Om att jobba hemifrån

Idag har jag jobbat hemifrån. Fått gjort rätt mycket, pratat i telefon, mailat och sådär. Himla behändigt att jobba hemifrån tänker jag, man kan jobba i lugn och ro och så fixa lite hemma också.

När jag sätter mig ner för dagens första paus undrar jag varför jag är helt slut. Sedan inser jag att förutom att jobba som rektor/skolsköterska har jag dessutom gått med hundarna, tränat med valpen, lekt med valpen, tvättat och bytt lakan i sängarna, kört en diskmaskin och tömt den, sopat, tagit hand om höns och får, bakat två mjuka pepparkakor till kvällens lyktfest, pratat bredband med en granne och linsgryta med den andra.

Jag tar några djupa andetag och försöker varva ner. Det har varit en bra dag, men jag inser att jag hela tiden varit på väg, på gång. Från det ena till det andra. Med blicken fixerad vid målet, göra klart, och börja på nästa kula. Men kulorna bara fortsätter komma. Rullar på i en strid ström av göranden. Det är kanske detta som är stress, den där framåt rörelsen, som leder till utveckling och framsteg men som inte ger plats för den där känslan av att det är ok som det är just nu. Inte perfekt, inte färdigt, men ok. När jag för en stund släpper strävan efter att sedan och låter nuet bli nog kan jag lämna utrymme för att känna och uppleva. Leva. Medan jag gör. 

Visst kan nuet vara fult och obekvämt, sorgligt och smärtsamt men hur det än är så är nuet allt jag har, allt jag vet. Och samtidigt som det obekväma kan jag också uppleva skönhet, gemenskap eller tillfredsställelsen av att kunna andas. Så jag andas in, och ut. Och det känns bra.

Om att packa till kvinnojoursläger

Nu är det dags igen. Dags att följa med på läger med 24 tjejer från Afghanistan, Syrien och Iran. Det känns fint och jag ser framemot att möta dem. Känna igen, glädjas och lära av dem. För visst är det så att det är i mötet jag lär och utvecklas. Särskilt om mötet är med någon som har en annan historia än min, som ser livet från en annan horisont än jag. Om jag då är nyfiken, och inte låter sikten skymmas av mina rädslor, förväntningar och förutfattningar då kan jag lära mig mer om hur det är att vara människa. Hur det är att vara du? Och har jag den stora turen att träffa någon som också är nyfiken på mig, så kan jag lära mig mer om hur det är att vara jag. Men bara om jag vågar vara ärlig, öppen och därför sårbar.

Nu ska jag gå och packa inför lägret, jag ska packa sängkläder och tandborste. Jag ska packa lekar och musik att dansa till. Och jag ska packa nyfikenhet, sårbarhet, trygghet och en massa kärlek.

Om det som är gudomligt

Jag sitter och tänker på gud. På alla de tolkningar av gud jag har mött. På avfärdande och fanatism. Dottern frågade häromdagen om jag tror på gud. Jag svarade att jag tror på det gudomliga, bortom religion och dogmer.

För...

Jag minns blicken i hennes ögon då hon som ny här på jorden tittade upp på mig från ett djup så oändligt att jag hisnande. Om inte det är gudomligt, vad är det då?

Jag minns lövet som sakta dalade ner från lönnen imorse, mjukt och utan tvekan lät det sig falla. Om inte det är gudomligt, vad är det då?

Jag minns regndroppen som föll på min hand, från högt där uppe, äntligen här för att fukta jorden som torkat i sommarsolen. Om inte det är gudomligt, vad är det då?

Jag minns blickarna som började glöda hos tjejerna i cirkeln när de äntligen började tro på att de äger rätten till sina kroppar. Om inte det är gudomligt, vad är det då?

Jag minns handen som trevande hittade min. I sårbarhet. Om inte det är gudomligt, vad är det då?

Jag känner värmen från brasan mot mina nakna fötter och tänker att allt det där, det är kärlek. Bara kärlek och vardagsmirakel. För, om inte det är gudomligt, vad är det då?

Om getterna i mitt liv

Det är söndag. Jag sätter mig vid den utbrunna brasan, tittar på dotterns valp som tuggar på något, vet inte riktigt vad och tänker på den kommande arbetsveckan med oro.

Denna situation påminner mig om en historia om en man som bodde med sin hustru och vuxna dotter i ett litet litet hus i utkanten av en by. Det var en vänlig och tålmodig man som älskade sin familj högt, men när deras son och sonhustru flyttade in med sina två barn testades hans tålamod och kärlek. Huset var ständigt fullt av stök, rörelse och prat. Han snubblade över sonsonens leksaker och när han flydde ut på verandan för att under akasians svalkande skugga dricka sitt eftermiddags te hade dottern och hennes pojkvän tagit över hans favorit fotölj och satt där och vänslades. Han gick till grannen och beklagade sig men fick inte mycket lugn där heller då grannen och hans fru hela tiden pikade varandra.

Så gick tiden. På dagarna jobbade han hårt på fälten och skötte sina getter och den gamla kossan och på nätterna trängdes han med frun på sovfilten. Hans frustration byggdes upp till den grad att han övervägde att slänga ut familjen på gatan. Men det kunde han inte göra, de hade ju ingen annan stans att ta vägen.

Så en dag efter kvällsmaten tog han sin halmhatt och deklarerade att han skulle besöka Akka, den kloka gumman uppe på berget. De andra hörde honom knappt över allt prat men frun gav honom en nickning och en undrande blick. Han gick genom byn, hälsade på gamla vänner och funderade på sin situation och vad han skulle göra åt den. För något måste göras, annars skulle han bli galen. Han drog sig i skägget och viftade undan en mygga och hummade dystert för sig själv. Några hundra meter bortanför byn låg gummans hydda.

Han ropade som brukligt när han närmade sig och efter en stund fick han svar. Han sökte sig mot ljudet som kom från baksidan och där satt hon, liten och tjock, med svarta blänkande ögon och en mun som alltid log som åt ett skämt som bara hon förstod.

- Akka Akka du måste hjälpa mig! sa han bedjande. Hon nickade mot stolen bredvid hennes och hällde upp en kopp roiboste i en sprucken mugg.

- Lugna dig lite. Drick teet och berätta vad du vill ha hjälp med. Han tog en klunk te, sött och ljummet och berättade om sin stuga och hur trångt det var, hur han aldrig fick vara i fred, hur hans hus var för litet för dem alla och att han inte stod ut en enda dag till. Akka lyssnade och nickade.

- Du måste hjälpa mig, jag blir galen och kan inte arbeta eller sova. Vad ska jag göra?

- Men det är enkelt. Du ska hämta din finaste getabock och ta med honom hem. Han ska bo hos dig i stugan i två veckor. Sedan kommer du tillbaka hit, så kommer allt är ordna sig.

- Va, vad menar du, hur ska geten kunna hjälpa mig?

- Det ska du få se, vänta bara och gör precis som jag sagt.

- Okej okej sa mannen och kysste Akka på den rynkiga kinden innan han begav sig mot sitt gethus för att hämta bocken. Om Akka gav råd, så gjorde man som hon sa. Det berättade han för hans undrande familj när han kom hem och föste in geten i stugan. Barnbarnen jublade och började klättra upp på geten som sprang runt i köket. Stolar välte, bocken sket i hans tofflor och hustrun skakade på huvudet.

Om det hade varit trångt i stugan förut var det inget mot hur det blev de följande veckorna. Det var helt enkelt olidligt. Mannen jobbade så länge han kunde på åkrarna och sov ofta ute på verandan, trots myggen. De två veckorna kändes oändliga, men är ju sällan det, utan den dag kom då han med böjt huvud, hopsjunkna axlar och svarta ringar under ögonen ännu en gång slog sig ner bredvid Akka och drack ur den spruckna koppen.

- Nå gjorde du som jag sa? 

-Ja Akka, jag har levt med geten i två veckor och de har varit de värsta veckorna i mitt liv.

- Bra. Nu kan du ta ut geten till gethuset igen.

- Oh tack Akka, det ska jag! Han drack upp teet i stora klunkar och höll på att rent glömma avskeds pussen innan han med lätta steg begav sig hemåt. Den kvällen njöt han av sitt hem, utan geten var det så lugnt och kändes så rymligt. När han berättade detta för sin fru skrattade hon.

- Akka vet alltid råd hon. Han tittade undrande på henne innan han också brast i skratt.

Jag ler bistert åt berättelsen. I mitt liv har det kommit två getter. Ett tillförordnad rektors uppdrag och nu över helgen en hundvalp till. Plötsligt ter sig livet då jag bara jobbade som skolsköterska och bara hade en valp hemma som väldigt lugnt och stressfritt. Jag tar ett djupt andetag och tänker att jag säkert kommer att tänka att detta är en nyttig erfarenhet. Sedan. I efterskott. 

Om ord

Jag fann mina ord. De hade gömt sig längst bak i garderoben. Under strumporna, de gamla enstaka som förgäves väntar på en lika enstaka. Under måsten och borden, stress-trasor och jante lagar.

Där låg de och längtade tyst efter att sträcka ut sig, nå ut, bli hörda och lästa och kanske förstådda. Först blev jag förvånad, sedan osäker, ska jag skriva, kan jag skriva, är mina ord, min värld, intressant för någon?

Men jag skrev och jag läkte. Sedan rullade livet iväg från mig igen, och orden blev kvar, nertrampade i leran under fötter som skyndar och fixar livet. 

Idag i regnet tittar de fram igen, mina ord. Vill forma mening. 

Min ordskatt är en gåva och en glädje. De är terapi. När jag sätter mig och tar mig tid att lyssna på mig och låter mina ord måla en bild av min verklighet, av min längtan, mina rädslor, mina drömmar eller av min fantasi känner jag att jag blir mera jag. Jag landar i mig själv, kommer hem. Tack för orden. 

Om vikten av sinnesvila

Det finns en sorts trötthet som bedövar. Som lägger sig som ett täcke mellan mig och tillvaron. Sinnesintryck är svåra att tolka, särskilt ord och siffror. Information som når en är nästan smärtsam att ta emot. Ansiktet känns bedövat och de enklaste saker, som en väns namn eller vad jag gick för att skriva upp på kom i håg listan är totalt borta ur minnet. Borta på ett sätt som gör att jag inte ens minns att jag glömt det.

Hjärntrötthet kallas det. Min är ett minne av cancerbehandlingen som avslutades för ett och ett halvt år sedan. Stress i alla former, så som tidspress, störande eller höga ljud, långa texter eller möten är förödande. Botemedlet är sinnes vila. Att skala av sinnesintryck och vila tanken på något, gärna på ljud från skogen, eller händernas enkla arbete i diskho eller trädgård, eller på kroppens rörelse i ansträngning eller känslan av att bli berörd av kärleksfulla händer. Något som mjukt tar min uppmärksamhet, något som jag kan vila i. Kravlöst.

Som nu, just nu, i skrivandet, med höstdoft och ljud av vind i träden och av ett flygplan som flyger förbi. Känsla av ullfilts värme och en hundnos som läggs på min fot. Andetag. Det är vila. Det är läkning.

Om trekanter

Jag går ner för backen med ljudet av grus under skorna och röster från lekande barn omkring mig. Jag hoppar in i bilen för att köra till gymmet.

Snart sitter jag och trampar på motionscykeln och jag får en stund för reflektion. Jag reflekterar över dagen sin gått, över de möten jag haft. Korta och långa, planerade och spontana, med kollegor, föräldrar och barn.

Jag reflekterar över mig själv, vad jag tog med mig in i mötet, vilken intention, vilka förväntningar jag hade och hur det påverkade mina möten? Ville jag bara förmedla någon information? Ville jag veta vad den andre kände och tyckte? Ville jag bevisa något, övertyga? Eller ville jag bara få mötet avklarat så snabbt och smärtfritt som möjligt? Jag märker att på de möten då jag kunnat ha ett öppet sinne, nyfikenhet och lugn har jag också i högre grad kommit ur mötet på samma sätt och ofta med nya idéer, ny förståelse och inblick. Med mindre stress.

I möten som varit stressade eller pressade är det lätt att falla in i den trekant som är offer - förövare - hjälpare. Om jag tar mig en av dessa roller, i stress eller försvar eller ilska så kommer jag försöka fylla de andra två rollerna med mer eller mindre frivilliga aktörer. Om jag ser mig som ett offer behöver jag en förövare att skylla på och jag tar gärna en hjälpare som kan tycka synd om mig. Jag brukar oftast få, eller tidigare i livet ta, hjälpar-rollen. Nu när jag försöker vara medveten om detta rollspel brukar jag oftast inte spela med. Men i min nya chefs position som jag tillfälligt har axlat blir jag nu ibland castad som förövare. Nytt och ovant och obehagligt. Jag har svårt att hantera det, och svårt att se det eftersom jag inte är van. Men nu när jag reflekterar över det där mötet ser jag hur jag blev medspelare i en pjäs som jag inte har valt att vara med i.

Jag cyklar vidare på min cykel, den som ingenstans ska men som gör nytta just genom att stå still, så att jag kan reflektera. Imorgon ska jag försöka gå till mina möten med stort hjärta och stora öron och förhoppningsvis kan vi lära av varandra och hitta nya lösningar, ny inblick och få förståelse för varandra, utanför trekanten.

Om stress

Jag blundar och lutar mig tillbaka mot ryggstödet. Det känns som en bisvärm surrar inuti huvudet. Magen är som en knut, jag märker hjärtslagen i halsgropen. Arbetsdagen är över för idag, men kroppen har inte förstått det ännu utan fortsätter i högspännings läge. Det är stress.

Känslan av att inte räcka till. Att kraven är för höga. Kraven från omvärlden, men också, och kanske framför allt, kraven jag ställer på mig själv. Jag försöker hitta mig själv igen. Det tar ett tag. Flera koppar te, en promenad i skogen och många djupa andetag innan jag börjar återvända till min kropp. Jag undrar vart jag varit? För i stressen känns det som att jag tappar bort mig själv. Förlorar en del av det som är jag. Min sanning, min värdegrund, min visdom och kärlek. Istället kommer någon annan fram som ryter åt hunden och försöker ringa medan jag kör bil. Som vill få gjort, klara av. Som pratar mer än lyssnar. Och visst, det blev gjort, och avklarat. Men det var inte roligt, inte kärleksfullt och jag är helt slut och har en sprängande huvudvärk. Jag ställer in eftermiddags träningen på gymmet och skjuter upp det jag borde ta i tu med hemma.

Jag vilar en stund och funderar på stress och vad det gör med oss. Tappar jag verkligen mig själv? Nej, jag inser plötsligt att detta också är jag. En stressad jag, en del av mig jag inte tycker om men inte desto mindre jag. Istället för att avvisa henne, den stressade Ninnan, försöker jag göra plats för henne i mig. Frågar stilla vad jag behöver? Svaret är givet. Veta att jag duger som jag är. Att jag räcker till i min otillräcklighet. Att det är ok att inte hinna, inte fixa, inte orka. Att misslyckas. Länge sitter jag och tröstar mig själv. Det blir ju en ny dag imorgon. Att lyckas och misslyckas på. Kanske kan det vara ok. 

Om det invanda

Jag går min vanliga morgon runda. Den jag har gått var morgon nu i tio år eller så. För valpen är den fortfarande spännande, med dofter som berättar om allt som skett längs vägen inatt. Själv missar jag helt den informationen utan ägnar mig åt syn och hörsel intryck.

Det doftar höst. Mustigt, jordigt och sött. Löven har börjat byta färg, lönn och björk som vanligt först. Men är det inte ovanligt sent i år? Det är oktober och nästan helt grönt. Gräset som vi klippte förra veckan har redan vuxit sig ganska långt igen.

Jag går in i skogen, följer min upptrampade stig. Medan jag går funderar jag på detta med vanor. Hur mycket jag gör som jag gör för att jag brukar. Och hur svårt det är att välja annorlunda. Efter min cancer sjukdom kändes det som att jag började om på nytt. Med mer bagage och trötthet men också insikter och visdom som kommer från erfarenheter. Det var en möjlighet att välja nytt, annorlunda. Men jag märker hur lätt det är att falla tillbaka i det invanda, mönster som sitter som tatuerade i viljan. Ibland har jag inte känslan av att välja utan det är som att jag gör det som förväntas av mig och av alla runt mig. Att sticka ut, välja en annan väg är besvärligt, det kräver ett aktivt val och ett aktivt ansvar för det valet.

Om jag gör som Fenja vill och istället går från stigen och genom skogen kan det vara så att det är sankt och mina fötter blir blöta, eftersom jag har fel skor. Då måste jag byta skor och strumpor när jag kommer hem. Det blir jobbigt. Men visst, kanske vi hittar något nytt och spännande ställe att undersöka med nos och tass?

Medan jag funderar på det har vi redan gått förbi och är framme vid hagen. Imorgon, tänker jag, imorgon ska jag välja nya modiga stigar att utforska. Imorgon.

Om att åldras

Redan i dörren möttes jag av hurtiga rop och hög rytmisk musik. Jag kikade försiktigt in i lokalen för att se vad som var på gång i mitt i vanliga fall så lugna gym. Strax förstod jag att just denna lördag var det en heldags aktivitet på gång. Ett gäng som var hela dagen i gymmet och tränade. Jag smög förbi gruppen och upp på träningscykeln. Nickade och log lite och började värma upp. Efter en stund fick jag syn på deras schema som satt på väggen. Nu skulle de till cirkelgymmet. Skit också. Det är där jag brukar hålla till, oftast själv eller med någon enstaka annan stillsam medtränare. Nu satte tio personer igång och entusiastiskt tränade med redskap och rep men också gjorde armhävningar, sittups och hopp och jag vet inte allt. Detta till skrik och tjo och hög musik.

Jag lämnade cykeln och tog mig till några andra, för mig nya maskiner som jag testade på medan jag avundsjuk tittade på tränings gänget som rörde sig med lätthet och styrka, svettandes och skrattandes. Plötsligt kände jag mig utanför, och framför allt gammal. Rörde mig långsamt mellan smärtor och stelhet. Höft, rygg och hälar måste tränas, mjukas upp och stretchas. Inget hopp och tjo och tjim här inte. Träningen är på ordination från sjukgymnast och ortoped, inte från någon hip tjo och tjim coach.

Jag lägger mig på mattan i hörnet, det enda lediga utrymmet, och gör mina ryggövningar. I skymundan från svettstänk och hurtiga kommentarer. Ensam i min träningsvärld. Jag packar ihop, lite tidigare än jag tänkt och går ut i bilen. Jaha, tänker jag, är det så här det ska vara? Jaa, svarar min kropp. Det är så här det är. Jag blir äldre för varje dag. Visst kan smärtor ge vika, muskler bli starkare och leder tränas smidigare och jag hoppas att jag har många goda, kanske de bästa, år framför mig men ändå, äldre blir jag och min kropp begränsar mig och påminner mig om min dödlighet, om den stora förgängligheten som vi kallar livet. Ja, så är det. Jag känner efter hur den känns, insikten. Tung, trött, lite rädsla finns det. Oro. Fladdrande oro i bröstet, tyngd över axlarna. Sorg. Mycket sorg.

Medan jag kör genom min lilla hemstad låter jag mina känslor fylla hela bilen, strömma ut genom fönsterrutan och lägga sig som svart tjära hela Storgatan fram. Jag suckar. Jag andas. Jag viskar; Det är ok. Det är ok. Inte bra, inte kul, men ok. Jag tittar på människorna jag passerar. Så många böjda av ålder, märkta av tidens tand och jag inser att mina känslor inte bara är mina, utan delas av många, eller alla som lever i en åldrande människokropp. Det är en del av att vara människa, detta att åldras. Det blir lite lättare att andas och jag fylls av medkänsla med alla oss som förgäves försöker stoppa åldrandet, träna, äta och operera oss yngre bara för att förr eller senare besegras av den mäktigaste av dem alla. Tiden.

Medkänsla och kärlek fyller mig, och jag omfamnar min åldrande kropp med den del av mig, den viktigaste delen av mig, den som inte åldras, den del som älskar. Så mycket kärlek. 

Om böcker

Jag tittar på resterna av det som en gång varit en bok. De ligger utspridda över säng och sovrum i små och stora pappersbitar fyllda med tryckta ord. Det är ingen tvekan om vem som varit framme. Tisdagar är en lång dag för mig och hundarna. Tack och lov kommer Tanja hit på lunchen och rastar dom, men idag hade eftermiddagen ändå blivit trist och livades upp med lite litteratur konsumtion. Bokstavligt talat. Hon slukade boken från pärm till pärm. Fenja själv ser nöjd ut, hennes intresse för litteratur har inte minskat. För sent för bannor återstår bara att samla ihop resterna av boken. Fördel att det var en pocket bok, men tyvärr inte min utan bibliotekets. Jag ser på orden på pappersbitarna, nu ryckta ur sitt sammanhang, meningslösa. Men innan var de en del av en berättelse, en bild som målats upp.

När jag med en suck slänger den trasiga boken i papperskorgen tänker jag på böckernas betydelse för mig. Jag har alltid älskat böcker och bibliotek har varit en skattgömma. Berättelserna som fyller hyllorna rymmer så många olika världar sedda genom så många olika ögon. Genom berättelsen kan jag lära mig om hur livet och världen ser ut för någon annan. Inifrån. Lyssna på någons tankar. Eller bjudas in i äventyr, på resor genom andra världar eller tider. Resa i någon annans fantasi, läsa någon annans tankar, roas, förbryllas, sörja och längta med någon annan. Bilderna skapar jag själv, jag färglägger och fyller ut tomrummen. Det finns nog inget annat än just berättandet, det skriftliga och det muntliga, som kan bjuda på just detta. Därför är en bok för mig en skatt, och en god berättare en magiker. Jag rycks med, förflyttas, förförs. När boken är slut kan jag fyllas av saknad, känna mig lite övergiven. Därför är det så roligt att själv prova på att skriva. Sitta där och måla bilder med ord.

Jag stänger skåpluckan om papperskorgen. Just denna bok kommer tyvärr inte kunna förtrolla någon igen. Vilken tur att det finns tryckerier.

Om att lära mig om kärlek

Prövande flexar jag fötterna, ner och upp. Den välbekanta smärtan från hälsenans fäste skjuter upp igenom min kropp och når hjärtat. Jag svär inombords. Den är tillbaka. Hälsene inflammationen. I delvis annan kostym men något sämre för var dag. Jag bävar för att återigen genomgå cortisoninjektions behandling. Sist fick jag ta mig fram krypande dagen efter.

Jag svär igen, inte längre bara inombords. De smärtfria månaderna som senaste behandlingen köpte mig var underbara. Jag njöt av att kunna gå, dansa och röra mig fritt. Men det är ett blott ett minne nu. Skit också. Varför tar jag inte bättre hand om mig? Varför lyckas jag inte gå ner i vikt? Jag inser att jag inte borde ha gått långpromenad imorse.

Listan på allt jag borde och inte borde gjort radas upp inom mig. När jag ändå är igång ger jag mig skulden för att jag fortfarande är så trött, att jag inte får något gjort, att boken inte är färdig skriven, att huset är skitigt i hörnen, att hönsen har kvalster, att Fenja jagar får, att pengarna inte räcker till, att, att att... Det finns så många sätt att vara dålig på. Bara fantasin sätter gränser.

Jag orkar till sist inte fortsätta på listan utan lutar mig tillbaka i min operfektion, sur och grinig och less. Jag sitter så en stund. Blundar för att stänga ut verkligheten. Det lyckas ganska bra, tills jag känner en blöt nos mot handflatan. Jag tittar upp och in i Fenjas glada valpögon. Svansen viftar och hon tittar på mig med ren hundkärlek. Jag måste le och ge tillbaka kärlek i form av gos och kel och lite bus. Väl ut-ryckt ur transen som kallas otillräcklighet kan jag reflektera över vad som händer.

Jag har ont i hälarna igen. Faktiskt inte så mycket, ännu, men ändå. Det är den faktiska smärtan. Verkligheten. Mitt lidande kommer ifrån mitt motstånd mot smärtan. Mina idéer om hur det kommer bli i framtiden. Men framför allt kommer mitt lidande från tanken och känslan av att smärtan är mitt fel. Att jag orsakade den och bär skulden. Att jag inte har gjort tillräckligt för att ta hand om mig själv. Att jag har misslyckats. Men om jag granskar dessa tankar och känslor så kan jag dels konstatera att jag inte vet hur min smärta kommer att utvecklas. Att den kanske kan försvinna imorgon, eller efter nästa behandling. Och dels att jag tagit hand om mig själv så gott jag kunde. Jag har gjort så gott jag kunde. Är det ok, undrar jag? Fast det är långt från perfekt? Kan jag älska mig själv precis som jag är? Förlåta mig för all min operfekthet? Det är svårt. Lättare att komma på alla de väldigt bra ursäkter jag har för att jag inte gjort tillräckligt. Men dom lägger egentligen bara locket på, löser inget av den tyngd jag bär. Plåstrar om tillfälligt men jag inser att om jag ska läkas inifrån behöver jag spegla mig i Fenjas blick och älska mig inte trots allt utan med allt. Just det.

Jag reser mig och går för att leta upp Fenjas favorit boll, för att leka och lära mig om kärlek.

Om att sväva

Jag häller upp en kopp kaffe till, inte för att jag egentligen vill ha den, utan i förhoppning om att den ska få min smällande huvudvärk att lätta.

Jag vet inte varför jag har ont i huvudet, men jag sov dåligt och sedan är det den där lilla minimala tendensen till halsont. För jag vet inte vilken gång ordningen sedan våren 2020 undrar jag om detta nu är Covid. Eller inte. Bara att ställa mig frågan gör mig så less. Jag har nog inte ens ont i halsen, men om man känner efter tillräckligt så får man ju det på något vis. Jag tror faktiskt att jag får ont i halsen av att vara stressad och trött. Kanske. Jag vet inte. Men jag vet hur oerhört less jag är att inte veta. Att undra om det är ok att gå på gymmet. Om jag borde provta mig. Igen. För huvudvärk? Nä, skärp mig.

Men ändå... Jag tror att det är det här är en av de jobbigaste sidorna av denna pandemin. Osäkerhet. Maktlöshet. Kontroll-löshet.

Jag inser att jag behöver möta den känslan, annars ligger den i bakgrunden och gör mig stressad och kommer att störa min dag som jag vill ägna åt mig själv och skrivande.

Så jag lutar mig tillbaka in i känslan av att inte ha kontroll. Det är som att sväva fritt, utan ankare. Jag känner rädsla. Ilska. Vanmakt. Otrygghet. Skuld. Det pirrar i kroppen. Lager efter lager undersöker jag tills jag hittar den otillräckliga lilla människan. Hon står och skyfflar jord från en hög som aldrig tar slut. Jag ser henne i mig. Går fram. Omfamnar, hon är motvillig, kan inte stanna upp, men till sist ger hon vika. Hon är så trött, så villig att offra allt, så maktlös inför livets alla pandemier och klimatkatastrofer och unga som skjuter andra unga. 

I vår omfamning svävar vi ut i rymden tillsammans. Utan kontroll av något, utom kärleken. I kärleken vilar jag. Där, och ingen annan stans finns tröst och vetskap. Jag vet att jag älskar. Kaffet har kallnat. Jag tar en klunk till. Huvudvärken är kvar. Det är ok.

Om att förvänta sig

Jag har insett att björnbären längst min morgonpromenad är slut för året. Liksom hallonen. Ett och annat blåbär får jag med mig hem till frukostyoghurten men det är allt. Varje taggigt björnbärsnår är med viss smärta renplockade. Det har varit en härlig tid, men nu är den förbi.

Det är min övertygelse när jag idag som alla andra dagar vandrar backen upp mot bokskogens lövtak. Mycket fokus går till valp träning, mindfulness med hund i fokus är min grej numera. Mindre avslappnande men ofta rolig. Det gör att det är Fenja som visar mig busken med mogna svartskimrande björnbär. Mitt på stigen, egentligen omöjliga att missa, står den lilla björnbärsnårigheten. Hur har jag kunnat gå förbi här så många gånger utan att se den?

När jag plockat näven full funderar jag över detta. Jag gissar att jag helt enkelt inte förväntade mig att se bär där. Alltså såg jag dem inte, trots att de var fullt synliga mitt på stigen. Jag ser det jag förväntar mig att se. Så är det nog.

Jag går hem och pyntar min yoghurt med de vackra bären och sätter mig ner för att äta ute. Lite kyligt är det, men sensommarsolen är på väg upp och den värmer.

Medan jag äter funderar jag på vad jag har för andra förväntningar på livet. Vad jag förväntar mig att möta under denna dag i mitt jordeliv. Förväntar jag mig skönhet, vänlighet, smärta, trötthet? Överflöd eller brist? Leenden eller sura miner? Problem eller möjligheter? Förväntar jag mig att livet vill mig väl eller inte? Jag tror att både skönhet och fulhet, överflöd och brist finns runt mig.

Om jag har ett öppet sinne och inte låser mig vid en förväntan så kanske jag kan upptäcka fler nyanser, fler skimrande bär längs med min livsstig. Idag ska jag försöka granska mina förväntningar och se om jag kan lossa lite på deras grepp om min verklighetsuppfattning. 

Om att vara varken eller eller både och

Jag såg hur hen först rörde sig mot cirkeln av kvinnor, sedan mot männens cirkel, för att slutligen  lämna båda cirklar och sätta sig på en stol vid fönstret.

Varken eller, eller kanske både och. Tacksamhets bönen som sjöngs fram i en vacker ceremoni lämnade nu denna människa utanför. Inte avsiktligt, förstås. Men våra definitioner av män och kvinnor lämnar många odefinierade. I mitten. Varken eller, eller kanske både och. Utanför normen, utanför cirkeln.

Jag har insett att dessa människor är mina läromästare. De öppnar mina ögon för hur jag boxar in och definierar varje person jag möter som man eller kvinna. Kille eller tjej. Pojke eller flicka. I definitionens kölvatten följer förväntningar. Fördomar. Hur man ska tala, klä sig, vad man ska tycka om att göra, eller inte. Vem man ska älska. Och mitt bemötande ändras, oftast oavsiktligt, beroende på mina förväntningar och fördomar.

Dessa människor, de odefinerade eller självdefinierade, de som först och främst är människor, lär mig om mig själv. Om vem jag är, bortom, eller inom, kvinnan. Vilka lager av normer jag drar på mig i mötet med omvärlden. Jag älskar när jag ser någon som jag inser att jag inte vet om hen är man eller kvinna. Plötsligt får jag istället syn på människan. Fast jag märker hur osäker jag blir på hur jag ska bemöta människan, om jag inte vet. För jag möter män och kvinnor, framför allt okända olika.  Det gör mig osäker på hur jag ska möta en som är både och eller varken eller.

När jag ser bortom fördomar och förväntningar får jag syn på skönheten. För människan är vacker.

Hen satt där på stolen vid fönstret med tårar i ögonen. Mitt val att gå fram och tacka för att hen är den hen är kom från hjärtat. Hen mötte mig med en kram fylld av sorg och ångest men också av lättnad och tacksamhet. Över att jag såg, inkluderade. Att hamna utanför normen, utanför cirkeln, inte bli sedd och mött som den man är, är att bli exkluderad.

Om jag istället i första hand ser människan, så blir det där med hon eller han sekundärt. Egentligen är det ju inte viktigt vilket kön hen är. Det viktiga är ju vem hen är, hens historia, hens längtan, hens val, vad hen älskar och varför.

Sedan på kvällen, när jag sitter på konserten och lyssnar på hens röst, hör jag en människa sjunga. Och det är så fint att mina ögon tåras. Tack för dig vackra människa. Tack för ditt mod att vara dig, trots allt. 

Om upplevelse av färg

Nu har den dragit igång, den där vardagen som faktiskt är mitt liv. Scheman, tågtider och mail ska kollas upp. Möten följer möten. Protokoll skrivs och post öppnas. Listorna på det som behöver min tid och kraft växer.

Min ork är fortfarande begränsad och jag är helt slut i huvudet när jag öppnar grinden hemma och möts av Fenja som kommer springande. "Äntligen är du hemma matte. Vad ska vi hitta på för kul?" Det roligaste jag kan komma på är att sätta mig på altanen och dricka en kopp te, vilket inte alls verkar vara en valps idé om rolighet.

Jag låter mig övertalas att gå en promenad. Det är trots allt huvudet som är trött, inte kroppen, tänker jag med en suck. Men backen verkar längre och brantare än vanligt. Jag känner stressen över att jag inte hinner vila innan matlagning och, ja just det, föräldramötet!  Magen knyter sig, jag drar lite väl hårt i kopplet och tittar stint ner i backen. Sedan svänger vi av mot hagen. In i skogen.

Något flaxar till och min blick dras upp mot trädkronorna. Fastnar där en stund. Så grönt det är. Den gröna färgen liksom drar mig till sig, sköljer över mig och min stress. Det är som om min hjärna får lite avslappnande massage. Sakta löser knuten i magen upp sig något, och jag kan ta ett djupt andetag.

När jag vandrar vidare med min valp funderar jag över det där med färger. Grönt, som i bokskogens lövkronor. Rött som i  jordgubben jag plockade från fältet och åt, lite varm av solen. Blått som himlen den där sommardagen som liksom var nog i sig själv. Lila som björnbären vid bäcken, ivrigt försvarade av taggar. Gult och orange som ringblommornas nästan självlysande färg. Brunt som Fenjas mjuka öron, just nu spetsade för att ta in allt som hörs i en bokskog i augusti. Grått som stenarna vid stigen som utan kommentarer bevittnar människornas konstigheter.

Alla dessa färger, runt om mig nästan hela tiden, till och med där i sjukhussängen med hallonröd cytostatika droppande in i min kropp. Sandras kopparröda hår. Gul filt. Gröna löv utanför fönstret. Sköterskans blå ögon. Så många minnen som faktiskt är i färg. Jag kanske skulle måla mitt liv i färg. Undrar vilka färger som skulle kommit fram... Från barndom, ungdom, vuxenliv. Jag tar tag om det röda kopplet och går hemåt på grönt gräs.