Om livet på ett café

Den fuktiga Skåne vinterkylan biter i mina kinder när jag kommer ut från dagens gymnastiska övningar med mammografi apparaten. Jag känner mig lättad, för även om jag inte fått besked ännu, så blev jag i alla fall inte inkallad för fler bilder eller ultraljud. Ett gott tecken.

Tåget hemåt går inte förrän om 45 minuter så jag hinner gott och väl med en värmande havre latte på espresso house. Detta fik ligger mitt i Malmö sjukhusområde, mitt emot onkologen och i samma hus som KK och förlossningen. Jag hittade ett bord i hörnet, jag hade tur, det var fullt med folk. Ofta brukar mobilen åka fram i sådana här mellan lägen, men på sistone har jag försökt bli medveten om hur ofta jag tar upp telefonen och blir sittande, ibland med intention att kolla något, en intention som oftast leder vidare in på helt andra vägar än jag tänkt.

Så idag valde jag att stoppa mobilen i fickan och blickade istället ut över caféet. Nyfiket iakttagande. Vad händer här? Just nu?

Vid bordet bredvid mig satt en fixare. Han bokade möten och pratade om anställnings intervjuer på sin mobil, allt medan han fikade och skrev ner viktiga saker på paddan framför honom. Han verkade mycket nöjd med detta, och var noga med att duka av sin kopp när han senare gick efter en stunds fixande. Jag beundrar hans flit och känner mig plötsligt väldigt sjukskriven.

Jag kikade vidare och fick se två unga par som satt vid olika bord en bit bort. Jag kunde se att en av kvinnorna hade gråtit. Hennes ögon var rödkantade och mörka av sorg och kanske chock. Jag gissar att de just fått något tråkigt besked. Hennes partner la armen om henne och fixade fram fika. Hon försökte hålla ihop sig, tog en klunk ur den stora muggen som hon lyfte med båda händerna. Kanske för att få så mycket värme som möjligt, eller för att hon skakade. Men så verkade hon få syn på något, inom eller utanför sig som påminde henne om deras förlust och hon släppte återigen efter för tårarna medan hennes händer sökte sig mot magen. Hon lutade huvudet mot killen och hennes ljusa hår föll ner över hennes ansikte, döljande både tårar och piercingar. Jag översköljdes av medkänsla och bad en bön om läkning.

Diskret lät jag blicken vandra vidare till det andra paret. Hon var strålande vacker, bortom hennes yttre fanns det något gnistrande om henne, inifrån. Hennes partner log in mot hennes värme när hon skrattande tog en tugga av hans croissant. Sedan kunde jag inte dölja mitt leende när jag såg hur hon rullade ut en pappersremsa och de två möttes i en överväldigad, tyst glädje när de såg på bilderna som jag på håll kunde identifiera som ultraljudsbilder av det underverk hon bar.

De två paren lade inte märke till varandra, fullt upptagna av det drama som utspelade sig vid vardera bord. Men det fanns något gemensamt för de två paren, och det var ömhet.

Jag drack upp mitt kaffe och mötte en blick, delade ett leende och gick mot stationen.

Bilder ur livet. Glädje och sorg kan båda slå undan fötterna på oss, ruska om oss ända ner till rötterna. Jag är så tacksam för att jag bestämde mig för att se mig omkring, istället för ner.

Så fint nyfiket få betrakta denna vanliga vardag, dessa vanliga människor, och lära mig om lite mer om hur det kan vara att vara människa. Nu sitter jag på tåget på väg hem till Höör och önskar dom allt gott, alla dessa vackra medmänniskor jag har omkring mig, som jag kan upptäcka, om jag bara tittar upp en stund.

Om rädslor

I dag har jag åkt tåg till Lund för dagens träning för bröstcancer opererade i Basal Kroppskännedom. Bakom mig satt någon som uppenbarligen var förkyld, med tillhörande host- nysattacker. Även om jag förmodar att hen såg till att hosta och nysa i armvecket kunde jag känna hur viruset spred sig in i varje vrå av den tysta kupén.

Tankarna gick förstås till Corona viruset. Jag försökte se om personen i fråga såg ut att just kommit hem från Italien eller kanske Kina, men konstaterade att det inte var så lätt att avgöra, särskilt inte från sätet framför. Mitt immunförsvar har nog hämtat sig sedan cytostatika behandlingen men jag kände ändå att det var obehagligt. I tanken målades bilder upp av ett Sverige i isolering, tomma hyllor i mataffären, stängda skolor och arbetsplatser, dödssjuka människor,  av familjen i sjuksängar, den ena värre däran än den andre.

Bilderna blev levande nog för att få mig att flytta till en annan plats i tåget och försöka tänka på något annat.

Väl framme på cancer rehab mottagningen kunde jag konstatera att en av deltagarna inte var där. Sjukgymnasten berättade hon var sjuk och genast målade jag för mitt inre upp en bild om hur hon drabbats av återfall, och jag kände hur påminnelsen om min cancer och risken för att den ska komma tillbaka, ännu aggressivare, som för att hämnas, fick magen att dra ihop sig. Men även denna gång tvingade jag mig att skaka av mig rädslan för att kunna fokusera på övningarna.

Sträck ut, dra ihop. Balansera, hitta centrum. Stramheten kring det strålade och opererade bröstet släppte något. Det känns bra.

Nu sitter jag på fiket och väntar på tåget hem och filosoferar över rädslorna som har dykt upp och skjutits undan. Rädslan för Corona virus epidemi, rädslan för att cancern ska komma tillbaka.

Jag funderar på vad rädsla egentligen är? Är det mina berättelser om vad som skulle kunna hända? Bara fantasin sätter gränser för hur illa det skulle kunna gå för mig och för världen. Men är rädslan min fiende? En svaghet, ett karaktärsfel? Är rädslan något som ska skjutas undan, ignoreras, eller till och med borde brottas ner och besegras? Ersättas av aggressivitet?

Jag tänker att rädslor som inte görs medvetna, synas i dagsljus, kanske styr mig på ett mer eller mindre omedvetet plan. Orsakar stress och skuldbeläggning. Gör mig till ett offer, eller förövare. När jag möter rädslan ser jag att det bara är en berättelse, inte en profetia och jag kan faktaggranska denna berättelse om vad som skulle kunna hända nu. Är den sann? Verklig? Trolig? Om jag har flera varianter kan jag välja vilken jag vill tro på. Se hur andra påverkar mina rädslor.

Utifrån det kan jag ta beslut om vad som behövs göras, om något. Köpa handsprit till väskan, läsa på om risk för cancer återfall.

Jag funderar vidare på mina olika rädslor, listar dom, och fastnar vid rädslan för att skicka in min kommande bok till förlag. Något som ligger långt fram i tiden men ändå finns där och påverkar mig nu, begränsar min kreativitet och glädje när jag  skriver. Jag tänker på vad det värsta som kan hända är? Att jag misslyckas med att skriva en bok som någon vill ge ut, att alla timmar jag lagt ner varit förgäves, att jag blottar min själ och får ett nej. Lättare vore förstås att inte försöka.

Jag blickar ut mot cafét, tar en klunk te för att skölja bort den beska smaken. Men, om jag istället väljer att möta rädslan, besöka den plats i mig där den gömmer sig, och lägga en värmande hand där, över hjärtat och viska mitt att det är ok. Då kan jag fråga rädslan vad den behöver? Kanske vill den bli bara sedd, kanske ska jag skicka medkänsla till den lilla rädda Ninnan.

När jag suttit så en stund, medan mitt te kallnar på bordet framför mig, frågar jag mig vad jag kan göra för att förebygga att jag får ett nej? Och hur jag skulle kunna komma vidare om det ändå händer? Jag frågar mig också vad jag har att vinna på att faktiskt försöka och vad som händer om jag skulle välja att inte ens försöka?

Frågorna hjälper mig vidare, bena ut, och jag tror att skrivandet kanske blir lite lättare och roligare tack vare att jag mött mina rädslor, låtit dom guida mig i min lärdom om vem jag är, istället för att skjuta undan eller brotta ner och besegra dom.

Jag dricker upp mitt te och går till tåget för att åka hem, denna gång utan nysande medpassagerare. Skönt, det räcker med att möta en rädsla om dagen tänker jag. 

Om motionscyklar och intentioner

Idag har jag varit och motionerat på sjukgymnastiken igen. Jag brukar börja med att sätta mig på träningscykeln och sträva efter att cykla i tio minuter eller minst fyra, helst fem kilometer.

Det är inte min favorit del av träningen, om sanningen ska fram så tycker jag det är skit jobbigt och tråkigt. Jag brukar sätta in lurar i öronen och lyssna på något som distraherar mig, vilket inte precis inbjuder till att ta kontakt med mig.

Men idag var det till min förfäran en kvinna på cykeln bredvid mig som var fast besluten att få in mig i samtal. Artig som man är så plockade jag ut en av lurarna (en signal om att detta är en tillfällig konversation) och började svara på hennes frågor om varför jag var där. Jag berättade att min träning var för att bli frisk igen och komma igång efter ett år av cancer. Att jag är sjukskriven till påsk, men att jag nu sysselsätter mig med gården, familjen och skrivande. Hon nappade på det där med skrivandet, och ville veta mer, så jag berättade om bloggen som jag ska försöka göra bok av. Sedan ställde hon frågan som ekat i mig sedan dess: Varför skriver du? Vad vill du med ditt skrivande? Jag minns faktiskt inte vad jag svarade. Min hjärndimma gör att jag har svårt att uttrycka mig i tal, särskilt om jag känner någon form av stress, vilket ett gym fullt med med människor, maskiner och musik oundvikligen ger, även bortsett från det faktum att jag frenetiskt trampade på en motionscykel i en förhoppning om att ju fortare jag trampar desto fortare kommer dessa tio minuter att gå.

Men frågan ligger kvar hos mig. Vad är min intention med skrivandet? Vilken längtan, vilka rädslor ligger bakom, vilka känslor? Jag tänker att det finns en egots intention som jag motvilligt erkänner. Att få bekräftelse, att bli älskad, kanske till och med beundrad. Den bild av mig jag vill att världen ska se. Att jag kan tjäna lite pengar, kanske försörja mig i alla fall delvis på skrivandet, Det finns en känslomässig intention, att skriva ger mig glädje och njutning och det känns meningsfullt.

Men även om det är viktigt så kan jag se att det finns en djupare intention. Jag kan kalla det själens eller hjärtats intention som speglar min innersta längtan. Att få dela med mig med något som kan bidra till att göra världen en bättre plats. Att försöka manifestera den jag är, min djupaste sanning om hur det är att vara jag. Att skriva min kärlek till livet. Att berätta och bli hörd, bli förstådd och sedd för den jag är innerst inne.

Det finns en berättelse om en Buddha staty, som jag kommer att tänka på, jag ska försöka återge den som jag minns och tolkat den. Det var en stor gips figur som stod i vägen för ett vägbygge utanför Bangkok. Statyn behövde alltså flyttas, och arbetarna började med det, under munkarnas vakande ögon. Det var svårt, för den var väldigt tung och otymplig och man fick avbryta då statyn föll från lyftkranen och sprickor uppstod i gipset. Man täckte statyn med presenning för att skydda mot regnet som började rinna ner för de trötta arbetarnas nackar när de begav sig mot sina hem där kanske varma skålar med nudelsoppa väntade. En äldre munk erbjöd sig att stanna kvar vid statyn och vakta den under natten. När mörkret föll, föll också regnet allt våldsammare och vinden slet i presenningen så att en flik lossnade och slog i regnet och väckte den vaktande munken ur hans sömniga meditation. Han gick för att rätta till presenningen och fick se att regnet redan nått in till Buddhan. Han hämtade en lykta för att se så att blötan inte skadat statyn då han till sin förvåning fick se att det blänkte till där, innanför sprickan som uppstått under dagens flytt. Han undersökte det hela närmare, glömsk av regnet som blötte hans kåpa, och snart flämtade han till och sprang till klostret för att hämta de andra munkarna från sina sängar. Tillsammans avtäckte de statyn och började varsamt ta bort gipstäcket. Under fanns en gyllene Buddha. En guld staty, fyra meter hög och av 18 karats guld. Historikerna kunde efteråt berätta om hur det troligen var så att man på 1200 talet täckt Buddhan med gips inför en fiende invasion, för att skydda den från att bli förstörd eller tagen som krigs byte. I mer än sjuhundra år har sedan guldet gömts under det skyddande lagret, och världen har glömt dess sanna värde.

Denna historia kan visa på mycket visdom, om hur vi täcker vårt sanna jag av rädsla och försvar, men hur vi alla har ett gyllene inre.

Om jag kunde ta mig tillbaka till motionscykeln imorse och ögonblicket då jag fick frågan varför jag skriver, vill jag svara att jag skriver för att jag vill visa världen mitt sanna jag, det guld som jag gömt under lager som jag under livet lagt på mig.

Jag vill manifestera den bästa versionen av mig. Levande, kreativt skapande utan rädsla, utan gips lager. Det är min djupaste intention och innersta längtan.

Blåsväders tankar

Idag är det ännu en blåsig, grå och regnig dag, som egentligen inte känns så lockande att gå ut i men som hundägare är man tvungen, så jag klär på mig många lager innan vi beger oss ut.

Jag väljer att gå i skogen, för att få lite skydd från vinden. Vi bor med bokskog och planterad granskog kring oss, och utanför knuten går skåneleden, så det är inte svårt att komma till skogs. Vinden sliter i grenarna och tjuter i trädkronorna. Jag ser att något träd har fallit ikull i den senaste tidens stormar, och några andra riskerar att falla.

Det får mig att fundera lite kring varför en del träd verkar stå stadigare än andra i blåsvädret, och om jag har något att lära av det? Jag kan se att de träd som står ensamma vajar betydligt mer. Att finnas i ett sammanhang, ta stöd av andra som inte bär, men står bredvid verkar vara ett bra sätt att hålla sig på fötter, eller på rötter. Särskilt om de träd som är runt om är av olika sorter, olikheterna blir en styrka.

Djupa rötter är säkert också viktigt, att vara förankrad i jorden, men ändå flexibel, böjlig mot vinden, men ändå fast förankrad i sina rötter, i sin sanning, gör det mindre troligt att man knäcks.

Men så går jag förbi ett träd som fallit för flera år sedan, och jag ser hur det nu finns en massa nytt liv, insekter och svampar trivs i det förmultnade träet och jag tänker att förr eller senare ska alla träd falla, att det är en del av den förändring som är liv, som ger liv. Att falla kan vara en ny början, en ny start ur ett nytt perspektiv.

Det känns bra, och trösterikt. 

Om tunga dagar och snödroppar

Idag är det en tung dag, huvudet känns tungt, kroppen är tung och ute är himlen täckt av tunga mörka moln. En dag när jag lätt fastnar i tankar kring oro för framtiden, på hur jag ska orka återgå till arbetet, om jag kommer att kunna skriva min bok och om den kan bli bra nog för att bli publicerad.

En dag när jag tänker att detta år av tid och reflektioner inte har gett den där transformationen jag väntat på, när jag vaknar upp som en ny människa, framme vid målet. Istället är jag densamma, bara tröttare, tjockare och med kortare hår. Samma Ninna. Vad har då allt tjänat till?

Känslor av otillräcklighet, oro, misslyckande fyller mina lungor och jag andas dom, in och ut. Låter vara. Försöker slappna av i känslan. Kan le lite åt mig själv.

Jag inser att jag behöver komma ut, och ropar till mig hundarna. Vi möts i hallen, medan jag letar efter en jacka som kan hålla mig varm och stövlar stora nog för att jag inte ska behöva ta av mina varma sockor väntar hundarna ivrigt. Jag möter deras blickar som är fulla med villkorslös kärlek, och kommer på mig med att önska att jag kunde se på mig med samma blick.

Väl ute är luften fuktigt frisk och skön att andas in. I skogen känner jag mig välkomnad, livet känns enklare. Jag låter stigen föra mig framåt.

När jag gått en stund inser jag att precis som med min promenad som inte handlar om att komma någon vart så kanske detta året, detta livet, inte heller går ut på att komma fram nånstans, eller att bli klar med mig själv, utan precis som med promenaden så är meningen helt enkelt att gå den, uppleva den, och att leva livet som det är.

Röra mig framåt, ett steg i taget och påminna mig, om och om igen om att nuet, detta ögonblick, är det enda jag har, det enda jag vet. Denna stund är sällan perfekt, och jag själv är aldrig perfekt, men jag kan träna på att påminna mig om att detta ögonblick är bra nog, att jag är bra nog.

Så jag låter mina sinnen förankra mig i nuet, tar in doften av skog, känslan av regn på mina kinder, ljudet av mina steg, en gren som knäcks, en fågel långt borta.

Då får jag syn på några snödroppar som blommar där, invid vägen, i mossan, bredvid Skåneledens utedass. Plötsligt är nuet mer än ok, det är fyllt av skönheten hos de små ömtåliga blommorna, oskuldsfullt vita mot den gröna mossan.

Mitt hjärta öppnar sig mot världen, och mot mig själv i tacksamhet, ömhet och villkorslös kärlek. Jag är framme, här och nu, jag skulle aldrig någonstans, jag skulle aldrig genomgå någon slags transformation. Jag tror att jag varit framme, varit klar, hela tiden, utan att veta om det.

Framme hos snödropparna i den regniga skogen, med lyckliga hundar vid min sida. 

Om livet med djur

Det är söndag morgon och jag sitter vid brasan i köket och njuter av stillheten. Ute blåser det, vilket gör min fotölj så mycket mer tilltalande än om solen hade tittat fram där ute.

Det är en av de stora välsignelserna med våra årstider, att vi får en tid som bjuder oss att tända ett ljus och läsa en bok, eller skriva, utan känslan av att jag missat min stund i solen.

Jag har redan varit ute och gjort morgonsysslorna, vilket här på vår lilla gård innebär att ge fåren hö och fylla på mat och vatten till hönsen innan jag tar med hundarna på en morgonrunda i skogen.

Våra djur, och arbetet kring dom ger mig förankring i livet. I verkligheten. Livet med djur handlar mycket om foder och bajs, och att flytta dessa till passande platser, men också om pyssel, omsorg och ansvar. Om att bära vatten och kolla staket.

Ekonomiskt går det knappt ihop sig, vi har en liten besättning lantras djur, och stundtals är det drygt, smärtsamt och allmänt jobbigt. När räven tömt hönshuset, skatan ätit upp äggen, en tacka är halt eller ungbaggarna rymt. När vi måste skicka lamm som vi fött upp med flaska till slakt. Då kan jag ifrågasätta varför vi utsätter oss för detta.

Sedan kommer en annan dag, när jag plockar in nyvärpta ägg till frukost, när lammen skuttar rundor i vårsolen i ren livsglädje, eller som idag, när jag stannar upp en stund lutad mot grinden i ladugården och bara låter ljudet av fåren lugna tuggade möta mig. Stryker med en hand över tovig ull och pratar en stund med dom, om hö, fårklippare och om våren som kommer närmare för var dag. Öronen viftar lite åt mitt håll, de har ingen intention att släppa sitt totala fokus på hö häcken för att svara mig men de tycker ändå att det är ok att jag står där.

I dessa stunder fylls jag av varm tacksamhet för våra djur och för den trygga förankring i verkligheten som livet med dom ger.

Om att vara intim med livet

Idag, den 13 februari för exakt ett år sedan fick jag veta att jag hade cancer. 

Ett år har gått, ett år olikt alla tidigare år i mitt liv. Ett år av trötthet, men också vila, ett år av smärta, men också njutning, ett år med mycket glädje, närvaro och reflekterande. Ett år som fört mig närmare mig själv. Närmare livet. Jag har liksom blivit mer intim med livet.

Intimitet, att komma nära, med sårbarhet, nakenhet och en känsla av mjuk försiktighet. Att göra livet och upplevelsen av att leva till min, att leva inifrån och ut. 

Det intima för mina känslor upp till ytan, blottläggande. Väcker mina sinnen.

Intimitet bara kan nog bara upplevas här och nu, det är inte en känsla som jag kan plocka fram ur det förflutna eller framtiden. Så jag behöver vara närvarande, och kanske ta ett ögonblicks paus, ett andetag, och liksom stanna upp inför upplevelsen. Inför mötet med livet. Mötet med det vackra och det fula, med glädjen och smärtan.

När jag möter livet ur min nakna sårbarhet riskerar jag allt men jag har också allt att vinna.

Intimiteten skapar ett fokus på mötet, på min relation till det ljumma vattnet som jag tvättar händerna i, min relation till vinden i mitt ansikte, till den människa jag har framför mig. Ett fokus på mötet mellan mig och världen. På den rymd som är mittemellan mig och det jag möter, och det vi tillsammans skapar just där, i mötet. Det blir också ett fokus på mötet med mig själv, med min kropp och sinne. Jag kommer närmare mig själv, närmare livet. Och jag tror livet vill levas nära oss. 

Om att släppa taget

Förra veckan var jag på Basal kropps kännedom, en slags medveten sjukgymnastik, i detta fall särskilt anpassad till oss bröstopererade.

En sak som jag tog med mig från övningarna var vikten av att medvetet släppa taget. Att sakta ta mig ur övningen, med bibehållet fokus och muskeltonus. Detta för att undvika skador. Idag är jag på väg till Malmö för min sista behandling, och jag funderar på detta med att medvetet släppa taget.

Jag tror att jag ofta är målinriktad, jag ska dit, till en viss punkt, ofta med ansträngning och övervunnet motstånd. När eller om jag sedan når mitt mål, är jag liksom klar. Jag släpper, faller tillbaka, och tillåter mig att slappna av och fira.

Men kanske är det så i livet som i gymnastiken att det ibland vore vänligare mot oss själva att inte vara så snabba med att släppa taget, utan göra det där släppandet till en del av övningen, till en del av livet. Medvetet, sakta, reflekterande avslut och släppande. Så att kropp och själ hinner med. Stanna upp inför det uppnådda. Hålla där, nära, en liten stund, sedan låta tillbaka vägen bli en del av resan, lika viktig som resan dit.

Så idag, när jag nu ska få min sista behandling på onkologen så saktar jag in. Dröjer där. Tackar. Reflekterar. Innan jag sakta börjar min resa tillbaka. Utan att släppa fokus, mjukt, ömt, kännande. Låter det ta tid, låter det bli en del av upplevelsen av livet som också får höra till.

Om vatten

I morse har jag badat i varmvattenspoolen på Orups rehabsjukhus. Ett underbart sätt att börja dagen och jag är tacksam för att jag får möjlighet att träna och stärka min kropp på detta njutningsfulla sätt. Jag är tacksam för sjukvården men framförallt är jag tacksam för vatten.

Vatten som vi i detta land har förunnats med i sån kvantitet och mångfald ikring oss.

Vattnet i kranen, när jag är så törstig, eller när mina händer är klibbiga av något utspillt som jag enkelt sköljer av med len och citrondoftande tvål.

Tårar av medlidande som sakta rinner ner från en kind.                  Den mörka ytan på den lilla tjärnen i skogsgäntan.                          Ösregnet som bjuder till vild dans en sommarmorgon.

Ringarna som bildas kring de lekande barnen i sommarsjön. Kraset av is när jag trampar på en vattenpöl på en annars tyst promenad.                                       Fårens nöjda surplande i regnvattentunnan.

Bollar av snö som blir till gubbar och lyktor. Is kristaller, gnistrande i vintersolen.                                  Vatten som muntert kokar i väntan på pastan. Vatten från min röda kanna som jag skänker till mina växter.

Lättnaden när värkande fötter möter vattnet i ett varmt fotbad. Ljudet av bäcken som rinner nere i hagen, ständigt rinnande. Ångan i bastun som möter min hud.

Regndroppar på mitt ansikte, som kalla påminnelser om att jag lever. Vattnet i min tekopp, värmande, tröstande, stärkande och så njutningsfullt ... Regnbågens mystiska skönhet, sagoskande. Vattnet i livmodern, skyddande de ofödda.

Vatten, livsbärande vatten. Vår välsignelse och vårt ansvar.

Tack!

Om solsken oro och hopp

Det känns lite som vår i luften. Vädret hoppade liksom över vintern och vi verkar vara på väg att gå direkt från höst till vår. Hur mycket jag än gläds åt fågelsång och dagens välsignade solsken så känns tiden liksom ur lag.

Den där rytmen som alltid pågår i bakgrunden, årets skiftningar, stämmer inte helt. Så njutningen av att vända ansiktet mot solen får en bismak av oro. Oro för vilka konsekvenser vårt ohämmade utnyttjande av jordens resurser kommer att få.

Jag bryr mig inte om att vifta bort eller trycka ner min oro. Jag erkänner den, känner den i mig, och när jag gör det, när jag tillåter den, känner jag hur detta inte är min oro, utan vår oro. Och i det gemensamma finns hoppet. När jag blir vi och själv blir tillsammans så blir allt så mycket lättare att bära. Vi klarar detta, om vi hjälps åt. Det är ok att känna oro, det är nog till och med bra, om jag kan vända den energin till ett gemenskapande för en hållbar mänsklighet så finns det hopp.

Så min oro och mitt hopp får finnas där i mig när jag vänder ansiktet mot solen och tillåter mig att njuta.

Om årsdagar och vördnad

I tisdags, den 28:nde februari, var det ett år sedan jag var på vårdcentralen där jag visade knölen i mitt bröst och remitterades till bröstmottagningen.

Nu kommer årsdagarna att följa på varandra som ett pärlband. Mammografi undersökningen, när jag började inse att det kanske var något allvarligt.

Läkarbesöket med Cecilia vid min sida när ordet cancer plötsligt blev en del av mitt dagliga ordförråd och en del av min berättelse om mig.

Jag funderar på hur jag ska hantera dessa årsdagar? Ska jag gråta, skratta eller sörja? Jag tror att jag inte vill göra något av det.

Jag tror att jag vill stilla fira min resa genom att visa vördnad.

Vördnad är inte ett ord som så ofta dyker upp, särskilt inte när det gäller min relation till mig själv. Men det hade kanske varit bra att prova och se om jag kan närma mig mig själv, min berättelse om mig och min resa med vördnad.

Fira livet som lever i mig, fira styrkan, livsviljan, kärleken som jag bär, som jag ger och får. Böja huvudet i vördnad för den väg jag gått, tappat bort och hittat igen.

Vördnad för själva livet och för min vilja att leva. För min kropps vilja att leva. Livet är skört och förgängligt å ena sidan men å andra sidan starkt och segt. Som körsbärsblommor om våren. 

Jag tror att om jag kan betrakta mitt inre liv, min kropp och min livsväg med vördnad så hjälper det mig att möta livet kring mig med vördnad. Möta andra med vördnad.

När jag söker på ordet vördnad i synonym ordlistan hittar jag aktning, respekt och ödmjukhet.

Kan man vara ödmjuk inför sig själv? Mjuk mot sitt eget öde? Det kräver nog övning. Så jag tänker att jag tar chansen att börja öva, och fira denna årsdag som markerar starten på min långa, vackra och svåra resa med vördnad.

Öva på att visa mig själv respekt och aktning och ödmjukhet. Och fira att jag lever, att jag upplever och inlever, här och nu.

Om att vara o-duktig

Idag har jag varit och fått akupunktur mot vallningar. Det är märkligt avslappnande att ligga där som en nåldyna, kanske för att jag i det läget har en perfekt ursäkt för att inte göra något.

Jag inser att jag inte borde behöva ursäkta mig inför mig själv och omvärlden, vilket gör att jag dubbelbestraffar mig själv både genom att behöva en ursäkt och genom att inte tycka jag borde tycka att jag behöver en ursäkt.

Men duktig mönstret sitter djupt i mig, att göra så gott man kan, helt och rent, att stå ut och ställa upp. Om jag unnar mig något så är det som en belöning, för att jag varit duktig, fått det gjort och avklarat. Check på listan. Dags för nästa sak. Egen-belönings systemet funkar så där, för när belöningen kommer efter, när jag är klar, så är det ofta så att jag är väldigt trött eller stressad eftersom det är sällan man blir klar i tid. Och en trött, stressad och hungrig kropp orkar inte fixa den där belöningen som jag egentligen behöver, utan måste ta genvägar i form av mackor, en stunds skärm eller annan quick fix. Saker jag ju vet är dåligt och så då slår jag ner på mig själv för det... Ännu en dubbel bestraffning.

Det är också duktigt att stå ut med lite smärta, lite obehag. Men långvarig smärta blir mönster i hjärnan, kan sprida sig till andra kroppsdelar genom att vi belastar fel eller inte alls. Träning är svaret tänker jag då, och eftersom jag är duktig tar jag i tränar så att jag efteråt får ännu större smärtpåslag.

Jag tror att jag har varit duktig nog för en hel livstid. Det kanske räcker nu? Tänk om jag skulle sluta vara duktig och istället prioritera att ta hand om mig själv? Inte som en belöning utan som en rättighet. Jag menar inte att jag skulle bli egoistisk utan helt enkelt se till att jag och min kropp har det bra och ta emot hjälp om jag behöver och det finns?

Tänk om duktigheten inte är det bästa för min omvärld, är en otjänst både till mig och de kring mig? Kanske skulle jag rent av göra mer nytta om jag inte vore så himla duktig?

När min bägare är full, när jag tagit ansvar för mitt mående fullt ut så kanske jag har mycket bättre förutsättningar att hjälpa andra, stödja dem att ta ansvar för sig själv.

Att ta ansvar för sig själv kan vara att säga nej, säga stopp. Det kan vara det mest kärleksfulla jag kan välja att göra. Kärleken är inte duktig, den bara är.

Så nu ska jag vila en stund, helt oduktigt. Det känns bra.

Om berättelser som ger tröst

Det är söndag, en vilodag, en dag då inte mycket måste göras och inga finns tider passa. En dag för skogspromenader, för brasa och spel med barnen. En dag som gjord för berättande och sagor.

Det finns en kvalitet i den muntliga berättelsen, en saga sprungen ur minne, inspiration, tradition och fantasi, en kvalitet som inte kan förmedlas av skärm eller bok. En närvaro, en kommunikation mellan berättaren och den som lyssnar, en kreativitet i det gemensamma skapandet mellan de två som bara kan upplevas i stunden. Att lyssna på en god berättelse gör oss gott.

Därför är jag tacksam för den berättelse jag fick av en god vän i veckan, även om den var i pappersform. Det var en berättelse som sägs handla om Franz Kafka, om det är myt eller minne vet jag inte, och det spelar kanske inte så stor roll. Jag tar mig också lite konstnärlig frihet i återberättandet.

Det sägs att Franz hade för vana att besöka en av Berlins parker om dagarna. Han brukade sitta på en parkbänk och iaktta livet som levdes i parken. Duvornas kuttrande jakt efter brödsmulor, små hundars strävanden att fånga alla dofter och framförallt barnens lek och livsglädje. Han deltog inte i parklivet utan valde att betrakta det från sin bänk.

Men en dag, när solen började närma sig horisonten, och mödrarna samlade ihop kjolar och barn för att bege sig mot hemmet och kvällsmaten, blev Kafka varse en liten flicka vars förtvivlade snyftningar bars till honom över gräsmattan. Flickan for hit och dit, sökande efter något, och hennes sökningar ledde henne snart till Kafkas bänk. Han såg att hennes tårar hade lämnat blöta spår på runda barnkinder när hon kom fram till honom och andlöst frågade om han sett hennes docka? Han skakade på huvudet, nej tyvärr inte, men han erbjöd sig att hjälpa till att leta. Så de sökte efter dockan tillsammans, under buskar, bakom bänkar till och med i träden. Men ingenstans fanns hon att finna, och när skuggorna blev längre och mörkare erbjöd sig Kafka att möta flickan nästa dag för att fortsätta sökandet.

De möttes som planerat men inte heller då hittades den saknade dockan, men istället "hittade" Kafka ett brev från dockan. De satte sig på parkbänken för att läsa. I brevet bad dockan flickan att inte vara ledsen. Dockan berättade att hon gett sig av på en lång resa för att se världen, och hon lovade att regelbundet skriva till flickan om sina resor och äventyr.

Detta blev början på en vänskap mellan Kafka och flickan som skulle fortsätta i många år. De träffades i parken, flickan med förväntansglitter i ögonen och Kafka med ett nytt brev i rockfickan som lästes upp med stort allvar och inlevelse. Så gick tiden och tillsist kom Kafka med ett brev där dockan berättade att hon snart skulle vara hemma igen, men att flickan skulle vara beredd på att resans äventyr och upplevelser hade förändrat henne så att hon nog såg annorlunda ut nu. Flickan väntade med spänning på nästa möte med Kafka då han som utlovat hade med sig dockan till henne. Mycket riktigt var dockan inte alls sig lik, men flickan var beredd på det och kramade kärleksfullt sin återfunna vän och gick med lätta steg hem.

Inte lång tid därefter dog Kafka men först många år senare hittade den nu vuxna kvinnan ett brev gömt i dockan. På en liten papperslapp, med en handstil som kvinnan så väl kände igen stod att läsa:

"Allt som du älskar kommer du någon gång att förlora, men kärleken återvänder alltid till slut - i ny gestalt!"

En fin berättelse, som ger tröst och läker. Jag tänker att han hade rätt, Kafka, att kärleken aldrig är bortkastad utan den kärlek vi skickar ut kommer tillbaka till oss, i kanske oväntad form. Här hemma planerar vi för att förhoppningsvis välkomna två Bohuskulle kalvar i sommar och en valpkull till nästa vår. Långt fram i tiden kanske, men värt att vänta på, liksom flickan väntade på sin dockas återkomst.

Om ögonblick och sorgefiltar

Nu har det gått några dagar sedan vi förlorade vår Tessie, och sorgen är inte längre lika vass och påträngande. Den är mer som ett tungt täcke som vi sveper in oss i.

Det är ovant att inte ha henne hemma, inte snubbla över henne när jag lagar mat eller försöka locka med henne på promenad med löften om pinnar. De är så lätta att ta för givet, dessa möten som kantar vår vardag. Låta dem bli bakgrund till det som egentligen pågår i vårt liv. Det där viktiga fixandet av mig själv och omständigheterna som ska göra livet bättre.

Men tänk om bakgrunden är livet?Tänk om allt det där som jag alltid har kring mig är det viktigaste? Att livet inte handlar om vart jag är på väg, vad som behöver vara annorlunda utan om det som faktiskt är här och nu?

Tanken är inte ny, och väcker inte bara tacksamhet för det jag har utan även rädsla för att förlora. Rädsla för att jag ska missa det, det där mötet, det där ögonblicket när solen äntligen tittar fram. Tänk om jag tittar bort, är på toa, missar det? Tänk om jag är för upptagen med att drömma om ängar och fjällkor, hitta lösningar, planera och oroa mig för min vikt och saldot på kontot, och glömmer bort att titta upp på nuet?

Jag är rädd att solen ska i moln, och att jag inte ens märkt att den äntligen var framme.

Rädslan gör sällskap med skuld och sorg för alla ögonblick jag redan missat, och tillsammans blir de en effektiv hammare att slå ner på mig själv med. Jag känner den, ilskan, skulden, sorgen, rädslan och bestämmer mig för att låta den vara. Jag ger den ord, och form och utrymme att vara i mig.

Jag andas.

Vänder mig till känslan där den sitter, som en klump i magen och viskar att den är ok, den också, och frågar mig vad den delen av mig behöver? Svaret blir faktiskt just det, att den behöver veta att den är ok, att det är ok att vara människa.

Jag försöker fylla mig med mitt ok, med medkänsla med mig själv, andas in det i magen och sakta, sakta löser knuten upp sig.

Jag slappnar av, sveper filten om mig och tittar upp. Och se där ute tittar solen fram. Men nej, jag tänker inte rusa ut för att försöka fånga detta ögonblick av solsken, jag tänker sitta här med min varma filt och uppleva ögonblicket härifrån. Och det är ok. Helt ok.

Till minne av en hund

Igår förlorade vi en familjemedlem. Tessie, Nadjas 12 åriga Shetland Sheepdog dog på veterinärens bord igår eftermiddag. Saknaden är djup och tom, liksom hennes korg bredvid soffan.

Men det är svårt att låta sig falla in i sorgens famn utan att trassla in sig i trådar av skuld och ånger. Inatt har mitt "om bara jag hade..." spöke gått runt min säng, med frågor utan svar, anklagande, med kvävande dålig andedräkt flämtande i mitt ansikte. Jag kunde bara stilla viska mitt "förlåt" till svar, ut i natten.

Nu i dagsljuset är det lättare att se att även om det var mitt ansvar så var det inte mitt fel, att jag gjorde så gott jag kunde. Efterklokhet är tungt men lärorikt. Sakta trasslar jag loss mig från skuldens gnagande och klibbiga trådar, och låter mig falla i sorgens mjuka famn, där jag för första gången går min morgon promenad utan henne.

I den djupa brunn som är min sorg hittar jag tacksamhet över de år vi fick med henne, där ekar minnena av hennes glada skall, hennes aldrig sinande leklust och kärlek till oss. Hon var en liten hund med stort mod, hon älskade livets alla pinnar, bollar och matbitar. Hon fattas oss så. I sorgens skugga påminns jag återigen om den stora förgänglighet som är livet, hur allt och alla är till låns, ett ögonblick i taget.

När jag går vidare, med min sorg, inte genom den, ser jag de två hundar vi har kvar och en djup glädje fyller mig, en glädje som inte är en motsättning till sorgen, utan en följd av den. Jag förvånas över att man kan finna glädje i sorgen, inte trots den.

Sorgen är kärlekens skugga, vi kan inte ha den ena utan den andra, men om jag får välja, väljer jag att älska och sörja, trots smärtan. Om och om igen.

Om möten och medmänsklighet

Denna vecka har jag haft två möten, i den organiserade formen, på bokade tider och med en agenda. Det ena var på Mittpunkten i Höör och det andra på onkologen i Malmö.

Två helt olika möten, men det fanns ändå något som förenar dom, som var lika, och det var just mötet. Att tillsammans med en annan människa berätta, fråga och lyssna. Att bolla tankar mellan varandra, se om min tanke kan väcka något hos dig, som ett frö som endast kan blomma i vår delade uppmärksamhet.

När vi möts och säger att "jag ser dig, jag hör dig, jag vill veta mer, berätta hur det är att vara du, berätta vad du vill, var din längtan bor" så växer vi. Det är i utrymmet mellan oss, i mellanrummet, som magi kan skapas. När min mänsklighet möter din, i medmänsklighet.

Medmänsklighet.

Jag funderar på vad det är, hur det känns, hur det skapas?

Det kanske är när jag känner och visar att vi hör ihop, att vi alla är mänskliga tillsammans. När vi möts i tillit, i vår sårbarhet, med det mod som håller det sårbara. När medmänsklighet blir medvänsklighet. När vi alla är ok, som vi är. Jag tror att vi läks när vi vågar visa oss för varandra som vi är, i all vår sårbara mänsklighet, och blir sedda med kärlek och medkänsla, och kanske till och med ett " jaså, jag också" . 

När vi böjer huvudet i vördnad för hur mycket vissa får bära genom livet, utan att döma hur vi bär våra bördor. Medmänskligheten kanske gömmer sig där, i sårbarheten och modet, i viljan att göra gott, när vi alla står i vår egen kärlek och sedan andas ut den i mötet.

Men det är kanske så att jag måste börja med att vara medmänsklig med mig själv? Möta mig och mitt inre liv med medkänsla. Tillåta mig att vara människa, se mina sår och min sårbarhet med kärlek. Därifrån kan jag möta andra medmänniskor och berätta om min mänsklighet. Då kanske vi kan hjälpa varandra bebo sanningen om vem vi är.

Jag tror att medmänsklighet och sann gemenskap är vår innersta längtan och vårt största hopp. Jag önskar att jag får möjlighet att fortsätta mötas, och att de frön som växer fram när våra viljekrafter får flätas samman får blomma.

Om otålighet och mänsklighet

Så var det nytt år, och dags för nystart, för nya tag och skärpning. Eller? Tänk om kraften inte räcker, om orken för det där extra, utöver det som fungerar, inte finns?

Jag är så trött, trött på att vara trött, och trött på att inte få vara trött, trött på att inte låta mig vara trött. Jag tror att jag behöver acceptera tröttheten och att den inte magiskt försvann i och med årsskiftet. Jag behöver acceptera att det tar tid. Det tar tid att bli frisk, att läkas. Efter sjukdom såväl som efter förlust och förändring. Vår vilja och vårt samhälle kanske pressar oss, kräver att vi ska skärpa oss, återvända och fortsätta, men vår kropp och själ behöver tid. Tid som bara är till för läkning. Och det som läker en kanske inte läker en annan, jag behöver nog hitta det som just jag behöver för att läkas. Vila, beröring, natur, kreativitet, rörelse, skratt, kärlek. Och ge det tid, ge mig tid.

Jag tänker att kanske det är en del av detta att vara människa; att vara rastlös, otålig, på väg. Det som händer nu, det vi gör nu är något som ska föra oss vidare, vidare på den väg som leder oss till... Ja vad? Lycka, fullbordan, kontroll? Att djupt inne känna att nuet inte riktigt räcker till, inte hela vägen, något borde alltid vara annorlunda.

Denna gnagande otillfredsställelse vill jag gärna fly från, slippa känna, och då blir det lätt att ta till skuldbeläggande, det är någons eller någots fel, eller så flyr jag in i skärmens distraktion, eller söker kickar och tröst från bekräftelse, shopping eller berusning. Allt för att slippa känna hur mänsklig och sårbar jag är, slippa känna den ensamhet och rädsla som vi nog alla bär, mer eller mindre, medvetet eller omedvetet.

Men tänk om jag inte väljer att bortse från, fly från denna min mänsklighet? Tänk om jag väljer att se om jag kan älska den, acceptera den som en del av det som är jag?

Tänk om denna mänsklighet, denna sårbarhet, är porten till den plats, det paradis, vi söker, det som vi enligt historien flydde från? Tänk om jag kan öppna porten och inse att jag alltid stått på tröskeln, att dörren som jag så länge försökt bryta upp, som jag bultat nävarna mot, var olåst. Att handtaget var min sårbarhet?

Tänk om paradiset är nu? Att det är min upplevelse av nuet, av min mänsklighet, av min kärlek till det som är just nu och min kärlek till den som upplever, till den som är jag innanför all mänsklighet, som är den plats jag längtat till? Som är svaret på alla mina "om bara"?

Jag vet inte, men jag tror att jag ska ta det lugnt idag, låta mig vara trött och mänsklig och se om dörren kanske faktiskt är olåst.

Om murar av enfald

Idag har en av mina närmaste vänners son blivit utvisad. Jag kan känna hennes sorg och vanmakt.

Sorgen är dubbel, dels över förlusten av sonen, dels över att det land vars lagar och myndigheter orsakat sorgen är vårt eget älskade hemland.

Rädsla och vanmakt har fått hennes hjärta att brista och vi andra kan bara stå bredvid och tyst treva efter hennes hand. Det finns ingen tröst att ge, ingenting vi kan säga kan lyfta sorgen från hennes axlar. Men vi kan sörja med henne, fylla våra ögon med hennes tårar och skaka våra knutna händer mot den tysta kalla vägg av rädsla och enfald som ekot av våra skrik drunknar i.

Ingen del av mig kan förstå, kan förklara för mina barn hur mitt hemland kan orsaka detta. Jag fylls av skam över att vara svensk. Vanmakten river i bröstet och tynger axlarna. Jag kan bara vara i den, låta mig vara med den, och kanske hitta kraft ur den att göra gott, fortsätta lära mina barn att se världen med medkänsla.

För trots allt är kärleken störst.

Om vila och tankar

Jag sitter och tittar i en broschyr om "vad händer när hjärnan inte orkar?" om mental trötthet, en konsekvens av hjärnskada, typ stroke, och av cytostatika. I den står det kloka saker som att planera in vila och att undvika miljöer med mycket intryck.

Det står om att vi alla hittar vila på olika sätt. Jag funderar på hur jag bäst vilar? Kanske genom att inte tänka så mycket, genom att fokusera sinnet på något vilsamt och stänga av den karusell av tankar som snurrar? Fast jag tror egentligen inte på att föra någon slags krig mot tankarna. Ska jag det måste ju hela livet bli ett krig. Det verkar jobbigt. Bättre då att acceptera dom, kärleksfullt, men att inte ta dom på så stort allvar.

Våra hjärnor är fantastiska men ganska förhistoriska. Mina tankar, om de får löpa fritt, går nog ofta ut på att liksom grottmänniskan identifiera hot, planera och kontrollera i våra försök att överleva. Om jag har plockat tillräckligt med nötter, om det står ett grottlejon bakom busken, om barnet kommer att bränna sig på elden, typ. Idag ser verkligheten annorlunda ut. Och även om jag vet att de inte är en riktig bild av min verklighet så tror kroppen på mina tankar och mobiliserar med stress. Mitt ältande och rabblade av att göra- och borde ha gjort-listor gagnar mig inte särskilt mycket. 

Mina tankar kanske upprätthåller min bild om vem jag är? Om jag har en bild över att jag är ett offer för tillvaron, eller att livet är tungt, eller att jag är ensam och övergiven så kanske mina tankar kommer att bekräfta den bilden genom att lägga uppmärksamhet på det som förstärker min idé om min identitet.

Jag försöker iaktta mina tankar, flytta in i det hus mina tankar bygger och fråga mig om detta verkligen är jag? Är det detta jag vill vara, är det så här jag vill bli se mig själv och bli sedd av andra?

Om mina tankar är värderande, ochberättar att de jag möter är bättre eller sämre än jag, om jag ner eller över värderar mig själv eller andra, så förminskar mina tankar mig och leder till känsla av separation, avstånd, ensamhet och därmed rädsla.

Jag vill se om jag kan identifiera mönster, vilka tankar lämnar mig med en känsla av tacksamhet, vänlighet och vördnad och vilka tankar väcker oro, rädsla och känsla av otillräcklighet. Om de handlar om och kommer ur kärlek eller rädsla, helt enkelt.

Så för att vila behöver jag nog tänka goda tankar, vänliga och tacksamma, och välja miljöer som hjälper mig göra det. Därför lägger jag nog undan broschyren nu och ger mig ut i skogen, för där tänker jag som bäst. Där kan jag lyssna på regnet och tänka tacksamma tankar om sånt som träd och stövlar. 

Om floder och förändringar

Nu är glada julen slut, eller nästan i alla fall. Här hemma låter vi julen stå kvar traditionsenligt till tjugondag knut. Men jullovet är slut idag och vi välkomnar vardagen igen. Lite motvilligt, i saknad efter sovmorgnar och tomma dagar som fyller sig själv efter hand med promenader, pusslande, filmtittande och spel.

Vardagen innebär rutiner, tider och en del måsten, även för mig som sjukskriven. Jag börjar så smått att söka mig ut i världen igen, genom att väcka upp mina volontär uppdrag, på Mittpunkten i Höör, Tillsammans i Höör och kvinnojouren i Lund. I alla dessa sammanhang deltar jag i och leder cirklar. Att mötas i cirkel är något jag tror människor gjort i alla tider. I cirkeln syns alla, alla blir hörda, vi möts alla på lika villkor, som jämlikar. Jag vill inte mötas på något annat sätt.

Att jag ger mig ut i världen innebär att jag träffar på många som jag inte sett sedan innan jag blev sjuk. När jag gör det brukar de hälsa på mig två gånger. Först ett neutralt "Hej" , sedan en paus, en kvardröjande blick och sedan ett "Nämen hej, Ninna" när de plötsligt känner igen mig. Ofta följt av "oh jag kände inte igen dig. Men du ser pigg ut". Jag förstår dom. Jag ser annorlunda ut. Mitt hår är kort och grått istället för långt och ljust och jag har gått upp i vikt av medicinen.

Mina närmaste menar också att den erfarenhet som livet givit mig detta gångna året syns i mina ögon. Kanske är det mer det än hår och hull som gör att jag inte känns igen. Jag tror det. Och ja, mycket har förändrats i mig och kring mig. Jag är djupt tacksam för denna erfarenhet som cancern givit mig, denna lärdom om hur det är att vara människa.

Men det finns en plats i mig, min kärna, mitt innersta, i hjärtat, som inte förändrats alls. Det är den platsen utifrån vilken jag iakttar det föränderliga. Som inte åldras, inte berörs av kriser, cytostatika eller av uppfyllda önskningar och lyckorus. Regn och solsken, in och ut andning, skratt och gråt, vinster och förluster, smärta och njutning, allt kommer och går, flyter förbi som en flod. Men jag är den som står vid flodens strand och med ett leende, med häpnad och vördnad står inför den ständiga föränderligheten som är livet. Jag faller på knä i tacksamhet över att få vara med på denna resa.

Men det som är jag, det som är oförändrat, det som inte känner sig äldre, utan kan förvånas över siffran på födelsedags kortet, det som är konstant, det är det som är min största tröst, min djupaste kärlek och glädje.

Där är jag hemma och aldrig ensam. Oförändrad i föränderligheten som är livet.

Om att vara sin egen bästa vän

Nu är det nytt år. 2020 har en bra klang tycker jag. Mjukt och lite busigt. Jag välkomnar det nya året och den möjlighet som denna konstruktion av siffror som någon för länge sedan bestämt ger mig för att avsluta, släppa, titta framåt, önska och vilja.

Vi är nog många som tar chansen att försöka oss på nya vanor som ska bidra till vår hälsa. Men nya vanor är svåra. De gamla sitter djupt. Jag vill vara försiktig med de löften jag ger mig själv, att svika mig själv är att svika den som borde vara min egen bästa vän. Jag.

Så kanske är det istället så att jag ska sträva efter att verkligen vara min egen bästa vän. Behandla mig med respekt och vänlighet. Förlåta och försonas med att jag är som jag är, att min kropp är som den är. Operfekt på så många sätt. Om jag är min egen vän så tar jag hand om mig, trots att det är motigt för jag vill att min vän ska må bra. Jag tänker att om jag skulle ta hand om någon av mina vänner, inte hade jag kört med piska och straff och skällt på dom för att få till förändringar. Inte heller hade motivationen varit att jag vill att de ska bli bättre människor, smalare, snyggare. Min motivation hade varit att jag på djupet önskar min vän allt gott och ser att hon är nog precis som hon är.

Jag skulle försöka hjälpa henne att hitta sätt att må bra och att utvecklas i det områden där hon har sin gåva och hittar innerlig glädje. Jag skulle stötta henne att ge sin gåva till världen, trösta henne när hon misslyckas och fira henne när hon lyckas.

Jag skulle sitta vid hennes sida när hon försöker, lyssna på hennes berättelser och fråga henne vad hon behöver. Jag skulle uppmuntra henne när livet tar emot, skratta med henne åt livets krumbukter och häpna över dess mirakler.

Jag skulle berätta för henne att hon är ok precis som hon är, att livet är gott precis som det är, och att hon aldrig är ensam. Jag skulle berätta hur underbart det är att få vara hennes vän och hur tacksam jag är att få lära känna henne.

Jag skulle fråga henne om hennes längtan och sorg, och låta henne känna allt hon behöver utan att jag fixar eller dömer.

Det skulle jag, det vill jag. Ja, så mitt nyårs löfte får bli att försöka vara min egen bästa vän.

Hela tiden.

Kommentarer

Så fint Ninna ! Gott nytt år ! ❤️❤️❤️