Om lamm och lidande

Häromdagen fick vi en förfrågan från Skånes Djurpark om att ta emot två lamm som hade blivit avvisade av sin mamma. Tackor gör så ibland, får för sig att deras lamm inte luktar eller låter rätt och därför inte är deras. När de väl fått den idén är det nästan hopplöst att övertyga dom om motsatsen. Tackan avvisar lammen på ett så våldsamt sätt att man måste ta bort dom från hennes närhet, eftersom lammen i sin vilja att överleva kommer att försöka dia trots mammans knuffar som skickar dem flygandes tvärs över boxen.

Att iaktta detta är väldigt frustrerande och smärtsamt. Man blir förbannad på tackan och tycker så synd om de oskyldiga och sköra små liven som inte är önskade. Modershjärtat brister inför detta och det var ett självklart beslut att tacka ja till att ta emot de små lammen och flaskmata dem här hos oss.

När vi hämtade dem stod det lilla tacklammet darrande och kutande i ett hörn medan mamman hölls fast av djurskötare så att hennes bror kunde få lite av den dyrbara modersmjölken. Jag fick behärska mig för att inte slänga mig in i boxen och ta upp den lilla, rädda henne. Väl hemma var det hon som mest desperat skrek efter mamma. Det skar i hjärtat att höra henne, jag och Ronja tillbringade många timmar i att försöka trösta och mata.

Det får mig att fundera över detta med föräldraskap, i mitt perspektiv moderskap, och det som jag tror är det allra svåraste med det, nämligen att bevittna mina barns lidande. Under mina 25 år som mamma har jag sett mina barn i sjukhussängar, på operationsbordet, jag har sett dem bli stuckna, rånade, mobbade, jag har sett dem känna sig misslyckade, svikna, vilsna och värdelösa.

Jag har sett dem lida på så många sätt och varje gång, oavsett om det är en sticka i fingret, ett nekande CSN beslut eller en förolämpning av bästisen så har deras lidande träffat mig rakt i hjärtat. Jag finner mig försvarslöst önskande att jag kunde göra deras smärta till min, eller vrida tillbaks tiden, storma in på kontor och skälla ut tjänstemän, riva murar, slå till, sparka, vad som än behövs för att fixa det. Göra det bra. Kunna ta upp barnet i famnen och säga att allt kommer att ordna sig, mamma tar hand om detta, spring och lek du...

Men nej, i föräldraskapet ingår detta oändligt svåra. Att bevittna. Att se och lyssna, men bara ge råd och hjälpa till om det efterfrågas. Annars vara vittne, stå fast och trygg och säga jag ser dig, jag ser ditt lidande och jag tål det.

För allt kommer kanske inte att bli bra, livet är smärtsamt, orättvist och det är kan vara ok. Jag kan inte skydda mina barn från lidande, hur jag än försöker.

Men jag kan visa att jag tål att se deras lidande, att detta att älska livet som det är faktiskt innebär att omfamna även dessa sidor av livet. Att smärta är en ofrånkomlig del av livet, en del som hur än ovälkommen, kan ge djup, empati, vara en port till större kärlek till livet, medkänsla med andra levande varelser, som alla känner smärta.

Den insikten gör det inte lättare att bevittna barnens smärta, men det gör det möjligt.

Men lammens mamma hörde inte, och brydde sig inte om deras skrik efter henne. Trots det var vi tvungna att stänga om dem för natten och gå och lägga oss, i förhoppning om att de skulle komma till ro så småningom.

När morgonen kom lyssnade vi efter dem men det var märkligt tyst. Kenneth gick ut med fulla mjölkflaskor och kom efter en stund tillbaka med ett leende. Under natten hade de små tagit sig ur lammboxen och ut till våra tackor, som ju ingen av dem har fått eller ska få lamm i år, och någon gång under natten har en av tackorna adopterat de små.

Sedan dess har de blivit en liten familj, tackan tagit hand om lammen, de diar henne och vi tror att hon börjat producera lite mjölk, hon försvarar dem med en sällan skådad iver och är på alla sätt en perfekt fårmor. De små är lyckliga, mätta och trygga.

En solskenshistoria som påminner mig om att jag också har haft privilegiet att se mina barn skratta, leka, lyckas, jag har sett dem resa sig upp och försöka igen, få beröm och bekräftelse, ge sig ut i världen och återvända, hitta rätt, hitta kärleken och hitta sig själv. Mitt i allt det som är livet. I så många nyanser.

Nu har jag börjat vänja mig vid att min morgonpromenad måste ta andra vägar, eftersom träden som sågades ner för några veckor sedan hindrar mig från att gå min vanliga upptrampade stig.

Den nya stigen är besvärligare, med stenar och grenar i vägen, och den är längre. Men även längs denna nya, ovana stig växer vitsippor och hörs fågelsång.

Så är det kanske även med den nya vardagen, i skuggan av pandemin. Vi hittar nya vägar, nya stigar, ovana och obekväma men vi vänjer oss, anpassar oss och se, även i denna nya vardag kommer våren, vi hittar sätt att umgås utan smittorisk, och vi hjälps åt med att skydda och stödja de som behöver.

Svårast att hantera är kanske osäkerheten. Kommer jag och mina nära att bli sjuka, är det bara en fråga om när? Hur sjuka kommer vi att bli? Blir man immun efter sjukdom? Hur länge kommer detta att ta? Kommer jag någonsin få krama min mormor igen? Vad kommer hända med världens ekonomi och vilka konsekvenser kommer det att bli för mig, för oss, för mänskligheten, för klimatet, för planeten? Så många frågor utan svar.

Hur ska jag hantera denna osäkerhet, går den ens att hantera? Detta funderar jag på medan jag dricker mitt morgonte.

Jag slås av hur jag för ett år sedan fick min lilla värld ikull kastad på liknande sätt, av cancer beskedet. Hur jag fick vänja mig vid en ny vardag, med rädsla och osäkerhet. Hur livets skörhet, men också vår vilja att överleva och förmåga att anpassa oss blir påtaglig.

Så väl som det faktum att vi aldrig vet hur morgondagen ser ut. Allt är till låns, och det som känns stabilt och tillförlitligt kan ryckas undan på ett ögonblick. Hur ska vi leva med denna osäkerhet?

Jag kan försöka glömma den, låtsas som ingenting, som om jag är större än livet, jag kan låta rädslan ta över, försöka gömma mig och skydda mig. Men tyvärr så kryper verkligheten in även i mina mest avskärmade gömslen.

Jag tror att detta år har lärt mig att jag kan leva med osäkerheten, med rädslan och det kan vara ok. Jag kan välja att säga ja till det som är, till verkligheten som rymmer cancer och virus men också vårblommor och fågelsång, varmt te och skrattande barn.

För det jag vet, det enda jag vet, är det som är här och nu. Min verklighet här och nu. I allt som är. Där finns min frihet. Att andas, att lyssna, att smaka och dofta och känna. Känna allt det där som är livet, i alla nyanser. Att älska. Älska livet. Så ett ögonblick i taget, utan att tappa bort mig själv, och min plats i verkligheten, kan jag hantera vad som helst. Även detta.

Om att vattna

Det är eftermiddag. Solens strålar har blivit långa, de letar sig in under altantaket på baksidan av huset och värmer så där lagom. Lugnet lägger sig, arbetsdagen är slut, nu väntar kvällens sysslor, jag behöver vattna odlingar och se till att kvällsmat serveras till familj och djur.

Men en stund till kan jag sitta här och njuta te och fågelsång. Det är en konst att slappna av i mellanrummen, att inte låta görandet och fixandet som varit innan och som ska bli ta över den välsignade mellantiden. Det finns ju alltid problem att lösa, alltid några moln av oro som sveper förbi på min mentala himmel, underblåst av listor, fönsterkuvert,  nyhetsrapportering och pling i mobilen.

Men mellan molnen skiner solen, och här sitter jag och njuter av dess strålar och vilar efter arbetsdagen. Min tidigare så lugna och inrutade tillvaro är nu under några timmar fyllda med telefon samtal med oroliga föräldrar, möten med lösningsletande lärare, besök av elever med stukade fötter och orosont i magen, mail från myndigheter och rektorer och kafferingar på policy dokument. Många tankar och känslor hinner flimra förbi på några timmar och efteråt kör jag hem på autopilot och sover en stund innan jag kan fungera igen.

Så det är verkligen njutbart med lugnet i eftermiddags solen. Men efter ett tag och en stund känner jag mig redo för att ta tag i kvällssysslorna.

När äggen är inhämtade, hundarna rastade och flasklammen matade är det dags att vattna mina odlingslådor. Jag tycker om att se det livgivande vattnet strömma ut över torr jord, absorberas och förhoppningsvis nå ner till mina små fröer som vart och ett rymmer ett litet vardags mirakel.

Medan jag står och häller från min gula vattenkanna tänker jag på alla intrycken från idag, och undrar om jag har ett val i hur jag hanterar dem?

Jag tänker att att vattnet i min kanna är kanske lite som dessa erfarenheter och intryck. De regnar över oss oavsett vi vill eller inte. Duggar, öser och droppar ner. Behagliga och obehagliga erfarenheter och känslor blandas med det som känns likgiltigt. Jag kan försöka att göra motstånd mot skurarna som känns ovälkomna, men då skapas pölar och lera till lite eller ingen nytta, kanske jag rent av kan känna att jag drunknar i dom.

Jag kan leta upp ett paraply, så vattnet inte alls når mig, stänga in mig, gömma mig för världen. Fast utan regn växer inget, det blir torrt och kargt.

Men om jag försöker vara som den luckra jorden i mina odlingslådor istället, som öppnar upp och tar emot vattendropparna, absorberar, accepterar, så kan de kanske ge lärdom och stärka mig och till och med ge liv åt gömda frön.

Jag låter den sista vattendroppen glida ner i ett skimrande plopp och går för att ställa undan kannan. Nu är det nog med vattning för idag, alldeles nog.

Om att vara varken eller och både och

Helg. Fågelkvitter, morgonsol och en kopp te förgyller min morgon. En morgon som jag vaknat trött till. Huvudet känns tungt, lite huvudvärk molar vid tinningarna. Huvudvärk är något som jag i princip inte har haft under min sjukskrivning, så det känns ovant och ovälkommet.

Jag dröjer kvar i sängen, orkar helt enkelt inte gå upp, och det är gott att sitta i sängen, dricka te och skriva och känna att livet pågår där ute, men här inne är det stilla.

Det har varit en lång vecka. Mycket nya frågeställningar har dykt upp. Det är som att livet vill knuffa ut mig i sin virvlande fart, vill att jag ska öka takten och springa i kapp med det. Men jag kan inte det. Jag får sätta mig ner i blåsten och andas och intala mig att jag kan ta en sak i taget.

Vad är det då som hänt denna vecka? Få se nu, jo socialtjänsten ringde och undrade om vi kan ta oss an ytterligare ett barn, ko-gubben ringde och sa att han inte kunde sälja kvigan han tänkt och undrade om vi ville ha en äldre ko med ny kalv istället, volontärarbetarna kom inte, nu är det två nya på väg, Skånes Djurpark ringde och frågade om vi kunde ta hand om två flasklamm och så, framförallt, har jag nu jobbat första veckan. 

Jag tog det stora klivet in genom dörren på skolan och stod ett tag i det virvlande liv som pågick, försökte hitta min balans och den skohylla som alltid stått där till höger men som nu var borta. Jaha. Var skulle jag nu sätta mina skor?

Jag hade kunnat bli kvar där resten av mitt tre timmars arbetspass om jag inte bestämt mig för att gå in med skorna och sätta dom på mitt rum istället. Mitt rum, så välkänt men nu ommöblerat, omorganiserat av en annan, med en dator jag inte kunde logga in på, ett skåp jag inte fått nyckel till och en stol som var inställd på någon annans sitt höjd.

Vilse på mammas välkända gata tog jag tillflykt till den välkomnande vännen. Fick min nyckel, fick min inloggning och jag kunde själv ställa om stolen så att den passade mig. Redo att försöka överblicka läget. Jag försökte ett tag, gav sedan upp och koncentrerade mig på en sak i taget. En sak i taget blev välkänd, greppbar och möjlig. Plötsligt var jag hemma i min yrkesroll igen.

Elever tittade in, en ankel, några sår lades om. Kaffet var varmt och timmarna gick snabbt men kändes långa. Känslan av att jag klarar det här, av att bli emottagen med tacksamhet, av att vara meningsfull följde mig ut efter arbetsdagen.

Det gjorde också en fråga som ställdes av en elev, efter att han konstaterat att jag var tillbaka men såg annorlunda ut undrade han "Är du frisk nu?" Jag minns inte vad jag svarade, men frågan ekar inom mig, vill ha svar.

Är jag frisk nu?

Jag känner mig allt annat än frisk. Men jag är inte heller sjuk. Jag är någon som överlevt cancer. Jag är någon som lever med biverkningar från cancerbehandlingen, spåren efter den känns och syns i hela min kropp, i hud, naglar, i muskler, leder och hår, i hjärna och i hjärta.

I rädslan av att känna en ny knöl någon annan stans, i minnet av den förra, i den maktlösa tröttheten, i smärtan i kroppen. Men också i den stillhet som är min kärna, i min tacksamhet för livet och min lust att leva det som mitt. Mitt eget. För att jag vill och kan.

Jag är varken sjuk eller frisk, varken lycklig eller olycklig, jag är allt det och inget av det. Mitt emellan.

Jag är någon som lärt mig bli vän med verkligheten och som lär mig vilka gränser verkligheten ger mig. Jag är någon som övar på att leva inom dessa gränser, varsamt testande dom, tacksamt vilande innanför deras skyddande murar.

Och nu är det helg, fåglarna kvittrar fortfarande, täcket värmer och livet är gott. Jag tror att jag ska göra mig en kopp te till. För att jag vill och kan.

Om intentioner och övande

Så plötsligt har påsken gått och jag inser att imorgon ska jag börja jobba igen, som skolsköterska på Emiliaskolan efter ett drygt års sjukskrivning. Det känns bra, men jobbigt, jag är osäker på hur mycket jag orkar och på vad jag egentligen vill göra i framtiden.

Att skriva, att leda cirklar, att fortsätta bygga upp vår gård och att ta emot barn till vårt familjehem konkurrerar om min tid, entusiasm, uppmärksamhet och ork.

Likväl känns det gott att komma hem till min arbetsplats. Till barnen, vännerna och kollegorna, även om det till en början bara är 6 timmar i veckan.

Jag har gått ett tag och försökt ladda för att komma tillbaka. Försökt sätta en intention. Som med allt i livet så är skolsköterskeuppdraget ett övande. Man blir inte klar eller färdiglärd utan man kommer till jobbet och övar idag igen.

Ständigt nya möten, nya problem och frågeställningar. Ofta snarlika, så att jag kan luta mig på mina 15 års erfarenhet, men aldrig helt lika. Så vad är då min intention inför denna nystart. Vad ska jag öva på?

Jag tänker att jag behöver öva på tålamod. Att vänta in så att min kropp, tanke och mitt hjärta hänger med och kan samverka. Det betyder att jag får försöka röra mig framåt i takt med den del som är långsammast, om det nu är tanken, kroppen eller hjärtat. När alla tre är med, i samma takt, är jag i min verklighet och kan närma mig det som är sant för mig. Så fort någon del rusar iväg blir det svårt att vara sann, att vara grundad, och jag fattar beslut som jag senare inte känner igen. Är det något jag övat under detta cancer år, så är det tålamod. Det är det enda sättet jag har kunnat hitta fotfäste i det föränderliga som är livet.

Det andra jag vill öva är att lyssna. Lyssna inåt och utåt. Verkligen lyssna. Bortom orden. Stanna upp i det som händer och inte släppa det förrän det är klart. Oavsett om det är en tagg i ett litet finger, en fråga från en orolig förälder, ett leende från en kollega i korridoren, en plötsligt känsla, önskan eller tanke som väcks inom mig. 

Det räcker så tror jag, med intentioner inför morgondagen. Jag hoppas att det går bra. Om inte, så försöker jag i alla fall igen i övermorgon.

Om fladdrande hopp och stadig tillit

Här ute i skogarna blir det väldigt mörkt om nätterna. Utan väglyse eller grannar vars fönster släpper ut ljuset från deras liv så får vi förlita oss på ljus från natthimlen. Månen kan verkligen lysa upp.

Jag minns när vi bodde i Jämtland och fullmånen lös på det snötäckta landskapet så att jag mycket väl kunde se färger eller läsa en bok i dess sken.

Men när månen är dold bakom moln eller skuggas av vårt klot så är det mycket mörkt här. Igår kväll tog jag likväl en promenad in i bokskogen. Håller jag mig till kända stigar och tar det lugnt så går det bra, men det blev en del snubbel kring de träd som fälldes nyss.

I morse när jag läste nyheter om den kris vi är mitt i och dess konsekvenser för oss alla så slog det mig att det är lite som att gå i mörkret, denna ovisshet som omger oss nu. För vad är mörker om inte ovisshet? 

Mörkret och det som är dolt i det kan väcka min rädsla. Rädslan avskyr ovisshet och fyller alla tomrum med läskigheter. Jag tycker mig se monster, gropar, troll, vildsvin och vargar som lurar där, väntande på att jag ska göra ett felsteg.

Jag kan försöka lysa min väg fram med ficklampa, men det är en bedräglig vän, som ett flyktigt hopp. Det avskärmande ljuset får allt annat att se ännu mörkare ut, lyset från ficklampan räcker oftast bara till mig och en liten bit fram (vi har nog inte särskilt bra ficklampor), för den som går bakom är det föga hjälp. Ficklampans ljus fladdrar omkring, jag vill inte riskera att tappa den om jag skulle falla. Ficklampan kan glappa, gå sönder och batteriet kan ta slut. Vad händer då? Så kan det kanske vara med det flyktiga hoppet. Skönt, men bedrägligt, ju krampaktigare och svettiga vårt grepp om det är, desto lättare kan vi tappa det, och då blir mörkret ännu mörkare. Ännu mer skrämmande.

Därför brukar jag sällan lysa lampa med mig när jag går i mörkret. Jag har den i bakfickan, ifall om att.

Om ungdomarna är med brukar de springa fram, som om mörkret inte fanns, som om dagsljuset lyste som vanligt. Det går bra, men risken att falla över sten eller gren är stor.

Och jag faller så mycket tyngre än de nuförtiden, så jag går långsamt. Oron och rädslan för att falla finns där, gör mig försiktig, men den guidar inte mina steg.

Jag låter mina ögon vänja sig vid mörkret. Acceptans.

Jag låter mina fötter minnas stigarna. Tillit. Jag kan lita på mina sinnen, på skogen som är så känd, som en gammal vän.

Jag känner luften i lungorna, dofterna, natt ljuden. Livet levs också i mörkret.

Jag låter mig vägledas av den där ljusningen när träden öppnar sig för natt himlen. Stannar upp. En liten fågel drillar till, glömsk av mörkret. Jag vet att här växer det vitsippor, fast de inte syns så finns de där, vita, vackra löften om vår. Tacksamhet.

Jag kommer ut i hagen och ser ljuset från vårt hus i dalen. Hemma, där väntar familjen, där finns värme, ljus, en kopp te.

Och jag tänker att det kommer en ny gryning, en ny dag. Inte samma som igår men ändå, en ny dag.

Drömmen om en ko

Ännu en dag i skuggan av pandemin. Min cancer diagnos känns plötsligt sekundär till det som händer i världen. Osäkerheter och oro har blivit vardag.

Men en vardag som än så länge händer utanför vår lilla värld på gården i Jularp. Vårsol och trädgård gör att livet känns gott, och pandemin kan glömmas bort i stunder då det kända arbetet med djur och odlingar tar fokus.

Men så fort jag stannar av kommer tankarna igen, mobilen åker fram och jag kollar nyheterna. När kommer stormen till Skåne, när kommer den hem till oss? Inte ännu, läser jag.

Kopplar ifrån och frågar mig vem jag är i skuggan av den kris vi lever i? Vilket ansvar tar jag? Vilken roll spelar jag? Hur kan jag hjälpa till? Hur kommer jag att minnas mig själv i pandemi tider? Jag försöker göra mitt för att ta ansvar och hjälpa till, men min trötthet och hjärndimma sätter gränser för mig, gränser som jag förgäves försöker överbrygga men gång på gång faller jag tillbaks i att jag inte fungerar som jag brukar.

Istället fokuserar jag på gården och barnen. Gården ligger i skogarna utanför Höör, vi har bott här i många år, men innan vi flyttade hit för sjutton år sedan tog vi det svåra beslutet att lämna vår lilla gård i Jämtland. Vi lämnade inte bara en gård utan också vänner, goda grannar, och framförallt så många drömmar. Det var väldigt smärtsamt och i många år efteråt kunde jag inte titta på bilder från  gården utan att översköljas av sorg.

Under åren som gått här i Skåne har vi byggt nya drömmar, en ny gård har blivit vårt hem, med nya får, nya hundar och höns. Vi har goda grannar och fina vänner. Som det ofta är så visar det sig att även det som känns smärtsamt och fel när det händer till sist utvecklar sig till något annat, något nytt och bra. Vi trivs så bra på vår gård, och tänker att vi ska bo kvar här hela livet om vi kan.

Men något vi inte har kunnat skaffa på nytt och som jag saknat i alla dessa år är kor. Jag älskar kor. De väcker något djupt i mig, en känsla av ursprung, som att komma hem, komma tillbaka. En ko är en sinnesbild av urmodern, utstrålar lugn och nyfikenhet, lekfullhet, mjukhet och stabililitet, samtidigt som hon är trygg och givmild. Särskilt lantras korna har mycket personlighet och varje individ har sin karaktär. Jag älskar doften av kor, att luta huvudet mot deras varma ryggar.

Synen av en ko som ligger och förnöjsamt och idisslar får mig att känna att allt är som det ska.

Så idag, 17 kolösa år senare har jag ringt och tingat två fjällras kvigor! Äntligen! Om två veckor flyttar de hit, och här kommer de att stanna och bli så ompysslade som en ko kan bli.

När jag tänker på det fylls jag av glädje, även i skuggan av pandemin. Så nu balanserar jag mellan glädje och oro, osäkerhet, tacksamhet, skuldkänslor och total tillit. Och allt rymms i det vi kallar livet. 

Om sorg och hopp

Denna dag, som så många andra, började med att jag gick min vanliga morgon promenad.

Men när jag kom upp för backen och vandrade in i bokskogen insåg jag varifrån ljudet av den motorsåg som jag hörde igår kommit. Min vackra skog var fylld nedhuggna träd.

Först kom ilskan, motståndet. Promenaden blev långsam då mina fötter fick hitta nya vägar, utanför min invanda stig. Besvärligt blev det, med grenar och stenar i min väg.

När ilskan till sist släppte lite gav motståndet vika för acceptans. Det är så här det är, det är så här det känns när ens hemma skog blir nedhuggen.

Sorgen svepte in mig i sitt tunga varma täcke, och jag sjöng en liten sång för mina fallna vänner. Sedan lyfte jag blicken mot de träd som stod kvar, fåglarna som bekymmerslöst sjöng i grenarna och vinden som lekte kring de kala stammarna.

Jag plockade en liten bukett vitsippor och lät sorgens flod svepa upp mig och föra mig till en ny plats, hittades nya stigar. Jag balanserar mellan acceptans och hopp och hittar min väg, realistiskt optimistiskt, genom min skog och ut på kullen där jag möts av solens första strålar.

Nere i hagen hör jag bäcken viska sitt "This too shall pass".

Om luft

Det är den 31 mars, min heltidssjukskrivning börjar gå mot sitt slut och det känns bra, men också lite jobbigt. Svårt att veta hur mycket jag klarar, hur jag kommer att reagera på ökade krav. Men jag vill gärna jobba, vill finnas i ett sammanhang, vill känna att jag tas i anspråk.

Jag har faktiskt anmält mig till bemanningen på region Skåne också . Jag kan ju bara inte sitta hemma och se hur mina kollegor sliter utan att se om jag kan komma till nytta trots trötthet och hjärndimma. Men jag inser att det kommer att bli svårt för mig att klara det. Kanske senare i vår?

Ytterligare en frågeställning bland många så här i pandemi tider. Det känns som att jag hela tiden behöver ta olika ställningstagande som jag aldrig brukar. Ställa in eller inte, bjuda in eller inte, gå eller stanna hemma, avboka eller inte? Det är uttröttande. Och svårt, för ingen har facit, inget prejudikat finns, utom spanska sjukan och diger döden, och det känns ju inte så kul...

Men trots allt gick jag min vanliga morgon promenad imorse, det var ännu en frostnupen morgon som krävde tumvantar och som gjorde nästippen röd. Men oh så vackert, klarblå himmel, vårfåglar som sjöng, tappert blommande vitsippor. Luften var så där frisk och smakade vårvinter. Jag stannade till på höjden och bara andades. Njöt av att känna luften fylla mina lungor, och jag kunde nästan känna hur syret spred sig i kroppen.

Jag fylldes av tacksamhet för denna luft, som spelar i vindspel, rufsar i hönornas fjädrar, fyller segel, svalkar arbetarnas pannor och pumpas in i lungor av respiratorer i sjukhusrum över hela världen. Luften som snurrar vindkraftverk och vindflöjel, fläktar runt i min varmluftsugn, som strömmar genom flöjten och skapar musik för ensamma öron.

Jag stod en stund och andades med björken där på höjden, och det blev uppenbart hur förknippade vi är med varandra, träden och mänskligheten i vårt utbyte av syre och koldioxid. Hur vi alla förenas i vårt behov av luft. Jag skickar ut en bön om luft i allas lungor.

När jag sedan går ner mot huset igen för att steka pannkakor till Ronja som fyller 15 år idag fångas min blick av en fågel som liksom i jubel svävar ovanför mig. Med luft under vingarna och frihet i blicken.

Om att vara framme

För ett år sedan köpte jag en ny almanacka. Det var en ny tid för mig, en ny start. De gamla åtaganden var inte längre mina att bära. Jag skulle ägna ett år åt att ta hand om mig, min kropp och själ. Vilka möjligheter! Så mycket tid för den transformation som jag väntat på.Upplysning genom cancer.

Jag skulle dyka ner i lidandet och låta det göra mig till en bättre människa. Trodde jag. Ha!

Nog dök jag ner i lidandet alltid, och klafsade runt där i leran, runt och runt och letade efter det där ljuset som skulle upplysa mig.

Men lidandet blev också det till vardag, och det var samma jag som vandrat runt mellan tvätt, hundmatskålar, möten, jobb och skola som nu vandrade kring i onkologens väntrum, strålnings maskinen, sjuksängen och soffan. Samma gamla jag, med samma rädslor, otillräcklighet, svaga karaktär, min skuld och skam.

Men någonstans där nere i leran nådde jag botten och föll ikull. Kraftlös med ansiktet nere i skiten började jag inse att jag inte kan förändra mig. Allt det där är en del av mig. Jag kan inte operera bort den delen av mig. Upplysningens ljus är ingen laser som skär ut det jag inte vill ha och 3D printar ut det jag tycker att jag behöver för att bli mitt bästa jag.

I uppgivenhet kom så tanken... Tänk om jag inte behöver förändras? Tänk om jag har det där ljuset inom mig, har haft det hela tiden men krampaktigt skuggat det för att inte belysa min otillräcklighet?

Tänk om jag är klar? Som jag är? Tänk om friheten ligger i att släppa ambitionen att förändra mig?

Tänk om bilden av den vackra, lugna, nöjda, glada, visa kvinna som är så där härligt kreativ, självklar och kärleksfull är en bild av mig. Och att hon också är allt det andra, ofullkomliga? Att hon gillar choklad och lakrits och vin och tv serier och har svårt att komma ihåg, är lat och svag och otålig, har ont och är rätt korkad ibland. Att hon är det också?

Tanken svindlar i sin enkelhet. Så jag satte mig upp i leran och stack ner tårna i dyn på botten och insåg att jag är framme. Jag var faktiskt framme hela tiden....

Om en ny dag i mig

En ny morgon. En kall, vintergnistrande solskensbadad morgon. En morgon i väntan på den stundande katastrof som med störta sannolikhet kommer, snart.

En morgon när jag åter möter den trötthet och smärta som är min vardag. När jag möter min oro, min tacksamhet, min kärlek, min glädje, min njutning, min rädsla och min sårbarhet. När jag möter livet med alla dess nyanser.

Men när jag kommer in från morgon sysslorna, sätter mig i min fotölj vid brasan och hör Timbuktu sjunga sitt "Det ordnar sig, det löser sig till slut" känner jag mig inte övertygad. Klimatkris, flyktingbarn som behandlas som fiender, social distans, karantän, arbetslöshet, intensivvård, folk som struntar i vilket och folk som stänger in sig i rädsla för sitt liv. Det är verkligheten denna morgon.

Hur ska jag möta den utan att falla in i den?

Jag ser in i elden som falnat till glöd och bestämmer mig för att jag ska försöka möta dagen med ömhet.

Ömhet, som en varsam omfamning av livet som det är, även det lidande som finns i och kring mig. För hur kan jag möta andras lidande om jag inte först mött mitt eget? Livet just nu är skört och sårbart, och när kärleken möter sårbarheten utan rädsla skapas ömhet. 

Det finns nog ingen väg genom detta som inte är kantad med rädsla, förlust eller åtminstone förändring av den verklighet vi tog för given. Nu är det upp till var och en att se hur jag kan möta denna nya morgon, denna nya vardag.

Om jag kan våga låta mitt hjärta vara öppet och fyllt av ömhet så kan jag kanske möta världen och mig själv med medkänsla, som gör att mitt ansvar för hur jag agerar i världen inte känns som en tung plikt.

Med ömhet kan jag leva mitt liv inifrån och ut, inte bara reagera på allt som livet öser över mig genom mina sinnen och genom mobilens nyhetsförmedling.

Så vad behöver jag för att kunna hitta denna ömhet? Jag tar en klunk te och vandrar med tanken till kloka böcker, vägledda meditationer där jag kan hitta inspiration.

Men så inser jag att jag faktiskt bara behöver andas och söka minnet av mina mest ömma stunder. Jag minns känslan i att möta blicken hos mitt nyfödda barn vilande i famnen, i att varsamt binda upp en grodd i krukan, i att känna hur vi når varandra i samtal med en elev i skolan.

Jag låter den känslan fylla mig, grunda mig, bli mitt centrum att återvända till under min dag, i mitt möte med den verklighet som är, idag.

Godmorgon världen.

Om pusselbitar i livet

En av de saker jag gärna gör under denna tid av återhämtning av kraft är att lägga pussel. Gärna 1000 bitars, så att det tar några veckor.

En sysselsättning som är befriande meningslös men ändå märkligt tillfredsställande. Jag tror att det är något med det där att skapa ordning av kaos som är nyckeln.

Att se hur bitar som är totalt meningslösa en och en, bitar som man kanske inte kan se vad de föreställer, eller förstå vad de gör där, plötsligt, i rätt sammanhang blir begripligt, en del av en hel bild, av något vackert, så mycket större än den lilla biten. Och ändå är den där biten helt nödvändig för att bilden ska bli hel. Det är väldigt frustrerande när man har lagt 999 bitar och upptäcker att en saknas, vilket händer rätt ofta i detta huset.

När jag nu läser igenom och redigerar min dagbok från det gångna året får jag samma känsla av pussel. Obegripliga, konstiga pusselbitar fogas samman till en bild, en bild av ett år i sällskap med cancer. Smärta, väntrum, kliande exsem och konstiga smaker, en massa ögonblick som passerats, som inlevts och upplevts.

När pusselbitarna läggs på plats kan jag skönja en bild av ett nytt lugn, en närvaro och tacksamhet som medvetenheten om alltings förgänglighet ger. En mjukhet, ömhet och försiktighet. Jag ser en bild av en person som kan säga nej, som väljer liv och skapande, som väljer vila. Som inte väjer för det fula och smärtsamma.

Jag ser en bild av livet. Mitt liv, inifrån och ut.

Kanske kommer en dag även denna pusselbit vi nu går igenom tillsammans, denna pandemi, bli begriplig, bli en del av den bild mänskligheten målat upp av sig själv.

Om vårblommor i Coronadimman

Ännu en dag i den dimma som det nya Corona viruset skapat kring tillvaron har passerat. Jag och Ronja var in till ett läkarbesök i Lund. Vi kunde konstatera att även om livet verkade levas som vanligt så fanns där en allvars känsla över staden. Som nyvakna barn som bärs in från bilen, lite vilsna och desorienterade försöker vi förstå vad som hänt, varför vi plötsligt befinner oss i denna situation.

Liksom de nyss uppvaknande barnen är vissa av oss arga för att bli väckta, andra ledsna, rädda. En del stretar emot och en del fogar sig medgörligt och tillitsfullt. Väldigt få är oberörda, tror jag, även om många kan verka vara det. En viss overklighets känsla har nog drabbat många av oss.

Faktum är att jag påminns om den situation jag befann mig på för ett år sedan, omskakad av cancer beskedet, sökande fotfäste i ovisshet och nya villkor.

Allt detta for genom mina tankar där vi promenerade genom Lund, en helt vanlig overklig dag. Så stannar plötsligt Ronja upp och ger ifrån sig ett lyckligt utrop. Jag väcks ur tankarna och ser efter vad som hänt. Hon står och tittar med ett stort leende på den himmelblå mattan av vårblommor som brer ut sig under träden på andra sidan staketet. Mamma, titta!

Resten av promenaden går från den ena blomman till den andra. Scilla, tulpan, påskliljor, vildplommon, krokus och snödroppar. Allt låter Ronja få förgylla sin tillvaro. Hon luktar, fotograferar, och lockar in mig på sin resa, hennes glädje smittar. Inget blev viktigare än min dotter och blommorna på vägen. Jag påminns återigen om att jag har ett val om vad jag vill ge min uppmärksamhet. Även om jag inte släppt medvetenheten och allvaret så kan jag låta oss få en stund med blommorna. Låta deras färg, form och doft fylla mitt nu, och öppna hjärtat för att dela detta nu med mitt barn. Vilken gåva. Tack!

Igår hade jag en dag när jag kollade nyheterna hela tiden. Med nån slags skräckblandad fascination läste jag den ena rapporten efter den andra. Coronavirus pandemin tog nästan hela nyhets utrymmet, men bakom virus rubriker kunde jag läsa om amerikanska robot attacker, kritik för våra bristande klimat åtgärder, flykting kriser.

Jag sov inte särskilt gott inatt.

Vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja oroa mig, det finns liksom så mycket att välja på. Idag är en ny dag och jag känner att jag behöver hitta ett annat sätt att förhålla mig.

Jag bestämde mig för att bara ta del av nyheter några gånger om dagen. Men tankarna for ändå.

Så satte jag mig för att dricka förmiddags kaffet, och tittade ut genom fönstret, ut på gårdsplan, mot ladugården. En grå dag igen, med lite kvistar här och där som påminnelse om gårdagens vindar.

Då fick jag se dom. Stararna! De var tillbaka och höll på att fixa i holkarna inför våren. Ivrigt kvittrande och drillande.

Plötsligt lossnar något i mig och en tår trillar ner för kinden. Livet vill liv, och det hittar vägar. Våren kommer tillbaka, med solljus och knoppar och små fågelungar.

I dessa tider, när vi får bekräftat att vårt samhälle som känns så beständigt, med asfalts vägar, mjölk på ICA, telefonkö till vården, jobb och skola, träning och bio, semestrar och pensioner, allt det där som vi trodde alltid skulle finnas och fungera är i själva verket skört och sårbart.

I vår kollektiva sårbarhet blottas vi. För när, om inte i svårigheter kan vår medkänsla få växa? I skuggorna syns ljuset så mycket bättre. Så detta är en tid för ansvar, för omsorg om oss själva och varandra. Inför klimat och virus är vi alla lika. Presidenter och flyktingar, läkare och lokalvårdare, asiat, europe, sydamerikan, alla drabbas vi på något sätt, direkt eller av konsekvenserna.

Det blir tydligt att vi hör ihop, att vi är delar av mänskligheten, och detta drabbar hela mänskligheten och allt annat liv på vår vackra planet. Vi behöver varandra.

Så jag tittar ut på stararna som ivrigt förbereder sig för den vår som ska komma och tänker att det finns hopp. Livet vill liv och i svårigheter kan medkänslan blomstra. I sårbarheten får modet komma fram. 

Om stängda dörrar och tiden vi lever i

Detta är en mycket märklig tid vi lever i.

En tid när rädslan stänger dörrar och gränser, ja hela landsdelar stängs av mot omvärlden. Innanför våra stängda dörrar låter vi massmedia bli vår kikare ut mot våra potentiella hot. Vi förlitar oss på den sanning vi ser på skärmen. Börsen rasar, vi möter flyktingar med tårgas och flygblad och ansiktsmasker är hårdvaluta. Det är som en film, så dålig att man längtar efter reklampausen. Längtar efter någon slags ledare, en röst som besinnar, som hittar en väg framåt med medkänsla, ansvar och kärlek.

För inte ska väl rädslan få segra? Inte ska den få bli vår verklighet, vår väg framåt kan väl inte kantas av stängda dörrar?

Jag sitter i min fotölj, hemma efter en stund på gymmet, där doften av handsprit fyllde lokalen. Även från mig. Jag tycker att vi ska skydda oss, stanna hemma om vi är sjuka, tvätta händerna och undvika folkmassor. Men jag tror att rädslan i sig är betydligt mer skadligt för samhället i stort än viruset. Inte för att på något sätt förringa lidandet och sorgen för de som blir sjuka och deras närmaste.

Men nu är det som att rädslan blivit en religion. Vi vaknar och undrar vem/vad vi ska akta oss för idag? Stressen stänger av empatin, den andre blir ett hot mot mig och min livsstil. En virusbärare, en potentiell kriminell, terrorist eller någon som ska ta våra jobb och välfärd?

Jag tror rädslan slår allra mest mot oss själva. Själva stressen av att känna sig hotad gör oss olyckliga och sjuka. Vi behöver sansa oss, låta våren komma med ljus och hopp, med handlingskraft och beslut som kommer ur kärlek, inte ur rädsla. Nya lösningar, möten som gör den okände till någon bekant, kanske till och med till en vän.

Jag surfar ut på nyheterna och ser för första gången på länge en nyhet om att Tyskland vill att EU ska ta emot några av de föräldralösa barn som sitter fast mellan taggtråd och tårgas. Äntligen, ett beslut fattat ur kärlek och medkänsla. Tack och lov. Nu hoppas jag på att vi kan få ta emot några av dessa flickor i vårt hem. För medkänsla är den enda förnuftiga vägen framåt. Tycker jag. 

Kommentarer

Vilken fantastisk text. Härligt och trösterikt! Har följt dej lite på avstånd via mamma Annmarie

Tack för mycket fina texter. Särskilt den där du fastnade i dyngan och insåg att du egentligen var framme! Naturen är bra, perfekt, för att hjälpa en att vara människa, och att ofullkomlighet ingår! 🤗

Det är så fint och gripande att läsa dina kloka reflektioner om livet och dess skörhet och skönhet. Tack Ninna och fortsätt skriva. ❤️