Om att beskriva hur man haft det

Häromdagen pratade jag med en vän hemifrån. Efter en stund kom frågan; Har du haft det bra? Jag blev lite ställd, för hur sammanfattar man en sådan här resa?  ”Bra”är ett alldeles för litet ord. Kenya bjuder på så många kontraster, så skarpa färger.

Det har varit underbart, givande, glädjefyllt, lärorikt, kämpigt, obekvämt, chockerande,omskakande, skitjobbigt, vackert, skitigt och dammigt… ja allt det där, men aldrig lagom, aldrig mitt emellan.

Kenya är fullt av liv, pulserande färgriktmitt i det virvlande dammet. Det är fullt av skratt men också av lidande. Detär vänligt och välkomnande men också skoningslöst, pragmatiskt och rentav grymt. Livet är enklare, men oerhört svårt för många. Så hur sammanfattar manen sådan resa?

Jag vet inte, men jag vet att jag kommer att längta tillbaka. 

För mig har Kenya varit ett äventyr,en utmaning och en läromästare. Jag har lärt känna mig själv och min kapacitet. Vuxit, fördjupats, föryngrats, mjukats upp och omtumlats. Jag känner mig både oerhört trött och full av energi och hopp.

Framför allt är jag tacksam, tacksam över erfarenheten, över modet och engagemanget hos Dandelions medarbetare ochden låga som brinner i deras hjärtan. Det kommer ta lång tid att smälta erfarenheterna från resan. Detta är bara ett första försök, medan jag sitter på tröskeln till avresan på måndag.

Ett avslut,ja,  men också början på något nytt,vem vet vad det blir?

Idag har jag varit turist för en dag, åkte på Safari i Amboseli nationalpark med två massaier som guider. Jag skulle bli hämtad kl 7.30 men jeepen dök upp nedanför hotellet en halvtimme för tidigt,så ännu en gång drack jag snabbkaffet alltför varmt och brände tungan innan jag,  förvånansvärt vigt om jag får säga det själv, hoppade upp i jeepen och satte mig på  ett av sätena baktill .

Efter det obligatoriska strulet vid ingången åkte vi in i parken som är som en tröskel till Kilimanjaro, med träsk och sjöar från bergets sluttningar. Elefanterna bjöd på den största upplevelsen. De kom nära, hade nästan kunnat röra vid någon av dem vid ett tillfälle, lite läskigt, men mest mäktigt.

Uråldiga, kraftfulla , enorma, stillsamma, sociala med varandra men ignorerade nästan helt bilarna som stannade vidvägkanterna. Jag tog en del foton, men mest satt jag och bara kände hur det var att sitta baktill i en jeep och titta på elefanter, zebror och gnuer som vandrar omkring på kenyas slätter. Den känslan kommer jag att bära med mig länge.

Berättelsen om en resa

Till kyrkan och till massailand

Jag sitter vid en rutig duk i en tommatsal på Omega hotel i en stad jag helt allvarligt inte minns namnet på. Igårspenderade jag 12 h i en skramlig, varm men annars bekväm minibuss, på väg frånSerembei i Nakuro till Dandelions filial Kilimanjaro, precis på andra sidangränsen från Tanzania. Vi är ett team på 8 från Dandelions ”högkvarter” som ärhär för att jobba en längre eller kortare tid. En del avlöser annan personal som har gjort sin månadslånga tjänstgöring här och nu ska tillbaka hem till Serembei. Detta är Massai land. 90-100% av alla som bor i området är massaier,lätt igenkända på sin längd, sin klädstil, med det röda tyget draperat över axeln för männen, och färggranna lager på lager tyger och mängder av smycken för kvinnorna. Inte alla lever och klär sig traditionellt, men de flesta - de är herdefolk, och många är nomader, åtminstone männen som beger sig med sin boskaptill där det finns bete. Det pratar sitt eget språk, en del pratar även swahilimen inte alla, ännu färre pratar engelska. Det lever traditionellt i byar medboskapen som pengar på banken. De är vackra, stolta och lite mer allvarliga till sinnet än de kenyaner jag mött. Det är ett patriarkat, så att spendera dagen med att prata jämställdhet och våld i nära relationer var intressant. En hel del diskussioner fördes, som om kvinnor har rätt att äga mark. Min del om våldi nära relationer togs emot väl med nickningar och enstaka frågor. De varchockade över att kvinnovåld förekom i Sverige – de frågade tre gånger.

De är djupt religiösa, vi bad bådeföre och efter mötet liksom till lunchen. Men å andra sidan är alla kenyaner jag mött djupt religiösa – på söndagar är Kenya tomt på folk, de som måste jobba jobbarmen resten, oftast även barnen, är i kyrkan. Det finns många trossamfund, utanspänning emellan. Mängder av kristna samfund, med katoliker som dendominerande, men också en hel del muslimer och hinduer. Jag kan höra muslimska böneutropare morgon och kväll. 

Det är en så stor delav den kenyanska vardagen att jag kände att jag ville följa med till kyrkan engång, så söndags följde jag med min vän Moreen till hennes kyrka, som är denanglikanska. Moreen är hushållerska på Dandelion, hon sköter om Wendos och volontärernas hus och lagar mat när vi inte äter på centret. Kyrkan var rymlig men enkel. Murade väggar och plåttak, öppet till nock. Längst fram enavsats med ett bord, över bordet ett enkelt hemma snickrat träkors. Enpredikstol, vitmålad med en blå duk med ett kors som hade hamnat snett. Iresterande utrymmet var de överallt förekommande ljusblå plaststolarnautplacerade, tre vid var sida mittgången, ett tiotalrader. När vi kom varkyrkan tom sånär som på pastorn i kavaj och slipps, två unga män och en litenpojke på kanske 9 stod vid en synt framme vid podiet. En rejäl högtalare ochtvå plast mikrofoner var kopplade, och de spelade rytmisk musik som fickpastorn att gunga lätt där han satt och läste i en bok med alvarlig min. Jagvälkomnades varmt och satte mig sedan bredvid Moreen och hennes två döttrar, treoch ett halvt och åtta år. Som de flesta kenyanska barn jag mött tillsammans med sina föräldrar så var de blyga, tysta och log de vackraste av leenden. Närvi väntat en halvtimme drog gudstjänsten i gång, det droppade in folk eftersom tillsvi var kanske trettio personer, nästan bara kvinnor.

Själva gudstjänsten varuppdelad i två delar, först bön, sedan hyllning. Musik, sång, dans. Enavslappnad atmosfär där församling ofta deltog, någon fick en mikrofon ochläste ur bibeln eller sjöng. Givetvis blev även jag ombedd att säga några välvalda ord, tack och lov var jag vis av erfarenhet beredd på detta så jag sa något om hur kärlekens språk kan förstås av alla. Mycket uppskattat. Tre timmar senare gick vi på dammiga stigar kantade med låga taggiga buskar för ett besöki Moreens hem. Jag råkade få en gren som rev mig på ankeln, Moreen börjadenästan gråta i beklagande förskräckelse över min olycka trots att jag sa attdet bara var en skråma. Efter tio minuter eller så nådde vi hennes hem som hondelar med sin make och de två små. Jag hade tagit med mig två kaffekoppar somjag tänkt ge som present till någon men eftersom ingen dricker kaffe här ochjag inte vill ta med dem hem var det en ren snilleblixt som fick mig att ge dem till hennes döttrar.

Hemmet var i svenska ögon ett skjul,plåtväggar och tak, öppning för dörr och fönster (inget fönsterglas). Ingen el,inget rinnande vatten, inget avlopp, ingen väg som gick till huset. Huset varkanske 3*5 meter. Ett rum med en soffa och en fåtölj, en gasol ”platta” kanske3o cm hög för matlagning. En hylla i hörnet med matvaror. Bakom soffan ettdraperi, som dolde sovrummet. Trots den uppenbara fattigdomen var Moreen stoltöver sitt hem, hade målat träplankorna som täckte del av plåtväggen gul, och pådet lilla bordet låg den duk som min moster gjort som jag givit henne tidigare.

Hon hade lagat kycklingsoppa, trotsatt hon själv inte äter kyckling och bakat chapati, eftersom hon vet att jagtycker om det. Jag åt förstås, och hoppades att min mage skulle tåla det ochdrack mycket söt ananassaft sittandes i soffan med hennes dotter bredvid,hennes make i fåtöljen och hon själv på en plaststol redo att passa upp. Trotsatt jag sa att jag var mätt fyllde hon på tallriken flera gånger och blev såbekymrad av att jag bara åt två chapati att hon insisterade på att skicka medmig några hem. Det var riktigt varmt, utanför gick några höns och får omkringoch letade efter något ätbart och en hund väntade på att vi skulle dela med ossav kycklingresterna.

Här i Kenya finns många hundar, en del rena gatuhundar somletar efter matrester där de kan finna dem, andra som denna, namnlös, skygg,men matad med rester av familjen så att hon skulle stanna på gården och vaktadjuren. Hennes lilla valp vandrade runt henne, men fick inget av kycklingen. En katt fanns också här, berättade Moreen och vi konstaterade att vi hade sammadjur, hund, katt, höns och får. De stänger in höns och får på natten men harproblem med rovdjur, så därav att hunden fanns på plats. Det är inte ovanligt att gårdens hund försvinner och en annan tar dess plats efter ett tag.

Det var i söndags, idag är det alltså onsdag och jag har förflyttat mig till en annan del av kenya, bort från den vardag jag skapat mig till något nytt.

Om en vecka är jag hemma, känns overkligt, men jag längtar hem till familj och hus. Innan dess ser jag  fram emot två spännande arbetsdagar, sedan en tur med guide i Amboseli national park som ligger jättenära Dandelions klinik. Men nu är det sov dags. 

Berättelsen om en resa

Om att plantera ett träd

Idag blev jag avtackad med tårta och sång. Kakceremonin går till så att man blir presenterad en tårta, en typ sockerkaka med frosting på, gärna rosa, grön eller blå, vackert dekorerad med namn, hjärtan och blommor. Någon förklarar varför man firar och så går ordet runt med lyckönskningar till den som fyllt år, eller uttryckt av uppskattning om någon ska tackas, sedan uttrycker den firade sin tacksamhet innan hon/han skär upp tårtan medan alla sjunger en särskild tårtuppskärar sång. Tårtan delas i bitar varefter den som blir firad matas med en bit innan alla kan äta sin lilla bit (typ 3*3 cm stor).

Efter detta fick jag plantera ett träd i trädgården som ska växa här som mitt vårdträd. Det kändes jättefint och djupt rörande. 

Dessa traditioner, små och stora gester, för att på olika sätt att visa sin tacksamhet, sin uppskattning och att fira någon är naturligt för kenyanerna. Om jag gör ett inlägg i en diskussion, även ett kort, blir jag tackad med ett ”Sweet one” och en unizon knäppning med fingrarna. Dessa är fina vanor, som får en att känna sig uppskattad, sedd och inkluderad.

När jag satt i en fullsmockad matato häromdagen, jag räknade ut att vi var 24 personer som delade på 14 säten, det var varmt och tog lång tid eftersom man hela tiden stannar, antingen vid en av de otaliga poliskontroller som jag i min enfald trodde var just kontroller men helt och hållet handlar om att polisen kräver in mutor från alla större fordon, 100 ksh dvs ca 7 kr, vilket är mycket för den fattige kenyanen, från föraren i varje fordon. Alla pengar går rakt i den enskilde polismannens ficka. Åker jag en timme blir vi stoppade tre gånger typ. Leenden och stilla skämt utbytes innan bilen kan rulla vidare, det är alltså accepterat, även om det inte är gillat. Man stannar också för att fylla på bussen med fler passagerare, ett stopp kan mycket väl vara upp till en halvtimme medan del varna inte så väldoftande bilen omringas av försäljare av skärmskydd (av någon anledning jättevanligt) till mobiler, honung, grillad majs, frukt, läkt och sötsaker. Jag hade alltså god tid att funderade jag över de sociala interaktionerna mellan passagerarna. Vad gjorde det så annorlunda från i Sverige?

Det är inte så att man pratar en massa med främlingar, inte alls, men däremot är man fullständigt avslappnad med främlingar i detta fall medpassagerarna i mataton. Man trängs, man skickar pengar för betalning via den som sitter framför på samma sätt som om vi svenskar skulle sitta i en buss med familjemedlemmar eller nära vänner. Man ägnar sig inte alls eller väldigt lite åt socialt mingel- kallprat om väder och så. De samtal som förs i mataton är alltid lågmälda (ofta på gränsen till viskningar), tystnaderna är många, långa och bekväma.

Man pratar i allmänhet kiswahili med varandra, men det finns också ett 40 tal mindre språk som talas av olika stammar, en del påminner om swahili, andra inte alls. Man läser swahili och engelska i skolan. Alla skolböcker är på engelska, men de flesta yngre barn är inte bekväma med att prata engelska, ungefär på samma sätt som yngre barn i Sverige. En del engelska ord används inte på samma sätt som vi gör; Till exempel kan ”Hotel” mycket väl vara en restaurant, och man använder alltid love, aldrig like. Så ”Do you love it?” är en fråga man ofta får, kan besvaras med ”yes” även om du inte älskar det. Att man ska älska Kenya är något de flesta tar för givet, allt annat vore otänkbart.Smart betyder snygg/söt, inte intelligent.  Det finns en massa andra sådana exempel, men kommer inte på någon just nu…

Igår tillbringade jag en mycket varm dag på de olika backpack-nursing-clinics kring Marigat, en timme norr om Ekvatorn. En av dem har jag besökt innan, det blev ett kärt återseende med the Health promotors från byn, Prisca och Edith. När vi stannade utanför kliniken kom de blien till mötes ropande Chorono! Karibu! (som betyder välkommen, väldigt ofta använt ord)  – Chorono är det namn jag fått av dem vilket betyder ”the time when the goats come home” Det är alltså tiden på dagen strax innan skymningen då de getter som varit ute på bete (hagar är något som enbart används nattetid, dagtid är djuren på egen hand eller i sällskap av en herde ute i landskapet, ofta i vägrenarna för att hitta mat går, i sakta mak, hem till sin hage eller skydd. Så chorono är det lokala språkets (dvs inte swahili) namn för denna tid på dagen. Det är också min favorittid på dagen här, när hettan lagt sig, syrsorna sjunger och fåglarna flyger lågt. Vackert och hedrande.

Imorse fick jag möjlighet att för tredje gången undervisa hela personalen om psykisk ohälsa. Ett aktuellt problem för visst finns det en baksida på livet här. Bakom det yttre jämnmodet lever en patriarkalisk och ofta våldsam kultur, där psykisk ohälsa inte är något man pratar om. Lider man av psykisk ohälsa är det dyrt och svårt att få behandling – medicin kostar för mycket, lösningen blir att döva med alkohol eller droger, andra destruktiva handlingar eller självmord. I skuggan av de enorma problem som finns med fattigdom, arbetslöshet och sjukdom är depression och andra psykiatriska sjukdomar i samhällets ögon inte ett godkänt problem.  

Psykisk ohälsa och alkoholism är skamfullt. När jag i onsdags pratade om alkoholism med en grupp kvinnor med alkoholproblem var det mest uppmärksammade av det jag delade var mitt grundläggande ställningstagande av alkoholism som en sjukdom, och icke skamfyllt. Det blev bra diskussioner, vilket är lite sällsynt, man är ofta blyg och har svårt med språket. I samma grupp fick jag den finaste feedbacken av alla – en kvinna berättade att hon efter mitt samtal om våld i nära relation veckan innan bestämt sig för att gå för att konfrontera någon i grann byn där hon visste att kvinnan utsattes av mannen. Det hade gått bra, hon skulle tillbaka dit en gång till i helgen.

Så nog finns det hopp, ett ljus i mörkret, och det hoppet är de enskilda människorna och deras mod, livsvilja, deras medkänsla och förmåga att samarbeta.

Berättelsen om en resa

Utanför bekvämlighetszonen

Tiden går fort och idag är det en månad sedan jag kom till Kenya. Om två veckor ska jag bege mig norrut och hemåt igen, men innan dess har jag en vecka kvar här, sedan beger jag mig sydöst, förbi Nairobi mot gränsen till Tanzania, till Kijiado, i närheten av Kilimanjaro där Dandelion har en verksamhet likt den här. Så sista veckan här har nu börjat och jag har några återseenden planerade; imorgon ska jag till Nakuro, till den kvinnogrupp, min första, som jag besökte för en månad sedan, på torsdag ska jag till Marigat och den backpack nurse klinik jag var samma vecka. Jag börjar känna igen och bli igenkänd. Det känns fint.

Så hemresan känns långt borta, eftersom så mycket ska hända innan dess. Jag ser så fram emot att komma hem, det finns mycket jag saknar, framförallt familjen och de närmaste, men också frisk luft och myggfritt på natten, skogen, rörelsefrihet, att laga och äta maten hemma och så ikaffe förstås 😉

Jag kommer att sakna värmen, arbetet, enkelheten men framför allt människorna. Vänligheten, öppenheten, humorn, lugnet, förnöjsamheten, värmen, styrkan och stoltheten.

Men ännu ligger två händelserika veckor framför mig. I helgen drog jag och Louise (en ung fransyska som också är volontär här) till Naivasha där vi hyrde ett hus, lagade mat (pasta och en massa grönsaker) och njöt av fantastisk utsikt, solnedgångar och brasa i trädgården. Huset hade en fin trädgård, fyra sovrum och ett kök med gasolplatta. Elen var på lite då och då, belysningen den vita blå glödlampan, långt ifrån vår gula mysbelysning. När vi kom dit efter att ha skumpat fram i 5 km/h på en knappt framkomlig väg mötte Patrick upp, en äldre man som skötte huset. Han visade oss stolt huset och dess välskötta trädgård. I hörnet fanns ett skjul med plåt tak, ca 3*2 meter. I öppningen som täcktes av ett tyg skymtades en plaststol. Vi insåg snabbt att det var hans hem. Han hade bott där i tre år och passat huset åt gäster, hans 8 barn och fru bor i norra Kenya, det var ett år sedan han hälsat på dem. Han förklarade att om han lämnade huset skulle han förlora jobbet. Han gjorde oss sällskap vid brasan på kvällen, mest för att han nog trodde att vi annars skulle bränna ner huset.

I Naivasha finns tjusiga hotell som tar ur Kenyanska ögon absubt mycket betalt vid sidan om slumområdena. Där finns också en park, Hells gate, som är Kenyas näst minsta och utan lejon, elefanter eller flodhästar. Där hyrde vi cyklar och tillbringade en spännande, vacker och mycket varm eftermiddag bland zebror, giraffer och babianer. Det var skönt att röra på sig, förutom korta promenader, min morgonyoga och kvällsdans blir det inte mycket till motion här.

I morse var det dags att ha en föreläsning eller ”training” med personalen igen. De är mycket förtjusta i min undervisning men ger mig inte mycket till instruktioner, mer än att det ska handla om mental hälsa och coaching. Samtal har jag haft många, men jag har aldrig undervisat i samtalsteknik, så återigen blir jag pushad utanför min bekvämlighetszon. Det blir jag typ dagligen här, vilket är utmanande, läskigt, lärorikt, stärkande och givande. Jag lär mig mycket om mig själv, boostar min självkänsla och jag har kommit till insikt om att jag älskar att undervisa och leda samtal om hälsa, mental och fysisk.

Nu börjar det snart mörkna och myggorna kommer fram vilket betyder att det är dags att jag flyttar in i mitt rum och förbereder mig för morgondagens arbete. Ännu en utmaning utanför zonen!

Berättelsen om en resa

Likt och olikt

Det är torsdag och jag väntar på att åka iväg och besöka skolor. Vi ska åka kl 11, jag har packat en massa vatten för nu är det varmt här, det betyder att det kommer att vara jättevarmt i Marigat, som ligger ung 1 h härifrån, rakt norrut. Innan vi åker ska jag gå igenom enkäter som är besvarade av barn i klass 6. Jag gick igenom några igår eftermiddag – och de tre sista frågorna har stannat hos mig under natten, frågor som speglar den ojämlikhet som råder. De flesta barnen tycker absolut att beslut i hemmet ska tas av mannen, att mannen ska ha den högsta utbildningsnivån och att det i första hand är sönerna som ska få utbildning. Många är tveksamma på om sexuella övergrepp ska anmälas. Att jag skulle möta detta hos vuxna var jag beredd på men inte att jag skulle möta det hos barn.  Det var inte så många generationer sedan detta var likadant i Sverige. Med tacksamhet och respekt tänker jag på dem som kämpat sig till den jämställdhet vi har idag – även om det är långt kvar. Dessa barn ska få vara med i ett projekt och tränas av Dandelion, sedan ska enkäterna besvaras igen i slutet av året, förhoppningsvis kan man då se skillnad.

Igår morse samlades medarbetarna här på Dandelion för att lyssna på mig prata om psykisk ohälsa och stress. Med den vanliga Kenyanska framförhållningen fick jag reda på det kvällen före, men hade gjort tillräckligt bra förberedelse för att köra. Det var tydligt att det var ett ovant ämne. Att nämna tre saker de var bra på, tre saker de var tacksamma för och tre positiva egenskaper hos sig själv gav upphov till en del nervöst fnitter men det hela gick bra och var uppskattat. Många har problem med oro och stress, flera är ensamstående mödrar, någon ligger i skilsmässa och någon annan är orolig för sin sjuka mor.

Efter det åkte jag ut till en grupp kvinnor i grannstaden om våld i nära relation. De träffas 3 dagar i veckan och gör smycken och dekorationer av plastpärlor, ett sätt att få en liten inkomst. Vi satt runt 2 plastbord i det lilla kvava rummet. Flera små barn var med, tultade runt i trasiga kläder på det dammiga golvet. Några av mammorna var mycket unga, och flera av de äldre kvinnorna såg härjade ut, med tydliga tecken på alkoholism. De får dock inte komma berusade till sina arbetsdagar/möten. Dandelion står för materialet (pärlor och tråd) och träffar kvinnorna varje vecka för att kolla hur det går och ger dem utbildning och coaching.

Vi pratade om GBV - gender based violence, och vi kom att samtala om hur man kan göra för att hjälpa en grannkvinna som man misstänker är utsatt för våld. Det gav upphov till en del diskussioner - gå till polisen vill man inte, för då blir mannen arresterad och familjen lämnas utan försörjning. Dessutom krävs den utsatta kvinnans anmälan för att mannen ska kunna åtalas. Att gå till kvinnans familj är lönlöst, de kommer att säga att detta är något hon ska stå ut med. Det ingår i äktenskapet. Att gå till hövdingen (klansystemet och dess hövdingar ”chief” är i högsta grav levande) är en lösning, han kommer att kalla in mannen och tala om för honom att detta får han inte göra, men risken för repressalier för kvinnan är enorm, liksom risken för att även om våldet skulle avta under en period skulle det sedan öka igen. Vi enades om att man kan försöka bryta hennes isolering, kanske göra sällskap med henne när hon går för att hämta vatten och prata med henne och se vad hon vill och behöver.

Det är tydligt att våld i nära relation är så pass vanligt att många ser det som ofrånkomligt, även om en av de äldre kvinnorna slog näven i bordet och sa att ”Hon skulle minsann lämna vid första slaget”.

Så, sammanfattningsvis kan jag konstatera att visst är mycket olikt och annorlunda, men mycket är också precis detsamma.

Berättelsen om en resa

Om sinnesro

Idag mötte jag en grupp kvinnor på Ekvatorn. De håller till med sina små butiker i en länga invid vägen, tio butiker, ungefär 10 m2 vardera, med tyvärr i princip samma utbud av varor. En del egentillverkade, andra inköpta av förbipasserande försäljare. Under turistsäsongen: juli och augusti kommer en hel del turister hit, men idag är jag och Jacky de enda besökarna. Till min förvåning ser jag en familj silkesapor som tydligen bor i skogen intill, kvinnorna är inte besvärade av dem, turisterna gillar dem och de gör ingen skada, kommer inte nära eller in i butikerna. Äntligen ett lite större vilt djur utanför reservaten!

Kvinnorna är affärskvinnor, även om det är i liten skala, de sparar och lånar i sin tablebank för att klara hårda tider, skolavgifter men också för att satsa i sina företag.

Efter avslutat möte fortsätter vi 20 min norrut, först längst bilvägen sedan in i bushen en bra bit. Jag inser redan innan vi börjar våra möten att detta kommer att bli varmt. Möteslokalen är ett hus/skjul av korrugerad plåt, golv, väggar och tak, en liten öppning för dörr och ett litet fönster. Allt i brännande solsken.

Kvinnorna är sena så vi väntar på en bänk utanför medan vi äter vår  matsäck bestående av bröd och ett kokt ägg som jag delar med Jacky, hon köper en kaka som hon delar med mig. Att vi inte skulle dela med oss till varandra vore kulturellt otänkbart.  Hon visar mig fåglarna som sitter i buskar och träd kring oss- Kenya har fantastiskt många olika fågelarter. Jag får veta att det räknas som en välsignelse att ha många fåglar kring sitt hem.

Så, efter en eller två timmar väntan börjar mötet. Kvinnorna sitter på bänkar längs väggarna, medan jag, som gäst, får den enda plaststolen.

Här är kvinnorna vi möter bönder, Dandelion har tränat dem i odling och de odlar och säljer sina varor till mycket låga priser, jag köper med mig en stor mango för mindre än 2 kr (inte utan att skämmas).

Många av kvinnorna kommer till mötet utan pengar, andra med mycket lite. Detta är definitivt de fattigaste grupper jag hittills träffat (och då är alla jag träffat fattiga, detta är bara ännu längre ner på skalan).

Jag sitter på min stol vid dörren, i ett halvt desperat försök att fånga minsta svalkande bris. Jag informerar om livmoderhalscancer, igen. Tanken är att pusha för att man går för gynekologisk cellprovtagning sk papsmear.

Mötet fortsätter, vi räknar pengar och bokför. Många och långa diskussioner förs och svetten har nu gjort att mina byxor fastnat på plaststolen. Jag andas lugnt och försöker härma deras tålmodiga lugn.

När jag ser mig omkring på kvinnornas ansikten kommer jag att tänka på Sinnesrobönen.  Den måste kenyanerna på något sätt fått med sig i modersmjölken:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och visdom nog att inse skillnaden.”

Så först; Gud. Alla Kenyaner jag mött är djupt religiösa. När jag försökte förklara den svenska sekulariseringen för rektorn på en lågstadieskola blev svaret en skeptisk huvudskakning. – So you don’t go to church? - No, most Swedes do not. - But what do you do instead? Ehhhmmm… nothing? Här ser jag hur han tror att jag driver med honom och inser att det är läge att byta samtalsämne. Att gå till kyrkan med den samhörighet som finns där är så fundamental i den kenyanska vardagen att man inte kan tänka sig ett liv utan detta. Varje möte jag går på börjar och slutar med en bön. Tanken att Gud vakar över dem, att de inte är själva ger förhoppningsvis och troligen tröst i allt detta svåra.

Sedan; Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra: De flesta (typ alla) kenyaner jag ser möter motgångar i vardagen med upphöjt lugn. Som att vänta, lääänge. Dock är det inte regel att ta upp mobilen när man väntar, istället, sitter/står man bara och tittar eller, oftast väntar man i grupper, pratandes.

Att det är obekvämt, t ex trångt i mataton. Att man går hungrig, inte får lunch, att det är varmt, myggigt, att något inte funkar. Oavsett vad det är så är responsen stilla acceptans. Lösningsfokuserat, ja ibland, men det är extremt ovanligt att någon klagar, suckar eller blir arg. Det är så här det är, ingen idé att slösa energi på att förändra det som inte kan förändras. När jag påpekar för en pikipikiförare att ”Den här vägen inte är så bra” (kalla det en klar underdrift) så svarar den unga killen lugnt – Men det är bättre än om det inte skulle finnas någon väg alls. Japp. End of discussion.

Sinnesrobönen fortsätter; Mod att förändra det jag kan. Ingen förväntar sig att samhället/kommunen/regeringen/någon annan ska fixa saker. Om man vill att saker i ens närsamhälle ska förändras behöver man göra det själv. Modet kommer nog också från att man inte möter problemen själv. Familj, vänner, grannar och klaner sluter upp. Okända människor är alltid beredda att hjälpa. Även om missnöjet med den rådande politiken och korruptionen är stor är kärleken till moderlandet större.

Så nog lyser hoppets låga starkt här i detta vackra land så drabbat av fattigdom, HIV, korruption, våld i nära relation, tonårsgraviditet, arbetslöshet och könsstympning.

Berättelsen om en resa

Dag 16 till... ehh har tappat räkningen

I helgen begav jag mig på Safari (safari betyder föresten resa på kiswahili). Jag åkte bil dit, det blir tredje gången sedan jag kom tillKenya som jag hade på mig ett bilbälte, efter ett par timmar inträdde jag en parallell verklighet. Turisternas Kenya. Som inte på något sätt ens påminde om det Kenya jag lärt känna. Förutom personalen,som var Kenyaner och precis lika gästvänliga, lugna och trevliga som sina landsmän.

Men i övrigt, surrealistiskt med lyxigt hotell, sk safari lodge, varm(!) dusch, buffe med västerländsk mat (förutom chapatin), kaffe (!) och turisteri olika nyanser av vitt till rosa och illrött. Jag har annars bara träffat envit person sen jag kom till Kenya. Lodgen ligger mitt i nationalparken, en av många och stora parker som finns i landet och som drar till sig turister som flugor,

Priserna är i princip svenska, vilket innebar att jag betalade 3 ggr så mycketför den flaska vatten jag köpte på lodgen som jag betalade för lunch dagen innan.  Nå, efter att ha torkat mina händer på den varma fuktiga handduken och druckit ett glas mangojuice i entrén kollade jag in mitt rum med en helt fantastisk utsikt innan jag begav mig ut på safarii parken, i en jeep tillsammans med en mycket trevlig och påläst guide. I Kenya är det i parkerna som alla de vilda djuren finns förklarade Steve.  Detta för att skydda dem och befolkningen. En och annan orm, ekorre och så fåglar förstås finns utanför parkerna, men annars inte en enda antilop eller zebra. Det finns områden som t ex massaj land vid Kilimanjaro dit jag ska min sista vecka där vilda djur finns utanför parker men denna del av Kenya hör till människor och deras djur, som de flesta går fritt.

Nå jeepen for in iskogen och ganska snart började vi se djuren. Vi startade med en leopard och hennes byte intill vägen. Min guide blev helt till sig för det är omöjligt att få syn på leoparder förklarade han, de är skygga och de är nattdjur. Så dettavar något helt oerhört.

Jag vet inte om jag kan hitta ord för upplevelsen att komma så nära och se dessa vackra vilda majestätiska djur. Bufflar,hyenor, noshörningar, flamingos, antiloper, vårtsvin, lejon, babianer, silkesapor, zebror och så min favorit – girafferna. Jag skrattade och grät, det var spännande och häftigt och så ödmjuk man blir inför denna skönhet som finns.

När jag kom tillbaka satt jag mig med en drink och bara dumflinade medan jag tittade på solnedgången. Efter ett morgondopp och croissanter till frukost begav jag mig dagen efter tillbaka ut i verkligheten. Det kändes bra.

Jag hjälpte Sush iköket på eftermiddagen, rensade bönor och hackade lök och somnade gott tillljudet av fläkten på mitt enkla rum.

Så idag var det dags att besöka skolor.Äntligen. Barnen satt med stora ögon på hopsnickrade träbänkar och jag kände mig som ett vitt UFO. 40-50 barn i ett klassrum, det var varmt, det var sent på eftermiddagen och alla satt de och lyssnade på mitt prat och självkärlek. Jaghar ingen aning om de förstod det jag sa men det kändes bra. De äldre barnen(gymnasieålder) var inte fullt så storögda, men även de lyssnade på mitt pratom psykiskt välbefinnande och psykisk ohälsa. De nickade och antecknade tills jag gjorde ett försök att beskriva individualismen som finns i Sverige. Trotsmina tappra försök så var det uppenbart att de inte förstod. Varför är folkensamma? Har de ingen familj? Vänner? Vad gör man på fritiden om man inte ärtillsammans med andra? Jodå, man kan träffa andra, men ofta i organiserad form,eller i alla fall planerad form. Ehhh…sawa (ok)… blev svaret men det varuppenbart att de inte förstod. Jag gick vidare. Pratade om trauma och omdjupandning med korna råmade från skolgården utanför det öppna fönstret.

Innan vi vände hemåt träffade vi rektorn sompratade om behovet av att kunna dela ut bindor, annars stannade flickorna hemma från skolan, om tonårsgraviditeter, om fattigdom och barn som var för hungriga för att kunna ta till sig undervisning.

Jag lovade att försöka komma tillbakainnan jag åker hemåt Sverige och undervisa om könssjukdomar.

Det var solnedgång innan vi åkte hemåt på rödadammiga jordvägar, upp och nerför kullar, förbi kor som vägrade flytta sig ochbarn som entusiastiskt ropade hej till mig.

Detta är det verkliga Kenya, tänker jag.

Berättelsen om en resa

Dag 13-15: Om hopp och hopplöshet. 

Igår, efter ännu en regnig natt, vilket är ovanligt för årstiden som annars brukar vara torr och varm, begav vi oss till Molo. Det var en lång resa, först pikipiki ut till vägen sedan matato till Nakuro, byte av matato och så begav vi oss upp bland bergen.

Tre timmar efter avresan steg vi av i Molo. Vi gick in bland slumkvarteren, med ruckel gjorda av plåt och presenningar till hus, klockan var tio och människorna vi mötte verkade nyvakna, vilket förvånade mig.

Några hundra meter in kom vi fram till Dandelions klinik, en hall, 1*3 m och ett rum med en brits, 2*3 meter. Teamet kring en ”Back pack nursing” klinik består av tre delar: Dandelion står för organisation, lokal, utrustning och det mesta av förbrukningsartiklarna. Närmsta statliga sjukhus står för bemanning av sjuksköterska, en del mediciner och vaccin, från lokalsamhället ställer ett antal frivilliga (kvinnor) som har fått utbildning av Dandelion upp som Community Health Promotors (CHP). Detta samarbete är navet kring dessa mottagningar, de fem som finns här i Molo har öppet var sin veckodag. Mottagningen erbjuder, MVC och BVC tjänster inklusive ”family planning”dvs utdelning av preventivmedel, där P-stav förespråkas, samt livmoderhalscancer screening, HIV testning och utdelning av HIV mediciner och kondomer. De kommer med andra krämpor också, som medicineras i mån av tillgång, eller hänvisas till närmaste sjukhus. Allt är gratis.

Vi började dagen med en noggrann inventering av förråden där varje spruta och kompress räknades. Här, där så mycket är en bristvara, tas allt hand om med största varsamhet. Inget slösas bort. Verkligen inget.

Strax började patienterna komma. De flesta för HIV testning och alla var mer eller mindre onyktra. Jag fick förklarat att vi nu befann oss i hjärtat av den del av Molo där alkoholism var regel.

Ju längre dagen gick, desto mer berusade blev människorna, kvinnorna i lika hög grad som männen och jag blev för första gången obehaglig till mods.

Jag insåg att jag behövde befinna mig utom synhåll för förbipasserande för att inte dra till mig allt för mycket uppmärksamhet. Snart blev jag varse att trots berusningen av den hembrända sprit som doftade typ T sprit var människorna inte aggressiva. Påflugna ja, högljudda ja, men inte tillstymmelse till bråk eller ilska.

Alla som kom behandlades med respekt och värme av personalen och snart blev det kö utanför. Det visade sig att HIV test görs med stick i fingret och en testremsa där en bloddroppe och en droppe av någon slags vätska tillsätts. 3 minuter senare och du har din dom.

Jag var så behjälplig jag kunde, gav råd, injektioner och handräckning till sjuksköterskan på plats. Försökte inte var i vägen i det trånga och mycket sparsamt upplysta rummet.

Fick några fina möten;  

Kvinnan som oroade sig för att hon var gravid men insåg att hon inte kunde ta hand om ett barn. Inte här. Nej, tänkte jag, trots det så fanns det många barn här, många som borde vara i skolan, men inte var det. Skolplikt är bara på pappret i Kenya och för många är kostnaden för uniform, resa och skollunch oöverkomlig.

Kvinnan, som likt så många av de kvinnor jag såg hade märken efter misshandel, hon som oroade sig för att jag skulle bli trött i benen av att stå och undrade om jag kunde ordna ett jobb till henne? Eller en make?

Kvinnan som desperat och lite sluddrande berättade att hon inte hade någonstans hon kunde kalla hem.

Den lilla flickan med trasiga skor som själv vandrade iväg till toaletten på andra sidan gårdsplanen.

Den lilla 12 veckors babyn med ben så smala att jag var orolig att vaccin sprutans spets skulle hamna vid lårbenet.

Mitt hjärta grät. Nu, tänkte jag när vi vandrade tillbaka, vet jag hur hopplöshet ser ut i någons ögon.

Och jag ska aldrig glömma det.

Så idag bar det av till Marigats kvinnogrupp. Kontrasten var stor. Här levde hoppet. Trots den ständigt närvarande fattigdomen var här en grupp kvinnor som sparade och nätverkade och förändrade sina liv tillsammans. De hade köpt mark där de hade köksträdgård, get- och kycklinguppfödning. De hade bin och sålde honung, de planterade träd för att motverka klimatförändringarna och spara nude ihop till en egenvårds resa till Mombasa i november. De ville åka på studiebesök på en forskningsanläggning kring ekologisk odling och de hyrde ut stolar och tält till evenemang.

De tog tacksamt emot min hälsoinformation om gynekologiska sjukdomar och infektioner, eftersom de flesta också var CHP i sina byar lovade de att sprida informationen vidare. De bjöd oss på frukt och gav mig en stor burk honung, som jag hoppas kunna ta med hem. Handlingskraften, systerskapet, deras tillit till Dandelions stöd och deras hopp för framtiden strålade i del lilla hörnan av den heta och dammiga innergården där höns och getter strövade runt bland sophögarna.

Nu, tänkte jag när jag åkte hemåt, nu vet jag hur sann, jävlar-anamma- alla-ods-framtidstro ser ut i någons ögon.

Och jag ska aldrig glömma det.

And in english;

The story of a journey

Day 13-15:

About hope and hopelessness.

Yesterday, after another rainy night, which is unusual for the time of year which is usually dry and hot, we headed to Molo.

It was a long journey, first pikipiki out to the road then matato to Nakuro, change of matato and then we headed up to the mountains. Three hours after departure we disembarked in Molo. When we entered the slums by foot, with ruckels made of tin and tarpaulins for houses, it was ten o'clock and the people we met seemed newly awake, which surprised me.

A few hundred meters in we arrived at Dandelion's clinic, a hallway, 1*3 m and a room with a bunk bed, 2*3 metres. The team around a "Back pack nursing" clinic consists of three parts: Dandelion is responsible for organization, premises, equipment and most of the consumables. The nearest government hospital is responsible for the staffing of nurses, some medicines and vaccines, from the local community a number of volunteers (mostly women) who have been trained by Dandelion act as Community Health Promoters (CHP).

This collaboration is the hub of these clinics, the five that are located here in Molo are open one every day of the week. The services include "family planning", i.e. distribution of contraceptives, where the P-stick is advocated, as well as cervical cancer screening, HIV testing and distribution of HIV medicines and condoms. They come with other ailments as well, which are medicated according to availability, or referred to the nearest hospital.

We started the day with an inventory of the supplies where every syringe and compress was counted. Here, where so much is in short supply, everything is taken care of with the utmost care. Nothing is wasted. Really nothing.

Soon the patients began to arrive. Most came for HIV testing and all were more or less drunk. I was told that we were now in the heart of the part of Molo where alcoholism was the rule.

As the day wore on, the people got more drunk, the women as much as the men, and for the first time I became uncomfortable with my surroundings.

I realized that I needed to be out of sight of the peoople passing or I would attract too much attention.

Soon I became aware that despite the intoxication of the home-burnt liquor that smelled of type methanol, the people were not aggressive. Outspoken,  yes, loud yes, but no quarrels or anger.

Everyone who came was treated with respect and warmth by the staff and soon there was a queue outside. I learned that the HIV test is done with a finger prick and a test strip where a drop of blood and a drop of some kind of liquid are added. 3 minutes later and you have your verdict.

I was as helpful as I could, giving advice, injections and helping the nurse on site. Tried not to be in the way in the cramped and very dimly lit room. I had some heart breakning meetings;

The woman who worried she was pregnant as she knew she couldn't care for a child. Not here. No, I thought this is not a place for children to grow up. Even so, there were many children here, many who should be in school, but weren't. Compulsory schooling is only on paper in Kenya and for many the cost of uniform, travel and school lunch is to much, they siply cannot afford it.

The woman who, like so many of the women I saw, had the marks of abuse, the one who worried that my legs would get tired from standing and wondered if I could get her a job? Or a spouse? Desperate and a little slurred, the woman told me that she had nowhere she could call home.

The little girl with tattered shoes who wandered off by herself to the toilet on the other side of the courtyard.

The tiny 12 week baby with legs so thin I was worried the tip of the vaccine syringe would end up on the femur.

My heart cried.

Now, I thought as we walked back, I know what hopelessness looks like in someone's eyes.

And I will never forget it.

So today it was off to Marigat's women's group. The contrast was great. Hope lived here. Despite the ever-present poverty, here was a group of women saving and networking and changing their lives together. They had bought land where they had a kitchen garden, goat and chicken farming. They had bees and sold honey, they planted trees to counteract climate change and they were saving up for a self-care trip to Mombasa in November. They also wanted to go on a  visit to a research facility to learn about organic farming. 

They gratefully received my health information about gynecological diseases and infections, since most of them were also CHPs in their villages, they promised to spread the information in their villages.

They offered us fruit and gave me a large jar of honey, which I hope to take home.

The power of action, the sisterhood, their trust in Dandelion's support and their hope for the future shone in a small corner of the hot and dusty courtyard where chickens and goats roamed among the piles of garbage.

Now, I thought as I went home, now I know what true, against-all-odds hope for the future looks like in someone's eyes.

And I will never forget it.

Berättelsen om en resa

Dag   10-14

Nu börjar tiden gå fortare, som den gör när rutiner och vardag skapas. Helgen vardock  lugn och långsam, jag jobbar med att hantera min egentid på ett bra sätt. Yoga och dans – betraktande av fåglar, en stunds skrivande varvas med vila.

Vi får frukost och kvällsmat vid vårt boende, medan lunchen serveras uppe utanför kliniken och äts vid något av borden under de skuggande träden. Jag har nu också hittat ett sätt att hantera myggorna – jag inser att valet står mellan instängt och varmt eller myggigt på kvällar och nätter, tack vare fläkten är instängt hanterbart, så nu slipper jag de ilsket röda myggbetten och sömn störd av inande i örat…

Det är en ny vecka, hemma yr snön och här i värmen är jag igång med mitt arbete. I måndags satte jag mig och sammanfattade de olika ämnen jag kan informera om i grupperna här. Det blev en hel del, 17 olika ”föreläsningar” på teman kring sexuell och reproduktiv hälsa, hygien, kvinnohälsa och psykiskt välmående. Vissa ämnen jag hade laddat för såsom sömn, stress och huvudvärk har jag lagt på hyllan tills de efterfrågas.

Jag har pratat om GBV (våld i nära relationer) – igår på en Clinic (vilket mest kan liknas vid våra vårdcentraler) och idag om kvinnohälsa – sjukdomar som drabbar kvinnor i en grupp här på centrat. Varje gång lär jag mig något nytt.

De kenyanska kvinnorna fortsätter imponera, deras gemensamma arbete för att göra sina liv bättre verkar vara en del av kulturen. Att visa sin uppskattning för varandra likaså – jag vet inte hur många ”Sweet one” hälsningar (då man med ett leende och en fingerknäppning säger ”Sweet one”  unisont som tack för någons inlägg, förslag eller fråga. Denna stillsamma uppmuntran och tacksamhet speglar deras relationer liksom seden att säga ”Pole”, vilket kan översättas med ”Sorry for your missfortune” när någon på något sätt råkar ut för något, eller berättar om att de råkat ut för något oönskat. Uppmuntran och medkänsla.

Nu sitter jag i ett rum med kanske 30 kvinnor som arbetar tillsammans med sina table banking projekt – sitt gemensamma sparande- och inte en enda hög, klagande röst hörs. Inte ett spår av ilska, stress eller frustration utan bara stilla mummel och ett och annat skratt. Att vi börjar, och slutar 2 timmar efter planen tycks inte bekymra någon.

Kontrasten mellan denna mjukhet och vänlighet och deras hårda verklighet är stor. Upp emot varannan kvinna blir slagen av sin partner. Arbetslöshet, hemlöshet, sjukdomar och infektioner, tonårsgraviditeter och fattigdom gör livet till en kamp för överlevnad för många. Abort är olagligt, liksom preventivmedel om man är under 18. Avhållsamhet är det som ska råda, men antalet gravida småflickor vittnar om motsatsen. Utbildning är gratis till åk 8 sedan måste man betala, och få här har råd. Toaletter är ett hål i marken, och rent vatten något man köper. Sophantering är en provat angelägenhet – man eldar upp dem hemma, och skräp kastas på gatorna.

Mot denna bakgrund lyser dessa kvinnors hopp, styrka och systerskap ännu starkare.

And in english:

The story of a journey

Day 10-14

Now time seems to go by faster, as it does when routines and everyday life are created.

The weekend was quiet and slow though, I'm working on managing my own time in a good way. Yoga and dance - watching birds, a moment's writing interspersed with rest. We get breakfast and supper at our accommodation, while lunch is served up outside the clinic and eaten at one of the tables under the shady trees.

I have now found a way to deal with the mosquitoes - I realize that the choice is between being locked in and warm or being eaten alive by mosquitos in the evenings and nights. Well thanks to the fan being locked in is manageable, so now I avoid the angry red mosquito bites and I sleep much better. Makes life easier. 

It's a new week, the snow is swirling at home and here, in the heat,  I'm getting started with my work.

On Monday I sat down and summarized the different topics I can talk about in the groups here. There were quite a few, 17 different "lectures" on themes around sexual and reproductive health, hygiene, women's health and mental well-being. Some topics  such as sleep, stress and headaches I have put on the shelf until they are requested.

Yesturday I talked about GBV (gender based violence)  at a Clinic (which can be compared to our health centres) and today about women's health in a group here at the centre. Every time I learn something new.

The Kenyan women continue to impress, their collective work to make their lives better seems to be part of the culture. Showing appreciation for each other as well - I don't know how many "Sweet ones" I have recieved. Giving a sweet one is when with a smile and a snap of the fingers you say "Sweet one" in unison as thanks for someone's input, suggestion or question. This quiet encouragement and gratitude reflects their relationships as well as the custom of saying "Pole", which can be translated as "Sorry for your misfortune". Encouragement and compassion.

Now I'm sitting in a room with maybe 30 women working together on their table banking project - their joint savings - and not a single loud, complaining voice is heard. Not a trace of anger, stress or frustration, just quiet murmurs and the occasional laugh. The fact that we started and will end the meeting 2 hours behind schedule doesn't seem to worry anyone.

The contrast between this softness and kindness and their harsh reality is huge. Almost every second woman is beaten by her partner. Unemployment, homelessness, disease and infection, teenage pregnancy and poverty make life a struggle for survival for many. Abortion is illegal, as is contraception if you are under 18. Abstinence is what should prevail, but the number of pregnant girls testifies to the contrary. Education is free until year 8, then you have to pay, and few here can afford it. Toilets are a hole in the ground, and clean water something you buy.Against this background, the hope, strength and sisterhood of these women shine even brighter

Berättelsen om en resa

Dag 9-11; Reflektioner

Nu har jag varit i Kenya i 9 dagar. Känns som en evighet och ett ögonblick. Det är helg, vilket betyder vila, egentid, reflektion, klädtvätt, skrivande, regn (!) och idag sol. Familjen skrev att de nu dansat ut julen, snö och smällkarameller känns som delar av en helt annan värld.

Denna resa är viktig, vi får se på vilket sätt.

Kenya är utmanande, vackert och brutalt, vänligt, levande och det finns ett lugn här som smittar.

Kultur och värderingar är långt ifrån de svenska, förstås. Att jag inte går i kyrkan idag ses som mycket märkligt – jag har fått frågan flera gånger kring min religiösa åskådning. Jag svarar undvikande – om den protestantiska tron, om att ja, jag ber, idag har jag bett för fred. Att jag har en tro som inte passar in i någon religion är något jag inte försöker förklara, för kenyanerna är religionen så djupt förankrat att det inte ses som något val. En diskussion om abort, och Sveriges fria abort möttes av huvudskakningar och orden att – But she will go to hell! Jag lät diskussionen avslutas där och bytte samtalsämne.

Fattigdomen finns överallt – än så länge har jag bara mött det som vi i Sverige skulle klassa som fattigdom, här finns inga rika kvarter eller tjusiga butiker som jag har sett. Jag vet att det finns i Kenya, om inte annat för att möta turistindustrins behov, men inte här.

Jag har heller inte uppfattat att man på något sätt ser ner på de som är fattigare än en själv. Ingen möts med förakt, utan ofta med leende och huvudskakningar eller så gräver man fram några shilling och lämnar över.   Att livet är mycket hårt för många, att lidande och svält drabbar är något alla verkar medvetna om, vilket gör det ännu svårare att lämna mat när vi inte kan äta upp de gigantiska portioner vi får till kvällsmat.

Maten ja; till frukost – en kanna chai (svart sött te med mjölk) och bröd vitt, stekt med lite olja och ett kokt ägg ibland.  Till det frukt; mango och banan. Lunch  och kvällsmat är variationer på temat ris, ugali eller chapati (bröd, liknande tortillas som görs på plats av vetemjöl), en sidorätt med grönkål eller vitkål, finstrimlat och stekt med tomat och lök. Till det en gryta med bönor eller linser och potatis. Ett par gånger i veckan serveras kött till kvällsmat: kyckling eller get. Inte mycket kryddor, chilifrukt kan ätas bredvid. Inga färska grönsaker, inga fikor eller mellanmål, inga mackor och inget kaffe. Det finns lite pulverkaffe som jag dricker ibland, men det är ingen höjdare. Maten är ok, jag gillar linsgrytan mest. Get har jag svårt för, liksom ugali. Samtidigt, med fattigdomen bokstavligen runt knuten äter jag allt med tacksamhet om inte med njutning. Man äter med sked och på plasttallrikar. Man dricker inte till maten. Förutom chai har jag bara sett vatten och läsk drickas.

Man tackar inte så ofta som vi gör, däremot, så fort någon råkar spilla, snubbla eller berätta om något dåligt som hänt säger man på Swahili ”Pole”. Vilket på engelska översätts till "Sorry for your missfortune".

Sawa betyder ok, sasa nu. Pole pole betyder långsamt. Man blir alltid tillfrågad hur man mår när man möts, även av främlingar. Salama, är mitt favoritsvar, vilket betyder ”fridfull”.

Engelska är officiellt språk och pratas skapligt av många, men långt ifrån alla. Swahili är det andra officiella språket, men inte ens det talas av alla, utan man har tribal languages. Familjegrupper tillhör en släkt, eller klan, och man är mycket rädd för inavel. Kusingifte är inte ok, man gifter sig inte inom sin klan.

För mig är resan ett äventyr och jag lär mig så mycket, kanske framför allt om mig själv. Att vistas så ofta utanför sin bekvämlighetszon är utmanande och utvecklande. Att ha så mycket egentid är ovant men behövligt, att bli servad med mat och tvätt är obekvämt men skönt. Framförallt är mitt kontrollbehov lagt åt sidan, jag har ingen kontroll, ingen aning. Nyttigt och läskigt.

Glädjen, lugnet, vikten av samarbete är något som inspirerar och jag hoppas ta med mig hem. Också uppfinningsrikedomen – en plastflaska med vatten upphängd i ett litet träd med ett hål i nederkanten och en kvist som kork funkar fint som vattenpost om man behöver tvätta händerna.

Att göra det mesta av, dela med sig av och vara tacksam för det man har. Det behöver vi mer av. Planer görs inte i förväg, man tar dagen som den kommer, har alltid tid för en pratstund, går aldrig förbi någon utan att se/hälsa de den. Det var dagens reflektion - det finns så klart en massa som jag inte vill ta med hem, även det är lärorikt, ledsamt och frustrerande. Men det är det positiva jag vill fokusera på -  det som ger hopp, glädje och framtidstro. 

Berättelsen om en resa 

Dag 7 och 8: över ekvatorn - och tillbaks

Idag är det en vecka sedan jag startade min resa, från ett insnöat hus i Jularp. Nu börjar Kenya så smått bli min vardag. Människan är i sanning anpassningsbar.

Igår stannade jag här på Dandelion, på Mödravårdkliniken. Små bebisar kom och fick vaccin, blivande mammor fick undersökning, rådgivning och även de vaccin, stelkramps vaccin ges till alla gravida. HIV testas också på alla, det är vardag här, kliniken delar ut HIV medicinering gratis.

Jag kan konstatera att mödravård är sig lik här som hemma, med skillnaden att här är allting betydligt enklare, resurserna knappa.

Sjuksköterskan är läkare, städerska, sekreterare och barnmorska. Ordinerar och administrerar intravenös antibiotika (med spruta) utan att blinka, bedömer graviditets vecka genom att mäta med fingrarna och lyssnar efter hjärtslag med en plast tratt. Något som inte skiljer sig är tiden man måste lägga på dokumentation. Inte patientjournal, den förs på ett lösblad och i patientens egen bok, men allt annat först in i jättelika liggare. 30*50*4 cm typ, en för mvc, en för bvc och sedan ytterligare 3, 4 stycken som jag inte blev introducerad till. Där förs allt man gör, och inte gör, in för att sedan vid dagens slut sammanfattas i en annan liggare och på ett lösblad. Månadsvis ska all information sedan matas in i datorn och rapporteras till "the goverment"som verkar vilja ha stenkoll.

Igår kväll kom ytterligare en volontär, en ung fransyska som ska vara här i 6 månader som en del av hennes studier. Trevligt med sällskap.

Jag tände rökelse och startade fläkten och fick en helt ok natt. Jag blir nu trött kl 22 "som vanligt" , så min inre klocka har till slut ställt om sig i förhållande till de två timmars tidsskillnad som råder.

Idag var det dags att bege sig iväg igen. Över ekvatorn och tillbaks. Denna gång med backpack nurses, sjuksköterskor som har mottagning, i första hand MVC och BVC, en gång i månaden på platser som ligger långt från sjukhus. Så dagen startades 7.45 på motorcykeln med Charlie, min favorit förare, han kör sakta och försiktigt, ut till stora vägen som förresten tydligen går typ tvärs över hela Afrika - där jag mötte upp med Elisabeth, för att ta en minibuss/van/Matoto norrut. Efter bara 20 minuter korsade vi ekvatorn (en liten skylt var uppsatt, lyckades inte fånga den på foto tyvärr) och fortsatte sedan i en skakig och bullrig timme innan vi klev av i en by för att gå till ett ställe och kopiera papper till dokumentation och ett till annat för att köpa lunch.

I Kenya finns få arbetstillfällen och ett vanligt sätt att försöka mätta familjen är att starta något slags företag. Sedan hyr man en bit av en betongbyggnad med öppet framåt och hittar på ett namn - ofta något med flera ord såsom Excellent copies, Lovely beautysalon, eller Cool breeze cafe och målar namnet på framsidan. Andra köper en bil eller van eller MC och kör runt folk, eller har små stånd längs vägarna eller på marknader, eller så kanske man går runt med varor av alla de slag. Grillad majs, honung, isglass och krossade jordnötter blir man erbjuden genom fönstret så snart Matoton stannar till. Nästan aldig högljutt eller påträngande, över huvudtaget hör man sällan eller aldrig offentlig uppvisad ilska. Tvärtom är man ofta, särskilt kvinnor, väldigt tystlåten så att jag måste luta mig nära för att höra. 

Nå, en kopiator modell äldre utgjorde grunden för detta företag och där stod vi en stund medan värmen steg, och fortsatte stiga när vi sedan kom fram till den lilla byn efter ytterligare en motorcykel färd. Där välkomnades vi av de lokala hälso ambassadörer som blivit utbildade av Dandelion och i ett litet rum lades ett grönttyg över en brits och dagen kunde börja. P-stavar sattes in och vaccinationer gavs på löpande band. Jag bidrig med handsprit, en sax och sterila plåster från min privata första hjälpen väska, allt användes med vördnad.

Sedan samlade hälsoambassadörerna ett 50 tal bybor utanför kliniken för diskussion kring deras gemensamma table bankning och den vattenbrunn som nu skulle borras med dessa pengar.

Efter det bjöds jag in för hälso information. Även denna gång utan förberedelse eller instruktion. Men jag improviserade fram en informations stund om infektioner och smitto vägar Elisabeth tolkade till Kiswahili och det gick fint, även om känslan, som rätt ofta här, var rätt surrealistisk. Efteråt blev jag tackad, eller de visade sin uppskattning, vilket ofta görs när någon sagt eller gjort något bra genom att man först gnider tummen och pekfingret mot varandra sedan unisont knäpper fingrarna och säger "sweet one". Idag, i den välsignade skuggan under det stora trädet där byborna satt på plaststolar, småbarn tultade omkring och några höns och getter letade efter något ätbart valdes ett annat sätt: Ledd av byäldsten uppmanades alla att plocka fiktiva blommor i luften ovanför dem och ropa ut färger, sedan "kastades" blommorna mot mig och jag tog emot som seden bjuder genom att föra mina händer mot hjärtat. Mötet avslutades med gemensam bön och efteråt samlades young mothers group, en ny kvinnogrupp som under 1 år fått information och undervisning av Dandelion och de ambassadörer man har på plats. Nu ska de snart ta examen och bilda en table banking grupp och genom den arbeta tillsammans för att skapa en bättre framtid.

Det utsågs ordförande, kassör och sekreterare och Kijijis Young Mothers grupp var bildad. De är verkligen unga, tonåringar de flesta med barn som alla såg ut att vara kring året. 

Sedan följde ytterligare några svettiga timmar på kliniken som avslutades med den obligatoriska dokumentationen av dagens arbete. En av ambassadörerna, Trich,  insisterade på att jag, om jag nu inte kunde stanna och bo över hos henne  i alla fall  skulle se hennes affär i byn. Vi tog oss dit, drack en ganska kall läsk innan hemfärden. Trött, nöjd och varm slängde jag av mig kläderna och tog en kalldusch så snart jag kom innanför min dörr. Puh, nu vila och ladda för morgondagens äventyr! Och ringa och gratulera mamma på födelsedagen förstås!

Berättelsen om en resa

Dag 5 och 6. Konsten att känna sig som hemma del 2

Jag sitter på altanen utanför mitt rum och tittar ut över skymningen. Cikardornas tid börjar när nu när mörkret faller och så här 2 mil från ekvatorn faller det snabbt. Men den där ljuva stunden innan mörkret och myggens tid har blivit min favoritstund. Det är svalt, och stilla när centrets personal har gått hem. På fotbollsplanen vid skolan bredvid brukar det spelas så här dags, med rop och skratt. Men inte idag, kanske är barnen trötta efter första skoldagen. Jag sitter en stund och reflekterar över de två senaste dagarna, sorterar bland intryck. För var dag känner jag mig mer och mer som hemma, tryggare i omgivningarna och med den Kenyanska kulturen som jag märker att jag känner igen mig i på ett personligt plan. Jag kan till och med ana att jag kan känna det som att jag passar bättre in här, trots min hudfärg, än jag många gånger gör hemma, med de livsval vi/jag har gjort. 

Igår var en dag av möten. Jag träffade alla fyra team leaders; Youth program, Womens livelyhood program, Advocacy program och Health program. 

De berättade om vad de gör inom sina program och jag berättade om mig och vad jag kan bidra med. Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är såååå imponerad, så ödmjukt och respektfullt ur-imponerad över verksamheten och den grundsyn som genomsyrar den av självhjälp, medkänsla, kunskap och erfarenhet, helhetstänkande, generositet och professionalitet. Vidden av verksamheten och hur många de möter och har inskriva i de olika programmen är enorm och jag är så stolt över att kunna vara en liten stöttande del av den, hemma genom mitt arbete i styrelsen och här och nu i 6 veckor framöver. Jag ska inte skriva mer om de olika programmen här men den intresserade kan läsa på dandelionafrica.se. Jag tillbringade alltså gårdagen med att mötas, skratta, svettas och bli imponerad och inspirerad. Det står en skylt vid entren till området där man kan läsa "WHAT ARE WE HERE FOR IF NOT TO HELP EACH OTHER?" . Ja, precis. Nog sagt.

Så igårkväll kom meddelandet från Julia, hon som gör min planering av vad jag ska hitta på om dagarna: "Tomorrow you will go with Jackie to a womens group in Nakuro. The motorcycle will pick you up at 7.45." Plötsligt var jag klarvaken och avbröt min kvällsliga myggjakt. Ok, dags att se sanningen om ifall jag fixar att A kliva upp på B åka med (på väldigt gropiga vägar) C kliva av en motorcykel utan att ramla ihop vid vägkanten eller göra otillbörliga närmanden på den stackars chauffören- i vitögat. Svaret blev förvånansvärt nog Ja. Det var ingen vacker eller graciös syn, eller särskilt bekväm färd, men det gick. Resan till och från Nakuro inbegrep också en tur i en matoto, en minibuss där typ 21 personer fick plats på 14 säten. Väl i Nakuro letade vi oss fram i en labyrint av gränder, livfulla, färgranna, och oerhört fattiga. Bakom en dörr av uthammrad korrigerad plåt, förbi en innergård med några höns, getter och en flicka som hängde tvätt och så klev vi in i rummet där kvinnogruppen hade möte. Där satt 12 kvinnor på stolar, soffor och lådor och hälsade glatt på oss. Jag blev erbjuden den enda fotöljen och en liten tös på kanske ett och ett halvt kom genast intultande med mina skor som jag som sig bör tagit av vid dörren. Kvinnorna tyckte absolut inte jag kunde sitta barfota - det var ju så kallt på golvet! Det var bara att le och tacka och ta på sig skorna på mina svettiga fötter igen och luta mig tillbaka för att lyssna på dem ordna upp sina finanser på swahili. De sparar tillsammans i gruppen, sk table banking, där var och en sparar en summa var månad och där individer kan ta ut små lån. Så om en kvinna behöver låna 5000 Shilling (ca 300 kr) för t ex sitt barn skoluniform och gruppen godkänner det får hon betala tillbaka det till gruppen på det antal månader hon väljer med 10 procents ränta. Alla pengar gruppen sparar sätts in på ett gemensamt bankonto som fungerar som säkerhet för de större lån som hela eller delar av gruppen kan ansöka om från Dandelion. Dessa kvinnor som är en av de äldsta grupperna inom dandelion , de har varit igång sedan 2011, har använt lånade pengar för att köpa ett stycke land och nu sparar de för att ta ett lån för att starta gemensamt företag där. De har redan en verksamhet - i hörnet står ett 20 tal plast stolar som gruppen hyr ut till lokala evenemang.

Det är högljudda diskussioner och skratt innan Jackie kan skriva ner deras månadsrapport och deras önskemål om att få utbildning i företagande, ekonomi och kakbakning. Detta kommer att dras igång av Dandelions personal vid nästa månadsträff. En kvinna saknar tänder, en annan hade bara ett halvt par glasögon, detta kunde Jackie och Dandelion hjälpa till med lovade hon.

Sedan gick ordet till mig - Jackie hade bett mig prata lite om sjukdomar i underlivet, hygien och prevention. Det blev en helt underbar halvtimme, där vi möttes som människor, som kvinnor med kvinnokroppar och med humor och allvar fick jag fram en lektion om underlivets sjukdomar, om hygien, kondomer och även lite kost råd. Vilka kvinnor! Så starka, stolta och villiga att arbeta tillsammans för att skapa förutsättningar för ett bättre liv. Innan vi gick förklarade en av kvinnorna att jag nu var hennes dotter och att nästa gång jag kommer ska de laga mat till mig. Jag tror vi alla var stärkta och upprymda över vårt möte - det var värt varje väggupp!

På vägen hem köpte jag tre vattenmeloner för ca 12 kr totalt som jag lämnade till köket (efter att ha tappat och hämtat upp en från motorcykeln i ett särskilt studsigt gupp.) så att den kunde delas ut bland personal och patienter. Nu är det snart läggdags, cikardorna har dämpat sig, och förhoppningsvis ska natten bli mindre varm och myggig genom den fläkt som Julia fixat och den rökelse som Jackie köpte åt mig i den lilla kiosken på hörnet. Imorgon ska jag följa med ut i de lokala skolorna och vaccinera. Det blir säkert ett äventyr det också.  

Berättelsen om en resa

Dag fyra - konsten att känna sig som hemma

Efter en natt som bäst kan sammansfattas med varmt och myggigt (sätt gärna jätte framför dem båda för att få en mer träffsäker bild) vaknar jag alltför tidigt av ett synnerligen enträget knackande. Jag konstaterar trött att det är den där lilla svarta fågeln igen som brukar ägna sig åt tillsynes ilsket fönster knackande. Osäkert varför. Han fortsätter en god stund trots mina försök att skrämma bort honom genom kast med liten ask. Jag halvsover ett tag innan jag går upp till en dag så här i efterhand har rubriken Konsten att göra sig hemmastadd; Steg ett är att möblera om i mitt rum, städa och ta in en kvist blommor. Steg två att gå en promenad i omgivningen. En varm promenad längs en gropig grusväg, förbi ett hus som ser ut som ett stort skjul med plåttak där det uppenbarligen pågår en gudstjänst - vacker glädjefylld gospelsång får mig att le.  Vidare möts jag av hänförande utsikt, en fåraherde som egentligen är lärare och lite längre bort sju barn, som springer ut på vägen då jag går förbi deras hus, de stora bärande på de små - nyfikna, välkomnande och rätt förvånade av att se någon som jag spatserande. Jag kan konstatera att här om man möter någon så MÖTER man dom, dvs man tar i hand och utbyter lite hälsningsfraser. Tyvärr är min swahili rätt usel, och mångas engelska detsamma så det blir bara några ord och gester. Jag lovar att ta med godis till barnen nästa gång jag går förbi. Väl hemma igen tillbringar jag eftermiddagen med Shosh, kokerskan. Hon har lagat mat här i 6 år, till 30-40 personer var veckodag på vedspis, med en liten vask och ett litet kylskåp. Hon är stolt och tacksam och vi blir snart vänner. Steg tre är alltså: lär känna en vän. Jag lagar pannkakor till henne och hon lär mig göra Ugali, ett slags nationrätt för större delen av Afrika. Nöjd och hemmastadd tar jag kväll, ser fram emot en förhoppningsvis mindre varm och myggig natt. Imorgon börjar allvaret - min första arbetsdag. Lite nervös är jag allt...

Berättelsen om en resa

Dag två och tre - från magplask till flyt

Jag vänder och vrider mig i flygplansstolen, huvudet och ryggen värker, och sömnen uteblir i princip helt. Känslan av surrealism som jag ofta får i flygplan förstärks när vi väcks för frukost vid två tiden på natten. Fyra timmar senare landar vi i Nairobi och jag försöker samla mig och mina tankar så jag kan hitta rätt och säga rätt saker när jag möter passkontrollanten så att jag inte sätts på nästa flyg hemåt igen. En del köande och irrande senare står jag plötsligt utanför flygplatsdörren och kisar ut på den Kenyanska morgonen. Klockan har nu blivit 7 lokal tid, kl 5 hemma och si så där 30 grader varmare. Det doftar jord, varm jord. Det sitter en rad män på den låga muren på andra sidan vägen, och min oro för att ha blivit glömd eller missförstådd släpper då jag ser att det står Ninna Kallin med stora versaler på en skylt. Jag vinkar och en man som jag tror heter Steve hälsar mig välkommen och vi promenerar bort mot hans bil med min bagagevagn (vilken välsignad uppfinning det är) och jag försöker hoppa in på förarsidan innan jag minns att här är det vänster trafik - en påminnelse om det brittiska kololialstyret. när bilen rullar ut från flygplatsparkeringen känner jag hur min axlar sänks och jag andas ut. So far so good. Sedan följer tre och en halvtimmes guppig färd då mina ögon antingen var utspärrade i nyfiken förvåning eller slutna då jag inte kunde hålla mig vaken. Detta land är anmärkningsvärt. Allt är anmärkningsvärt. Så fullkomligt annorlunda att mina sinnen blev överväldigade av intryck. Ett tappert försök att sammanfatta resan skulle kunna vara - människor, det är folk som går överallt - ofta kusligt nära eller på vägen. Djur likaså, kor, får och getter och åsnor, nära eller på vägen, trots det ser jag bara ett ända påkört djur under resan, och det var nog en katt.  Vi passerar slumområdet i Nairobi, fattigdomen är märkbar längs hela vägen, marknader, otaliga poliskontroller, sedan andlöst vackra berg och sjöar, zebror och antiloper, en massa små stånd längs vägarna med mestadels lök och melon. Min chafför svarar villigt på mina frågor, vi skrattar tillsammans åt allt som kan transorteras på en motorcykel i Kenya, på höjden, längden och brädden. Minibussar som funkar som kollektivtrafik passerar vi i massor - alla har de ett religiöst budskap skriva på bakluckan och är proppfulla med människor. 

Resan avslutas med en tre kilometers grusväg som kändes som dödsstöten för de hårt prövade stötdämparna. Så plötsligt var vi framme. En ko, en kalv och två leende kvinnor möter mig och visar mig till mitt rum. När de lämnat mig att installera mig och vila är det första jag gör att ta en dusch. Att det inte finns varmvatten är inte något problem. Alls. En stund senare äter jag lunch med ca 30 personer som alla presenterar sig med ett leende och en handskakning. Jag äter mina böngryta med potatis och ris  - en stapelföda här och konstaerar att även om jag tar en ganska stor portion, är det typ en tredjedel av den genomsnittliga portionen. De skakar bekymrat på huvudet åt mig medan jag lyckas hålla ett samtal på engelska/swahili. Alla pratar engelska, men i varierande grad, och min swahili är bristfällig trots duolingos enträgna försök att lära mig. Efter lunch visas jag runt. Ungdomscenter, mödravårdsklinik med förlossningsrum, kontorsbyggnad, öppenvård. Allt är rent och välskött men väldigt enkelt. Jag får se köket - en stor gryta över öppen eld, trädgården, hönshuset och kornas kätte. Jag är imponerad och överväldigad. Resten av eftermiddagen och kvällen är jag på mitt rum. Jag vilar, skriver, yogar lite. Känner mig förbi av trötthet och rätt vilsen och ensam, samtidigt som jag känner att jag måste stänga av intrycken nu. Jag sover i 12 h innan en fågels visslande väcker mig och allt känns mycket bättre. Jag flyter runt under dagen. Pratar med människorna som jobbar trots att det är lördag.  Kenya är fullt av liv och färger.  Mina intryck idag är mer lättsorterade. Värme : mänslig värme och vänlighet, välkomnande och ca 28 grader i skuggan. Humor: Skratt, gärna gapskratt akompanjerade av en handklapp eller att man slår sig på benet. Tjänstvillighet och arbetssamhet.  Livsglädje. Igenkännande: Vi är mer lika än olika. Jag låter mig flyta med. Det här kommer att bli bra. 

Berättelsen om en resa

Dag ett, från kaos till stillhet

Jag vaknar utvilad för första gåmngen på många morgnar, ute visar vädret sin makt över oss små människor och våra planer. Morgonen börjar lugnt och vardagligt, tända brasan, ge hö till fåren, dusch och flera koppar te. Någonstans vid tredje te koppenbörjar insikten att vägen utanför inte kommer att plogas landa. Efter ett kort krismöte i köket gör vi en plan - 22 kg väskan och jag själv ska vandra ut till vägen genom snödrivorna, ca 1 km innan en taxi till Höörs tågstation ska ta mig vidare. Kenneth lastar väskan på pulkan och tar täten, jag vandrar efter i mina gympaskor, och Madde hänger på. Det går förvånansvärt lätt första biten, sedan har vi ett par meterhöga drivor att pulsa i innan vi når vägen. Även taxin har problem att ta sig fram - men gör det och tåget är nästan i tid, även om det är smockfullt. Jag reflekterar över hur det ofta (alltid?) händer sådana här saker hemma innan vi ska iväg på längre resa, som om viljan att komma iväg testas. Nå den höll även denna gång och nu sitter jag på Kastrup och kan inget annat göra än att vänta. Jag kollar av så att jag har med det viktigaste - pass, vboardningpass, mobil, min nyfikenhet, mitt mod, min glädje. Ben bön i tacksamhet till livet som låter mig göra denna resan. Jag vandrar vidare på resan i strävan efter att anamma Tich Nathans anda - tar ett steg: oui/ja/yes/ndio tar nästa steg: merci/tack/thank you/asante.