satte sig emellanåt en stund på någon möbel eller krukväxt och jag kunde se dess bröst häva sig där den satt flåsande med munnen halvöppen.

Vi höll på så ett tag, den lilla fågeln och jag, tills den äntligen satt still så att jag försiktigt kunde lyfta ut den till friheten bakom huset. Den flög iväg mot den grå himlen och lönnens grenar, som efter sista dygnets blåst är tomma på löv. Där satt han en stund, och vi såg på varandra i något som kändes som samförstånd.

Jag gick in för att fortsätta mitt avbrutna frukost projekt. Under tiden jag gjorde kaffe och skar upp päron funderade jag på fågeln flykt.

Jag tänker att jag ibland är som fågeln, när verkligheten inte är som jag vill, när livet inte blir som jag tänkt, så vill jag fly från den. Förneka, distrahera, slå bort, skylla ifrån, försöka glömma. Som fågeln flyga hit och dit sökande efter utväg. Men inte förrän han tycktes acceptera verkligheten, och inse att han var på fel plats, att han behövde hjälp, så kunde jag få fånga in honom, hålla hans lilla darrande kropp och bultande hjärta en stund innan han fick flyga iväg. Fri.

Kanske frihetens pris är acceptans och kapitulation inför livets förgänglighet, inför sorgen och smärtan som göms i vetskapen av att allt är bara till låns, en stund.

Kanske måste jag sitta still, mitt i smärtan och sorgen, och låta mig fångas in av det som är större än mig, och hitta tillit till det, tillit till att jag är älskad, att jag kan få släppa taget om min bild av verkligheten som den borde vara och då, och bara då, får jag flyga hem till min gren varifrån jag kan uppleva himlens oändlighet och alla de nyanser av liv som en vanlig höstdag kan bjuda på.

Om valpar som inte blev

Klockan börjar närma sig fem på morgonen. Jag kryper ner under täcket, i ett fåfängt försök att gömma mig från verkligheten. En verklighet som inte är som jag vill. Tar upp mobilen i ett försök att distrahera mig från tankar på denna verklighet som är, och på den jag önskade skulle vara och hur detta kunde hända.

Jag fylls av medlidande med de sömnlösa som inte bara inte kan sova men som i den tystnad natt sveper in oss i är utlämnade till tankar och känslor som man verkligen inte vill vara med. Det är en aspekt av sömnlöshet jag inte begrundat. Även om jag har haft svårt att sova så brukar inte tankarna som göms i mörkret vara så svåra att vara med.

Jag vänder kudden ett varv, känner huvudvärken bulta, hör tuppen gal och så hör jag det, gnällandet som skär igenom alla murar jag byggt mellan mig och sorgen.

Det är Charly som gnäller, i någon slags saknad av de valpar hon inte fick. Hon valpade alltså till slut i går förmiddag. Äntligen. Det blev bara två små valpar, och de var dödfödda båda två. Så istället för att ha en korg full av små så är nu valplådan undan plockad tillsammans med den verklighet som inte blev. Hennes sorg är obestämd, tror jag, en känsla av att det är är som det ska. Hon fick aldrig träffa levande valpar, i så fall hade hennes sorg varit mer påtaglig, nu vet hon inte vad som är fel med hennes verklighet, antar jag. Eller så vet hon, vad vet jag?

Men jag vet att min sorg handlar om förlusten av den framtid som jag föreställt mig. Om en höst full av valpar som behöver passas, som busar och fyller huset med liv och lek och den sötma som bara en valp kan krydda tillvaron med.

Hela min familj var inställd på den verkligheten, vi längtade och förberedde oss. Och nu detta. En gnällande hund, en tom valplåda. Sorgen är tung, så tung, och ensam i mörkret finns ingen flykt från den.

Jag känner huvudvärken, anar att den kommer från den spänning som det motstånd hela jag gör mot att acceptera denna verklighet som är. Jag vill sova, glömma, drömma om en annan verklighet.

Men nej, gryningen närmar sig och jag kommer att behöva stiga upp och möta denna verklighet, utan valpar, och någonstans hitta ett sätt att acceptera den som min. Fast det kommer ta tid, jag var så inställd på den andra verkligheten, att den som är nu verkar vara på låtsas. Overklig.

Jag går upp och gör en kopp te, tar ett par Alvedon, försöker inte titta på den tomma valplådan. Jag är så trött, lite illamående och skakig. Att göra motstånd mot verkligheten är energikrävande, det kan nog göra en sjuk till slut. Så jag bestämmer mig för att gå och titta på valplådan. Tårarna börjar rinna igen. Sorg, ilska, skuld, vanmakt fyller mig. Jag inser att den enda vägen till acceptans är genom dessa känslor, så jag låter dem fylla mig, rinna över. Jag tar med dem tillbaka till sängen. Lever med dem. Det är inte ok, inte ett dugg. Men det är verkligt.

Om att släppa kontrollen

Jag sitter vid köksbordet med en kopp te. Morgonbrasan sprakar hemtrevligt, Norah Jones sjunger om kärlek, det är äntligen höst. Allt är lugnt och stilla men ändå känner jag rastlöshet och otålighet vibrera inom mig och mina sinnen öppnar sig mot sovrummet där vår fina collie Charly ligger och vilar. Jag lyssnar intensivt efter flämtande och ljudet av grävande tassar. Precis som jag gjort nu i några dygn.

Hon är nu på 64 dygnet sedan parning och har ratat både kvällsmat och frukost sedan igår kväll. Så jag tror att hon ska valpa idag. Jag vill väldigt gärna tro att hon ska valpa idag. Men från sovrummet är det tyst och stilla. Hon verkar inte alls känna sig otålig. Tvärtom tittar hon på mig med ett stort inåtvänt lugn i blicken. Hon vill helst vara ifred, ifred med den process som är på gång i henne, en process som fungerar bäst med så lite inblandning som möjligt från nojiga och otåliga mattar.

Återigen påminns jag om att så mycket i livet ligger utanför vår kontroll och att våra försök att kontrollera mest ställer till med frustration och stress.

Jag tänker på en historia om amerikanska stridspiloter som hade stora problem med att flyga ett plan. Varje gång de kom över en viss hastighet så tappade de kontrollen över planet och trots alla deras försök att återta kontrollen gick planet i spinn och störtade. Tills en dag, då det våldsamma spinnandet fick piloten att slås medvetslös. När han efter en stund vaknade till var planet mot marken i en våldsam fart men då, plötsligt, kunde han återta kontrollen och landa planet.

Lösningen på problemet var alltså något som ingen av de erfarna piloterna provat: att göra ingenting. Hands off. Och vänta.

Visst finns det mycket i livet som vi måste fixa och styra med. Ordna upp och planera. Men det finns också mycket som skulle gynnas av att vi slutade försöka fixa, lägger händerna stilla i knät och bara vilar och stödjer det som är. Låter tiden och livets egna processer få vara. Litar till att det är som det ska vara och att när det är dags för mig att lägga mig i, att rätta till, så kommer jag att veta det.

Tills dess kan jag bara erbjuda mitt stöd och min kärlek. Och lyssna.

Om fantasifulla tillflykter

Han fingrade oupphörligt på en av gosedjuren som jag har på skolskötske expeditionen. Hela hans väsen är spänt och ihopkrupet medan han berättar om det där som hänt, eller skulle kunna hända. Om rädsla, oro, rastlöshet och ångest. Om maktlöshet. Jag lyssnar. Hjälper honom skala av lager efter lager av känslor. Varsamt.

Jag kan inte erbjuda någon lösning. Jag delar hans maktlöshet inför en vuxenvärld som inte förstår. Ett system som inte sätter barnens behov i centrum. Fast mellan lagar och förordningar, krav, goda viljor och hänsyn till alla, finns det inte så mycket utrymme för liv på barnens villkor. Inte så mycket lyssnande.

När barnen speglar en situation som är övermäktig och jag inte kan förändra situationen, åtminstone inte här och nu, brukar jag erbjuda en tillflykt.

En tillflykt i fantasin. Det kan låta så här:

-Finns det någon plats där du känner dig helt och hållet trygg?

-Hmmm..... Vid havet, vid mormor och morfars sommarstuga.

-Ja, bra. Hur ser det ut där?

-Det finns en brygga, och klippor, och så havet.

- Fint. Kan du föreställa dig att du är där? I fantasin?

-Mmmm...

- Var sitter du?

-På klippan.

-Är den kall?

-Nä, den är varm. Av solen.

-Vad ser du? -Havet. Vågor. Måsar och moln. En båt.

-Ok. Vad hör du?

-Måsar. Och så havet.

-Hur luktar det?

- Hav.

- Ja, förstås. Är det någon mer där?

-Mormors hund. Han har badat så pälsen är blöt.

-Och hur är vädret?

-Det är varmt, och det blåser lite.

-Fint, vill du stanna en stund där? Du kan fortsätta lyssna, se dig omkring och känna hur det känns och luktar om du vill.

Jag lutar mig tillbaka andas. Beger mig en stund till min plats, till kullen bakom vårt hus, under björken.

Jag ser hur barnet nu är stilla. Därifrån brukar jag berätta hur detta är barnets egen plats. Som alltid finns där inom hen. Som man kan gå till när man vill, när man behöver. Man kan göra det på bussen, i klassrummet eller hemma i sängen. När man vill. Jag berättar att om man verkligen föreställer sig att man är där, så tror hjärnan att man är där på riktigt. Och signalerar det till kroppen. Man får en stunds paus. En tillflykt i fantasin.

Jag tänker på hur värdefull den är, vår fantasi. Med den kan vi bygga världar, färdas över hav och upp på bergstoppar. Inga gränser finns där i vår fantasi värld. Fantasin bor i leken, i drömmen, i kreativiteten och närs av hoppet. Fantasin kan hjälpa oss läka. Vi behöver nog alla en fantasifull tillflykt ibland.

Det är nog därför jag valt att skriva en saga i denna min egen resa mot läkning. Och jag tänker att i sagan ska jag nog få med en plats under en björk, på en kulle ovanför ett gult hus.

Om kärlek som mättar

Äntligen en paus. Jag närmast faller ner i sängen. Hjärnan är luddig, orkar inte ta emot en enda impuls till. Återigen har jag gått över mina gränser, pushat mig framåt tills hjärncellerna kollapsar.

Denna hjärntrötthet är en påtaglig del av min vardag numera, samtidigt som den är osynlig. Jag för en kamp mot den, men förlorar alltid till sist.

Så även idag, denna vackra höstdag som gjord för att fixa och stöka i trädgården. En aktivitet som jag normalt sätt klarar fint, men idag bär jag veckans stress i ryggsäcken. Mycket tider att passa, många beslut att fatta. Väldigt lite av det där jag behöver, dvs ensamtid.

Hemma håller den nya familje konsultationen att falla på plats. Även det tar energi. Jag ligger och tänker på vad som stressat mig mest i veckan och minns hur ett av barnen ofta har väldigt svårt att äta. Och det är bara att erkänna att jag har en svag punkt där. Kräsna barn som sitter och petar i maten provocerar mig. Jag sitter och känner frustrationen byggas upp, försöker titta bort, prata om annat men inom mig bubblar känslorna. Jag låter dem pysa ut lite men håller det mesta under kontroll tills jag är ensam senare under kvällen. Bejakar att jag inte hanterade det där så bra. Känner frustrationen. Att min omsorg inte blir emottagen. Att min mat inte duger. En del ilska, känslan av otillräcklighet, under den rädsla för att inte räcka till. Jag blundar, låter det kännas. Undersöker. Djupare. Hittar min vilja att ta hand om, hittar sorg, och sedan, i det mörkaste, en kärna ledsenhet blandad med kärlek. Ömhet. Både gentemot mig själv och gentemot alla barn som inte kan äta. Som nekar sig själv näring. Och ömhet gentemot alla de föräldrar som desperat försöker hjälpa, mata.

Känner sårbarheten, och en sorts villkorslös ledsenhet över livet. Känner hur mycket jag bryr mig om.

Där vilar jag. I det mörkaste. Andas. Känner mig fram i mörkret, fram till kärleken. Där ur min villkorslösa ledsenhet strömmar kärleken ut.

Och med den tacksamhet över livet, över att leva, att kunna ta emot dessa barn som väljer att gå hungriga, inte för att mata dom utan för att älska dom. Jag tänker att barnet kanske först måste äta sig mätt på kärlek, lära sig lita till näringen som kärleken ger, säga ja till den, innan barnet kan äta sig mätt på mat. Kanske. Vad vet jag? 

Jag känner hur jag slappnar av. Lutar mig tillbaka i kärleken som ges utan villkor, som inte tillhör någon, och äter mig mätt och belåten på den. Sedan, när jag är full av kärlek, kan överflödet svämma över och förhoppningsvis mätta andra.

Om obegripligheter

Det är sent och jag är egentligen på väg att lägga mig, men först ska jag bara gå ut och släcka till djuren. Ute på gårdsplanen blir jag stående med blicken mot natthimlen. Luften är klar och det droppar från träden efter regnet men där uppe gnistrar en molnfri stjärnhimmel.

Obegriplig i sin skönhet och sin oändlighet. Jag känner mig liten, obetydlig inför det stora. Vi vandrar våra liv på denna vackra planet i tron att vi vet, att vi har kontroll, att vi begriper. Men sanningen är att det är obegripligt.

Varför just denna planet skulle bli vårt hem, varför just vi ska få leva denna stund på jorden. Alla tillfälligheter, tillsynes meningslösa, som resulterat i att just jag är här just nu.

Jag begrundar obegripligheten medan min blick försöker se bortom det bortersta.

Mitt hjärta stannar upp inför det mysterium som är livet.

Känner min kärlek till livet. Till denna planet och allt liv hon när. Plötsligt är jag inte obetydlig längre, och obegripligheten är inte främmande eller skrämmande. Jag är en del av mysteriet, en del av frågan utan svar, för jag älskar.

Så enkelt. 

Stjärnorna blickar ner mot mig, håller med om att jag ingenting vet.  Det är så mycket i livet som inte kan förklaras, som bara kan bevittnas. Tack och lov.

Jag hör ljud från livet som levs någonstans där borta. En hjort. En fågel. Droppar från träden. En dörr som öppnas, ljus strömmar ut. Det är dags att gå och lägga mig.

Jag kastar en sista blick mot stjärnhimlen och ler.

Att våga be

I tisdags var jag på Mittpunkten i Höör och pratade om det som på engelska kallas resilience. På svenska saknar vi ett riktigt bra ord. Men jag tänker att det handlar om att träna på att möta livet som det är. Att hitta hem till och vila på den plats i mig där allt rymms.

Det handlar nog inte om vad jag gör utan om hur jag tar emot livet i mig. Om jag tar emot utan att försöka skjuta bort eller hålla fast, utan värdering om det som händer i och utanför mig är bra eller dåligt så kanske jag kan välja hur jag ska reagera med visdom. Allt som krävs är en paus, en liten paus mellan stimuli och respons där jag viskar: Ok, och nu detta.

Som i morse, denna våg av skuld. När barnen mår dåligt är det så svårt att se bortom sin egen skuld. Om bara... Tänk om... Skuld vågen drog ner mig i vanmakt. Så jag lät mig dras ner.... Viskade.. Ok, nu detta. Skuld. Känn den. Se den, buga och andas. Under skulden, rädsla. Omfamna. Sedan. Vila. Vänlighet. Välja vad jag ska göra. Hur jag ska reagera. Jag valde att be.

Så resilience handlar inte om att möta svårigheter med styrka och kraft, att hoppa upp i sadeln igen så fort som möjligt, som om ingenting hänt.

Nej, för mig handlar det om att känna livet i mig, att ta emot livet som det är, men samtidigt att veta att jag är mycket mer än mina känslor, än mina tankar. Det handlar om att låta svårigheter och lidande bli portar till medlidande och kärlek till livet. Genom sprickorna som uppstår när vi brister kan ljuset komma in. Det handlar om en grundtillit till livet.

Det handlar om att våga be.

Kommentarer

Så fin text Ninna! Kom att tänka på en dikt av Bo Bergman "Flickan under nymånen" om än du skrev om "Kvinnan under fullmåne".