Om tacksamhets listor

Så passerade även denna jul förbi på ganska sedvanligt sätt med släkt, grannar, julgodis, sällskapsspel, dopp i badbaljan och paket. Ganska stillsamt, men även de minsta krusningarna på min vardags tillvaros stilla yta känns i min tilltuffsade hjärna som storm vågor, där jag snabbt kan tappa balansen och orienteringen. Jag håller fortfarande på att hämta mig, det är tveksamt om jag kommer att hinna göra det innan nyår. Men det har varit fint, glädjefyllt och mysigt.

En del, men inte alla, önskningar på barnens listor blev uppfyllda. En del får de fortsätta önska sig till nästa jul eller födelsedag, eller glömma bort att de någonsin ville ha. Kanske jag ska skriva en önskelista inför nästa år? En lista på vad jag önskar mig av 2020. Det var länge sedan jag skrev en önskelista, men jag kan inte låta bli att fundera över vad jag skulle haft med på en sådan lista. Och hur mitt mående skulle påverkas av att skriva en sådan. En önskelista är i viss mån en lista på det jag tycker mig sakna, det som fattas i mitt liv. Det är bra att veta vad man vill och behöver, men för de flesta av oss har vi redan allt vi behöver och lite till när det gäller prylar i alla fall.

Kanske skulle jag må bra av att också - eller istället för - en önskelista skriva en tacksamhets lista. En lista på allt jag är tacksam för. Elden som värmer mina fötter, att jag får bo på denna vackra plats, familjen, vännerna, att kunna andas, gå, se och höra. Allt det där som inte kan köpas för pengar kommer överst på min tacksamhets lista.

Det är märkligt lätt att glömma bort att vara tacksam för det där enkla, vardagliga. Men när tillvaron ställs på ända och bubblan vi levt våra liv i spricker så är det just det där vardagliga jag saknar mest. Familjen vid middagsbordet, en kopp te i min favorit fotölj, att kunna handla på Ica.

Så om jag ska skriva en önskelista inför det nya året så ska jag också skriva en tacksamhets lista, och jag tror att den kommer att vara längre. Mycket längre.

Om frid och mening

Det är jul. Brasan är tänd, familjen sover fortfarande. Jag har varit ute och mött den nya dagen, denna dag då ljuset återvänder. Det är så tyst i skogen så här års. Stilla. Fridfullt.

Frid. Det är ett ord som ofta dyker upp hos mig så här i juletider. Jag funderar på vad det egentligen är, frid? Är det när allt är lugnt och tyst kring mig. Eller inom mig?

Hur hittar jag frid? Kanske genom att sluta söka efter det? Genom att sluta försöka själv meningsfylla tillvaron och istället stanna upp och uppleva det meningsfulla, bortom mitt jag.

I meningsfyllande, självförverkligande, sökande blir jag är ständigt på väg, fast på vägen som har det fridfulla jaget som mål finns ingen frid, tror jag. Men tänk om jag upphör att söka, upphör att försöka och därmed går från längtan till öppenhet, till ett JA till livet som det är just nu?

Om jag blir mottagande, som en öppen skål. Är det kanske i den öppna skålen som jag kan upptäcka frid och nåd? Där mitt jag bleknar bort, upphör att vara ett mål och istället blir ett medel. Där jag ger mig själv till världen, till nuet, hel och sann, oförvanskad, oförverkligad. Där tror jag friden bor.

Om självkritik och förlåtelse

Jag går och tränar på sjukgymnastiken ett par gånger i veckan, försöker komma igång igen, låta kroppen få känna att den lever och undersöka mina gränser. I ett av rummen på sjukgymnastiken finns stora speglar, och jag gör mitt bästa för att inte få syn på mig själv i dom.

Jag känner inte igen mig i spegeln, jag har gått upp i vikt av medicinen och mitt hår är kort och grått. Den mer eller mindre omedvetna strategin att inte se mig själv är ett försvar för att inte hamna i självkritik, en dubbel bestraffning då den första känslan är att det är fel på mig, och sedan kommer känslan av att det är fel att tycka att det är fel på mig.

Vi är nog alla självkritiska. Använder det som motivation för att bli bättre, vackrare, rikare, mer upplysta. En ständig känsla av att inte vara eller göra tillräckligt enligt våra själv-uppsatta mål. Det är kanske särskilt aktuellt nu i jultider. Vi vill gärna skapa den där dröm julen, med glada barn, vackert hem och alla de där hemgjorda godsakerna och pyntet som vi minns och har sett på bilder och skärmar. Det är en ouppnålig bild, och vi kommer att misslyckas med att skapa den perfekta julen, eller återskapa julen vi minns. Av den enkla anledningen att denna julen är här och nu. Inte då eller där. Här och nu i den operfekta verkligheten som är min.

I en värld med så mycket lidande, så mycket att leva upp till kan jag fråga mig vad som är tillräckligt? När har jag gjort tillräckligt? När är jag tillräcklig? När har jag tillräckligt? Och om jag slutar försöka vara tillräcklig, kommer jag att sluta försöka bli bättre då, sluta försöka förändra mig? Vågar jag släppa min självkritiker? Kan jag ens göra det, eller är hon kanske en del av mig?

Hur skulle mitt liv vara om jag på djupet kände att jag är ok som jag är? Om jag litade på min kärlek?

Jag tror att det är först när jag accepterar mig själv helt och hållet som jag är fri att förändras.

Jag kan känna sorg över hur mycket energi jag lagt på att vara tillräcklig i livet. Hur många speglar jag duckat för, hur många kritiska blickar jag kastat på det jag gjort, eller inte gjort.

Att förlåta mig själv för att inte vara tillräcklig, att förlåta mig för att jag vill vara tillräcklig är att hitta frihet. Att äntligen få vila i kärlek. Att känna mig värd och värdig. Inse att jag nog alltid kommer att ha en självkritiker på axeln, men jag kan välja att klappa om henne, ta ner henne och ge henne en kram, hon är ok, och jag behöver inte lyssna på henne. Vi kan vandra vidare hon och jag, för är ok som vi är i vår underbara operfekta kropp, och fira en underbar operfekt jul. 

Om tacksamhet i skuggan av döden

Häromdagen var jag på cancer-rehab mottagningen. Bara att jag nu kommit så långt i min behandling att jag kan kvalificera för rehabilitering känns bra. Jag har två gånger kvar på min intravenösa antikropps behandling, och sedan är det "bara" att fortsätta ta Tamoxifen i fem år som återstår. Jag bad att få ett annat fabrikat av samma preparat när jag hämtade ut Tamoxifen på apoteket häromdagen, och faktiskt så hade det nya lite andra biverkningar. Lite mindre led och hälsene smärta, lite mindre vallningar men istället en mystisk nerv pirrande känsla i huden på höger lår. Känns mest på natten, vilket gör sömnen lite försämrad. Men möjligt att stå ut med, och bättre än ledsmärtan.

Oförändrat är tröttheten och den hjärndimma som har ett vetenskapligt namn fick jag veta - Mental fatigue syndrome, MFS. På något knepigt sätt blir det mer legitimt för mig nu när jag fått ett namn på känslan av att inte kunna fokusera, minnas eller tänka ut saker som innan och framförallt att vara stress känslig och lätt intrycks utmattad.

På mitt kartläggnings samtal på rehab mottagningen konstaterade arbetsterapeuten jag träffade att jag inte gått in i någon kris reaktion eller haft döds ångest under min sjukdom. Detta tyckte hon var så märkligt att jag fick tid hos psykolog, ifall jag har förträngt krisen och behöver bearbeta den nu i efterhand. Jag vet inte om det stämmer, men jag tror att det är bra med samtal så jag tackade ja.

Det har fått mig att fundera på hur jag förhåller mig till döden, till min dödlighet? Vad jag tror på händer sedan? En fråga som vi alla står inför i livet, och som människor har funderat på i alla tider. Så jag började med att konstatera att jag inte är ensam om att undra. Sedan tänkte jag att det kanske är ett val, inför döden liksom inför alla förändringar, hur jag hanterar det.

Jag kan välja att inte tänka på döden alls, förtränga och skjuta bort dess existens och leva som om jag vore odödlig. Tills den dagen kommer när den inte låter sig bortses ifrån längre.

Eller kan jag ge efter för rädslan och ta upp kampen mot döden. Skydda mig med hälso drycker och dubbla lås, ungdoms elexir och vitaminer mot döden som min fiende nr ett. Men det är en kamp som är omöjlig att vinna och som verkar vara utmattande.

Det tredje alternativet tror jag är att försöka acceptera att jag är dödlig, att vi alla är dödliga, och att det ibland känns förjävligt och orättvist och sorgligt. Och det är ok att det känns så. Jag kan leva med de känslorna, och de kan ge mig insikten om hur värdefullt livet är. Vilket mirakel livet är, just nu.

I skuggan av min dödlighet väcks tacksamheten för de gåvor jag får. Njutning, möten, glädje, kärlek, allt det som jag får av livet. Som bjuds i överflöd. Till låns, ett ögonblick i taget. Det är den väg jag valt, genom min cancer resa, den väg som burit mig.

Så jag får se om jag behöver bearbeta min dödlighet mer på mina psykolog samtal. Men just nu känns det inte så, konstigt nog. Jag vet inte när jag dör eller vad som händer efter döden. Men jag vet att jag lever just nu. Och det är tillräckligt.

Om mod att tåla

Det är Lucia morgon och efter att ha ätit lusse frukost med tända ljus så är jag återigen på väg till sjukhuset i Malmö. Denna gång för att träffa en arbetsterapeut på Cancerrehab mottagningen. Vi ska prata i 1,5 timme för att kartlägga vad jag behöver för att rehabiliteras. Jag ska berätta om smärtor, trötthet och hjärndimma. Det känns bra, ett steg mot tillfrisknande. Därför sitter jag här på tåget och inser att även denna dag kommer att präglas av väntande. Väntande på att komma fram, på att få komma in, på att komma hem. Har jag otur är det förseningar, och jag tvingas vänta länge.

Det slår mig att Att vänta är en stor del av våra liv, och lite av det Advent handlar om. Att stilla sig i väntan. Hur hanterar jag då denna väntan? Alla dessa mellanrum, dessa livets rödljus som tvingar mig att stanna upp. Som hindrar mig från att komma vidare i livet.

Att vänta kan kännas som slöseri med tid. Fången, utan kontroll, maktlös sitter jag i väntrummet och kan inte göra annat än att vänta.

Jag funderar på vad som är viktigast för att kunna hantera väntan? Det måste vara Tålamod. Mod att tåla. Istället för att förlora mig i otålighet, där modet helt försvunnit. Våra otåliga hjärnor vill åstadkomma något, fixa, vara någon annan stans, i göranden som för oss vidare i livet, så att vi kan stryka något från att göra listan. Min "om bara lista" som alltid hägrar i ett ouppnåligt skimmer vid horisonten.

Så tvingas jag, kanske av någon annan som är försenad, att vänta. Stress och otålighet byggs upp i kroppen. Kanske också ilska. Rädsla, för att misslyckas, för att missa en möjlighet eller för att vara fel och otillräcklig finns också med bland känslor som väntan kan väcka i mig. Jag tror inte jag får mitt tålamod att växa genom att trycka ner, bortse från mina känslor och låtsas att jag är fullkomligt tillfreds med att tåget är ytterligare 10 minuter sent, att jag är trött, frusen och hungrig och vill hem. Nu.

Men jag kan prova att tillåta känslorna, låta mig ha dom samtidigt som jag inser att jag är mer än dom. Jag känner annat också, jag är nöjd med mötet, förväntansfull inför julen, tacksam för att tågen går.

Jag kan intala mig att detta ögonblick, obekvämt och drygt, bara är ett ögonblick, som snart kommer att vara förbi och troligen bortglömt.

Jag kan fundera på vad som egentligen spelar någon roll. Vad som är viktigt i livet, då upptäckter jag antagligen att några minuter på tågstationen är betydligt mindre viktigt än att jag kan andas, att min cancer är borta, att jag är hörd och sedd och älskad.

Jag kan försöka se min väntan som en möjlighet till insikt, till växande och reflektion i livet. En stund att pausa. En möjlighet att öva mitt tålamod, att se om jag kan lära mitt hjärta att möta livet med tålamod.

Jag kan se om jag med tålamod kan öppna för mysteriet och skönheten i livet. Just nu.

Det krävs mod ibland, mod att stå kvar och tåla livet, när tillvarons upplevda krav sliter i oss för att vi ska komma vidare, framåt. Det krävs tålamod. Så jag andas djupt och låter tålamodet ta plats, och tänker att jag ska försöka bära mitt tålamod genom dagen och göra mig hemmastadd i nuet. Vänta in.

Nu när jag är på väg hem igen, efter ett fint samtal med arbetsterapeuten där hon betonade vikten av att jag ska ha tålamod under min läkningsprocess. Det här kommer att ta tid, menade hon. Jag ler och tänker att det är ok, jag behöver ju öva på tålamod.

Om jul-stress och heligheter

Inatt var ingen bra natt. I sömnlösheten irrade tankar kring julen runt i huvudet. Julklappar att köpa, julbak att göra, julstäd och julpynt... Det blev mest stress tankar, trots att jag egentligen älskar julen och dess traditioner, fast inatt fastnade jag i någon slags dubbel bestraffning, då jag känner att jag borde fixa en massa men samtidigt inte borde konsumera, inte borde laga och framförallt inte äta onyttigheter, inte borde slösa pengar, och framför allt inte borde stressa upp mig inför det hela.

Det gör att julen känns svår och jag insåg imorse att jag behöver hitta en annan väg, en mjukare och vänligare väg genom den stundande högtiden. Så påmindes jag om att på engelska heter högtider Holliday. En omskrivning av the holy days. De heliga dagarna.

Där känner jag att jag har en dörr till en vänligare väg, att söka efter det heliga för mig i och inför julen.

Heligt utanför det religiösa sammanhanget, vad är det? Något som är helt?

När jag känner på ordet helig i mig känns det vördnadsfullt, varsamt och kärleksfullt. Något att stanna upp och tystna inför.

Så hur kan jag se det heliga på min väg genom julen? Jag inser att jag behöver vara närvarande där jag är för att vakna inför det heliga, jag kan inte vara i känslan av att jag borde göra något annat än det jag gör just nu.

Att tända ett ljus kan bli en helig handling om jag stannar upp, gör det meningsfullt, kanske med en bön om ljus till människornas hjärtan och sinnen. Att baka en kaka kan vara heligt om jag gör det med närvaro och kärlek och tacksamhet. Tacksamhet är något jag tror kanske alltid ligger bakom, till och med bär det heliga. Kanske blir något heligt för mig genom min tacksamhet för det?

Om jag stannar upp inför det jag är tacksam för under julen, kanske viskar ett tack för mig själv, och låter mig stanna kvar i känslan en stund, bara låta mig uppfyllas av tacksamhet, och kanske be en bön om att det jag är tacksam för ska finnas för fler, så tror jag att det blir en helig stund. Och det finns mycket att vara tacksam för denna jul. Och mycket att be för. Så jag tror att jag kan få några heliga dagar, eller åtminstone några heliga stunder under julen. Stunder i tacksamhet, i vördnad och i kärlek.

Om att vara som en björk

Vi har en björk på toppen av kullen ovanför huset, på ett utsatt läge för väder och vind. Jag brukar stanna till vid den på min morgonpromenad, låta mig inspireras av hur den hanterar de vindar som blåser i och kring den.

Björken lär mig något om hur jag kan hantera livets vindar. På engelska finns det ett bra ord för det, hanterandet av kris och motgång, resilience, men vi saknar en bra svensk översättning. Förmåga till självläkning, är det närmaste jag kan komma.

När jag står vid björken slår det mig att den har djupa rötter, den är förankrad i jorden, med rot trådar som söker upp den vätska och näring den behöver. Tar emot hjälp av de svampar och insekter och mikrober den lever med. Att leva är ett aktivt val. Jag kan behöva fråga mig om och om igen om det jag väljer att göra verkligen är till hjälp för mig eller om det kanske skadar mig och min läkning? Det är nog viktigt att vara vänlig mot sig själv, visa medkänsla.

En annan egenskap hos vår björk är dess flexibilitet. Den böjer sig med vinden, i acceptans, inte motstånd. Lidande och kriser är en del av allas liv, livet är inte Instagram perfekt, utan vi kommer alla någon gång stå inför en verklighet som ikullkastar det vi trodde vi var, som raserar de attribut som definierat mig i världen. När plötsligt vi står utan vår hälsa, jobb, äktenskap, någon närstående eller vår trygghet så tappar vi en del av vår identitet, en del av den jag är i världen. För att bygga upp sitt liv igen från ruinerna av det gamla behövs egenkraft. Att se sig själv som som ett offer är att förlora kraften. "Varför jag? " är en fråga som jag ställt mig, men den ger inte något svar som hjälper mig. "Varför inte jag?" , är nog mer stärkande. När jag som björken accepterar livets vindar och böjer mig med dom kan jag motstå att knäckas.

Den tredje egenskapen hos min tappra björk är dess krona med blad som varje vår slår ut i mod och i hopp, i ett JA till livet, där de vänder sig mot solen, mot ljuset trots allt. Att lägga fokus på det goda, på det som jag är tacksam för, varje dag. Att lägga min energi och uppmärksamhet på det som är möjligt att förändra och försöka finna tillit till att det jag inte kan förändra blir och är som det ska. Att våga hoppas och tro på att det efter storm och vinter kommer en vår med värmande solsken, med nya blad som slår ut. För det är nog ingen idé att försöka återskapa de gamla bladen, jag måste slå ut med nya blad, skapade utifrån den verklighet som är min nu.

Tänk så mycket jag kan lära av min björk, där den står på backen ovanför huset, med sina djupa rötter och stora krona, i tillit till att våren kommer när den kommer. Med medkänsla, acceptans och tacksamhet står jag vid dess rötter, och bugar mig inför hennes visdom. 

Om ljus och mörker

Nu är det december och advents ljusen lyser upp i mörkret. Faktum är att de lyser upp tack vare mörkret. Igår när solen visade sig och till och med värmde våra ivrigt ljussökande ansikten syntes inte ljusen i fönstret. Så det är nog så att vi behöver mörkret för att kunna se ljuset inifrån.

I Waldorf skolan gör man en vacker ceremoni vid 1 advent, där barnen får gå in i en spiral av granris för att i mitten tända sitt ljus på det stora ljus som står där. Sedan placerar barnen sina ljus i spiralen som då sakta blir upplyst. Allt detta till de stilla tonerna från en lyra.

Andemeningen är att vi i dessa mörka tider behöver hämta vårt ljus från vårt inre och sprida det i världen, precis som advents ljusstakarna i fönstren lyser upp för förbipasserande. När jag hämtar mitt ljus inifrån är det som ett frö som inte är begravt utan sått som kan slå rot och blomma ur det mörka. För livet börjar där nere i det mörka och fuktiga, först efter det väckts och grott når det ljuset och kan blomma.

Kanske är det där hoppet finns i dessa tider som ibland känns så mörka och fulla av vanmakt, att det är i mörkret som fröet till något nytt kan vakna och gro. Ett frö som kan växa upp i ljuset och med rätt näring och omsorg blomma ut i världen.

Därför är detta en bra tid att välja vilka fröer jag vill ska gro, och se hur jag kan bereda jorden för att de ska kunna gro. Men jag kan inte tvinga ett frö att gro, kan inte skynda på det, utan jag behöver tålamod att vänta in rätt tid.

Så jag försöker njuta av mörkret, välkomna det inom och utanför mig, för det är en del av mig och en del av livet. En pusselbit som ser mörk och väcker olust kan på rätt plats i pusslet vara en nödvändig del av helheten. Ibland är det svårt att se var eller varför denna pusselbit dyker upp, för vi kan omöjligen se den stora hela bilden ännu.

Så jag tänder mina ljus och jag ber min bön om kärlek, gemenskap, medkänsla, värme, näring och trygghet till oss alla.

Om sårbarhet och medkänsla

Nu har jag tagit mina första steg ute i riktiga världen, bortom hemmets säng och soffa. Jag har varit i Stockholm och sedan i Sankta Anna, träffat mina själs systrar och fått lite perspektiv genom spegling, ensam tid och vandring vid hav och stad.

Jag tog tåget norrut i måndags. Det brukar alltid vara något överväldigande att komma från Skånes lunk till Stockholms central, men denna gången var det nästan förlamande. Jag fick hitta en egen fil intill väggen där jag rörde mig i snigelfart och fokuserade på att sätta en fot framför den andra och lita på att jag skulle hamna rätt till slut.

Jag blev tvungen att fråga om vägen och om instruktioner för tunnelbanan. Jag fick backa och vända ett par gånger innan jag till sist hittade rätt.

Men känslan av sårbarhet dröjde sig kvar ett bra tag. Sårbarhet är inte en känsla som vi vanligen tänker särskilt positivt om, men jag tror att känslan hjälper till för att öppna hjärtat. Eller så är det så att ett öppet hjärta är sårbart.

Jag tänker att sårbarhet inte måste innebära skörhet utan kanske vittnar sårbarheten istället om mod?

Sårbarhet och misslyckanden är en oundviklig del av livet och den ädla konsten att misslyckas, att be om hjälp, att ge upp, är nog livsnödvändig.

Jag kan dölja min rädsla för att misslyckas, för att visa min sårbarhet och min rädsla bakom lager av skuld, dömande och flykt. Jag kan lägga skulden på mig själv eller på någon eller något annat.

Jag hade kunnat ägna mig åt att förbanna mig själv för den idiotiska idén att bege mig till Stockholm när jag knappt orkar handla på Ica hemma i Höör.

Jag hade kunnat fly undan känslan, satt mig i ett hörn eller på ett tåg hem eller satt på musik i lurarna och ökat takten för att passa in, som om jag vore hemma på Stockholms central, snäsandes åt de som hindrade min väg.

Jag hade kunnat förbanna alla andra, alla stressade Stockholmare som inte har vett att ta det lugnt, så typiskt storstadsbor. Jag hade kunnat tänka att dagens samhälle är ur led, när ingen ens tittar upp på någon annan.

Att jag själv, något eller någon är fel och borde vara annorlunda helt enkelt.

Eller så kan jag välja att tillåta mig att stanna i känslan av sårbarhet, utan att väja undan, känna mig liten och vilsen och trött. Jag kan andas djupt och känna hur det känns i kroppen, hjärtats snabba slag, lite tryck över bröstet, pirr i händerna.

När jag äger min känsla av sårbarhet blir det tydligt att jag inte är min känsla, utan jag har den. Jag är inte sårbarhet men jag känner mig sårbar. När jag vågar stanna i känslan så kan jag kanske känna hur den skiftar form... till oro, rädsla och kanske skam. 

Och där någon stans i vidden av det som är jag, i det som är att vara människa, öppnas hjärtat. Det är som att sårbarheten är nyckeln till hjärtat, till medkänsla. Medkänsla med mig själv, och kärlek till min mänsklighet. 

När jag går där, i min sårbarhet omfamnad av min medkänsla, ser jag människor som lever sina liv, precis som jag. Som är oroliga, stressade och vilsna precis som jag. Som gör sitt bästa precis som jag. Som vill bli älskade, sedda och slippa lida, precis som jag.

Jag märker att det öppna hjärtat också blir öppet för att ta emot kärlek och de omsorgsfulla sms jag får från väninnan som väntar på mig känns som en varm filt om axlarna. Jag fortsätter gå, får hjälp att hitta grön linje och kommer fram, sårbar, modig, full av medkänsla och alldeles underbart mänsklig.

Om att lyssna med hjärna och hjärta

I fredags var jag på läkarbesök, denna gång i Lund, och fick träffa en ny doktor som förlängde min sjukskrivning till och med februari. Det känns skönt att få en professionell ok stämpel på det som egentligen är helt uppenbart för mig, att jag inte är i skick att jobba på ett bra tag ännu.

Det är märkligt att det behövs, den där vita rockens bekräftelse på att det jag känner är sant, är ok. Att hjärndimman, ledvärken och tröttheten inte är ett misslyckande utan helt normalt och förväntat. Att det inte finns någon annan väg än genom det, ge det tid ge mig tid att läkas. Jag tänker tacksamt ta emot den hjälp jag kan få från samhället från sjukgymnaster, rehab mottagning och hälsohem.

Detta läkarbesök var något av en milstolpe som markerar slut på fler nya behandlingar, nu ska jag fortsätta med den medicin jag står på, den intravenösa till i februari, och tabletterna i fem år. Mammografi kontroll och nytt läkarbesök till våren. Som vanligt fick jag massa information och broschyrer. Läkaren pratade fort och jag försökte lyssna och ställa de frågor jag behövde.

Sedan, igår, hade vi en liten kvinnocirkel i badtunnan hemma, där vi lyssnade på varandras berättelse om vad som lever i livet just nu.

Dessa olika möten, så olika men med samma ambition, att lyssna, den första framför allt med hjärnan och det andra framför allt med hjärtat, får mig att fundera på det där med lyssnandet.

Det är en konst att lyssna, verkligen lyssna, med hjärta och hjärna. Dels kräver det fokus, närvaro och tålamod. Så ofta i dagens samhälle går vi omkring med en känsla av att jag borde göra något annat, vara någon annan stans, ibland oklart var eller vad.

Jag behöver också skärma av andra stimuli som drar min uppmärksamhet, såsom mobilen och tankar på vad jag ska svara.

Sedan behöver jag vara intresserad, nyfiken på vad den andra har att berätta.

Jag måste nog vara villig att låta det jag hör påverka, kanske rent av förändra mig. Det kräver mod. 

Det finns saker som kan komma emellan mig och den jag lyssnar på, hinder, till exempel rädsla. Om jag känner rädsla behöver jag vara uppmärksam på det och kanske fråga mig vad jag är rädd för?

Jag behöver nog också notera om jag har en agenda, en önskan att styra och kontrollera samtalet? Vill jag få någon att ändra sig, ändra åsikt? Är jag dömande? Eller har jag någon för-dom så jag är fördömande mot den jag möter?

Ja, det är mycket som krävs för att kunna lyssna.

Men jag tror att om och när vi verkligen tar oss tid att lyssna, lyssna med öppet hjärta, så ger och får vi en oerhört värdefull gåva.

Om kriser och egenkärlek

Då var det dags igen, jag tar tåget Malmö och möter upp Sandra och efter en fika följs vi åt till onkologen för en ny dos Herceptin. Även om vägen är känd gör hjärndimman att den känns som ny. Allt måste dubbelkollas. Är det rätt tåg, rätt våningsplan, har jag med mig mobilen, bilnycklar och bok? Få saker utöver det väl invanda och helt stressbefriade känns enkla nu för tiden.

Men det är ok, jag behöver bara anpassa mig och ta det riktigt lugnt. Men även om det är ok så känns det bra att veta att jag inte är ensam. Att få möta andra som har gått igenom liknande eller samma resa är väldigt värdefullt. Det fick jag möjlighet till i helgen, då jag tillbringade ett drygt dygn på det vackra Ystad Saltsjöbad, där Bröstcancerföreningen bjöd på spa och föreläsningar till kraftigt reducerat pris.

Vi var 12 kvinnor, alla med sin högst individuella resa, sin historia. Respekten för allas rätt till sin egen berättelse var tydlig, liksom ödmjukheten inför berättelserna om kris, lidande, förvirring, rädsla och sorg, men också om kraft, hopp, glädje och insikter.

Det som genomsyrade oss alla, oavsett ålder, behandling och prognos var livs glädje. Ingen glättig botoxad glädje, utan en glädje som sipprar ur ärren, en glöd som ovilkorligt letar sig ut genom sprickorna, genom det svåra. Utan att blunda för något av det som gör ont kunde vi höja glasen och skåla för livet.

Igenkänningen hjälpte, att få höra att "jag också" tröstar så mycket mer än "stackars dig". Det andra som slog mig som gemensamt var egenkärlek, utan egoism. Vackert att se hur den svåra resan väckt kärleken till sig själv och lockat fram förmågan att uttala och prioritera sina behov.

Lite råd utbyttes och tårar fälldes mellan gapskratt och gäspningar. Jag tänker att dessa kriser, när det liv vi byggt upp rämnar kring oss, ger oss möjlighet att finna krafter och potential inom oss som absolut alltid funnits där, men som dolts bakom annat som nu ligger begravt och oviktigt under rasmassorna. Kanske finns det där jag strävar efter att bli inom mig, och har alltid funnits där, men jag har inte förrän i krisens skugga fått syn på vidden av det som är jag. Och för det är jag, och jag tror även de andra som var med i helgen, djupt tacksam för.

Om träd och benämningar

Invid stigen på min morgonpromenad står ett väldigt speciellt träd. Hon är en ung bok och jag kallar henne min vän.

Hon behåller sina löv länge på hösten, hennes bark skimrar i silver och på våren är hennes nyutvikta löv så skira och ljusgröna att solljuset skiner igenom. Jag brukar prata med henne när jag går förbi, och ge henne komplimanger för hennes skönhet. Hennes rötter sträcker sig ner mot den mörka myllan och kronan sträcker sig upp mot ljuset. Mittemellan står hon.

Jag har svårt att sammanfatta hennes varelse med ordet "träd". Ordet beskriver och bestämmer, ger mig koll. Jag vet vad jag kan förvänta mig av något som kallas träd. Det känns tryggt och är inte fel, vi behöver ord som gör världen begriplig.

Men ordet, eller den bild som ordet målar upp, fångar så lite av den skönhet, den organism som detta träd är. Det liv som sjuder i och kring henne, den musik som vinden spelar i hennes krona, hennes kommunikation med omgivningen och hennes cykliska liv.

Ordet speglar i mig det jag redan tror mig veta om träd, och lämnar ganska lite utrymme för det jag inte vet, och det som inte kan uttryckas i ord. Om jag närmar mig henne utan ord, försöker ta in det levande mirakel som ett träd är, bjuds jag på en resa i ett mystiskt rike, där överraskningar och äventyr kanske väntar runt stigen.

Jag tänker att det kanske är bra ibland att inte vara så snabb att benämna och kategorisera. Utan att istället bara möta det som är som det är, när det är.

När vi benämner kanske vi skapar självuppfyllande förväntningar kring det benämnda. Positiva och negativa. Som ordet biverkningar, aktuellt för mig just nu. Det är nog bra att vara vaksam kring vilka förväntningar jag skapar kring orden. För även om jag tror mig veta vad ett träd är, vad en biverkning är, så är sanningen att jag bara vet en bråkdel av det som pågår innanför barken eller i mina celler. En liten fraktion av sanningen. Min kropp vet inget om biverkningar, lika lite som trädet vet att det är ett träd. Min kropp, och trädets organism, bara är, livet lever i oss oavsett vad vi benämner det som.

Impulser kommer och går, cellerna vibrerar av den energi vi kallar liv. Och här sitter jag, och där står hon som jag kallar träd. 

Om tyngd och stenbumlingar

Dagens ord får bli tung. Det är ett bra ord, lätt att säga och illustrerar väl känslan. Tungt att vakna, tung i kroppen. Jag rör mig långsamt och mödosamt genom dagen, med luddig hjärna och tunga fötter.

Långsamheten ger mig tid njuta av smaken av bären i frukostskålen och av värmen från hunden som krupit upp för att vila med mig.

Jag tränar ett par gånger i veckan på sjukgymnastiken, det känns bra efteråt och är en nödvändighet för att få igång kroppen efter allt den gått igenom. Biverkningarna av den hormonsuppresiva behandling jag nu står på - och ska fortsätta stå på i fem år framåt- är bland annat stelhet och värk i leder. Den lilla tabletten jag tar en gång om dagen förhindrar mina celler att ta emot östrogen, det gäller även eventuellt uppdykande nya cancer celler som tycker östrogen är smaskens. Det är tydligt att mitt östrogen behövdes på många ställen i kroppen och att kropp och knopp har svårt att vänja sig vid den nya hormonbilden.

Träningen hjälper till att minska smärtan en del. Andra sätt är akupunktur och tabletter. Jag har motstånd mot att ta fler mediciner än jag måste, därför har jag undvikit det och bitit ihop om smärtan. Men idag fick jag en påminnelse av en sjukgymnast och vän att om jag går länge med smärtor kan kroppen liksom lära sig smärtorna och fastna i en själv genererande smärtloop. Man plöjer liksom upp spår i nervsystemet som sedan fortsätter av sig själv även om orsaken kanske minskar. Dessutom kan man omedvetet förändra sitt rörelsemönster för att minska smärtan och därmed skapa felställningar som även de orsakar smärta. Så det kan finnas en poäng med smärtlindring för att ge kroppen en chans att återhämta sig och läka.

Det får mig att fundera på om jag har fler loopar i mitt liv, negativa mönster, nervfåror som jag fastnar i. När jag fastnat i min övertygelse om att kamp och lidande är enda vägen, liksom Sisyfos som mödosamt rullar sin stembumling upp för backen. Min strävan för att se bra ut och gå ner i vikt, liksom för att göra rätt, bli klar och vara tillräcklig tror jag är några av de bumlingar jag har rullat i min strävan efter kontroll. Jag har kämpat utan att reflektera över om kamp och umbäranden kanske inte är enda vägen, utan att jag kanske kan välja att släppa taget om kampen, låta bumlingen vara och välja att njuta av utsikten.

Strävan blir ofta dubbelt jobbig efter som det är lätt att försöka kontrollera kontrolleraren och känna sig otillräcklig för att man inte kan sluta kämpa.

Så i min tunga långsamhet passar jag på att ta en paus mitt i backen, andas djupt och kärleksfullt och varsamt närma mig mina bumlingar och omfamna mitt kämpande jag. Och sedan väljer jag att ta ett par Alvedon.

Om minnesavtryck

Jag kan konstatera att det är en vecka sedan jag skrev i min dagbok. En vecka som känns som fem. När mycket händer, särskilt om det som händer inte är det vardagliga, vana, tror jag att vi minns tiden lång. Vardagen lämnar inte så många spår efter sig där den tassar förbi på väl upptrampade stigar. Ibland märker vi kanske inte ens att den passerar, och kan förvånat konstatera att det snart är jul igen, och var tog hösten vägen?

Den känslan kan väcka olust och lite rädsla för om en årstid kan passera obemärkt kanske den är förslösad? Så vi samlar girigt på minnen och upplevelser som kan fylla vår tid sätta spår så jag och världen märker att här har jag gått fram, här har jag levt, levt ut och lämnat avtryck.

Men jag tänker att det kanske mest handlar om att vårt minne inte lagrar det invanda, så när vi ser tillbaka på en vardagsvecka känns den kort, för att jag inte minns det vanliga. Men egentligen har jag levt livet lika länge, lika många andetag som den där annorlunda veckan. Lika många upplevelser av nu. Livet är ju så mycket mer än det där vi minns.

Men denna vecka som gått har varit rik på stunder som gjort avtryck på min stig. Jag ägnar en stund åt tillbakablick, jag låter tanken vandra bakåt på stigen, granskande avtrycken.

Jag finner minnesbilder och känslor som väcktes i stunden. Trötthet, förväntan och förvirring i letande efter rätt väg i den Halländska talltäta skogen. Poolen, känslan av att låta mig få omfamnas av svalt uppfriskande vatten. Bastun värmen, känslan av gemenskap, vila. Hela storfamiljen vid bordet. Tacksamhet och kärlek.

Sedan vännernas ankomst, systerskapet och det flöde, den dans vi skapar tillsammans. Vi skålar för livet, för tacksamheten. Glädje. Innerlighet.

När jag fortsätter min granskning av veckans minnesavtryck på den stig jag kallar livet ser jag det där stora avtrycket, som ett hål i marken, där minnet av telefonsamtalet med beskedet att en av döttrarna är på väg till akuten. Chock, vanmakt, rädsla, skuld, men också trösten i utsträckta händer från systrar.

En avgrund öppnar sig, jag faller i men håller krampaktigt fast vid livlinan och försöker skaffa mig en karta, förstå vad som händer. Till sist kravlar jag mig upp igen, tar djupa andetag på svajiga ben. Marken efter hålet är ojämn, jag har hoppat från tuva till tuva, och blint fortsatt framåt, i vetskapen om att om jag stannar till kommer tuvan att sjunka ner i träsket, jag kommer fastna, tappa fotfästet.

Sedan blir marken fastare, och mina steg lugnare. Allt kommer att bli bra.

Och nu sitter jag här, bredvid sjukhusets säng där mitt hjärta ligger och tänker att detta har varit en lång vecka och att nästa vecka gärna får kännas mycket kortare...

Om att fira

Nu är jag på väg igen, denna gång till Malmö för att få medicin intravenöst. Sedan, i eftermiddag, packas bilen full och hela familjen åker till Halland, där vi hyrt ett stort hus med pool och bastu. Alla sex barnen kommer, det känns så fint.  Till helgen ska familjen att åka hem och istället kommer några av mina nära väninnor.

Veckan, och helgen, är för mig ett tillfälle att fira. Firande som att fira upp något i flaggstången och stanna till under den och låta det hela sjunka in. Reflektera, begrunda. Visa min vördnad, tacksamhet, glädje, sorg eller vad som än väcks inför det firade.

Jag tror att vi behöver göra våra markeringar, fira, kanske med en enkel ceremoni, när vi går över milstolpar, när vi ändrar riktning, när vi tagit beslut om att släppa taget om något, avsluta, och börja något nytt.

Så jag ska fira. Fira min resa. För att jag lever.

Jag vill fira det som varit. Hedra det, visa min tacksamhet. Blicka tillbaka på den väg som tagit mig hit. Min livs väg har varit slingrig och snårig, med uppförsbackar som aldrig verkade ta slut, höjder med hisnande utsikter, nerförsbackar där det rullat på, ibland alltför fort, genom mörka dalar och över gyttjiga fält där stövlarna fastnat i leran. Jag har passerat blommande fält och vilat under stora ekar. Jag har gått vilse, tagit kliv över kanter, trillat i, rest mig och alltid, alltid gått vidare. Jag har haft stöd, många har gått vid min sida, tröstat, hejat på eller "bara" varit där. Oftast är det det som ger mest hjälp, att någon helt enkelt finns där, med sin närvaro, sin kärlek, utan agenda, utan att behöva fixa något. Men vägen har jag trots allt gått själv. Så jag ska hedra och tacka mig själv, vägen och viljan att ta ett kliv till, trots allt.

Jag vill också fira det som är. Visa min tacksamhet för de gåvor jag får i varje nu. Tacksam för det mirakel som är livet, att jag finns här och nu. Andetaget, himlens blå färg, ljudet av tåget, känslan av min kropp lutad mot fönstret. Allt det som är nu, det fula, det vackra, smärtan och njutningen och allt annat som är både och och varken eller. Jag vill fira nuet genom att smaka, andas, lyssna, känna, se och vara i det fullt ut. Inte krampaktigt gripa det utan kärleksfullt låta det rinna som sand mellan mina fingrar.

Så vill jag fira morgondagen, det okända. Ställa mig frågan: Och nu då? Var bor min glädje, var vill jag lägga min tid och min energi? Vad är viktigt? Våga drömma, men också känna tilliten till att vad som än händer kommer jag att kunna hantera det. Tilliten till mig själv, till livet och till kärleken.

Det slår mig att oavsett om jag firar det som varit, det som är eller det som ska bli så är det kärleken jag firar. Den stora vilkorslösa kärleken som är den livsenergi som genomströmmar allt.

Om vemod och skönhet

Jag sitter i min säng, med en kopp te och tillåter mig att bara vara. Tillåter dagen att veckla ut sig i sin egen takt. Det är en lyx som känns ovan, nästan syndig.

Jag har låtit bli att tända lampor, så att morgonljuset kan få fylla rummet på sina egna villkor. Tveksamt trevande letar det sig in, når inte riktigt fram till hörn och skrymslen. Hundarna har tagit plats bredvid mig, de tröstar med sina andetag.

Genom fönstret ser jag hur hösten brer ut sig. En ensam fågel kvittrar, men inte med vårens entusiasm utan snarare med tveksamhet, liksom sökande efter en sommar som flytt.

Jag iakttar, lyssnar, frågar mig vad som händer just nu. Inventerar mina känslor.

Där finns tacksamhet över att få uppleva en ny morgon. Tacksamhet över att få finnas i så många hjärtan, så många tankar, det har burit mig när jag behövt bli buren.

Och så känner jag förstås kärlek, alltid kärlek. Den finns där som en grundton i livet. Genomströmmande, vilkorslös och omfamnande.

Jag dröjer mig kvar i kärleken en stund innan jag fortsätter inventera och finner vemod, den där ursvenska känslan som hör hösten till. Det är en eftertänksam känsla, lite ensam, stilla och vacker. Vilsam och sorgsen men utan att förlora sig i sorgen.

Jag söker vidare och tillsist hittar jag en känsla som jag inte riktigt har ord för. Engelskans awe hade fungerat, en slags aktningsfull vördnad. En känsla som får en att vilja falla på knä inför livet. Den väcks av skönheten. Den lilla fjäderns stilla vaggande i vinden, färgerna utanför fönstret. Det gröna, gula och grå. Så många nyanser av grå.

Skönheten griper tag i mig och hinnan mellan mig och allt som är känns tunn och skör.

Så känns skönheten idag. Men jag tänker att skönhet påverkar mig på så olika sätt. Äppelblommans skirhet, en regnbåges överjordiskhet, en väns ögon, ett kyrktak, ett blads ådring, en tavla, musik... Allt väcker något i mig på olika sätt, olika nyanser av skönhet.

Jag tänker att den är viktig, skönheten, den för mig närmare livet, hjälper mig att läkas, ger mig glädje och tacksamhet och väcker förundran och förtjusning. Ibland är skönheten svår att finna, gömd under cement och damm. Men någonstans därunder eller över finns den, i ett grässtrå, i himlens skiftningar, i smaken av en regndroppe på läppen.

Om jag väljer att låta den finna mig, om jag öppnar mig för möjligheten att även här finns skönhet.

Om att göra och få gjort

Nu är äntligen sista strålnings dosen avklarad. Det var tufft att åka varje dag, även om själva behandlingen var ganska snabb och smärtfri. Nu när jag inte behöver åka iväg kan jag hitta tillbaka till en vardagslunk som fungerar med min trötthet. På morgonen och förmiddagen har jag mest ork, sedan dalar den långsamt under dagen fram till kvällen då jag knappt orkar prata eller sitta upp. Det har varit så sedan några veckor efter sista cytostatikan och jag inser att det kommer att fortsätta ett bra tag framöver.

Med bara några aktiva timmar om dagen blir inte mycket gjort. Inte som jag brukade. Jag inser att jag fått gjort väldigt mycket under mitt liv. Jag steg liksom upp på morgonen och satte igång. Ofta hade jag en lista över det jag ville få gjort under dagen, som jag bockade av efter hand. En bra dag blev mycket avklarat och till kvällen kunde jag med tillfredsställelse njuta av frukterna av mitt arbete.

Mycket på listan kunde vara lustfyllda uppdrag men en hel del var saker som jag bara ville få gjorda. Och sedan när jag var klar, då skulle jag få göra det jag ville. Fast grejen är att jag aldrig blir klar; disk, tvätt, ogräs, hungriga barn, för små skor, dammtussar, hundar som behöver promenad, obesvarade mail, trasiga byxor, mogna vinbär och obetalda räkningar dyker upp i en aldrig sinande parad av göromål.

Men nu när orken att göra är så värdefull så vill jag prova att göra saker för att göra dom, inte bara för att få dom gjorda. Låta själva vägen, görandet få vara ett mål i sig och inte bara en väg till att det ska bli gjort.

Så nu letar jag efter vila i görandet, och kanske sensualitet, genom att komma ihåg att andas, röra mig lite långsammare, genom att vara uppmärksam på hur det känns, doftar eller låter och framförallt genom att vara tacksam.

Då kan jag göra för att göra inte bara för att få gjort. Inte alltid, vissa grejer vill jag bara få avklarat, men annat kan jag hitta mer njutning och glädje och tacksamhet i än jag trodde. Sjunga eller dansa medan man gör, eller göra det unikt på mitt sätt är lite knep att ta till.

Jag har slutat förvänta mig att bli klar, utan tar mig tid till det där som inte behöver göras men jag får lust till fast listan är kvar, obockad. Den där koppen te, lässtunden, ta en vackra löv eller att skriva lite i min blogg. Jag är inte heller lika övertygad om att allt verkligen måste göras, just idag på just det där sättet. En del saker kan skjutas upp eller göras annorlunda eller kanske inte alls. 

Så mitt svar på vissheten på att vi alla har begränsat med tid är att göra långsammare, innerligare, pausa ofta, skriva in tid för kreativitet på listan.

Och försöka låta görandet bli ett mål i sig, lika viktigt som att det blir gjort.

Om att åldras med tacksamhet

Jag tycker om att höra nattens ljud genom det öppna sovrumsfönstret. Skogsljud. En uggla låter mig få veta att jag inte är ensam. Vinden i träden viskar om allt det som är fjärran från och mycket större än mina grubblerier. Mörkret kring mig är mjukt som sammet och morgonens ljus är fortfarande många timmar bort.

Stunden då jag behöver stiga upp och möta dagen innehåller en del motstånd och smärta. Mina leder, framförallt i fötterna protesterar ömt mot att tänjas ut, särskilt på morgonen. Jag anar att det är en biverkan av de tabletter som jag börjat ta, men det är svårt att veta säkert.

Det kan ju också vara åldern, även om det kom på lite plötsligt, just denna nya smärta. Fast visst, jag känner av de senaste åren i kroppen, och gjorde det även innan min sjukdom.

Att bli äldre är något jag är tacksam för, särskilt i beaktande av alternativet, och jag vill gärna möta min kropps naturliga åldrande med kärlek och medkänsla. Vi lever i en kultur där att bli gammal är något som ska döljas, målas och färgas över, tränas och medicineras bort. Som om det vore fult, rentav skamligt. Ibland verkar det nästan som ett krig mot våra kroppar och deras naturliga reaktion på tidens gång och livets påfrestningar. Sanningen är ju uppenbar, vi blir äldre oavsett våra ansträngningar.

Med det sagt kan jag ändå konstatera att en vackert åldrande kropp behöver kärlek och omsorg. Att träna och att sköta om sig blir viktigare med åren. Men jag kan göra det av kärlek till mig själv, till min kropp som tjänat mig så väl, trots allt jag utsatt den för genom åren.

Min kropp har burit och fött fyra barn, mina fötter har vandrat längs korridorer och sandstränder, uppför fjäll, ner i grottor och otaliga steg mellan spis och tvättmaskin, trädgård och fårhage. Mina bröst har givit mina barn näring. Mina armar har burit och mina händer har smekt och tröstat, år efter år. Min kropp har dansat med mig, lekt, simmat och givit mig njutning och glädje, smärta och motstånd. Sömnlöshet, gifter, stress, infektioner och skador har den tappert stått ut med, min kropp.

Hur kan jag annat än älska denna kropp?  Den förtjänar min tacksamhet och respekt och min omsorg. Det är dags att sluta fred. Kanske är det till och med så att de där ställena som gör ont behöver extra kärlek och omsorg och inte alls gagnas av eller förtjänar den frustration jag kan känna inför smärta och stelhet som hindrar mig från att röra mig som jag vill.

Mitt hår som nu växer tillbaka är alldeles grått, som ett tecken på att jag blivit äldre och på att jag överlevt, jag har genomlevt och jag fortsätter leva, alltså åldras jag. Så jag har bestämt mig för att åldras med tacksamhet och se varje tecken som livet lämnar som en gåva. Ett bevis på att jag lever.

Stel och sliten men också stark och vacker är den, min alldeles egna kropp.

Om val och sårbarhet

Två veckor av strålbehandling har gått, och jag har "bara" en vecka kvar. Men precis som med cytostatikan så känns sista biten mer, för man är så sliten efter det man redan gått igenom.

Det är en speciell känsla att lägga sig med dessa stora apparater surrande och pipande kring sig, avklädd på en hård brits med armarna över huvudet. Man måste ligga helt still och försöka slappna av. Jag brukar blunda och fokusera på att andas och låta känslan av sårbarhet få vara.

För jag tror det är just känslan av sårbarhet som är den som känns mest i strålbehandlingen. Sårbarhet som kommer sig av min nakenhet och de stora apparaterna som skickar ut osynliga strålar som träffar min kropp.

Men kanske sårbarheten också kommer av bristande kontroll och ur en känsla av ovisshet. Jag vet inte om det kommer att fungera som det ska, jag vet inte hur jag kommer att reagera på strålningen, jag kan bara hoppas och gissa och lita på att det är bra, att det kommer att bli bra. På att den information jag har är tillräcklig för att fatta rätt beslut och lagt mig på britsen. För det är ett beslut, att välja att ta emot den behandling jag får. Jag har inte vare sig protesterat, ifrågasatt eller tillfrågats kring någon del av min behandling.  Det är ändå ett val varje gång jag sväljer en tablett eller tar emot en behandling.

Det får mig att reflektera över alla val jag gör. Jag kan egentligen aldrig vara helt säker på att jag väljer rätt eftersom jag ju inte kan se in i framtiden. Jag gissar, tror och hoppas. Vi lever i ovisshet hela tiden, lever livet i en illusion av kontroll, i en övertygelse om att morgondagen kommer att vara som vanligt, som vi förväntar oss, men egentligen vet vi inte alls. Vad som helst kan hända. Det enda vi kan vara säkra på är att allt förändras hela tiden och att vi alla en gång ska dö. Allt annat är ovisst.

Så frågan är bara hur jag väljer att hantera min ovisshet, min sårbarhet inför livets förgänglighet?

Jag kan försöka skydda mig, genom att fly från insikten, distrahera mig med mat, nöjen, skärmar, alkohol eller något annat, göra vad som krävs för att låta bli att reflektera. Leva som om jag visste att jag har ett oändligt antal morgondagar.

Eller också kan jag försöka ta kontroll över livet genom att på olika sätt söka garantier för en morgondag med hälsa och ungdom, med en kropp som varken smärtar eller åldras. Många mirakel kurer utlovar hjälp till denna kontroll. Om jag bara motionerar mer, äter bättre, får det där jobbet, slutar stressa, blir mer närvarande och börjar meditera då. Inget av detta är fel, det är helt förståeliga och kanske nyttiga strategier för att hantera livet.

Men kontrollen är en illusion, och växer ur rädsla och ger ofta stress.

Så när jag ligger där i apparaten vill jag varken försöka fly från eller försöka kontrollera min sårbarhet. Jag försöker istället låta den vara, känna att den är ok, min sårbarhet, ok att jag inte vet, och att jag inte har kontroll. För att tillåta ovisshet och den sårbarhet som följer behövs mod.

Så jag andas djupt och försöker vara modig inför mig själv, jag fokuserar på känslan av min kropp där den ligger, kontakten mot britsen, ljudet av maskinen som styrs av de som är satta att hjälpa mig. Jag andas igen och känner att jag lever nu och att jag älskar att leva. Jag vet att morgondagen är oviss och det är ok. Just nu är tillräckligt. Så jag väljer att andas, igen.

Kommentarer

Tack Ninna! Att leva utan garantier, att våga erkänna och känna sin sårbarhet är djupa insikter. Där och då lämnas utrymme för kärlekens kraft. Du är fantastisk❣️

Tack Ninna ! Just idag lever jag allt annat är ovisst .. tack 🙏