Om vikten av en tumme

Det hände på ett ögonblick, eller kanske snabbare ändå, då jag faktiskt inte såg det hända. En onödig, slarvig, jag-ska-bara- olycka för att få till lite tändved till brasan.

Ett ögonblick som ännu, en vecka senare, fortfarande ekar i mitt liv, ett eko i form av en bandagerad tumme som inte kan göra någon nytta.

Jag hade faktiskt ingen aning om hur ofta man använder sig av sin vänstra tumme, även som högerhänt. Den läker, men det tar tid, en tid som jag ägnat delvis åt att önska att det där lilla, korta ögonblicket hade varit annorlunda.

Men, inser jag, hur mycket jag än önskar det, förändrar det ingenting. Det bara tynger mitt sinne. Så i morse på min promenad mötte jag min vän boken, hon som står strax bredvid stigen, hon med den lena grå skimrande barken och den där roten som man lätt snubblar på om man inte är uppmärksam. I barken har hon ett sår.

Jag vet inte vad som hänt, hur hon fick det, men det har lämnat ett ärr. En droppe kåda, som en tår, har stelnat på sin väg nerför trädet. Jag står en stund, som jag brukar, i hennes närhet. Jag tittar på ärret, lägger min hand på det, med min tumme lysande vit mot det grå. Kanske är det dags att sluta önska bort ögonblicket som var. Kanske är det dags att acceptera att det hände, att vara tacksam för att det inte var värre, tacksam för läkning, kanske är det dags att lära mig av misstaget och gå vidare. Med min älskade tumme i förband.

Om den perfekta julen

Så har ännu en jul, nyår och födelsedag passerat. Mängder av ögonblick, stora och små. Jag önskar att jag kan säga att jag minns dem alla, men redan nu har vissa blivit skuggiga i kanterna, med lite sämre upplösning. Jag önskar, som så många gånger förr att jag skulle vara bättre på att fånga ögonblick på bild, eller skriva ner dem under kvällens reflektionsstund.

För även om jag förhoppningsvis har många jular framför mig så är jag gammal nog att veta att de är begränsade och framförallt att just denna julen, inte kommer igen.

Den insikten kan skrämma, kan ge känslan av att tåget går nu, att ögonblicken måste fångas, hållas fast, krampaktigt så att jag inte missar en sekund innan de rycks ifrån mig av den obevekliga tidens gång. Men ögonblicken kan bara avbildas, inte fångas. Tiden rinner förbi som vattnet i den regnfulla bäcken där nere i hagen.

Man kan lockas att tro att allt måste vara perfekt, inget får tillåtas förstöra julens magi. Varken magont, tappade skålar, trötthet eller förkylningar ska hindra oss. 

De där tankarna dyker upp, förstås, men så här i efterskott är det julen som helhet, med hjärtsorger, lera och regn, bortsprungna hundar och borttappade ljusslingor som bygger minnena till de smycken de är. 

Alla nyanser, mörkt som ljust, skratt och tårar får finnas med. Det viktiga, påminner jag mig, är att jag är här, att jag upplever, att jag får vara med mina nära och kära och dela deras stunder, så väver vi en kärleksväv i alla möjliga nyanser, en väv av ögonblick. Tillsammans. Det är jul det. 

Om att prata samtycke

Det går nästan inte att se ut genom det skitiga fönstret. Fast, tänker jag, det gör inte så mycket, det grå november rusket som anas känns inte som någon oförglömlig utsikt. Vi stannar i Eslöv, lite otålig lyssnar jag på surret i tågvagnen innan vi rullar vidare mot Lund och, för min del, kvinnojourens lokal där 17 tjejer ska delta i Fri från vålds studiecirkel ikväll.

Vi ska prata om samtycke. Självklart, kan man tycka, det där om att man ska tycka samma. Att man har ansvar för att ta reda på att den andra vill. Självklart men svårt.

En del av det svåra, tror jag, handlar om att ta reda på vad man själv vill. Hur känner man igen sina egna ja och nej signaler? Hur vet man vad man vill?

Hur kan man höra signalerna över de inre ropen om att vara till lags, att ställa upp, att vara attraktiv, tillräcklig och inte göra någon besviken?

Jag tror att det mest kommer att handla om det. Hur långt är du beredd att gå för att tillfredsställa någon annans behov? Det kan nog bli en spännande kväll... Men så viktigt.

Om mod att hoppas

Jag inser att jag borde ha klätt mig varmare- Den iskalla vinden blåser rakt in genom mina tunna byxor och den stickade tröjan har inte heller så mycket att sätta emot. Det är höst, på riktigt. Blås-höst, flygande löv-höst, bras-höst, mörka kvällar-höst. Och jag är ute och sår!

Sår små söta sårbara fröer som på något sätt ska överleva hela den långa kalla mörka vintern och sedan gro i vårens ljus och värme. Om länge.

Jag tittar på de små fröerna i min handflata. Det känns fullkomligt osannolikt. Men jag gör det jag kan, sår enligt texten på baksidan av påsen (typ) och täcker med jord och med ett lager ull som jag på något vis ska komma ihåg att plocka bort i mars. Jag huttrar och borstar av mina jordiga händer på byxbenen innan jag tar ett steg tillbaka och begrundar att trots osannolikheten så väljer jag att våga hoppas.

Väl inne i värmen framför brasan tänker jag på det där med hopp. Att hopp är en känsla som kräver mod. Att våga hoppas är att riskera besvikelse. Att våga hoppas är att göra sig sårbar. Att våga hoppas är att möta rädslan med ett: trots allt. 

Just nu finns det mycket oro och rädsla i mitt liv. Oro för framtiden. För mänskligheten. Det är lätt att tappa tron, att misströsta, att ge upp inför det stora, så mycket större än mig.

Men i mina ljusare stunder känner jag en övertygelse om att mitt hopp inte är obetydligt. Det är en låga som brinner och som kan lysa upp vägen för andra, en låga, om än flämtande, som kan förenas med andras hopp och tillsammans så kanske vi kan göra skillnad. Det måste jag tro. För utan hopp, vad återstår då?

Så jag hoppas, hoppas på en vår då mina små frön gror, hoppas på läkning för mina nära och kära, hoppas på att mänskligheten tar sig igenom de utmaningar som ligger framför oss med medkänsla, med kreativitet, med sans och förnuft. Med kärlek som visar vägen. Med hoppets låga brinnande.

Med mod att hoppas. 

En ord karamell på resan...

Jag tittar ut genom fönstret, ser landskapet flimra förbi. Skog och mer skog, några ängar en sjö, ett hus eller två, sen mer skog. Jag sitter på tåget på väg mot Stockholm, för en helg med Katja. Har den smått unika känslan av tid som står stilla, inget som ska göras eller fixas, bara att åka med i tillit till att SJ tar mig dit jag vill. Tankarna vandrar lugnt och behagligt omkring, kring olika aspekter av mitt liv, av meningen och oron, hoppet och längtan. De vandrar bakåt och framåt, inåt och utåt.

De snubblar över min ord godispåse, där bakom en tanke knut låg den, lite bortglömd. Jag plockar fram den och rafsar runt, hittar den ena karamellen efter den andra men inget ord känns helt rätt. Sedan, i botten hittar jag ett litet ord. Anspråkslöst men oj så mycket smak det ger. Ordet är Tillit. Att lita till. Starkare än tilltro, annorlunda i smaken än att förlita sig på, eller att vara pålitlig. Jag andas ett tag med ordet och känner efter vad det gör i kroppen. Känner att jag kan vila i ordet. Mjukt som en eka som färdas nedför en å, medströms. Jag åker med en stund men så väcks en oro, kan jag verkligen släppa årorna, vila lugnt och sitta stilla i båten eller vill jag, behöver jag ha kontroll? Ja ibland, blir svaret.

Tillit.

Att lita till att något, någon håller mig. Men också Tillit till mig själv.

En Tillit till mig handlar inte så mycket om prestation, att jag kan och orkar, utan mer om min motståndskraft, eller recilience som engelsmännen säger. Det handlar om Tillit till att jag håller, att jag tål. Trots livets nyckfullhet. Att jag står stadigt, som ett träd, med djupa rötter och stor krona genom livets stormar. Böjlig. Sårbar. Tillit till rötterna. Att lita till att livet vill mig väl. Att skogen jag står i och att jorden som mina rötter gräver sig ner i inte vill mig illa. Att jag är en välkommen gäst på jorden. Att jorden är en god plats.

Att lita till att jag inte är ensam. Att någon, något håller mig. Bär mig. En del kallar det gud, andra ödet, jag kallar det kärlek. Inte den villkorade, Inter personella som växer och krymper med relationerna. Utan den där villkorslösa. Den som genomsyrar allt liv. Som inte kan förstöras. Just det, den där. Tillit. Jag tittar ut över granar och gulnande björkar och bara suger på min ordkaramell en stund. Så liten men oj vad smaken fyller mig.

Dagens ordkaramell: Varsamhet

Jag lutar mig tillbaka och blundar. Solen värmer mitt ansikte. Det är tyst, bara en liten fågels tjipp tjipp långt borta, knäppet från altantaket som även det värms av oktobersolen. Jag andas, vill ta in så mycket av denna varma stilla dag som jag kan. Vill hålla fast, inte släppa taget. Min blick vilar på vår stora lönn, ser löven som skiftar i gult. Jag ser dem röra sig med vinden, ett grönt, gult och orange hav där vågorna böljar sakta. Då plötsligt frigör sig ett löv Jag följer dess dans ner mot marken. Lätt lätt släpper det taget, låter sig falla. Låter sig tas emot av den bruna jorden, hårdtrampad av fårklövar.  Varsamt släpper trädet sitt löv. Varsamt faller det till marken. Varsamt tar jorden emot gåvan. Varsamhet tänker jag, blir dagens ordgodis. För hur mycket jag än vill hålla fast vid den ljuva värmande solstrålen som smeker mig kind så kan jag inte det. Förändring, hösten, kommer oundvikligen. Skört och vackert är livet, liksom min solstråle, och varsamt tar jag emot gåvan den ger. Inte för att krampaktigt hålla fast, utan ett mjukt emottagande av gåvan som ges nu. Varsamt vill jag möta livet och alla dess skiftningar. I varande - närvaro - här och nu värmer den min kind. Inte sedan, inte innan. Bara nu. Varande. Varsamhet. Mörker, kyla, lera och regn kommer oundvikligen, kanske kan jag möta även det utan inre motstånd, utan med brasa, gummistövlar och vinterdäck möta det nu som kommer. men nu är nu. Och jag märker att när jag släpper taget, släpper önskan om att hålla fast utan i varsamhet mot mig själv låter mig falla som lövet så njuter jag så mycket mer av denna korta stunden i skolan. Ett ögonblick. Ett liv. 

Jordemor

Det är onsdag, en onsdag som känns ovan, jag är ledig - vilket jag inte brukar vara på onsdagar, och, det regnar.

Så skönt att få krypa upp med te i sängen efter morgonsysslorna är gjorda, ta fram en bok och lyssna på droppandet utanför fönstret. Jag kan nästan höra hur den törstiga jorden dricker - suger åt sig dropparna och suckar av vällust. Idag är en sån dag när jag vill skriva, tänker jag - och här sitter jag och krafsar runt i min ordgodispåse efter just det ordet som jag vill smaka på idag. Doften av den blöta jorden hjälper mig välja - jordemor blir ordet. 

Jordemor. Ett gammalt ord. Tryggt, men ändå (liksom den här onsdagen) lite ovan. För inte finns väl jordemödrarna längre? Eller?

Kanske gör vi det. Vi som känner oss djupt förbundna med jorden, vi som för länge sedan gjort att ordlöst åtagande att skydda och läka jordens barn. Ett åtagande att vårda liv, det levande -  växter, människor och djur. 

Jordemor.

Hon som står fast och trygg med fötterna djupt förankrade i myllan. Hon som hör och ser lidandet utan skygglappar men med ett stort och öppet hjärta. Hon som faller på knä av hänförelse över världens skönhet och förtvivlan över dess grymhet. Hon som är svag som det mjukaste strå, sårbar som ett nyfött barn men ändå stark som urberget. Hon som skördar, komposterar, hon som hjälper över gränsen till liv och till död. Hon som gråter över sin otillräcklighet, sin rädsla och sin svaghet, låter tårarna blöta ner jorden vid sina fötter liksom regndropparna där ute.

Hon som hämtar ny styrka, ny kraft, ur jorden, ur skogen, ur bäcken, ur vinden, ur stenen och det oändliga havet. Om och om igen skänker hon sin själ till jorden, jorden som bär och håller. Om och om igen får hon den åter, stärkt, fylld av kärlek till det som är. 

Jordemor. Jordefar. Jordebror och jordesyster. Nog finns vi. 

Lördagsgodis

Dagens ord är mig så kärt att jag längtat att få plocka upp det ur min ordgodispåse. Så nu äntligen denna tidiga lördagsmorgon ska jag ta smaka på det. Sinnesro. 

Bara att säga ordet ger en, ja, sinnesro. Ro i sinnet.

Vi, jag, har ett sinne som är förinställt på att söka hot, söka fel, söka saker som borde vara annorlunda. I hot-sökandet vandrar sinnet ideligen bakåt och framåt i tiden, det som inte borde hänt, det som inte borde hända nu eller i framtiden men som kanske gör det....Häromnatten gick jag upp och gjorde en lista på allt som inte var som det borde... alltifrån ordningen i kökslådan till krig och klimat kom ner på listan. Den blev lång. 

Vi har ett sinne som ofta eller alltid är på väg någonstans - till nästa aktivitet, vi har en ibland omedveten plan för vad som ska hända sedan som lever inom oss som ett mobilalarm som tickar - ok, om en halvtimme är det dags att sätta in brödet i ugnen, om ett par timmar ska jag vara på torget...

Tidsmedvetenheten, klockan som tickar på finns alltid där. Jag hade inte funderat så mycket på det tills min resa till Kenya, där denna tidsmedvetenhet, denna inre alarmklocka, timern,  inte alls är så tydlig. Man är där man är - funderar mycket lite på där man borde vara eller ska vara och när. 

Sinnesro. Trygghet. Tillit. Acceptans. Släppa motståndet mot det som är, det som vi inte kan förändra. När jag ser att det är som det är, inte slösar energi på att förbanna tillvaron, på att se mig själv som ett offer för omständigheterna, och istället fokuserar på att göra det jag kan för det jag kan påverka. Jag kan inte ta bort cancern från vännens kropp, men jag kan ge massage, jag kan be mina böner, jag kan stoppa in mat i frysen hennes... 

Sinnesro. Andetaget. Vila i sinnena. Smaken av te, värmen från filten, kuttret från hönorna, solen som får de mörkgröna bladen bli genomskinliga, vinden som får dem att dansa. Jag andas, vilar i sinnenas förnimmelse av det som är nu. Det som är här. 

Ro. Ett så litet ord. Så mjukt det faller i munnen, som vågskvalp mot en eka som ros ut mot mitten av den blanka sjön. Ro. Som i ett låååångt mjukt andetag, ögon som sluts, ansiktsmuskler som slappnar av, kroppar som sjunker ner mot underlaget, sinne som får ro. Sinnesro. Vila.  

Redan idag, för att jag vill och kan, plockar jag upp nästa ordkaramell ur min påse. Västanvind. 

Västanvind. Ett ord som liksom i sig själv låter som poesi. Jag smakar på ordet, långsamt låter jag det rulla på tungan, känner efter vad som väcks i mig. Det tar ett tags utforskande innan jag hittar ordet för känslan som väcks. Det är längtan. 

Längtan efter en tid då vi hade tid att låta orden få vara vackra och långa, liksom husen vi gick förbi här i Prag igår, utsmyckade bara för skönhets skull. 

Västanvind berättar också om en tid då människor ställde sig utanför sitt hus, vände ansiktet mot vinden och konstaterade att det blåser från väster. De gick in igen, talade om att idag är det västanvind, så det är bäst vi börjar plocka in... något, inte vet jag. 

Jag tittar ut och funderar på om det blåser från väster idag? Omöjligt att veta i en stad där vinden rättar sig efter gatorna och husen tror jag. 

Västanvinden bär också med sig en känsla av äventyr, av rörelse, av saltmättad luft från havet.  Västanvinden vill locka oss med sig, mot vidderna där den kan blåsa fritt, mot frihet och lätthet, där skratten och gråten kan bäras av vinden till det som väntar bakom nästa vindpinade knut. 

Inför västanvinden är vi människor betydelselösa, den blåser mot oss, kring oss, utan att låta sig imponeras av våra mänskligheter.

Det bästa vi kan göra är att låta oss föras bort med västanvinden, åtminstone i tanken, låta oss  virvla runt i lövhögar, dansa i fladdrande tvätt och stäcka oss upp mot molnen bara för att vi kan. 

Västanvind.... 

Tankar om en gammal påse godis

Regnet faller utanför fönstret. Lägenheten vi hyr för några dagar känns mer som en lugn tillflykt än som ett ställer att utgå ifrån medan vi utforskar staden. Åtminstone idag, denna lördagsförmiddag vill jag bara stanna här. Och jag vill skriva, igen, för det mår jag bra av och det har varit svårt att hitta inspiration till dagböckerna på sistone, osäkert varför. Men så, någonstans ur minnet drar jag fram den, prasslande och spännande;  Ordgodis påsen jag skrev för så länge sedan. jag letar min hemsida, verkar som dagböckerna ligger i fel ordning? Nåja, jag bläddrar fram en av godispåsarna, den andra hittar jag inte just nu. Jag läser den och minns löftet jag gav då, att skriva om vart och ett av mina ord. det tänker jag, kan bli en bra start för mig. Så jag klistrar in dem här, mina ord, och börjar välja ut ett som jag vill reflektera om idag. 

Vi börjar från början: 

Ödmjukhet... att vara mjuk mot ödet, i ordet ligger en gest av nerböjt huvud, av acceptans och kärlek. Att vara ödmjuk är för mig att möta det som är med öppet, mjukt hjärta och mod. När det regnar på ens semester till exempel - kan jag då vara mjuk mot ödet och välja att inte stanna i ett motstånd av det som är. Även om jag då och då återvänder till den känslan så försöker jag släppa den, inte stanna där - för vem kan förändra vädret? Om jag mjuknar inför ödet så kan jag känna att det kanske är väldigt mysigt att sitta i en liten lägenhet med Kenneth, ta mig tid för ett bad, för yoga, läsa och ja skriva och en lång brunch med rum för  minnen och drömmar. 

När jag är mjuk mot ödet och släpper motståndet mot det som inte är som jag tänkte, som jag planerade, som jag ville så kanske andra möjligheter öppnar sig?

Möjligheter som jag inte planerade, inte tänkte ut. 

Som min sista vecka i Kenya, då jag blev tillsagd att inte bo med de kenyanska medarbetarna på klinikens enkla boende utan man hade ordnat ett rum på hotellet i närmsta staden till mig, vilket jag efter protester fogade mig i men inom mig fanns ändå motstånd mot att jag skulle pendla 3 timmar varje dag när det fanns en säng på plats. Men när jag sedan släppte motståndet så öppnade sig möjligheten att bli vän med sam, som körde mig, och få se och veta så mycket som jag annars inte skulle få uppleva. Inte heller skulle det ur våra långa, ofta djupa samtal, spira en dröm, ett frö till en ide, att starta en skola för elever med särskilda behov i Kenya. En dröm som nu håller på att ta form, bli verklighet. 

Att vara ödmjuk, är att möta det som är med mjukhet, med insikten om att jag vet så lite om det som är, i ödmjukhet inför en annan människa ser jag hur lite jag vet om hur det är att vara du, och därför hur jag inte kan döma. Att se min litenhet och vila i den, vila i det som är med öppet mjukt hjärta. 

Här följer resten av ordgodispåsen med karameller som får vänta till nästa inlägg....

Västanvind... får inte ordet dig att vädra ny luft, ett äventyr med sagoskimmer. När västanvinden kom till byn... så vackert och fantasieggande. Vi borde uppmärksamma västanvinden oftare, om inte annat för att få säga ordet. (Tack Katarina som gav mig denna efter förra ordgodispåsen)

Beröra... att be om att få röra. Ja, jag tror inte vi behöver säga så mycket mer, tänk om all beröring föregicks av att man ber om att få röra?

Sinnesfrid och sinnesro... så fint att vi har ord för att känna frid i sinnet. Att känna ro i sinnet.

Jämnmod... underskattat ord, att ta livet med lite mer jämnmod, det hade många vunnit, på inte minst jag själv. För allt kommer ju att gå över.

Förlösande... Ett så befriande ord. Vill vi inte alla bli förlösta någon gång ibland? Inte för jag vet hur det skulle vara, men det låter bra ;)

Och så två knepiga ord som jag kanske skulle slå upp i vårt etymologiska lexikon: Först förgöra, det låter ju som att man skulle göra något i förväg, men ack inte, istället typ tvärt om. Och det andra avväga, att avväga sina ord och att komma på avvägar är så helt olika. Man undrar varför?

Så ett gammalt ord som nästan glömts: Jordemor... med stor bokstav för att vara mor till jorden förtjänar ett stort J, tycker jag. Att vara Jordemor är en äldre term för barnmorska, men visst är Jordemor mer mustigt fantasieggande och vackert? Kanske var Jordemödrarna våra kloka kvinnor som inte bara förlöste barn utan också tog läkedom och visdom till byarna? Ett ord jag önskar skulle återuppstå.

Ödesmättad... Ett tungt ord, mörkt och bestämt. Ödet är mättat och fullt. Häftigt eller hur? Det var en ödesmättad natt... Mmmmm...

Andemening... ja, vad menar anden egentligen? Vi kanske oftare skulle försöka förstå andemeningen bakom det som sker.

Sedan måste jag, eftersom jag kan, få nämna några av mina favoriter ur det engelska språket, ett språk som har så många ord att jag blir alldeles yr av glädje.

Serendipity... wow, detta är alltså ett ord som betyder typ ”En kombination av händelser som inte var för sig men tillsammans ger uppkomst till något bra eller rent av underbart”. Serendipity. Ja, vad ska man säga? Blir man inte helt lycklig?

Lullaby... om ett ord kunde fånga trösten, skönheten, mjukheten och tryggheten i en förälders stillsamma vaggvisa så hade det varit detta ordet. Som en sång i sig.

Awe... Här finns inte någon bra svensk översättning. Men det är känslan inför något som är större än dig, som inför en vacker solnedgång, när du stiger in i ett heligt rum och du måste stanna upp inför rummet, eller inför blicken i ett nyfötts barns ögon. Awe; det är vördnad, kärlek och häpnad i ett.

Sanctuary... en helig plats men också en viloplats, en oas att komma till ro i. Vi behöver alla ett sanctuary.

Fairytale... ett ord som tar oss direkt in i sagan, till älvornas hus vid kullen.

Courage... mod men det intressanta är att det kommer från latinets ord för hjärta - cor. Så att vara i sanning modig är att handla med, att följa sitt hjärta.

Om berättelsernas betydelse

Vi dröjer oss kvar vid middagsbordet, låter samtalet fånga oss tills dess gäspnings-smittan fått alltför stor spridning bland oss och det är dags att leta upp våra respektive sovplatser här i sommarstugan, i våningssängar, bäddsoffor eller som jag, på madrassen på golvet precis under takfönstret så att jag kan ligga och titta upp i himlen medan jag väntar på sömnen.

Jag tittar upp på stjärnorna och tänker tillbaka på kvällen. På alla berättelser vi delade. Berättelser från livet, en del som vi alla hört, kanske ett flertal gånger, en del nya, en och annan häpnadsväckande, andra skrattretande men alla berättelser väcker någon nivå av igenkännande. Våra berättelser speglar livet, hjälper oss förstå men framförallt påminner de oss om att vi inte är ensamma.

Jag tänker att alla dessa berättelser, berättade kring eldar och tända ljus, med tomma middags tallrikar eller rykande tekoppar framför oss.

Jag tror att det är de som är själva väven som knyter människor samman. Kunskap och erfarenheter blir visdom, igenkännande blir empati.

Tricket, tänker jag, är att lyssna, inte avbryta, tills berättaren har kommit till slutet av historien, innan skratt, reflektion, frågor och sedan nästa berättelse tar vid med ett "det där påminner mig om..."Jag ler och låter ögonlocken sluta sig och somnar till ekot av berättelserna, med bilder av brända tvättmaskiner, manualläsare i baksätet och skrattande poliser flimrande förbi och in i drömmarnas värld.

Om tacksamhet

Dörren glider igen bakom mig med en tyst suck, som om den delar min lättnad över att detta är sista gången jag går igenom denna vita dörr till onkologmottagningen i Malmö.

Fem år har gått. Fem tuffa år, fem omvälvande år, fem underbara år sedan min bröstcancer diagnos. Fem år som har påmint mig, och världen om tillvarons sårbarhet och alltings förgänglighet. Hur lite vi kan ta för givet av det som vi kallar livet, de dagarna vi kallar vardagar som radar upp sig framför oss, om vi har tur. Nu är jag här för ett avslutande besök, för att bli utskriven.I väntrummet sitter jag bakom en kvinna som uppenbarligen är där jag var för fem år sedan, hon väntar på att få sin behandlingsplan. Jag känner hennes rädsla och osäkerhet. Vad nu? Kommer jag tappa håret, naglarna?

Hennes väninna försöker trösta, stryker över den spända kavajklädda ryggen. Innan jag kommer mig för att säga något tröstande blir jag uppropad av en söt ung doktor full av välvilja och uppmuntran.

Allt såg bra ut och nu sitter jag här på espresso house på andra sidan gatan och låter cirkeln slutas, firar mig med kaffe och scones. Låter hjärtat sväva upp på fjärde våningen igen i medkänsla och bön om läkning till alla de som har sin cancerresa framför sig. Jag tar en klunk av kaffet, varmt och fylligt med en liten ton av kardemumma och tittar ut på den blå sommarhimlen ovanför taken och låter alla känslor ta plats. Sorg, lite ilska och ledsenhet, lättnad, glädje... men den känsla som greppar över alla andra känslor är tacksamhet.

Tacksamhet för livet i mig och runt mig.

Tacksamhet för min kropp som tagit mig igenom detta, som stått ut med den tuffa behandlingen, som bär mig och läker mig och ger mig så mycket njutning.

Tacksamhet för sjukvården, för att jag är född i ett land där sjukvården är för alla.

Tacksamhet för allt stöd från familjen, från släkt, grannar, vänner och kollegor. Så mycket kärlek. Så mycket välvilja, medkänsla och ömhet.

Tacksamhet för att jag får vandra ännu en dag på jorden. Andas, känna, smaka, älska, vara... i liv, i livet. Tack.

Om att leva och dö väl

Plötsligt såg jag den överallt omkring mig. I den vissna lilla luktärten i vasen. I den förtorkade flugan i fönstret. I mitt ansikte i spegeln – äldre än igår. Döden tittar tillbaka på mig ur alla vinklar och vrår med sitt löfte om alltings förgänglighet. Denna vår och sommar tycks kantad av förlust, förändring och så de där sjukdomsbeskeden som nått mig, den ena efter den andra drabbas.

När jag glömmer, förlorar mig i distraktion från skärm eller samtal om framtid påminns jag så snart jag ska resa mig av min kropp med dess smärtor och stelhet i rygg och höft. Neej vill jag skrika, jag vill inte acceptera, inte finna mig i all denna förgänglighet, alla dessa förändringar. Jag vill backa, hålla fast. Mitt skrik ekar i mitt hjärta, studsar på dess sårbara väggar.

Så kom då beskedet – inte oväntat men ändå chockerande, beskedet om min väns död och inbjudan till hans begravning. Jag läste med tårade ögon. Tog in sorgen hos hans närmaste och lät blicken vandra ut på den grönskande trädgården. Märkligt nog besöktes jag av ett ljus och ett lugn. Känslan var som att sätta sig vid en värmande brasa efter en kall vinterpromenad och den dröjde sig kvar hos mig hela den dagen och nästa innan den glömdes bort i vardagens avloppsstopp och middagsplaneringar.

Begravningen var vacker. Ljus och varm. Så mycket kärlek. Jag satt och lyssnade på prästens ord om sina möten med min vän. Om hans kärlek till livet och längtan till det vackra. Om hans önskan att dö väl. När tårarna torkat på min kind reflekterade jag över orden. Om att den förgänglighet, den död, de förändringar, det lidande och åldrande, den sorg som omger oss är en del av livet. För oss alla.  En del som vi har ett val hur vi ska hantera. Vi kan välja att försöka bortse från den, förneka, gömma oss, titta bort och distrahera oss så länge vi kan, eller vi kan välja att leva i dess skugga, låta rädslan styra våra val och våra tankar.

Eller så kan jag välja att älska livet som det är och låta kärleken styra mina val. Låta döden och vissheten om att allt och alla är oss till låns lära mig tacksamhet, ödmjukhet, varsamhet, vikten av att förlåta, att uppleva skönheten där den finns, ofta på så många fler ställen än vad vi tror. Låta kärleken lära mig vikten av att ta vara på den tid jag har, detta nu där ängsblomman vajar lätt i vinden, där jag inte har ont någonstans och ett glas rent vatten väntar på att drickas om jag blir törstig.

Låta döden lära mig att leva väl, älska väl, och när den tiden ofrånkomligen kommer, att dö väl.

Tack Mats.

INTRODUCTIONAL HEADING

Jag öppnar min dagbok och tittar en stund på den tomma sidan, sökande efter ord. Det går lång tid mellan mina dagboksinlägg på sistone, alltför långt och jag känner hur orden vill ut, vill ta form i tanke och bokstäver, men hur jag än trevar och söker hittar jag inte rätt.  Efter en stund ger jag upp, och går istället en sväng i trädgården, låter tankarna fara fritt. Det brukar vara där, i den fria tanken som kreativiteten får blomma. Men inte idag. Jag böjer mig för att rensa under dahlian när det slår mig, tänk om kreativiteten liksom den rosa dahlian finns där, har funnits där hela tiden men liksom ogräset kan hindra min dahlia från att blomma ut behöver jag hitta vad som hindrar mina ord från att hitta mig.  Jag vet direkt vad som hindrar, prestations krav, jag vill att orden ska vara tillräckligt bra och handla om Viktiga saker.  Det prestationskravet hindrar orden från att hitta mig, som en osynlig mur.

Jag tittar mot dagboken, inser att det kravet är konstruerat av mig själv, helt och hållet. Medan jag går tillbaka tänker jag att det kanske är samma sak med annat, som tillit till exempel. Kanske tillit inte kan hittas utan finns där, i mig, kring mig, men jag behöver upptäcka vad som hindrar mig från att känna den. Om jag kan möta mina rädslor med medkänsla, kanske tilliten hittar mig. Så jag tillåter mig att känna rädslan för misslyckande, för att vara otillräcklig, känner den i kroppen, som ett tryck över bröstet som sprider sig ut i armar och händer. Jag stannar i känslan en stund eller två, låter den få vara, tills den liksom släpper taget.

När jag sätter mig vid dagboken och plockar upp en gula blyertspennan är rädslan där, men också lusten att skriva, att dela med mig, glädjen i skrivandet och även en skärva tillit till att kanske mina ord kommer att nå precis rätt människa i precis rätt tid. Vem vet?

Om att söka efter gud

Regnet droppar mot altantaket. Stilla nu, med ett litet mellanrum mellan dropparna, inte dånande längre som för en stund sedan när skyn föll i ett mäktigt skyfall. Jag sätter mig tillrätta i utesängen, nöjd med en regndag som bjuder till sittande och tedrickande. Till icke görande. 

Jag tar ett djupt andetag och låter tankarna vandra. Runt i trädgården vandrar de, kring växande rödbetor och blommande dahlior och slemmiga mördarsniglar. In till hönsen som kacklar sitt missnöje över regnvätan och till de tre kycklingarna som idag med skräckblandad förtjusning introduceras till de stora hönsen. Tankarna går vidare, stannar till vid den halvfärdiga trädgårdsgången, ett projekt som stannat av idag, på grund av det välsignade regnet.

Sedan tappar tankarna liksom riktning, svävar ut i skogen där träden öppnar sig för regnet, fortsätter längs stigar som kanske inte finns, eller så gör de det, vad vet jag.

Tankarna svävar kring rötter och grenar, ängar och åar, sökande efter gud.

Var finns du? Undrar jag om och om igen tills jag tröttnar på frågan och inser att svaret finns runt mig där bland träden, åarna och stigarna, ja överallt ser jag inte gud, men det som är gudomligt. Heligt. Liv. 

Det gudomliga finns kanske också i mig? I min önskan att skapa skönhet? Kanske är det allas vår skärva att gud i oss.

Nu trasslar tankarna in sig i det stora bokträdets grenar, vill stanna där och betrakta den grå mjuka barken, de fina ådringarna på lövet och molnen som släpper ifrån sig dessa droppar.... dropp dropp dropp låter det på altanens tak. Tack och lov för regniga dagar. 

Om att mjukna

Ännu en gång går jag min morgonpromenad. Ännu en gång trampar mina fötter stigen förbi bokarna som stolt visar upp sina ljusgröna löv. Det är precis som vanligt, men ändå ovanligt, för jag har bara en hund med mig, Fenja vandrar nu i de Norrländska skogarna med sin nya matte som ska dra nytta av den jaktlust som var så förödande för oss. Hon ska bli eftersökshund, ett arbete jag vet att hon kommer att bli väldigt bra på. Men jag och Charlie går kvar här på stigen. Avslut, avsked, sorg, lättnad. Rannsakan - vad kunde jag gjort annorlunda. Jag har i några veckor jobbat hårt med att försöka att förstå, att komma till visshet. Jag har gripit efter förlåtelsen, sökt den i minnen och tankar. Det gör jag också idag. Ältar det som varit, vänder på det ut o in, fram o bak. Blicken går inåt, så jag ser inte stenen som ligger där den alltid legat, mitt i stigen. Jag snubblar till, tar emot mig på stenens grova yta och tittar nyvaket upp. Jag känner mig lite yr, och sätter mig en stund på den nattkylda stenen. Min hand vilar på dess yta, mossan kittlande handflatan. Plötsligt väcks stenens minnen.

Jag och stenen minns hur barnen som små klättrade upp den, hur stenen fick vara haj, troll, piratskepp. Fantasi, lek, barnaskratt. Jag stryker den mjuka mossan och minns de små barnahänderna i mina. Mjuka, varma. När jag låter mig vila i minnet känner jag hur den varma mjukheten liksom sprider sig i min kropp trots morgonkylan och till sist når den mitt hjärta. Varma, mjuka barnahänder håller mitt hjärta som börjar slappna av,  mjukna. Jag andas ut. Mjuknar. 

Jag bara sitter där ett jag, i det varma mjuka och inser att förlåtelse är inget man ältar fram. Som man kan ta fatt i och greppa. Nej, försoning finns i det mjuka, varma. Det som släpper taget om det som varit. Låter det vara som det var, låter det vara som det är. Min förlåtelse, min väg till försoning bor i vänligheten, i njutningen av en glimt solsken på min kind, varmt som en barna hand. Det är här jag måste börja. I det mjuka och vänliga. 

Om att släppa taget

Jag huttrar till och tittar förvånat upp. Borta är den blå himlen – istället ser jag idel mörka moln och den ljumma havsbrisen känns plötsligt kylig. Var kom alla molnen ifrån? Det gick så fort, på ett ögonblick, jag såg dem inte komma, men kanske anade jag ändå något, något avsvalnande i vinden, varslande om inkommande kyla.

Jag plockar ihop mina saker och hämtar en filt, värmer kaffet och kryper upp på verandan. Huttrande tittar jag ut över havet, så inbjudande i morse då jag tog mitt morgondopp, nu mullrande hotfullt och avvisande.

En stund sitter jag och gör motstånd mot denna förändring. Jag hade ju sett fram emot en varm dag vid havet, fler dopp, en tupplur i solen. Asch, så himla synd, jag hade ju bara denna dag här, imorgon ska vi hem igen… Jag borde ha stannat kvar längre på stranden i morse, passat på….

Ja, så fortsätter jag ett tag tills jag tröttnar på mig själv, tar några djupa andetag och öppnar sakta upp mina sinnen så att jag kan känna den mjuka värmen från filten, klarheten o sältan i luften, höra lärkans drill och smaka det varma kaffet. Jag ser vårblommorna dansa i vinden och hör havet mumla sin rytmiska sång.

Sakta släpper föreställningen om det som borde vara annorlunda sitt grepp om mig och ger utrymme för det som är.

Sanningen är att allt förändras ständigt, jag är hela tiden i en process som kallas livet, en process som innebär åldrande, avsked, avslut och förlust. Förlust av dem och det som är mig kärt. Priset för att älska är högt. Men inte för högt, då alternativet är otänkbart, är ickeliv.

Och jag väljer livet, det föränderliga, operfekta, smärtsamma,  vackra, skitiga,  njutningsfulla och underbara livet. 

Mitt hjärta brister gång på gång, men kanske är det så att det är de öppna såren, sårbarheten i det brustna, som gör den djupa villkorslösa kärleken möjlig. Kärleken som älskar trots allt.

I dessa tider av förändring vill jag försöka välja förlåtelse, och välja det om och om igen tills jag kan släppa taget och gå vidare i kärlek.

Men jag vet att för att kunna göra det måste jag på djupet förlåta för mig själv och andra för vår otillräcklighet, förlåta livet för att det inte blev som jag tänkt och förväntat mig utan det blev, ja -annorlunda.

Jag försöker släppa taget om föreställningen av hur livet borde vara, släppa dem som nu går sina egna vägar, bort från mig, och önska dem lycka och välgång på sin stig.

Jag väljer nuet, som det är, med gråa moln, varmt kaffe och kalla tår. Jag lever! Jag älskar! Tack!

Om betydelsen av bön

Jag lägger huvudet tillrätta på kudden, känner värmen från täcket och avslappningen sprida sig i kroppen. Det är kväll. Det har varit en bra dag. En vanlig, ganska regnig och kall vardagsbra dag.

Jobb, soffa, eftertanke, möten, trötthet, energi. Vardag. En av många vardagar som radar upp sig som smultron på ett grässtrå och tillsammans på något märkligt sätt bildar det jag kallar mitt liv. Jag blundar och fylls av tacksamhet för att just jag får uppleva en dag, en kväll, en natt till. Det är ju inte alla som får det.

Tacksamheten och ödmjukheten som fyller mig blir till en bön. Till vem eller vad jag ber vet jag inte. Till något större än mig. Till den där kärleksfulla närvaron som inte har något namn, eller som  har alla namn, som färger i ett prisma.

Min bön är en utsträckt hand mot oändligheten. Jag uttrycker min tacksamhet, men också min sårbarhet, min oro, min önskan om fred, om läkning för det som är sårigt och trasigt i världen, jag ber om hjälp, om ork, om guidning att på bästa sätt tjäna livet.

Min bön är ett uttryck för mitt hopp men också för min förtvivlan. Min bön är ett uttryck för min tacksamhet och min livsglädje. 

Jag somnar, tröstad och lugnad av bönen. 

Femårs reflektioner

Jag rör om i min havrelatte, tar en värmande klunk och suckar belåtet. Surret från de andra gästerna på Espresso house får bli bakgrundsbrus till mina vandrande tankar. Jag är tillbaks igen, 5 år senare på cafeet mitt emot onkologen i Malmö .

För fem år sedan satt jag och Sandra här, mjukt landande inför cytostatika behandlingen som skulle ske på andra sidan gatan på fjärde våningen i det tråkiga betonghuset.

Det var den första av ett pärlband av möten mellan mig och Sandra. Min tacksamhet mot hennes stöd den våren kan inte fångas med ord.

Jag ser ut över den grå fredagseftermiddagen och över de fem år som gått. Tröttheten och hjärndimman från det första året. Cytostatika smärtan. Tiden som plötsligt fanns för skrivande och reflektion. Fördjupning. Livets skörhet.

Sedan tyngden i kroppen, stelheten i lederna, smärtan och värken i åren som följde. Tacksamheten över att leva, att överleva, som mynnade ut i vissheten om att livet aldrig ska bli ställt på vänt, om man är tursam nog att kunna välja att följa sina drömmar, den visshet som gjorde att jag vågade boka min resa till Kenya.

Och nu, sakta, äntligen, livsenergi som återvände under den Kenyanska solen. Kroppen som äntligen verkar börja förlåta och läkas efter behandlingen. Naglar som är hela, leder som mjuknar, hud som återfår lyster - jag känner mig som min ålder, inte som de tio år äldre som jag känt tidigare.

Ja, en lång och svår resa har det varit, men ändå är hag tacksam för den. För insikten om livets ovärderlighet. Om det sköra, trasiga, smärtsamma i livet och hur det kan omfamnas,om hur jag kan må skit och ändå vara tacksam för att jag lever. Inte att jag går i något slags lycko-njutning-rus hela tiden, nej, mer som att jag känner livet mer, alla aspekter, utan skygglappar. Upplever. Är tacksam...

Tacksam för en klunk kaffe, för ett leende, för ett andetag. För mig. För livet, det trasiga, smärtsamma, njutbara, vackra livet. Idag igen.