Om att vila hos en ek

Vi har en ek nere i hagen bakom huset. Hon är så stor och kraftfull att när jag står under henne känner jag mig liten. Därför går jag ofta dit, för litenhetskänslan tröstar. Jag lutar mig in mot trädet, lutar mig mot hennes trygga rotfasthet, hennes år efter år av årstidsrytm, hennes hållande av grenar och allt liv som lever i och kring henne utan att hon tycks märka det. Eller anar jag en liten lycklig rysning i grenen där fågeln just satt och putsade sina fjädrar? En nöjd suck åt vinden som sökte sin väg runt henne? En värme som möter mig, där jag lutar mig mot henne i en bön om att få vila där, hos henne en stund. Vila i det som är större, äldre än mig. Låta min vilsenhet inför livet, min sårbarhet, min oro få smälta ner i jorden vid hennes rötter. Mina tårar över människans vansinne och min vanmakt få droppa ner mot hennes bark, blandas med regnet. Låt mig få vila en stund hos dig. Vara liten, vara svag. Viskande ställa dig frågorna som skaver…om hur det ska gå, om hur jag ska orka, om varför så många oskyldiga drabbas av så mycket.

Jag faller ner på knä vid henne, lutar huvudet mot hennes sträva bark. Blir sittande där i en bön om tröst. Det går en stund eller två, innan jag känner hennes famn öppnas. Värme strömmar mot mig, jag omfamnas av henne, eken. Hon står där och bara håller mig medan jag låter mig känna allt det där jag inte vill känna.

Det är OK, viskar hon, eller kanske är det jag.

När jag till sist öppnar ögonen, försiktigt för att inte störa ögonblicket, får jag syn på ett ekollon som hänger på en gren. Det slår mig att i det ekollonet finns allt som behövs för att göra en stor ek. Det är märkligt. Som av en händelse faller ekollonet till marken, med en liten duns. Marken där den föll är hård, inte alls särskilt gästvänlig för ett litet ollon. Men hon försöker ändå, viskar trädet.

Jag tar ekollonet och bär bort det till ett bättre ställe, gräver ner det där, och önskar lycka till. Det kanske inte blir något, men jag har i alla fall försökt. Innan jag går tillbaka upp till huset för att fortsätta försöka på de sätt jag kan, tackar jag trädet. Hon ler till svar och ryster lekfullt på sina grenar så att löv och ollon tumlar ner mot marken. Tack.

Om att låta sig falla

Jag går ut i morgonen. Tar ett andetag och stannar upp. Ja, nu, nu äntligen känns det höst. Jag drar in doften av jordighet, mustig mognad, av löv och äpplen. Äntligen höst. Jag vandrar ut i skogen och letar mer höst. Ser bruna och gula löv på träden. Jag stannar under lönnen precis i kurvan. Tittar uppåt.

Just då kommer det en vindpust, inte smekande som i sommarvärmen utan mer påträngande i sin kyla. Och tänk, nu just nu, släpper ett löv från sitt fäste. Släpper eller släpps, vad vet jag, och signar ner i en sällsam dans. Lätt, befriande låter de sig falla. Falla till marken där det landar, tyst, bland sina löv kompisar. Jag föreställer mig hur de utbyter framviskade berättelser om sin färd ner från trädtoppen. Sedan är allt stilla.

Den stora resan är över och lövet vilar i väntan på att bli mylla. Ett med jorden. Men jag har knappt tänkt tanken förrän jag inser att lövet aldrig varit skild från jorden, hon har bara tagit olika form, men av jord har hon alltid varit. Kanske är det därför denna transformation från ett grönt löv på en gren till en lövhög på marken gick så smärtfritt lätt? För att lövet visste, att i grunden förändras ingenting, det är bara ytan, formen som förändras. Jag tittar vidare på hösten medan jag vandrar genom skogen. Tänker på förändringar. Hur barnen växer upp, hur jag åldras, hur världen förändras. Så mycket som glider ifrån mig, som ändras.

Jag känner hur jag gör motstånd mot dessa förändringar. Jag vill inte. Jag är som ett löv som krampaktigt suger sig fast vid sin gren.

Men kanske har jag något att lära av lövet som faller. Något om att förändring är liv, är ofrånkomligt och att jag kanske måste släppa taget och låta mig falla in i denna nya verklighet som är nu, och nu. I tillit. Som ett löv.

Om vikten av acceptans

Tåget är nästan fullt. Vi gör alla vårt bästa för att inte interagera med varandra. Blickar vänds bort, kroppar och väskor flyttas. Det är en ny dag, en ny värld efter att mina medmänniskor röstat och valt. Jag har accepterat det, insett att demokrati har sitt pris och att majoriteten har sagt sitt. Att acceptera är inte att gilla, utan att ta till sig ett faktum. När jag lade ner mitt motstånd mot verkligheten och accepterade att det är som det är kunde energin jag lagt på att tänka/säga nej till det som faktiskt hänt frigöras och efter en stunds stiltje och vila kanaliseras på annat. Med en bön om att mitt möte med denna verklighet ska bidra till att väcka min medkänsla, min visdom tar jag nu ett steg ut i denna nya verklighet, som är min verklighet, vare sig jag vill eller inte. Och det är upp till mig att ta ansvar för min reaktion på livet. Så nu åker jag till Lund för att prata med tjejerna i Kvinnojourens Fri från våld studiecirkel om magin och skönheten i våra kroppar. Om menscykeln och om befruktning ur äggets synvinkel. Sedan tillbaks till Höör och Kultur natten för att stå i Tillsammans Höör stånd och berätta om vår idé om att Tillsammans skapa en värld där gemenskap och medkänsla råder, med varandra och med naturen. Det känns bra, en droppe i havet, men i alla fall min egen droppe.

Om meningsfullhet i ett leende

Måndag förmiddag. Dagen efter. Listan över samtal som borde ringas och över saker som borde fixas har krympt något, men inte nämnvärt. Jag har svårt att fokusera och problemet med att vara hemma är att fokuset har så stora möjligheter att vandra i väg till det andra och det tredje.

Jag känner mig rastlös, nedstämd, vilsen. Mest av allt vill jag packa ihop familjen och dra iväg till något torp off grid ja off allt där jag kan stänga ute världen och låta den gå under utan mig. För det verkar inte som om den kan eller vill räddas, i alla fall inte på något sätt som jag kan bidra med. Varför då fortsätta kämpa, undrar jag? Vad är det för mening?

Jag vandrar omkring i meningslösheten ett tag. 

Sedan, helt plötsligt kommer ett minne till mig.

Det finns en kvinna som brukar vara med på våra kvinnogrupper. Hon är från Afghanistan, är kortväxt och rynkig och brunbränd och har ett underbart leende som får hennes mörka ögon att lysa upp. Varje gång vi ses kommer hon fram till mig och säger ”Hej kompis!” och ger mig en kram.

Jag blir så varm i hjärtat när jag tänker på henne. Denna kvinna som flytt förtryck, gått över berg med sin familj för att ta sig till tryggheten. Tänk att jag får vara hennes kompis.

Så minns jag andra leenden jag fått . Ögon som strålat, som tårats. Tänk så mycket jag har fått ta emot för att jag har varit villig att ge. Villig att möta utan rädsla.

Jag går i mitt sinne förbi leende efter leende och mitt hjärta fylls av tacksamhet. Jag har hittat tillbaka till min meningsfullhet.

Imorgon försöker vi igen.

Kanske inte striden kan vinnas imorgon, kanske inte ens slaget men kanske, kanske får jag ta emot ett leende. 

Om förväntningar på en bättre värld

Jag sitter på golvet i gymmet. Jag är klar för idag. Men jag tvekar, det är en utmaning att resa sig från golvet när man har höftartros och en inte helt läkt hälsena. Benen bär inte, tänker jag, och använder armarna istället för att häva mig upp. Min bild av mig och min kropp är att jag är stel, skadad, svag.

Men nu är jag på gymmet liksom jag har varit ett par tre gånger i veckan de senaste åren. Långsamt har jag byggt upp min styrka och nu är jag uppe på max vikt på flera av redskapen i cirkelgymmet. Min självbild här på gymmet har skiftat, här är jag stark och ganska smidig.

Så nu när jag sitter här på golvet varm och svettig och nöjd med mig själv efter att ha gjort mina avslutande yoga och stretchövningar hejdar jag mig. Jag provar lite olika sätt att komma upp - och vips så står jag där. Jag orkade visst. Jag kunde visst! Det var till och med lätt!  Men min ide, min bild av mig och vad jag klarar, har stått i vägen för min tillit till kroppen och vad den faktiskt kan. Det är inte min kropp som var mitt största hinder, utan mina tankemönster, mina vanor, min rädsla och mina kanske framför allt mina förväntningar.

Jag sätter mig i bilen för att köra hem och duscha och funderar på det där med tillit och förväntningar. Jag kommer att tänka på en historia, om jag minns den rätt handlade den om en man som var ute och vandrade. Två byar låg på hans väg. Han gick på den lilla vägen och såg den fösta byn vid horisonten, den såg mörk och hotfull ut tyckte han, inte alls så trevlig som han hoppats på, och han mindes nu att han hört talas om denna by, hur människorna jämt låg i liven på varandra och lät hus och åkrar förfalla. Men han var trött och hungrig och tänkte att kanske kunde han få äta och vila i byn. När han närmade sig fick han se en munk sittande vid vägkanten. Han hälsade artigt bugande och frågade sedan om byn. Hur var den, undrade han? Munken svarade:

- Hur tror du att den är?

- Jag har hört att det är en otrevlig by, att människorna bråkar om allt och inte sköter om sina hus eller sina husdjur eller åkrar.

- Då är det precis så, svarar munken. Mannen går in i byn, och lika fort ut igen, för den var precis så otrevlig som han trott, ingen hade välkomnat honom, och han hade sett både magra hundar och omålade hus. Han gick vidare i mot nästa by, för se den hade han bättre hopp om. Där hade han hört att människorna var generösa och välkomnande och månade om djur, barn och åkrar.

Jag hoppas att det stämmer tänkte han när han såg byn i fjärran. Och visst såg den trevlig ut, tyckte han. Utanför byn satt återigen en munk, och han ställde åter sin fråga:

- Käre munk, jag undrar om du kan tala om för mig hur denna by är?

- Vad tror du?

- Oh, jag tror det är en trevlig by med vänliga och välkomnande människor.

- Då är den det, svarade munken.

Mannen gick in i byn och möttes av leenden och fick både mat och vila på byns värdshus. Medan han åt kom munken och satt sig med honom. Han berömde maten och byn och berättade om den andre byn som hade varit så otrevlig, han lade ut orden om hur byarna hade varit precis som han hade hört berättats om. Munken lyssnade och log.

- Käre vän, du har blandat ihop byarna detta är den by som har rykte om sig att vara otrevlig, den andre byn som du passerade tidigare har tvärt om rykte om sig att vara den finaste och trevligaste byn i distriktet.

Kanske inte helt riktigt återberättat, men andemeningen är i alla fall tydlig. Livet ter sig ofta som vi förväntar oss. Tror jag att jag inte klarar av att resa mig så gör jag inte det.

Jag kör hemåt, förbi valaffisch efter valaffisch och funderar över vilka förväntningar som speglas i budskapen. Hur ser vi på vårt kollektiva samhälle? Som en otrygg, ovänlig plats fullt av giriga, våldsamma och egoistiska människor? Eller som en plats där människor gör så gott dom kan, är vänliga mot varandra och villiga att hjälpa.

Kanske vi som samhälle har drabbats att tillitsbrist till vad vi klarar av som kollektiv? Tillit till att vi tillsammans, genom att hjälpas åt, med gemensamma krafter kan klara av de utmaningar vi står inför. Tänk om det egentligen är en sådan by, ett sådant land, en sådan värld vi lever i men vi ser det inte på grund av våra rädslor, vår brist på tillit till oss själva och varandra så istället lägger vi ner otroliga resurser på att bygga murar, kontrollsystem och låsanordningar. Kanske är det dags att våga lita på att benen bär. Att vi kan resa oss och gå vidare mot en hållbar framtid.

Om livsgnistor

Jag tittar ner på reflektionen av mig. Vattenytan är stilla, som om den inte hade något bättre för sig än att visa mig för mig. Jag ser ner på mig. Ytan av mig. Lutar mig närmre för att försöka se djupare. Se om jag kan få syn på mig i mig. Det där som är min konstant, som tittade ut ur mina nyfödda ögon, som kommer att se ut ur mig i mitt sista ögonblick. Var är jag? Jag ser mig inte.

Plötsligt står jag inte ut med att titta så jag stänger mina ögonlock. Ser inåt, letande. Jag hittar bara kropp och fladdriga tankar.

Så känner jag efter, kanske kan jag känna mig i mig? Men jag känner bara den hårda bryggan, vinden, lite hunger, den dova värken. Inte förrän jag ger upp och slutar leta så känner jag den. Livsgnistan som är mitt innersta jag, där djupt i bröstkorgen.

Jag ler när jag hör mig tänka ordet livsgnista. Jag har nämligen just fått lära mig att det är så vi börjar, när ett ägg blir befruktat och förenat sig med en spermie behöver det göra sig av med zink. Denna zinkdusch ger upphov till en gnista, en första livsgnista. Så vi börjar med ett ljus sken. Tanken tröstar mig, värmer mig. Det finns så mycket magi i det som är, man behöver inte hitta på eller förstora, bara titta riktigt nära, eller långt bort för att helt förtrollas av det som är liv i alla dess skepnader och processer.

Jag lägger en hand på bröstet, tycker mig känna min livsgnista där inne, känner hur jag älskar att vara jag.

Om vissna blommor och åldrande blick

Hon ser så gammal och risig ut, trött och utblommad, tänker jag och slår mig ner för att försöka snygga till henne. Den fina krukväxten som prytt bordet på altanen på baksidan hela sommaren är nu full med döda blommor och jag börjar försiktigt nypa bort dem en efter en så att bara de fina blå, levande blommorna får vara kvar.

Tålamod må vara en dygd, men det är tyvärr inte en av mina, så efter en rätt kort stund tröttnar jag och sitter stilla, i betraktande av den förut så vackra växten men även av mina tankar om dess falnande skönhet. Tankar som bottnar i mina värderingar om vad som är fint och vackert. De små blommorna är söta och intensivt blå, det kan jag inte förneka. Men de vissna blommorna, även om de varken är blå eller söta, berättar en historia om en sommar som varit.

Jag går in och ser mig i spegeln. Det är svårt att acceptera de förändringar som tiden givit mig. Jag är inte längre ung och blommande söt. Men mitt ansikte berättar en historia om ett liv som levts. Om skratt och tårar, om långa dagar och korta nätter. Om mitt hjärta som brustit och läkts igen med ärr som vittnar om sorgen. Efter sig lämnar livet spår i rynkor, i en åldrande kropp. Erfarenheter och lärdomar lämnar också spår, i visdom och kunskap. Jag möter min blick. Tänker på alla ögon jag sett in i, alla leenden jag fått och givit. Alla dessa möten. Alla dessa minnen. Alla barn jag fått följa en bit på deras väg ut i livet. Allt detta lämnar spår. Vackra spår.

Jag sätter mig vid blomman igen. Ser på henne med kärlek. Hon ska få behålla sina vissna blommor tänker jag. Som minnen på stjälk.

Om källor till hopp

Mobilen ringer och försöker väcka mig, men mot bättre vetande rör jag vid snooze knappen för en liten stunds vila till. Förra veckans covidinfektion har tagit på krafterna, jag kan inte riktigt skaka av mig tröttheten som kommer över mig ibland. Nu blundar jag och går tillbaka in i drömmen, så där halvvaket svävande som sömn kan bli en måndagmorgon i snooze-land.

Jag ser mig gå på en stig i skogen, den känns bekant, men ändå inte. Jag går barfota och stigen är mossigt mjuk och fuktig mot mina fotsulor. Bakom en sväng ser jag en vit trädgårdsgrind. Jag vet att jag är framme när jag känner handtagets mjuka form i min hand och tittar in i min trädgård. Där inne finns många stigar att välja på, det blommar och kvittrar, bär hänger lockande söta från sina buskar och bin surrar lyckligt.

Men jag går förbi allt detta och fram till det mörka hörnet av trädgården, där skuggorna är svala och det enda som hörs är det stilla porlandet av vatten. Här är den, källan, där klart och iskallt källvatten strömmar ut ur bergsväggen. Jag känner mig plötsligt oerhört törstig. Men innan jag kan börja dricka får jag syn på en skylt som inte hängt där förut. En träskylt, med stora bokstäver urkarvade. ”Hoppets källa” står det. Jag läser det igen. Hoppets källa. Ja, jag är törstig på hopp. Mitt hopp har sinat. Runnit ut genom tvivel på mänsklighetens kapasitet att vända på denna skuta som är vår att styra, som nu går mot katastrof. I tårar över meningslösa skott på köpcenter. Mitt hopp har torkat ut i den gassande solen. 

Mitt hopp har sinat och jag törstar efter nytt. 

Jag fyller den vackra träkåsan med svart vatten och dricker girigt i stora klunkar. Känner mig uppfriskad, med ork att ta mig an verkligheten.

Jag ska just ta mig en kåsa till när mobilen som tröttnat på att vänta nu ilsket deklamerar att det är faktiskt dags att vakna. Jag tar mig ur drömmen och sedan ur sängen och börjar dagens sysslor medan jag funderar på det där med hopp.

Om hopp är en källa som jag medvetet behöver se till att dricka ur, vilka är då mina källor till hopp? Var hittar jag dem? Hur fyller jag på i en värld som denna?

Svaren kommer efterhand. I morgonmötet med dottern, där vi tar oss tid med en kram innan vi skiljs åt. I promenaden under bokskogens tak, då jag känner mig liten och obetydlig i deras skugga. I min hunds lekfulla glädjeskutt på ängen. I väninnans sms där hon erbjuder sig att hjälpa till med hämtning av barnen i eftermiddag. I pipet från de små kycklingarna där de krafsar runt i lådan på den gamla kökssoffan, kycklingarna som helt mirakulöst kläckts fram ur äggen som blev liv istället för pannkakor på ett märkligt sätt. I den röda rosen utanför fårhuset. I det lilla. I naturen. I vänligheten. I kärleken. I tillsammansskapet. Där finns mitt hopp för framtiden. Så länge vi älskar finns det hopp.

Jag går ut i vardagen redo att göra det lilla jag kan för att skapa ett bättre nu, en bättre framtid.

Om vikten av tårar

Regndropparna faller på altantaket, som fingerspetsar mot trumskinn. Ljudet är efterlängtat och vattnet sugs girigt upp av den torra marken. Jag skickar ett tack upp till regnmolnet och den process som gör det möjligt att vatten kan falla på jorden. Bara så där.

Regnet avtar alldeles för snabbt och jag minns plötstligt den där nyheten om hungerstenarna som blottats på den torra botten av floden Elbe. På en av dem står det inristat: "Om du ser mig, gråt." 

Om du ser mig, gråt. Orden når in i mig. 

En varning till kommande generationer, en varning om den nöd som följer på torka. 

Jag låter känslorna komma, oro, rädsla, skuld. Jag undrar när det avgörande slaget kommer för mänskligheten, när vi tvingas till att agera, till att ta detta hot på allvar?

När kommer vi att gråta? För jag tror att när vi som mänsklighet gråter kommer tårarna vara förlösande. För de betyder att vi känner, att vi inser att verkligheten är ett faktum och att vi inte längre kan gömma oss bakom vardagens dimmiga ridå.

Då, först då kan vi göra skillnad. Förändra i grunden.

Då, i vår gråt, i vår kollektiva sorg och sårbarhet kan vi hitta lösningar, se vårt ansvar. Så gråt, människa, gråt. 

Om valen i livet

Jag tvekar en stund vid vägkorsningen. Vänster, ner till havet för ett morgondopp eller höger, mot skog och mjuk mossbeklädd stig? Havet vinner, som oftast, och hundarna följer villigt med, obekymrade om och befriade från mattes val- bekymmer.

Jag går vidare i konsekvenserna av mitt val och funderar på det där med att välja. Jag väljer hela tiden. Från morgon till kväll. De flesta val sker omedvetet av slentrian eller av nödvändighet, av vana eller någon sorts social och kulturell för- programmering. Att andas, att stiga upp på morgonen, att klä på mig. Allt detta är val. Men det är endast ett fåtal val, såsom detta havs vägval, som jag egentligen funderar över och aktivt tar ställning till, och för varje val behöver jag välja bort något annat. Om jag ska välja vem jag ska rösta på behöver jag ta ställning till vem jag inte ska rösta på. Om jag väljer stigen mot havet väljer jag bort skogs stigen.

Det moderna livet låter oss välja i all oändlighet. Valfrihet är på gott och ont. Men hur ofta är det min fria vilja som råder och hur ofta är jag manipulerad av reklam och annan påverkan?

Många stora val jag gjort i livet är saker som liksom bara hände.

Jag är framme vid havet och sätter mig på bänken för att ta av mig skorna medan jag tänker att jag vill göra fler aktiva val. Val som fattas på grundval av frågan "Vad är det mest kärleksfulla jag kan göra just nu?" Kärleksfullt mot mig själv, mot jorden, mot mina medvarelser? När jag sänker ner kroppen i det klara svala vattnet tänker jag att ja, detta är det mest kärleksfulla jag kan göra just nu. Bra valt!

Om ett morgondopp

Jag vandrar ner mot vattnet, nyvaken och beslutsamt letande efter grusfria plättar att placera mina barfota fötter. Det är tomt på badplatsen, bara jag och den ensamma fågeln som avtecknar sig som en svart skugga mot den blå himlen. Jag undrar om hon ser mig och tittar upp för att söka ögonkontakt men hon ignorerar mig fullständigt. Jag försöker inte känna mig förolämpad. Små fiskar simmar undan mina stora fötter, vattnet är kallt och lite brunt. Doftar skog. Doftar insjö. Doftar sommar.

Mina första simtag är tveksamma, det tar en stund innan kroppen vänjer sig vid kylan. Men snart känns det bara skönt. Jag känner mig stark, vaken, närvarande. Jag simmar ut till näckrosorna. De vackra vita blommorna flyter på vattenytan. Jag simmar förbi och tänker att det finns en lärdom där. Att skönheten, blomman, den vita vackra inte kan finnas utan sina rötter där nere i den dyiga sjöbotten. Så är båda delarna av den helhet som är blomman lika viktiga. Det ena kan inte existera utan det andra. Det ger hopp i den hopplöshet jag kan känna inför världen idag. Att ur dy och mörker kan de vackraste av blommor växa.

Om systerskap

Vi står och vinkar utanför tågfönstret. Lite pinsamma är vi, men hon möter oss ändå med ett leende, och vinkar tillbaka medan tåget sakta rör sig bortåt. Bortåt Malmö, sedan Kastrups flygplats sedan Tallinn och den festival där Ronja ska volontärarbeta i en vecka. Kvar på perrongen står vi, Ronjas storasystrar och mamma och tittar efter tåget som snart försvinner i fjärran. Jag dröjer mig kvar en stund medan de andra går mot bilen, ovillig att släppa taget. Känner hur oron, stoltheten och kärleken blandas med saknaden i brösten. Men störst av allt är ändå kärleken.

Vi går tillsammans mot bilen, jag och de tre storasystrarna. Vi pratar om vår förhoppning att Ronjas resa ska bli fantastisk, med äventyr, upplevelser, musik, dans och framför allt nya vänner. Katja startar bilen, jag sitter lite inklämt och ovant i baksätet och ser ut över hemvägens välkända landskap medan jag funderar på det där med systerskap. Systerskap har burit mig genom livet. Först och främst min storasyster, som följt mig hela livet. Sällan, eller aldrig, osams, nära eller i perioder lite längre ifrån (mest för att jag har flyttat runt) men oavsett avstånd har vi alltid funnits för varandra när livet varit tufft. När man gjort misstag, när man klantat sig eller blivit missförstådd – ett telefonsamtal bort har det funnits någon som man vet att oavsett vad för tok man hittat på så kommer hon alltid stå på min sida. Skratt och tårar, enkelt och svårt. Alltid.

Sedan, senare i livet har jag hittat andra systrar, bonus systrar. Kvinnor som jag mött, ofta i cirklar, som har blivit mer än vänner. De är många, själssystrarna mina… och utspridda i landet från Härnösand till Kivik. Med var och en av dem har jag ett alldeles särskilt band, jag kan liksom känna det i hjärtat när jag tänker på någon av dem. Och vilka kvinnor det är! Jag hade en kväll när jag tänkte igenom dem alla, besökte dem i tanken och hjärtat, jag blev så rörd och så stolt över att vara deras vän att tårarna rann. Storslagna, generösa, modiga, varmhjärtade men också sårade, trasiga och rädda. Framför allt är de sanna. Sanna i mina ögon och i mitt hjärta. Inget filter behövs – deras djup av mörker och ljus gör dem alla vackra.

Med vissa av systrarna har jag daglig kontakt, medan andra hörs av någon gång om året. Men det gör ingenting. Jag behöver bara gå in i hjärtat och så finns de där med mig. Jag kan inte beskriva hur tacksam jag är för dessa systrar.

Jag ser på döttrarna i bilen, förenade i systerskap, inte bara enkelt och glatt och kärleksfullt förstås, utan också sårbart och svårt … men så värdefullt. Hoppas att du får en underbar resa Ronja, och kanske du kan möta en bonus syster, eller bror, där borta i Estland.

Om att skapa tillsammans

Nu har jag kommit hem, efter en resa som innehöll allt man kan önska sig av en roadtrip med bästa Maiju. Jag undrar hur man kan hitta så mycket att prata om så att man kan hålla ett samtal i gång typ 10 timmar om dagen i fem dagar?

Efterklangen från det där sista samtalet på hemvägen klingar i mig. Jag har sedan många år berättat om befruktningen ur äggets perspektiv, mest i olika kvinnogrupper. En historia om hur ägget är en aktiv deltagare i den process som är själva fundamentet till alla levande varelser, befruktning. Det är tankeväckande, kanske till och med omstörtande att få insikt om. En kvinna utbrast efter hon hört om liljekonvaljdoft och gränssättning – Tänk, jag känner mig vacker! Jag lade berättelsen i lådan för att hämta upp den i våras, på skrivarretreaten. Det var då jag fick impulsen att vägleda en frigörande dans-stund med vännerna på temat befruktning ur äggets perspektiv. Det var jätteroligt och jag valde att göra samma sak i Borås i helgen, nu med Katrin och Maiju. Det var minst lika roligt då. Jag har tänkt kanske använda berättelsen i ett nytt häfte men inte så mycket mer. Men på vägen hem pratade jag och Maiju om hur rolig och frigörande och kunskapande och kraftgivande den vägledda dansen var, och då föddes idén att göra det igen och tillsammans, jag och Maiju. Och se, en tanke som annars bara låg och skvalpade blev till en fontän av skratt och kreativitet och lust. Den magiska ingrediensen var att vi var fler. Vi var två, och tillsammans blev det så mycket roligare, så mycket bättre. Nu är jag sugen på att genast ta tag i idén och turnera runt i Sverige med vår Äggdans. Tänk så bra det är att vara fler. Vi behöver varandra, likaväl som vi behöver oss själva och ensam tid. Tillsammans blir så mycket lättare, så mycket roligare, perspektiven fylls på och det som kändes som gammalt och tråkigt blir nytt och sprudlande.

Så huka er Sverige snart kommer vi på turné med vår dans om äggets magiska resa. Så roligt det ska bli att få dela magin, skrattet, rörelsen, kunskapen.

Om samtal på årets varmaste dag

På Borås varmaste dag sitter vi i vännens trädgård och gör det enda vettiga, håller oss  i skuggan, dricker massor av kalla drycker och låter samtalet flöda fritt, välla fram som en flod, stanna upp i bakvatten, virvla runt för att sedan sakta fortsätta sin färd genom minnen -  gemensamma och egna, världsläget, känslor och tankar om livet och för all del om döden. Vi pratar om mörka krafter och bländande ljus, om svek, om medkänsla, om lust och olust och om kärlek. 

Jag tar en liten siesta på gräsmattan medan väninnorna fortsätter samtal ackopanjerat av klirr av glas och stickor. Jag ler åt ljudet och vilar i hetta och själslig värme medan jag tänker hur tidlöst detta samtalsflöde är. Hur enkelt läkande det är. Hur vi lyssnar, reflekterar, tystnar, delar vår bild, låter tanketråden rulla vidare i krumbukter så att man om man vill kan undra över hur vi kom från granskottssirap till sagostunder till tankar om döden. Svaret på den frågan är - utan anstängning alls, genom att luta oss tillbaka och vara med varandra, vara trygga och öppna och låta flödet flöda. Vi har så mycket livserfarenheter, så mycket visdom, men också så mycket tok och glömska och smärta och dumheter. Allt är välkommet i flödet. Alla färger.

Jag får lust  måla ett tankekollage av våra samtal. Så roligt och vackert det hade sett ut. Det slår mig att detta samtal är ett kreativt samskapande. Läkande, roande, vilsamt. Vi delar våra berättelser om vem vi är, om världen vi lever i.  Så när jag lyssnar så lär jag mig hur världen kan vara genom någon annans ögon. 

Allt insvept i 36 graders värme. 

När vi hör en åskknall och hettan lättas av välsignat regn låter vi oss duschas. Sedan plockas tilltugg fram innan vi bänkar oss för att fortsätta samtalet. Tacksamma. 

Om intryck

Människor överallt, musik, skrammel, blinkande lampor, rörelse, ljud, ljus. De strömmar mot mig. Intrycken.  De översvämmar mig.  Jag går med mina värkande fötter längs gången. Korta steg, långa steg. Blicken vandrar, liksom mitt fokus, hit och dit. Gallskrik, slammer, skratt, bebisgråt. En hund som ilsket skäller. En skylt som blinkande uppmanar mig att konsumera något. 

En stund till sedan är jag framme, slinker upp på uteserveringen, slår mig ner vid ett bord och blir iakttagare istället för deltagare i myllret som är en vanlig dag på Bakken, nöjesparken utanför Köpenhamn där jag och mina sju stora och små barn tillbringar dagen. Jag lutar mig tillbaka på stolen, vilar i iakttagandet en stund. Pustar ut. Tar en liten liten klunk av min kalla drink, jag vill att den ska vara länge så att jag har en ursäkt att bli kvar här, lite utanför, medan jag funderar på det där med intryck. Hur extremt tröttande det är med detta hav av intryck som denna typ av platser är fyllda med. Hjärnan försöker förstå, processa, utvädera möjliga hot kanske. Hela tiden med fokuset flyttande från det ena till det andra som väcker uppmärksamhet, det mesta ofrivilligt. Det slår mig att det kanske är det som är så tröttande? Att mitt fokus flyttas utan min vilja?

Hemma, en vanlig dag, kan jag ofta välja vad jag ska fokusera på. Som nu, några dagar senare, på skrivandet. Flickorna sitter bredvid, pratar och spelar musik, men eftersom jag har koll på de intrycken, kan de sorteras som vanliga, icke i behov av fokus av min hjärna och det tillåter mig att fokusera på det jag vill. Att skriva. 

Det slår det mig att för de som lever med ADHD eller ADD, så kanske varje dag är som en dag på Bakken? Plaskande i ett intryckshav, utan möjliughet att fokusera, och stanna vid något eftersom intrycken hela tiden överväldigar. Fast skillnaden är ju att det ställdes inte särskilt många krav på mig på Bakken, mer än att vara där, fixa  mat till barnen, passa tåget hem. Tänk om någon hade satt ett bord och en obekväm stol åt m ig mitt i myllret och sagt åt mig att läsa och förstå en text och sedan svara på frågor? Eller lösa att matteproblem? Det hade varit omöjligt tror jag. 

Jag satt i alla fall kvar där i ett par timmar på uteserveringen och tränade på att vänja mig vid intrycken, att inte göra motstånd utan flyta på vågorna i intryckshavet. Det gick ok, men oj, vad trött jag var när jag kom hem. 

Om den långa vägen tillbaka

Nu är det tre år sedan jag låg i en inte allt för obekväm säng på onkologmottagningen i Malmö och såg de sista dropparna hallonsafts färgad cytostatika rinna in i mina vener. Allt medan Sandra masserade mina fötter eller gav mig juice och te som hon tagit med sig.

Det var en svår tid, då kroppen gjorde mer eller mindre våldsamt motstånd mot cytostatikan. Samtidigt hade jag allt fokus på läkning, allt stöd jag behövde av familj och vänner. Ingen förväntade sig något av mig, inte ens jag själv, utom att läkas.

Sedan en dag var det över. Cancern var borta och jag skulle börja min väg tillbaka. Återhämtning. Gradvis skulle jag vila mig i form, bli starkare, piggare för var dag. Trodde jag. Visst, vissa symtom som hjärntröttheten lättade något och håret växte tillbaka men det gick långsamt. Den skada cytostatikan gjort på cellerna gav sig mer och mer till känna i takt med att jag och världen ökar mina krav på mig. Jag kände mig 10 år äldre än innan min cancer och klimakteriet var ett faktum. Smärta i leder, i rygg, trötthet, minnesproblem, stresskänslighet, svettningar, sömnproblem präglar livet.

Samtidigt som jag faktiskt känner mig innerligt tacksam för att jag lever, och jag njuter av livet som aldrig förr så ekar den eviga frågan - om just det där symtomet kanske är tecken på att cancern är på väg tillbaka? Även om jag är färdigbehandlad så är jag inte friskförklarad, det dröjer två år tills dess. Det faktum att jag på grund av biverkningar valde bort eftermedicineringen gör att jag känner att om cancern kommer tillbaka så har jag kanske inte bara men delvis mig själv att skylla.

Ibland hör jag talas om eller träffar de som inte har haft samma tur som jag, som inte blev av med cancern första vändan som jag gjorde. Det väcker skuld, och frågor - Varför just jag? Varför inte jag?

När jag tänker på att behöva gå igenom en ny cancer behandling så är det inte det där cytostatika året som får mig att vilja skrika mitt NEJ! ut i universum utan tanken på de år som följer. De har varit, och är, den verkliga prövningen. 

Om alltings skörhet

Så blev det juli, och sommaren vandrar på, steg för steg, dag för dag. Regn, sol, vind. Ljusa nätter och morgnar utan måsten. Morgnar där jag vaknar upp, inte till morgonsol och fågelsång utan till duns, borr, klank, röster av byggjobbare och ljudet av motorsåg eller något annat el drivet verktyg som ekar sönder min sömn tills jag yrvaket undrar om jag sovit på en byggarbetsplats, för att konstatera att nej inte på, utan bredvid en. Utanför sovrumsfönstret håller tre gubbar på att bygga ett badrum till oss. Med kakel och badkar. Det mäts, borras och byggs med omsorg. Sten för sten. Den nya tillbyggnaden ser ut att bli solid, beständig, som så mycket annat här i livet ter sig.

Men det låter mycket att bygga det, och det är lika bra att jag stiger upp. När jag så druckit mitt morgonte i hammocken på andra sidan huset tar jag en titt på nyheterna. Jag ser ett foto från Ukraina, ett hus som blivit bombat, eller skjutits med missil. Jag ser det solida stenarna som med möda och omsorg byggt upp detta hus som folk sedan levt sina liv i. Älskat, gråtit skrattat och nu dött. Jag tänker att så fort det går att rasera och förstöra även det vi tror vara som mest beständigt. Ett ögonblick och sedan är det ruiner.

Jag läser vidare, om skjutningar och borttagen abort rätt. Jag stänger ner telefonen, orkar inte titta mer, och jag funderar över alltings sårbarhet.

Jag minns att någon astronaut beskrivit att den mest påtagliga känslan av att se vår planet från rymden är just sårbarheten och skörheten i det lilla klotet som svävar i den oändliga svarta rymden. När jag tänker på det, på jorden från ovan, fylls jag med kärlek och en känsla av bävan, men framför allt en övertygelse av att vi måste förändra vårt förhållande till denna planet och till varandra.

För allt kan i sanning raseras, och det snabbt, vare sig vi pratar om liv, byggnader eller rättigheter. Så vi måste värna, värna om fred, om liv, om varandra. Värna om jorden. Jag sätter på en kopp te till och tittar ut över trädgården, över allt det vackra, sköra och sårbara jag är satt att värna och jag inser hur mycket jag har att vara tacksam för. Jag fylls av ilska mot de som förstör, av rädsla för hur det ska gå med oss alla, av skuld över att vi bygger upp medan andra får fly från hus i ruiner och av ömhet, ömhet för denna sköra vackra planet och de liv som levs på hennes yta, med bara ett tunt skikt av atmosfär mellan oss och oändligheten. 

An ordinary day

Today I woke up thinking that it was an ordinary day. But as I took my morning swim in the lake a bird flew over me, softly moving through the air gazing down on the earth below, searching for prey. And the water was cool on my skin, welcoming me to a new day.

I went home for breakfast, thinking it was quite an ordinary day. But as I was eating my yogurt I tasted a strawberry. It was sweet and boosted with flavor, flavor of summer and sunshine.

I sat drinking my coffee thinking that this day is maybe not so ordinary after all. Then my daughters came and sat with me. They laughed together at some silly joke and the sound flooded my heart with love and tenderness and pride.

After breakfast I went down to the store. I bought food grown somewhere, tended and picked and packaged by someone. Good food, healthy food that I will feed to my family. I bought a sandwich for the sweet lady sitting outside the store. She was grateful, eagerly eating the bread and ham and eggs, but I told her that the gratitude is mine for the gift of giving that she has offered me.

As I drove home I concluded that this was indeed a very special ordinary day, full of miracles for me to discover.

Morgon betraktelser

Rörelsen böljar som en våg genom de låga grenarna på boken. Det ser nästan spöklikt ut, som om en osynlig hand försiktigt lyfte upp den underifrån.

Ormbunken bredvid följer efter, de smäckra bladen rör sig i en slingrande magdans rörelse i sid led, den övre delen av bladen tar ut svängarna medan de lägre, bredare försiktigt skakar loss. Digitalisen bredvid är stolt och oberörd av morgonvinden som rör sig genom skogen. En darrning i bladen, inte mer.

Sedan är det stilla en stund, som ett mellanrum mellan andetag, innan luften fylls av ljudet från en fågel som berättar sin egen historia om skogen. Om träd toppar, om duniga fågelungar och surrande insekter.

Jag vilar i fågelperspektivet en stund, förförd av det lätta, enkla innan jag påminns om min mänsklighet av en solstråle som letat upp min vänstra sida. En helande beröring, varm och mjuk som bara en sommarmorgons sol kan bjuda på.

Jag ler av tacksamhet för att jag är en kännande, hörande och betraktande människa. En sommarmorgon u Blekinge. 

Om att släppa taget

Idag gör världen motstånd mot mig. Hela tiden. Det är för varmt, jag är trött och har ont i rygg och fötter. Saker tappas, glöms och låter bli att fungera. Borde-na som i disk, städ och tvätt känns som berg att bestiga.

Till sist orkar jag inte mer. Jag slänger ner min trötta värkande kropp på en filt i skuggan och konstaterar att jag glömt kudden, is kaffet välts av hunden och boken jag lånat verkar tråkig. Jag knölar ihop spikmattan som skulle lindrat rygg ontet och använder den till huvudkudde och blundar och låtsas att jag inte finns en stund.

Det funkar i en minut innan rygg värken påminner mig om min smärtsamma existens. Med den kommer tankarna. Hur kunde jag vara så dum att jag skadade ryggen? Om jag bara gick ner i vikt skulle jag säkert bli bättre. Hur länge kommer det hålla på att göra ont? Hur ska jag kunna köra till Blekinge på torsdag, eller gå på djurparken på onsdag? I kväll måste jag rensa ogräs. När kommer regnet och svalkan? Aaaj, vad ont det gör!....

Så fortsätter hjärnan och mal på som en gammal kvarn. Känslan av motstånd matas av tankarna, en ständig påfyllning av idéer om hur jag själv och livet borde vara annorlunda. Om bara...

Till sist tröttnar jag på mig själv och inser att gräset luktar sött och gott. Att träden är vackra, att vinden är skön.

Jag tar ett kliv tillbaka in i mig själv och ser att det kanske inte är livet som gör motstånd mot mig, utan jag som gör motstånd mot livet. I en fruktlös kamp för att ändra det som är går all min energi åt att fylla på motståndet.

Jag provar försiktigt att släppa taget om min idé om hur det borde vara. Igen och igen släpper jag taget. Det känns bra. Jag slappnar av in i ryggvärken och värmen, ner i det doftande gräset. Nu kan jag vila. I ett helt perfekt defekt liv. Sedan ska jag gå och ringa kiropraktorn. .

Om mellanrum

Det är tyst omkring mig. Välsignat tyst efter några intensivt sociala veckor.

Jag blundar och lutar mig tillbaka mot tystnaden. Låter den omsluta mig med sin rymd. Hängmattan gungar stilla, jag hör fåglar och lite prassel lönnlöv emellan.

Strax kommer nytt besök, lika kärt som de andra. Mat ska lagas, ord ska växlas, blickar mötas. Men nu, just nu, är det stilla. En stunds mellanrum. Jag tittar upp genom trädkronorna och tänker på hur viktiga de är, mellanrummen. Det är så lätt att en sak blir en annan utan att man lägger märke till övergången. Man fortsätter framåt av bara farten.

Men i mellanrummet finns möjligheten att stanna upp och möta mig själv en stund. Mellanrum ger perspektiv, åtskillnad mellan det ena och det andra.

Så jag ligger en stund och låter de senaste dagarnas möten falla på plats inom mig. Minnen fastnar, minnen av dans, av skratt, av fingrar som klamrar sig fast vid kanotens kanter, av rädsla som möts av mod, av gränser som överskrids, av murar som blir broar när jag vågar möta den som är annorlunda.

Allt detta har jag upplevt, och när jag reflekterar över det upplevda kan jag lära mig, och av lärdomen kan jag växa. Upplevelse blir erfarenhet som kan bli visdom. Därför är min stund i hängmattan så värdefull, även om det kanske ser ut som att jag bara latar mig...