Om det välsignade livet

Jag vaknar till en ny dag. Det är lov, så jag unnar mig lyxen av en kanna te vid sängen. Här kan jag sitta och titta ut genom fönstret, på den nya dagen som vaknar till grå himmel och en vind som drar ner löven från träden, hjälper hösten på traven. Jag tar en klunk te och sträcker mig efter mobilen, men hejdar mig. Inte än. Världen där ute kan stanna utanför ett tag till. Jag behöver en stund för att räkna mina välsignelser. Att leva, att vakna efter en natts sömn till en ny dag. Att kunna dra ett djupt andetag. Att dricka te. Att vara trygg i mitt hem, att veta att jag och min familj kommer att kunna äta oss mätta idag. Tack, tack, tack. 

Jag fortsätter räkna mina välsignelser ett tag, sedan går tanken av vana åter mot mobilen och den värld som jag vet kan blotta sig bara några knapptryck bort. Men nej, inte ännu.

Jag slås av vilken viljekraft som behövs för att avstå mobilen. Trots att den egentligen inte gör mig lycklig så är den vanebildande, nästan som ett fysiskt beroende.

När jag var under cancerbehandling skalades livet av, lager för lager föll bort tills bara detta att leva, uppleva livet, fanns kvar. Då var det lätt att räkna välsignelserna, nu finns saker ivägen.

Jag funderar på vad som kan hindra. Det är nog inte så enkelt som ont om tid, för det tar inte tid att vara tacksam. Men uppmärksamhet. Att ha uppmärksamheten på det som varit eller det som kanske ska bli hindrar. Oro, skuld, ältande. Jag kanske inte ens känner igen en välsignelse när den ges till mig, kanske jag tror att livet är en rättighet, inte en gåva. Eller så kanske mitt hjärta har brustit då jag har mitt fokus på det som saknas, det som borde vara annurlunda. Och mycket är det som borde vara annorlunda. Men det behöver inte hindra mig från att vara tacksam för livet som det är.

En kopp te, ett fallande löv, ett andetag. Tillit till mig, till att vad som än händer i framtiden som kommer jag att kunna hantera det, då, liksom jag har kunnat hantera så mycket som redan hänt. Om jag låter mitt framtida jag hantera det som komma skall kan mitt nu-jag hantera det som är. Genom att fylla på mig själv med välsignelser tills min kopp är full, kan jag ge av mitt överflöd till andra, med glädje som drivkraft, i vetskapen om att jag inte är ensam i min önskan om och strävan efter att rädda denna värld. Men först måste jag rädda mig själv. Med en kopp te i sängen, en höstdag i nådens år 2022. Välsignat vara livet. 

Om att lämna över

Smärtan i hans ögon flimrade förbi, då situationens allvar inte kunde bortses ifrån. Ögonblicket passerade utan att någon av oss kommenterade det, sedan fortsatte middagen med barnskratt och musik i bakgrunden.

Det är ”Världen tillsammans” en Eritreansk kväll på Tillsammans Höör. Våra vänner från Eritrea har bjudit på hemlagad Eritreansk mat, spelat musik och visat oss danser. Barnen är klädda i vackra klänningar och broderade skjortor. Vita kläder, för vitt är glädjens färg, berättar de. Efter maten blir det en powerpointpresentation där vi får lära oss om Eritrea, ett land som jag visste alldeles för lite om. De olika folkgrupperna beskrivs genom filmklipp med traditionella danser. Musik, dans och religion verkar vara kulturernas kärna. Kärleken till hemlandet lyser igenom när de berättar, smärtan är nu återigen gömd.

När vi diskat undan och tackat för värdskapet får jag med mig en massa mat hem, kärleksfullt och stolt vill de ge, dela med sig och jag tar tacksamt emot. Väl bakom ratten låter jag tystnaden fylla bilen en stund. Jag lutar mig tillbaka mot sätet, blundar och minns den där stunden då smärtan bröt igenom.

Jag tänker på dessa vänliga, vackra och stolta människor som jag har det stora privilegiet att få kalla vänner. Tänker på det de bär. Flykten från det älskade hemlandet, till det mörka, kalla Norden, till det okända, för barnen skull. Att inte kunna återvända. Det är mycket att bära.

Men det vi pratade om den där stunden var inte om det som varit utan om framtiden, om klimatförändringarna och det lidande som dessa människor, ett folk som tar sig fram på cykel och kamel, vars åkrar plöjs av åsnor, som inte har fått skörda de fossila bränslens lyx i bil och flygsäten, en framtid då det blir de som drabbas hårdast, vars åkrar inte längre ger skörd, vars brunnar torkar ut. Det lidande som torka och hetta och svält för med sig är svårt att föreställa sig. Att se sina barn, gamla och djur dö. Att veta att det händer i ens hemland, att framtiden kommer att bli än värre – hur kan man leva med det? Hur?

Jag sitter där i mörkret i bilen och låter mig känna efter. Medlidande, oro, skuld, vanmakt, ilska. Rädsla. Ilska igen. Jag öppnar upp för känslorna, vet att jag måste se dem, ge dem utrymme. Sedan, där inunder, den stora sorgen. Ok. Jag andas. Jag känner. Tryck över bröstet, smärta i hjärtat. Ok. Andas. Känslan av tyngd, övermäktig tyngd.

Jag inser att jag inte kan bära den, inte själv. Jag tar kontakt med något större och en kärleksfull närvaro fyller mörkret i bilen. Jag för sakta mina händer som jag hållit över hjärtat framåt med öppna handflator. Lämnar över. ”Bär detta med mig”, viskar jag. ”Jag mäktar inte själv”. Jag andas, och delar med mig av sorgen, av rädslan, av ilskan och av medlidandet. Lämnar över. Och ja, hon tar tacksamt emot. Jag känner hur jag är hållen. Hur känslorna blir lättare att bära. Jag är inte ensam. Aldrig ensam. En stund eller två passerar. Jag andas, känner allt det andra men också kärleken. Framför allt, och under allt, kärleken. Den stora kärleken som är den som alla dessa känslor kommer ur, kärleken till livet, till jorden, till medmänniskorna, till djur och natur. Till mig själv. Det är kärleken som bär. Det är den som är det viktigaste, källan, rötterna.

När jag öppnar ögonen för att köra hemåt, till familjen, känner jag dofterna från den eritreanska maten som står i baksätet. Så mycket kärlek. Tack.

Om en stund vid havet

Jag skulle precis hälla upp en kopp kaffe när det plötsligt var dags. Snabbt skvätte jag i lite havremjölk innan jag haltade ut genom dörren, orolig att missa en enda sekund av det solljus som nu lyste upp kullarna ner mot havet och fick de små regndropparna som klamrade sig fast vid gräsståerna att glittra lekfullt. Jag vände mitt ansikte mot solen och blundade. 

Ljuset syns bakom ögonlocken, solens värme känns som en smekning, jag hör havets brusande vågor, doften av höst, av fuktig mylla, jordig sötma, en aning av havet. Kaffets beska värme i munnen. 

NU, tänker jag, nu är det bra. Nu är jag här, bland sol, hav, höst och kaffe. Mitt i det levande livet, men ändå bara här och nu. 

Strax är ögonblicket förbi, solen göms bakom ett grått moln, en vind får mig att huttrande dra mig inåt igen. Smärtan i hälen gör sig påmind och kaffet har blivit ljummet. Men inom mig finns ett minne av sol och värme och av en regndroppe som glittrade. Jag är glad att jag inte missade det. 

Om drömmen om Afrika

Kristallklar är dagen, med blå himmel och gröna, gula, röda, orange och bruna löv i en stillsam symfoni av höst utanför fönstret. Jag sitter en stund och bara tittar. Ovillig att se ner på den lilla skärmen och den lista som ska redigeras för att skickas ut till Gratisbutikens frivilliga. En lista där det som hämtas till butiken ska noteras, så att vi kan garantera varornas spårbarhet. Jag försöker en stund, sedan börjar hundarna skälla och åter dras min lättflörtade uppmärksamhet bort från skärmen och ut genom fönstret.

Jag är sjukskriven, och skulle egentligen bara vila. Men det ligger inte för mig, jag tycks fylla mina dagar med olika mindre och större projekt och drömmar. Jag har en papperssamlare på skrivbordet där varje tråd som jag just nu drar i har fått en mapp. Kvinnojouren och Fri från våld har en mapp, Fenja har en skrivande har en och Tillsammans hör har en. Trädgårdsmappen vilar i några månader innan det är dags att planera, jobbmappen är på jobbet.

Men nu har det kommit en ny mapp, ännu helt tom så när som på anteckningar från ett telefonsamtal. Den heter Kenya. I den mappen finns drömmen om att involvera mig i ett kvinnoprojekt i Kenya, först på distans, sedan på plats. Afrika har sedan länge funnits på min bucketlist – saker jag vill uppleva innan jag dör.

Afrika kallar. Mama Africa. Det finns en bit i mitt livspussel som jag tror jag kan hitta där, i Kenya. Något jag kan ge, något jag kan få ta emot. Det hoppas jag och drömmer jag om. Jag har tänkt mig ett datum – våren 2024 (undrar hur världen ser ut då?) och sex veckor på projektets gård på Kenyas landsbygd. Det ger mig tid att lära mig, förbereda mig, planera för familjen, lära mig lite Swahili.

Jag har redan lärt mig några ord på Swahili. Så mycket att jag förstått att man har ett ord för ”jag respekterar dig” : Nakuheshimu. Varvid man förhoppningsvis svarar: jag tar emot din respekt. Vad säger det om ett land, ett folk? Tänk om vi hade det i svenskan. Att vi kunde vända oss till varandra och säga att ”Jag respekterar dig”. Vad hade hänt i våra relationer?

Jag gissar att i Kenya används det mycket gentemot de äldre. Där har vi en del att lära. Att visa och uttala respekt för den som är äldre är mer och mer sällsynt i Sverige, där äldre nu sätts på marginalen, jag ser dem letande efter pantburkar, eller som kunder i Gratisbutiken – för att få livet att gå ihop. Visst inte alla, och inte hela tiden, men visst förtjänar de mer en detta, visst förtjänar de vår respekt de äldre som byggt denna välfärd som vi har kunnat luta oss tillbaka mot i decennier. Nakuheshimu.

Om hem stannarna

Smärtan efter hälseneoperationen är ok när jag är stilla, men så fort jag sätter ner foten i golvet blixtrar nervsystemet igång och skriker åt mig att det där var en urusel ide. Ändå gör jag det, för ingen annan är hemma och jag vill verkligen ha te.

Tillbaka i sängen tar det en stund innan bultandet i foten går över i molvärk som lämnar plats för annan input i nervsystemet, såsom smaken av varmt te och synen av höstsol på gula löv utanför fönstret. I lönnen utanför sitter en liten fågel helt stilla. Det ser ut som att hon tittar med sina små pepparkornsögon mot himlen. Där uppe, där hon hör hemma, flyger de söderut, undan vinter, undan kyla, undan mörker. Men inte hon. Hon sitter kvar, och nu vandrar hennes blick runt i trädgården och kanske snuddar den vid min i kort sekund i någon slags samförstånd. Det är här vi ska vara just nu. En dag flyger vi kanske söderut men inte idag.

Jag sträcker mig efter tekoppen och funderar över det där med att stanna kvar. Trots det obekväma, trots längtan bort. Är det mod? Jag tänker på den tid då Sverige tömdes, då så många drog iväg över haven till nya stränder, vad hände med de som stannade kvar? Hur kändes det för dem? Det krävs mod att ge sig av, och ibland är det nödvändigt, kanske rent av livsnödvändigt och det ända rätta att lämna. Men ibland kan man välja att stanna kvar, och ja, det krävs också mod för att det. Ett annat slags mod kanske, mer osynligt, dolt för andra. Ett mod som kommer djupt nerifrån rötterna. Som gör att vi vågar försöka igen imorgon. Trots allt. Ett tålamod. Stanna i det svåra, stanna i det mörka. Stanna, letande efter ljuspunkter, kanske rent av själv vara en ljus och värmekälla trots att vintern är på väg.

Som min lilla fågel där ute. Så tacksam jag är för att hon stannar och gör vintern lite vackrare, lite mer levande för oss. Hon putsar glatt sina fjädrar nu, tycks nöjd med att vara här i den milda höstsolen bland de gula löven.

Om att äga ett torp

Jag sitter och tittar på lönnlöv som faller till marken. Vissa hastigt, som om de hade bråttom, andra dansande med tyngdkraften och vinden innan de alla förr eller senare lägger sig till vila på marken. Att det är höst märks nu överallt, inne som ute, och det känns bra även om denna höst är olik alla andra jag har varit med om. Världen utanför skrämmer, och jag lever med känslan av maktlöshet inför det som händer och oro för hur det ska påverka oss här, i vår familj, i vår lilla stad, i vårt lilla land. Det var den oron, den rädslan som fick det lilla torpet i Jämtland verka än mer lockande. Det dök upp på någon mäklarsajt, ett Per-Albin torp, med skog och sjö omkring, inte så långt från den by där vi en gång bott och närt drömmar och barn.

Det lockade, tanken att äga det lilla torpet. Att sitta där på farstun och se ut över skog, känna dofterna, höra tystnaden. En skrivarstuga kanske? Ett ställe där den där romanen skulle få ta form?

Kanske var det längtan efter ett återvändande till en annan tid, en enklare tid, som inte rymde så mycket mer än småbarn, djur och odling. Kanske var det rädslan, utsattheten, viljan att gömma sig, komma undan som fick oss att nästan lägga ett bud.

Men bara nästan, även om min längtan suger i bröstet, fick vi denna gång inse att en sommarstuga i Jämtland inte är för oss, just nu, det finns inte plats i det liv vi lever här. Så med sorg slogs datorn igen och bilden av torpet får leva i minnet.

Ännu ett lönnlöv faller till marken. Jag ler åt dansen och tittar ut över fåren i hagen och tänker att jag älskar mitt hem, här och nu. Längtan kan jag bära ett tag till.