Om vad som hände under ytan på ett möte

Det är sista mötet för dagen. Två timmar långt. Beslut ska fattas, ärenden delas ut, arbetsuppgifter fördelas. Jag har varit igång och presterat, svarat an och mött upp sedan jag vaknade i morse och jag är hungrig, trött och framförallt stressad över allt det jag inte hunnit göra. Mitt beslut, som oftast känns rätt, att gå ner i tjänst gör att jag nu inte ska vara på skolan igen förrän nästa måndag, sex dagar bort.

Samtidigt alla dessa behov som ska mötas, som egentligen inte kan vänta, den enes behov måste prioriteras mot den andres när tiden inte räcker till. På ytan går jag in i mötet effektiv, lugn, målmedveten och kompetent. Under ytan är jag full av omsorg och sorg, ivrig i önskan att göra gott, men framför allt otillräcklig och sååå trött. Under ytan finns rädslan för att bli avslöjad, rädslan för att prioritera fel, rädslan för att göra fel och orsaka skada. Rädslan för att inte orka, inte klara av det, glömma bort.

Dagordningen på mötet är så mycket längre än vår avsatta tid, redan från början ser jag att vi inte kommer att hinna till slutet av den. Det gör mig frustrerad, och arg. Inte på någon eller så, men på situationen och organisationen. På mig själv. Jag trycker ner känslorna. Återgår till ytan. Kör på. Så gott jag kan.

Ytan håller gabnska bra ända tills slutet av mötet, när den där nya arbetsuppgiften läggs på mig. Det där ansvaret. Då krackelerar ytan och sårbarheten lyser igenom, maskerad som ironi och irritation. Som var tränger det ut genom såret, pyser ut över de andra som sitter där. De andra som nu representerar en yttervärld som behöver, som vill, som kräver, som stör. Strax därefter avslutas mötet.

Flera av oss går till ännu ett möte, även jag. Jag börjar med att be om ursäkt för min sprickande yta och det som pös ut. Möts av: ”Men jag fattar”. Jag hajar till. Hon fattar. Förstås. För de andra där på mötet, precis som käraste kollegan, kom med sina känslor, sina rädslor, sin stress dolda under sin yta. De andra är inte de andra, de andra är precis som jag. Människor som försöker göra sitt bästa, som är trötta efter dagens arbete, som är rädda för otillräckligheten, för avslöjandet, för misstagen.

Jag samlar ihop väskor, jackor och barn och går ut. Andas djupt in den friska luften, gläds över dagsljuset som lyser upp stigen ner till bilen och får mig att tänka på hur mycket kärlek det finns där i mötet jag lämnade. Så mycket god vilja. Vänskap, humor och arbetsglädje.

Jag vänder mig om och tittar tillbaka på skolan och skickar ett tack. Nästa gång ska jag försöka se genom ytan, utan att döma mig som behöver den som skydd, försiktigt kisa genom den och kanske få syn på det som verkligen betyder något.

Om kärlek

Det riktigt stora, märkvärdiga, är ofta så enkelt.

Söndag kväll i Jularp. En cirkel av vänner, av systerskap, en stund som bara är vår. Vi har prioriterat att mötas just här, just nu, för att vi tycker att det är viktigt.

Vi är alla trygga med varandra, vet att jag är välkommen precis som jag är. En stund sitter vi i tystnad. Andas. Känner våra kroppar inifrån. Tar plats i tår, i hårbotten och i fingrar. Känner vår plats på jorden. Hur vi blir hållna av jordens dragningskraft. Öppnar upp neråt. Låter sinnet lekfullt söka sig ner i jorden. Som rötter. Ner i fuktigt mörker. Ner mot värmen långt därnere. Söker kontakt. Och sedan, andas ut ner i jorden, andas in och låt tanken följa med upp, in i kroppen, nudda vid hjärtat och upp ända till hjässan innan utandningen tar oss ner igen, ner djupt nör nere. En stund andas vi vår "jord andning". Öppnar upp för givande och tagande mellan oss och jorden. För kärleken till denna underbara planet. Låter kärleken flöda över, andas ut den i rummet, ut till varandra. Bara andas. Bara låta det vara. Varmt och kärleksfullt. Vila i andetaget, i kärleken, den enkla, villkorslösa.

Vi hör ihop, vi alla, ihop med varandra, med jorden och allt det som lever på henne, burna av henne på hennes resa i vintergatan. Det är så enkelt, och så stort och märkvärdigt.

Glad alla hjärtans dag. 

Om betydelsen av skog

Längtansfullt tittar jag på skepnaderna som försvinner in i skogen. Jag skulle kanske kunna gå en bit men jag vågar inte. En tur i hagen häromveckan resulterade i att jag tappade balansen och ramlade så att ben och kryckor for åt alla håll. Är det något jag fått lära mig den hårda vägen så är det att det inte behövs så mycket, en felbedömning, ett felsteg för att livet ska ställas på ändå.

Så jag sitter inne och tittar ut och gläder mig åt att jag kommer att kunna gå ut i min skog innan löven börjar slå ut. Jag funderar på att ta bilen och köra ut och sätta mig, men för en skogsvandrande människa som jag så känns det lite som att få lukta på godsakerna men inte smaka. Jag lutar mig tillbaka vid mitt arbetsbord och funderar på varför skogen är så viktig för mig? Jag har svårt att sätta ord på det, men skog är liksom hem. Ursprung. Vila. Äventyr. Liv och död.

Jag älskar att vara i den. Doften, känslan, ljuden. Mossa, sten, träd. Grönt, brunt, grått. Aldrig samma sinnesintryck. Skogen doftar helt olika beroende på årstiderna, sommarskogens varma barrdoft, vinterns metalliska, höstens jordiga och vårens friska dofter. Nu är den avskalad, skogen, med himlen så nära att det ser ut som trädtopparna nuddar vid den. Sedan, på sommaren, så full av liv, liv som mirakulöst dyker upp till synes från ingenstans varje vår. På sommaren skymtar också andra färger, rött, vitt och rosa. Vitsipporna om våren, hallonen om sensommaren, allt detta är en rikedom som jag ibland glömmer att tacka för.

Skogen känns så stabil och beständig att det är lätt att glömma att även den har sin balans, sina ekosystem som kan slås sönder, så att fåglarna en vår inte hörs kvittra, hallonen inte mognar och löven inte spricker ut. Om vi inte värnar och skyddar den. Behandlar jorden med respekt och varsamhet. För vår existens kan inte särskiljas från det vi kallar naturens varande. När den utarmas, utarmas vi, med varje art som utrotas förlorar vi något som känns in i själen. Men än står den där, skogen, och väntar på att jag ska få uppleva den. Tack. Tack. Tack.

Om appar och smärta

Ännu en helg har passerat, utan att lämna några större spår i minnet. I min mentala almanacka kan jag kryssa av ytterligare några dagar. Kryss som tar mig närmare den 17 mars då min otympliga stövel ska tas av. Hoppas jag. Till dess tränar jag på att acceptera och motionera på det vis jag kan. Jag får hjälp av meditation med det första och av en app med det sistnämnda. Jag hade säkert kunnat hitta en app för acceptansen också, men jag föredrar meditation, mest för att det känns beprövat. I appen, Joint academy, blir jag ideligen påmind om dagliga övningar som är bra för att minska smärta och öka rörlighet i lederna och jag får även lära mig om artros.

Idag handlade det om smärta. Skåpmatskunskap tänkte jag när jag snabbt läste igenom texten. Men ett påstående stannade kvar och ekade en stund bland mina tanketrådar. Det var inget nyhet för mig, men likväl blev jag fundersam. Inte om det var sant utan mer varför. Det var att om man känner till orsaken till smärtan blir smärtan mer hanterbar. Ja, jo, kanske det, tänker jag. Om orsaken är hanterbar. Jag tänker att det beror på vilka känslor orsaken väcker i mig. Om orsaken till min smärta, fysisk eller psykisk är som denna hälseneskadan som jag i och för sig känner en del skuld i att jag orsakat men i övrigt så känner jag mig hoppfull i att den ska läkas, att det ska bli bättre, jag känner stöd från sjukvården och nära och kära i läkningen.

Men tanken på orsaken till andra smärtor kan väcka till exempel rädsla – för att det inte ska gå över, för att det är ett bevis på att jag blir äldre, på att min kropp inte håller. Eller skuld, till och med skam över att något jag gjort. Jag kanske gjort fel, eller inte tillräckligt. Kanske orsaken till smärtan fyller mig med vanmakt, när jag inte känner att jag kan påverka smärtan, att det är för stort, för sent, förlorat.

Ja, jag inser att av alla mina smärtor, stora som små, så är kanske just denna i hälsenan ett bra exempel på att jag vet orsaken gör den mer hanterbar. Så det är ju bra. Resten av smärtbuketten får jag fortsätta jobba o-appat med, med acceptans, tillit, förlåtelse, medkänsla och kärlek. Om och om igen.

En solskens saga

Hon kom från intensiv hetta och bländande ljus. Så länge hon kunde minnas hade hon kokat inne i hennes modersstjärnas inre. Fast egentligen mindes hon ingenting, hade inget begrepp om tid som gått. Om hon var nyfödd eller urgammal. Men hon visste att hon längtade bort. Att det fanns något mer för henne där någonstans.

När ögonblicket kom för henne att kasta sig ut i den mörka rymden jublade hon tyst. Äntligen. Yr av glädje och längtan for hon längre och längre bort från modern. Hon kastade en blick bakåt, såg hennes lysande väsen som vaggat henne. Tack, viskade hon, innan hennes blick fokuserade på rymden framför henne som hon lyste upp och som värmde med sitt ljus.

Hon kisade in i det blå mörkret, försökte se vart hon var på väg. Vart hon skulle landa. För landa kunde man, det hade hon hört sina systrar och bröder viska om. Då såg hon det, långt där borta, det lilla blå klotet. Och visst var det dit hon var på väg? Jaa det var det. Hon darrade av spänning medan hon med ljusets hastighet sakta närmade sig jorden. Det gick en tid, eller två, och klotet blev större och större i hennes synfält. Till sist tog hon sig ner genom atmosfären, mellan molnen for hon, som en projektil.

Och där, där fanns den. Det var det vackraste hon någonsin sett. Det var det vi skulle kalla ett träd. Hon landade mjukt och kärleksfullt på en av grenarna. Omsvepte den med sitt ljus och sin värme. Trängde in, genom barken in mot det som en gång ska slå ut. Kittlade det vilande lövet med varma strålar. Hennes energi blev till ett med trädet. Villigt skänkte hon allt hon var.

Jag står under trädet på mina kryckor och ser på miraklet och ler. Lilla solstråle, välkommen. Snart, snart är det vår. Tack.

Om den ädla konsten att be om hjälp

Jag stirrade på skjutdörren, tryckte ännu en gång på den röda knappen men inget hände. Det började bli lite kö bakom mig och jag kände stressen öka pulsen. Plötsligt hör jag en vänlig röst. Excuse me, säger hon, går fram till dörren, tar tag och skjuter den åt sidan. Förstås. Jag skrattar åt mig själv, tackar henne och haltar vidare framåt i tåget som ska ta mig till Norrköping och vännerna för en helg i Systerskap och vila i Sankta Annas skärgård. Jag är glad att jag bestämde mig för att åka, trots gips och kryckor och hittills har det gått fint.

Jag hittar min plats och sätter mig med en lättnadens suck. När jag sträcker ut mitt ömmande vänster ben tänker jag på hur denna situation har förändrat min tillvaro och på vad jag har att lära av den.

Kanske att jag ska lära mig att be om hjälp. Att inte kunna själv utan be andra göra, be andra ta hänsyn och ge plats åt mina behov. Huva, bara att skriva det känns obekvämt. Jag frågar mig varför? Varför är det så svårt? Jo, för att be om hjälp är att vara svag, otillräcklig. Att be om hjälp är att vara till besvär och riskera att bli avböjd. Att be om hjälp är att ge en del av kontrollen till någon annan. När någon annan gör något åt mig blir det inte gjort precis som jag skulle gjort det. I kärnan kanske det handlar om tillit. Tillit till att jag är ok, att jag duger som jag är även om jag inte klarar av något. Tillit till människorna runt mig, deras vilja och förmåga att hjälpa. Tillit till att det är tillräckligt, det som sker och blir gjort. Tillit till livet. Att ha tillit är att vara stark tror jag. Det handlar nog också om acceptans. Att jag faktiskt accepterar att jag behöver hjälp. Att jag inte klarar det själv. 

Kanske är det ett tecken på styrka att be om hjälp, inte på svaghet.

Att berätta för mig själv och världen att jag inte klarar det, jag når inte, jag förstår inte, jag orkar inte, kan vara en gåva till dem såväl som till mig. För när jag ger tillit och den som får tillit tar emot den och gör den till sin så växer även hen. Tror jag. Kanske. 

Om att få vara självömklig

Någonstans visste jag från början att något var rejält fel. Jag har med mina ömma hälsenor trampat fel på ett smärtsamt sätt ett otal gånger men denna gång var det något annat, förutom smärtan, en visshet som gjorde mig kall inombords. Beslutsamt tog jag mig längs skogsbilvägen tillbaka till bilen. Att trampa ner kopplingen gick inte att göra med de vanliga vadmusklerna utan jag fick ta i ifrån låret. Smärtan var svindlande, men dämpades av adrenalin och jävlar anamma, eller tjurskallighet eller vad man nu ska kalla det.

Jag körde ner till skolan, hämtade barnen, hem igen, kyla, vila, beslut. Vårdcentralen, akutmottagningen och jag själv var alla överens om att hälsenan denna gång var av. Hälseneruptur. Det låter inte bra, det känns inte alls bra. På med någon slags stövel i hårdplast, tung, otymplig, varm och svettig och det käcka beskedet att denna nu ska vara på dag och natt i åtta veckor. Dag och natt i åtta veckor? Dag och natt i åtta veckor! Mycket i vardagen blir med ens svårt eller besvärligt eller rent av omöjligt. Sova, gå, bära saker, dammsuga, tömma diskmaskinen, köra bil. En efter en av svårigheterna blir uppenbara, en efter en kommer lösningarna, vi lånar mamma och pappas automatare, Madde städar gärna för en peng, Kenneth jobbar hemifrån.

Visst, det går att lösa, och det borde kännas bra eller bättre i alla fall. Men jag finner mig själv, sur och tjurande i fåtöljen insvept i en tung filt av självömkan. Ett tag kämpar jag emot det. Var tacksam för hjälpen, tacksam för det jag kan göra utan hjälp (äta, andas, skriva...) tänka att det kunde vara värre, att andra har det mycket värre.

Men det tar inte lång tid förrän jag återigen ramlar ner i ömkligheten. Så nu har jag bestämt mig för att sitta här och vara ömklig och tycka fruktansvärt synd om mig själv så länge jag behöver. Luta mig tillbaka och vila i min ömklighetsfilt.

Och ja, efter ett tag känns den inte så stickig och tung den där filten, utan rätt varm och mysig. Den är, jag är, ömkligheten är, helt ok. Så det så.

När sorgen knackar på

Hennes knackning var så försynt att jag först inte hörde den. I dagar gick jag och anade att något pockade på uppmärksamhet, men jag tog mig inte tid eller mod att undersöka vad det var förrän nu där jag satt mellan borden och måsten och drack mitt kaffe.

Knackningen hade inte blivit ilsken trots att hon stått där ute i kylan så länge var den fortfarande försiktig men enträgen. Jag öppnade dörren, bara lite på glänt eftersom jag inbillade mig att jag skulle kunna stänga den igen om den som stod där ute visade sig vara någon otäck figur. Men det räckte med en liten springa i dörröppningen så trängde hon sig in. Jag följde efter henne in i vardagsrummet där hon satte sig i soffan. Jag satte mig bredvid. Vi var tysta en stund.

Jag behövde inte fråga vem hon var, jag visste att det var sorgen som knackat på.

- Varför är du här idag? frågade jag till slut.

- För att det är dags att vi möts du och jag.

- Ja. Det är väl det. Vad vill du då mig?

- Ingenting. Bara bli sedd och lyssnad på. Så sitt bara där och se mig och lyssna.

Jag lutade mig tillbaka, slog armarna om mig själv och lät henne prata. Hon berättade om förluster. Om att inte längre kunna och vilja. Om cancer och bröst, om utseende och om att bli äldre. Hon viskade om trötthet och smärta och om att misslyckas och att inte räcka till. Om drömmar som aldrig vågats, om vänner som förlorats i tid och glömska. Ögonblick som gått mig förbi i görandet. Om barn som flyttat bort, dagar som runnit mellan mina fingrar som sand på en strand.

Sedan talade hon om jorden, och mänskligheten. Om lidande och rädsla, om död, förstörelse och smärta. Länge pratade hon och länge grät jag. Sedan gjorde jag en kanna te och vi satt där, nära.

Jag tror att jag somnade med huvudet i hennes knä. När jag vaknade var hon borta. Men jag minns henne väl, och jag tänker att nästa gång jag hör hennes knackning ska jag inte dröja så länge med att släppa in henne.

Om att låta skrika

Då var det dags igen, dags för den brutala påminnelsen om att vi vandrar våra liv ett ögonblick från katastrofen. Jag lastar bilen med gymväska, handlingslista och kör de två döttrarna mot skolan när telefonen ringer. William som cyklade hemifrån för 15 minuter sedan har ramlat. Det är illa, det hörs på rösten i telefonen och på hans rop i bakgrunden. Inte ambulans illa, men akuten i Lund illa.

Inom några minuter är hela min dagsplan omplanerad. Jag lämnar flickorna att gå sista biten, tackar medmänniskorna som stannat och hjälpt till, bedömer skadorna, ringer Kenneth och skolan och så beger vi oss mot akutmottagningen. I bilen fortsätter han skrikgråta av chock och smärta. "Mamma, mamma..." Om och om igen. Det finns en instinkt att försöka trösta, i syfte att få honom att må bättre, tystna, inte längre vara ledsen. Jag gör något försök, men då vänder sig min 13 åriga läromästare till mig och säger;  "Jag behöver gråta, kan jag få det?" "Ja visst. Gråt du".

Jag kör vidare med en tyst hand på hans ben och med tacksamhet för ännu en påminnelse om vikten att låta fixaren stå tillbaka och låta min medmänniska gråta, skrika, sörja eller vilket uttryck hens smärta behöver ta, så länge det inte skadar hen själv eller någon annan. Ibland behöver man gråta och skrika. Och man behöver att någon finns där bredvid och bara är där. Står ut. Står kvar. Tillåter. Bara är där, med en hand på benet. Hela vägen till Lund.

Tack, älskade fina pojke. Vi kom hem 8 timmar senare med en gipsad arm, 5 stygn på hakan och fyra hämt pizzor. Trötta och mörbultade, men tillsammans. 

Om lugnet efter stormen

Med ett sista hejdå rop stängs dörren bakom dem. Katja åker tillbaka till Uppsala, ledsagad av pappa och lillasyster. Det blir den sista julhelgs besökaren som åker, nu är det bara vi som bor här kvar.

En liten stund står jag handfallen, som om jag var osäker på vad som egentligen hänt, innan jag finner min plats i fotöljen vid brasan. Lugnet efter stormen är kanske det som bäst beskriver min känsla. Lite tomt, ensamt och sorgset känns det. Men framförallt känner jag tacksamhet. Tack för glädje, för kärlek och vänskap och familj. Tack för värme och omtanke, för att vi har varandra.

Det har inte varit en perfekt jul, inte alls. Syskongnabb, tårar av saknad och rädsla, några av smärta. Paket som får bytas, andra som måste lagas, handgjort som hundarna bitit sönder. Jag har vandrat tappert på mina onda fötter, hållts vaken av ischiassmärta på nätterna, jagat förymda hundar och plåstrat om skadade får. Ja, som sagt, inte någon perfekt jul.

Men köket har ofta varit fullt av skratt och dans, vi har slappat i badtunnan och tittat på solnedgången. Vi har pysslat och pusslat, promenerat i snön och barnen byggde snögubbe.

Faktiskt en helt underbar operfekt jul. Och nu, är den förbi. Det visste jag hela tiden att den skulle komma att vara, men den kom ändå plötsligt, denna tystnad som de lämnar efter sig.

Snart börjar skolan och vi ska hitta rutiner och sätt att vara oss på, med vår nya familje medlem. Jag ska vara ledig i januari. Jag behöver ensamtid. Vila. Hitta riktning.

Men nu behöver jag bara sitta här en stund och lyssna på tystnaden. Sakna, längta, minnas och fyllas av tacksamhet.

Om gåvor

Tåget rullar sakta ut från perrongen. Dämpade samtal. Ute är det kolsvart och regndroppar rinner ner för fönstret bredvid mig. Trots det tittar jag ut. Vilar blicken i det svarta, till synes tomma. Det skapas utrymme. Paus. Tankarna får vandra runt. Hoppa från sten till sten i mitt livs kullerstensgata. Stannar till, som alltid, på barnen. Dom är nu sju. Sju individer på livsstigar som på ett eller annat sätt har fört dem till vårt hem, till mitt hjärta. Det finns alltid gott om anledningar att oroa sig, grubbla, försöka fixa och ordna, lyfta bekymmer och rädsla. Lyssna, krama, bara finnas där. Det tar inte slut för att de blir äldre. Ständigt tanken på att jag borde göra mer, vara mer för dem. Jag går igenom de sju, ser dem framför mig där de står i livet, var och en med sina gåvor, sina utmaningar, sina drömmar. Jag skickar min kärlek till dem och ber om ljus att vägleda dem.

Medan min blick följer en regndroppes färd över tåg fönstret och minns jag tillbaka min födelsedag för några dagar sedan. De lagade mat till mig, jag fick paket och sedan skulle jag välja vad vi skulle göra resten av kvällen. Jag valde att de skulle spela "Just dance". De var förvånade eftersom jag själv inte brukar vilja vara med.

Men det jag önskade mig, var att få sitta i fotöljen och se dem dansa och ha roligt. Det är en av de finaste gåvor jag som mamma kan få, att se syskonen, stora som små, nya som gamla familjemedlemmar, leka och skratta med varandra. Tack för den gåvan, den bär jag med mig.

Om att dricka te med otillräckligheten

Det var otillräckligheten som knuffade ut mig genom ytterdörren. Det är hög tid att rasta hundarna! Skrek hon med en viskning i mitt öra. Hon följde med mig ut på gårdsplanen medan hon fortsatte: - Hönshuset borde mockas, och fåren borde tittas till. Jag nickade. Men ska du verkligen gå ut själv, du borde kolla om något av barnen vill följa med. De kanske är hungriga? Borde du inte ha fixat lunch?

Jag intalade mig att barnen just ätit frukost och att jag skulle gå en sväng om ladugården när jag kom hem från promenaden. Jag kopplade hundarna medan otillräckligheten berättade om att jag borde träna dem så att de kunde vara lösa och gick med tunga steg ut genom grinden.

Där ute hördes faktiskt hennes röst lite mindre, och det var lättare att andas. Jag gick en stund upp i skogen, in mellan träden på den där slingrande stigen som alltid fick mig att må bra. Och där, på en sten under en gammal knotig tall satt hon. Tillräckligheten. Med ett leende och med öppna armar välkomnande hon mig.- Kom och sitt här en stund, sa hon. Det lät nästan som hon sjöng.

Otillräckligheten dök upp och drog mig i jackärmen. Sitta här, nu? Du borde ta dig hem till barn och höns och allt. Jag struntade i henne och satt mig ner. Hon lade armarna i kors. Ok, ska du sitta här borde du i alla fall ta tillfället i akt och tänka djupa tankar. Komma på vad du vill göra med ditt liv, hur det kan bli bättre. Hur du kan utvecklas. Ok? Eller åtminstone njuta av att sitta där.

Jag nickade, ok djupa tankar, beslut, njuta ok. Jag tog sats med ett andetag. Tänkte på allt som kunde vara annorlunda. I mitt liv, i familjen, på skolan, i Höör, i Sverige, i världen. Det var en del att tänka på.

Plötsligt hörde jag ett stillsamt skratt. Jag vände mig om och tittade rakt in i tillräcklighetens vackra ögon.

- Du, min vän, sa hon. Ta ett andetag. Bara ett andetag. Känn luften fylla dina lungor. Så ja. Och igen, ett till.

Nu. Känn efter. Stress, oro, men också glädje och förnöjsamhet. Bra. Låt dem vara, allihop.

Sedan lyssna. Vad hör du? Vind. En fågel. Hundarnas andetag. Otillräcklighetens viskningar. En bil. Vind.

Till sist titta. Vad ser du? Visst är det vackert? Snö, svarta grenar mot blå himmel. Solens strålar som gör glitter i frosten. Som värmer lite i ansiktet. Hundens varma päls, kalla nos. Kallt om rumpan.

Så ja. Bara var. Nu. Det är tillräckligt. Nuet är alltid tillräckligt och aldrig perfekt. Jag finns alltid där du är just nu. 

Så satt jag där en stund. Och bara satt där en stund.

Sedan gick jag hem. Tillräckligheten följde med mig, hela den långa vägen hem.

Nu sitter vi här vid brasan alla tre och dricker te. Det känns trångt och mysigt. Vi har upptäckt att vi har mycket att lära av varandra. 

Om skam och uteslutande

.Vi skulle inte gå långt, bara bortom kröken till det spår jag lagt tidigare. Jag tog med Fenja ut genom grinden. På något sätt visste hon vad som var på gång och drog ivrigt i kopplet. Hon älskar att jobba, och spåra är ett favorit jobb. Men denna gång blev vi tvungna att lämna Nadjas jämngamla schäfer Luca i trädgården - att spåra är ett enhunds uppdrag. Vi var bara borta i några minuter och hela tiden hörde vi Lucas gnäll och skall, förtvivlat försökte han ta sig ut ur trädgården för att följa efter. Det blev en skyndsam spårning innan vi småsprang tillbaka för att lugna honom. Så fort vi kom in i trädgården var han samma gamla glada och lugna unghund igen.

När jag klappat om honom funderar jag på det där med att bli lämnad och utesluten ur gemenskapen, tänk vilken stor kraft det är. Vad vi är beredda att gå med på, att forma oss efter den gemensamma normen för att passa in, få vara med, bli accepterad.

Jag hörde på en kurs att skam är en av de känslor som varnar oss för risk uteslutning. Det är något fel på mig, jag duger inte är tankar som kan ge skam och rädsla för att bli hånad, nedvärderad, utesluten.

Genom skvaller och veckotidningsrubriker håller vi oss i schack och informerade om ifall någon bryter mot normen och skämmer ut sig.

Ja, det är inte lätt att vara människa. Inte att vara hund heller, men skam tror jag kanske inte att de dras med. Men samtidigt som allt detta pågår på ytan av människolivet finns det något annat därunder som tröstar. Vetskapen om kärleken. Villkorslös. Närvarande. Allomfattande, oavsett vem du är eller vad du har gjort är du värd all kärlek. Innesluten i den.

När jag öppnar upp för den, för kärleken, så kan jag ana vissheten om att jag egentligen inte kan bli utesluten, att jag aldrig är ensam, att jag är tillräcklig precis som jag är. Här och nu. Du med. 

Om att öppna dörren och hjärtat

Då var det dags. Dags att ännu en gång öppna dörren och hjärtat för att ta emot ett nytt barn.

Jag är övertygad om att det kommer att gå bra men är samtidigt förberedd på att det också kommer att vara svårt. Svårt för henne att lämna sin egen familj och att hitta sin plats i en ny familj, att gå från äldst till yngst av syskonen. Ny skola, ny säng, nya vanor, nya regler och familjekultur.

För även om vi är lika så finns det oändligt många småsaker som vi som familj gör på vårt sätt, som är vanligt och så normalt för oss att vi inte tänker på att för någon annan så är det ovant, märkligt och konstigt.

Att bli familjehems placerad, eller att ens barn blir placerad i en annan familj kan eller borde vara oerhört svårt och stort. Och på andra sidan vi, som familjehem, som vill få det att fungera men som har våra liv, utmaningar och rädslor.

Det kan tyckas omöjligt detta men det är det inte, konstigt nog. Det fungerar ofta, blir bra för alla, inte enkelt eller lätt men ändå bra. Barnet hittar förvånansvärt snabbt rätt i sin nya tillvaro. Vi alla runt omkring hittar nya roller och en ny familjebild växer fram. Större, starkare och med ännu mera kärlek. Välkommen du lilla, välkommen hem.

Om jul stress

Det är tredje advent. Julen närmar sig med stora kliv. På kylen hänger en lista på allt vi vill fixa innan dagen D, Doppare dagen.

Jag stannar till framför den. Känner en välbekant blandning av stress, glädje, oro och förväntan. Julen är mycket att leva upp till. Bilden av den perfekta julen speglar sällan verklighetens brända knäck, barrande gran och fyllda diskho.

Jag står kvar en stund framför listan, låter mig känna det där. Allt det där, och sedan in under, bakom. Och javisst där är den, rädslan för att inte räcka till, för att tappa kontrollen och orken. Jag försöker inte mota bort känslan, fast den är skit jobbig utan kliver runt i den, låter den vara, låter den kännas i kroppen, som en klump i magen, svart och tung. Det är ok, viskar jag, det är ok. Jag låter okejet ta sig in i kroppen, smygande omfamnar det min svarta klump. Bäddar in den.

Några andetag, sedan går jag och sätter mig igen, man kan ju inte stå och stirra på en kylskåpsdörr hur länge som helst.

Med den tanken smyger sig ett leende fram. Jag ler åt mig själv, åt livet. Leendet bereder plats för en annan känsla. Tacksamhet. Och istället för att bara låta den flyta förbi så stannar jag med den också. Jag inser att jag har en tendens att stanna med de negativa känslorna, undersöka, känna in dom, bära dom som ett ok, men de positiva känslorna som glädje och tacksamhet får liksom bubbla upp och flyta förbi.

Men inte den här gången. Jag sjunker in i tacksamheten, tacksamhet för att få uppleva ännu en jul. Tacksamhet för familj, för släkt och vänner som bjuds in. För barnen som kommer hem, för nya barn som flyttar in. Tacksamhet för huset som rymmer så mycket kärlek. Där stannar jag, och bara känner, tar några andetag i tacksamhet medan jag ser elden falna i spisen.

När jag sedan går ut för att hämta ved tänker jag att det är typiskt att det är så lätt att fastna i de negativa och låta det positiva vara i förbigående.

Jag tänker att jag ska öva på att stanna upp i de goda känslorna framöver. Ge tacksamhet, glädje, kärlek, ömhet, gemenskap och entusiasm uppmärksamhet, full uppmärksamhet, i några andetag. Det vill jag försöka, tänker jag, kastar en blick mot jul listan och känner att den väcker alla de där gamla känslorna men också, och faktiskt framförallt, tacksamhet inför julen.

Vem vet?

Ovissheten blir till sist en vana. 

Kanske, kanske inte. 

Vi får se, eller inte. 

Jag släpper sakta, ovilligt tag om vissheten och låter allt det där som jag trodde var säkert rinna mellan mina fingrar som varm sand på stranden en dag då allt kändes enkelt. 

Kvar i min öppna hand vilar ovissheten.

Kvar i min öppna hand finns livet, här och nu. 

Om livet i en bubbla

Återigen tycks livet ha stannat av, tagit en paus från allt det där utanför.

Det krävdes så lite. Halsont, huvudvärk, en testpinne i näsa och hals och sedan resultat - oh vad jag längtar efter en tid när "att vara positiv" faktisk betyder något positivt.

Och nu, livet i en bubbla. Avstannat.

Fast kanske ändå inte, inser jag när jag åter sitter och tittar in i morgon brasan medan snön ligger som ett dämpande täcke över utomhuset, vackert och kallt.

Fast kanske ändå inte, för när jag stannar av och blir stilla en stund, skapar jag inte avstånd från livet. Jag kommer närmare det. Om jag är uppmärksam ser jag att livet aldrig står stilla. 

Värmen från brasan, känslan av mina hjärtslag och av mina andetag. Nu, nu och nu. Jag släpper lite på kontrollen över det där utanför, mail och möten, intyg och betyg. Jag släpper, och slappnar av mitt grepp om tillvaron och då, i min öppna hand kan nuet få ta plats. Inte utan måsten och borden, men tillsammans med dem. Så det är nog inte livet som har stannat av, utan jag själv. 

Om att ta för givet

Det var igår kväll, på tredje dagen av covid infektionen som jag lade märke till att det var borta. Jag skulle smörja in ansiktet med min vildros kräm och som vanligt förde jag handflatorna mot näsan för att andas in doften när jag insåg att jag inte kände någon lukt alls.

Det var en mycket märklig känsla, liksom tomt, jag kände mig berövad, bestulen, som att någon tagit något som var mitt, mitt eget. Mitt luktsinne.

Jag har alltid haft ett bra luktsinne, på gott och ont. Jag minns att jag skrivit i dagboken om dofter att minnas, och dofter har varit och är viktiga för mig. Årstidernas dofter, doften av blommor, mat och bakning har berikat mitt liv. Och nu är det ju dags för juldofterna. Gran, kanel, glögg, pepparkakor, hyacint, nejlika, tända ljus.

När jag inser att det finns en risk att jag inte kommer att kunna dofta denna jul slås jag av sorg, och tänker på hur det är så lätt att ta en sådan sak som att kunna känna dofter för given.

Men återigen blir jag nu påmind om att inget i livet är givet. Allt är gåvor som jag får ta emot och släppa taget om.

Jag kryper ner i sängen, matt och hostig och funderar på allt det andra som jag tar för givet. Jag kan se. Höra. Känna. Röra mig. Andas. Äta och dricka.

Jag tänker att jag borde komma ihåg att vara tacksam för alla dessa gåvor. Inte för att jag är rädd för att mista dem utan för att de faktiskt är rätt makalösa saker, att kunna se, till exempel. Se djup, och färger. Och att kunna uppskatta det jag ser, skönheten i världen. Ja, det är fantastiskt.

Nu börjar sömnen komma, men innan jag somnar ligger jag en stund och tackar för alla dofter jag har kunnat dofta, och ber en bön om att få tillbaka mitt luktsinnet i tid för att hinna lukta julen iår.

Om att träna passivitet

Efter en stund inser jag att något måste vara fel. Fel tid? Plats? Har jag glömt betala? Efter att ha uteslutit de två senaste alternativen återstår det första. Jag har tagit fel på tiden. En timme.

Jag och Fenja skulle visst möta hund coachen här nere i Höör kl 12, inte 11 som jag hade noterat i almanackan. Ingen idé att köra hem, så vad gör vi?

Solen lyser, här är gott om vandrings stigar så vi går en sväng, så långt mina onda fötter tillåter. Sedan återvänder vi till parkbänken och jag sätter mig en stund. En utmärkt möjlighet att träna passivitet med Fenja tänker jag. Det innebär att man lär hunden tålamod, att lugnt vänta en stund utan att göra något. För Fenja går det utmärkt. Hon sitter och iakttar hunden som syns i trädgården på grannhuset, sniffar efter folk som går förbi. Lägger sig och kollar fåglarna i trädet.

Jag tvingas inse att den som mest behöver passivitets träning är nog jag. Efter sisådär 35 sekunder åker mobilen upp. Kolla mail, fixa lite här och där. Stoppar ner telefonen. Jaha. Om jag skulle göra en lista kanske? Eller träna något? Kanske gå en sväng till? Eller gå till bilen och hämta fäll och ge Fenja vatten. Eller?

Sedan åker mobilen upp igen. Bara för att kolla klockan, och om jag fått något meddelande? Fenja sätter sig upp och tittar på mig. Jag stoppar ner mobilen igen. Passivitet var det. Jag upptäcker att solen lyser. Att luften är frisk. Att himlen är blå. Att en fågel prasslar. Att jag fryser. Nä, om vi skulle gå en sväng till? Jag reser mig upp och lockar på Fenja, för nu orkar jag inte vara passiv mer. Imorgon ska jag nog träna igen. Kanske Fenja kan hjälpa mig?

Om mellanrum

Ibland skapas små mellanrum i livet, mellan här och där. Små väntrum. I väntan på skrivare, ugn, sömn eller tåg. Eller som nu, i väntan på att resten av huset ska vakna. Jag sitter och tänker på mitt väntrum. Hur det ser ut? Vad finns det där? Jag inser att jag faktiskt kan välja vad jag inreder mitt inre väntrum med. Oftast är väntrummet en plats med stora klockor och anteckningsblock där jag noterar allt som borde göras, allt som skulle kunna hända och vilka valmöjligheter jag har. Men det skulle kunna vara annorlunda.

Jag vill kanske ha en hängmatta med utsikt över himlen. Eller en fotölj framför brasan. Ett paus rum, med en vacker skrivbok där jag med en fin penna kan skriva upp allt jag är tacksam för idag.

Jag kan ta in nuet i mitt väntrum. Mina andetag, hundens mjuka päls, smaken av te, siluetten av ett träd, känslan av ha en kropp, av att röra den. 

Jag kan möta mig själv en stund. Fråga mig, hur jag mår, egentligen, och vad jag behöver. 

Jag kan till och med ta in en annan människa i mitt väntrum. Se och lyssna på hur det är att vara dig.

Tids nog kommer tåget, skrivaren startar, vattnet kokar upp och familjen vaknar. Men i mellanrummet kan jag välja.

Om att längta efter mig

Det är en sådan där morgon när jag längtar, men vet inte efter vad. Jag sitter vid brasan och söker svar i dess ljus och värme. Sakta, nej föresten, plötsligt, inser jag att det är mig själv jag längtar efter.

Det är lätt att tappa bort mig i vardagens måsten, i självförverkligandets namn tyckande om hur jag borde vara. När sanningen är att jag borde ingenting, allt jag behöver för att vara jag finns här och nu. I mig.

Så vad hindrar mig, undrar jag? Jag trevar inåt och frågar mitt hjärta och jag inser att det som hindrar mig är skuld och skam för att inte duga och räcka till. Att jag behöver förlåta mig.

Förlåta mig för alla känslor jag förnekat, för alla ofällda tårar. För alla okramade kramar, för alla omötta blickar.

Jag behöver förlåta mig för varje gång jag har vänt sanningen ryggen, när jag var rädd.

Jag behöver förlåta mig för all glädje jag inte såg, alla hjärtan jag inte kunde öppna upp till.

Jag behöver förlåta mig för alla drömmar jag släppt, alla ögonblick jag har missat, all tid jag inte tagit tillvara. Alla lekar jag inte lekt, all vila jag förnekat mig. Allt tålamod jag tappat.

Jag har gjort så gott jag kan. Och det är ok. Jag förlåter inte för att förändra eller förbättra mig utan för att acceptera mig som jag är.

Kanske jag väljer att förändra något, men då är inte drivkraften att jag inte duger utan att jag vill. Inte ur rädsla utan ur kärlek.

Förlåtelsen är en intention som jag sätter, som ett regn jag går ut i, naken. Låter dropparna rena, kyla, värma mig.

Men jag är redo att förlåta, och smälta lagret kring mitt hjärta så att jag kan få vara jag. Helt enkelt jag. Som jag har längtat...

Om att minnas vem vi är

Idag plockade jag sommarens sista blomma. En ringblomma. Orange och lite gul, skälken ganska böjd och krokig. Jag satte den i en vas, eller mer som en liten flaska, på det runda bordet bredvid fotöljen framför brasan och vi pratades vid medan novembermörkret lade sig kring vårt gula hus.

Jag undrade om hon mindes hur det var att vara frö. Hon nickade hemlighetsfullt. Att ligga gömd i mörkret med allt det vackra inneslutet, dolt, som ett löfte som med ljus, vatten, värme och näring kan få spricka upp, inte utan smärta, inte utan att släppa taget, inte utan rädsla spricker fröets skal och där, en grodd! En ljussökare.

Jag undrade om hon mindes hur det är att ha rötter? Hon blinkade ett ja, tror jag, det är svårt att se när en ringblomma blinkar, men jag är nästan säker på hon sa ja med den lilla blinkningen. Kanske såg jag också en tår, eller om det var en regndroppe, rinna sakta ner längs hennes gula kronblad. Ja, hon mindes sina rötter. Djupt och stadigt förankrade i myllan. Fukt och mörker som vänskapligt håller fast. Förbunden med jorden. Vi satt tysta en stund och mindes tillsammans.

Jag frågade om hon mindes hur det var att växa upp där ute i vårt trädgårdsland? Jag fick luta mig närmare för att höra hennes viskning. Hon berättade om regn som blötte henne, om stjärnorna som tycktes nära, om vind som ryckte i hennes blad. Om törst och vatten och om solen. Hon viskade länge om hur det var att känna solens värme. Dricka dess strålar.

Hon började bli trött, det kunde jag se, så min sista fråga var kort. Hur känns det att blomma? Att få visa världen all din skönhet, stolt och oblygt och helt och hållet och bara dig själv. Hon tittade på mig med sin ringblommeblick. Jag tror hon log. Ta reda på det, min kära, sa hon, ta reda på det.

Kommentarer