Regndagar

Idag regnar det, det blir inte riktigt dagsljus och jag kommer liksom av mig i mina intentioner inför dagen. Varken långpromenad eller potatis plock känns lockande, men jag har inte något inomhus projekt på gång så jag blir liksom sittandes. Om inget behöver fixas, vad gör jag då? Vem är jag då?

Jag avundas sydeuropeernas "Dulce fa neinte" sötman i att göra ingenting, och tänker att vi nordeuropeer nog vilar mest i stillsamt arbete, i naturen, i skapandet. Där bor sötman för oss.

Att bara sitta och prata är fint, men jag blir snart otålig, särskilt med den hjärntrötthet som fortfarande är påtaglig i mitt liv och som gör att stillasittande snabbt blir sömnigt, huvudet blir tungt jag får en känsla av att jag har en trång yllemössa på mig. Det är svårt att beskriva men jag har förstått att i princip alla som genomgått cytostatika behandling känner likadant. Det pågår i flera år efter behandlingen, när omgivningen upplever dig som frisk, återhämtad, men det inte alls känns så på insidan.

Det är nog sällan en återhämtning är att studsa tillbaks i hjulspåren som om inget har hänt. Jag tror inte att det är eftersträvansvärt heller. Vi behöver tid att läkas och att införliva det lidande, den förlust vi varit med om i livet. Gå vidare med den, med sorgen, visare och berikade av den. Genom förlust och lidande kan vi lära oss medlidande och kärlek till livet som det är. I alla nyanser.

Nu har jag druckit upp kaffet. Ute regnar det fortfarande och jag kommer inte på något jag vill göra. Men jag kommer på något jag vill vara. Jag vill vara här och nu. Jag vill andas, lyssna, känna. Jag vill vara jag. Levandes livet.

Om att hitta hem

Det är onsdag, och för mig en ledig dag. Eller en dag då jag inte arbetar på skolan, utan istället ägnar mig åt att skriva och att ta hand om djur, hem, trädgård och barn. Och just det, om mig själv. Intressant att det alltid kommer sist, det där att ta hand om mig själv. Efter allt det andra, det viktiga, är avklarat. Då kan jag ge mig tillåtelse att njuta en stund med kaffekoppen i solen.

Lite skämmigt kan det kännas, att ta hand om sig själv och se till mina behov, låta dom bli identifierade, bara det är en utmaning. Efter att i många år lagt fokus på andras behov kan det vara svårt att ens veta vad jag egentligen behöver. Det är oftast inte en macka eller en stunds surfande på mobilen utan en promenad, en kram, att få pyssla eller skriva. Eller att få ta sig en förmiddag utan agenda. Bara få vara, följa impulser.

Jag jobbar på skolan två dagar i veckan nu. Det går bra, även om jag är väldigt trött efter lunch.

Vi har tagit emot ett barn till i familjehemmet, och det går också bra, och känns rätt och fint men det tar mycket energi och tid att lära känna, att hitta en ny konstellation i familjen. Alla får anpassa sig. Det är svårt att föreställa sig hur det skulle vara att som tonåring lämna sin familj och flytta in i en ny. Varje familj hur normal den än är har sin egen kultur. Sina oskrivna regler, sitt sätt. Det är inte lätt att lära sig, särskilt som tonåring när man egentligen har fullt upp med de enorma förändringar som sker i kropp och sinne, för att inte tala om med det sociala liv som numera kan uppta nästan hela dygnet. Att ovanpå detta försöka hitta hem i en ny familj, som man inte själv valt, när man redan är trasig, är en enorm utmaning.

Så svårast är det nog för barnet själv, men det är svårt även för familjen som tar emot. Och det tar tid. Några månader, oftast ett halvår eller ett år.

Men sedan, att se hur barnet hittar hem, hittar sin plats, blir trygg och genom den tryggheten visar världen sina gåvor, delar med sig av sitt skratt. Hittar sin väg. Hur syskonen lär av varandra om hur livet kan vara, hur man kan gå vidare, att det är ok att må skit, att man kan läkas. Det är så värt allt.

Om lekterapi

Jaha, då var det gjort. Beslutet hade jag fattat för länge sedan, men ändå, att slutligen och ovillkorligen göra det, att trycka på skicka knappen och låta mitt första bokmanus flyga i väg som ettor och nollor genom cyberrymden för att förhoppningsvis bli läst och kanske accepterat känns väldigt läskigt.

Men nu är det iväg, till 5 olika förlag. "Tre sängar och en soffa, reflektioner under ett år av cancer" . Det kommer att dröja flera månader tills jag hör något, om de alls hör av sig.

Under tiden är jag fri att lägga min tid på andra projekt, först av allt på min saga. "Den gamla på berget" . Det är ett lekfullt projekt, där orden får måla mina inre bilder av en sagovärld med kloka nornor, dråpliga troll och starka hjältinnor.

Jag tror att leken läker. Att barn läks av lek är vedertaget, det finns t om ett ord, lekterapi. Men jag tror att vuxna också kan behöva lekterapi ibland. Få låta fantasi och kreativitet växa fram, blomma ut vilt och galet, utan att bli censurerad av dömande, borden och annat irrelevant. Det behöver inte vara något storslaget, det viktiga är nog att det görs ur hjärtat och utan rädsla för kritik, inre eller yttre. Utan annat syfte än att leka. Så nu ska jag ha min egen lekterapi här hemma. Vi får se hur det blir.

Att skicka iväg mitt bokmanus var en form av avslut. Något i mig är klart, jag behöver inte blicka tillbaka och bearbeta det som varit mer just nu i alla fall. Jag kan konstatera att detta omvälvande år inte har förändrat mig ett dugg. Jag är samma Ninna. Alla bitarna, alla nyanserna av mig är kvar. Det som förändrats är att jag inte längre känner att jag behöver förändras. Jag har fått en djup uppskattning av livet, som det är, av mig själv som jag är. En uppskattning som grundar sig i en tacksamhet för att jag lever. För att jag upplever, inte bara glädje och njutning utan också sorg och smärta, oro och kärlek. Jag lever, jag upplever, här och nu. Tack!

Om moderskap

Imorse körde jag som vanligt barnen till skolan. Det är mycket trafik vid Emiliaskolan på morgonen, till fots, cykel och bil strömmar de till, barnen, ofta åtföljda av föräldrar.

Idag när barnen hoppat ur bilen, redan uppfyllda av alla de känslor som den kommande dagen fyllt dem med, blev jag sittande tittande på mammor. Det var mest mammor jag såg just idag.

Mammor som höll händer, som kramade, som försökte gå ikapp, lugna, som försökte ta sig ur ett klamrande grepp från ett barn som inte ville lämnas. Mammor som jag, som satt kvar i bilen och såg barnen gå till sitt. Mammor som såg arga, ledsna, glada, oroliga, stressade, lugna ut.

Alla olika, alla med sin historia, sin morgon bakom sig, med sin vardag som vi försöker få fungera. Men samtidigt alla lika. Samma kärlek, ibland dold bakom andra känslor, men alltid någonstans där i blicken. Alla med samma oro, samma vilja att skydda, att hålla nära så länge som möjligt, och samma smärta när det inte går att skydda, när vi tvingas bli åskådare till deras smärta och rädsla utan att kunna hjälpa, utan att kunna göra annat än att finnas där.

Jag tror också att vi delar samma osäkerhet och att vi alla gör så gott vi kan, utifrån våra förutsättningar. Vi frågar oss om det är rätt, det jag gör, om det är tillräckligt? Är det nog? Sätter jag gränsen för snävt eller är jag för tillåtande? Vi kan inte älska mer, men borde vi skydda mer? Vad händer bakom skärmen, bakom dörren, i dolda hörn? Vad är det jag inte vet? Vad kommer att hända idag?

Vi ser alla på när barnen gå in i skolan och vänder sedan vårt fokus på nästa steg i dagen, styr kosan mot jobb, hem, affär eller kanske vårdcentral... Vi lämnar, men kastar en sista blick tillbaka över tyngda axlar, och skickar en bön med barnen, om att de ska vara trygga, glada och ta emot den kunskap som ges genom dagen.

Att vi kan mötas med ett leende och en öppen famn i eftermiddag, och att det ska vara tillräckligt.

Om bäckar och hav

Igår var det dags att hämta årets bagge. Han som dragit vinstlotten, som får bli pappa till nästa års lamm. Med mjuk mörkbrun ull, vit nos och vänliga ögon blev han välkomnad av tackorna, direkt accepterad som en del av flocken.

Vi hämtade honom i Baskemölla och det är ju en bit att köra så vi passade på att först ta en sväng ner till havet vid Knäbäckshusen. Med picknickkorg, bilen full av barn och en förhoppning om ok väder tog vi oss ner till stranden och fick faktiskt en del sol och värme.

Skorna åkte av och vi spred ut oss på stranden, var och en valde sitt sätt att uppleva hav och sand. Pojkarna lekte i vattenbrynet, Ronja sprang längst strandkanten, Kenneth och Madde satt på filten och tittade ut över havet och jag själv tog en promenad, nynnande för mig själv.

Sanden var solvarm och gnisslande och havet outgrundligt. Det kändes gott att leva. Jag klev över en liten bäck som rann över sanden ner mot havet. Sedan blev jag stående. Synen av den lilla bäckfåran som meandrade ner för att upplösas i havet grep tag i mig.

Så vackert, detta att låta sig så totalt tas upp i något större. Fast bäcken upphör ju inte att existera, inte alls, den blir en del av havet.

Är detta själva sinnebilden av tillit? Av överlämnande?

Den lilla bäckfåran rann inte rakt ner mot vattnet, precis som livet sällan är en rak väg så slingrade den sig fram, gjorde några tvära böjar där vattnet stannade upp, precis som mitt liv stannat upp det senaste året, men fortsatte sedan sin färd mot det oundvikliga.

Den fick med sig växtdelar, frön, blad och pinnar, minnen från det liv som passerats. En del följde med långt, annat lämnades kvar i sanden. Det fanns en villighet att bära, men bara så mycket som vattnets rörelseenergi tillät.

På det stora hela verkade bäcken ta det sitt öde med jämnmod. Det fanns inget motstånd, hon bara lät livet flöda, tog det livet gett henne tillbaks till sitt hav, precis som i sången jag nynnade.

Jag stod länge och såg bäckens vatten och vågorna bli ett och fylldes av en massa känslor, längtan, sorg och förtröstan. Lite rädsla, mycket kärlek. Känslorna fick rinna ut med bäck vattnet, ut i havet.

Jag tog ett djupt andetag, log och vände tillbaka mot min stora brokiga familj, denna helg utökad med två pojkar, och dukade fram fika.

Ja, mitt liv flyter fram mot havet, en dag ska jag, precis som bäcken låta mig omfamnas av det som är större. Men inte idag, idag låter jag livet flyta förbi, med sandiga kakor och kladdiga bullar och blöta pojkshorts. Det är gott att leva.

Om att mjukna

Veckan började liksom avigt. Efter en fin men lite för intensiv helg var det dags för jobb igen. Men jag var inte utvilad och kände mig sliten redan på måndag morgon. Listan på jobbet börjar bli lång och jag reagerar på stress som jag brukar, med att jobba mer. Framåt. Vidare.

Det blev jobb, gym, Ica, disk, tvätt, matlagning, läxor... Kenneth har fullt upp med bygge och bilar och annat som krånglar, och krånglar igen. Tisdagen fortsatte likadant, men då började jag känna av stressen på humöret. När en ny arbetsuppgift lades på mig strävade jag emot. Kände mig nästan fysiskt illamående.

På eftermiddagen och kvällen skrek mitt inre efter ensam tid, tystnad och vila. Men ändå fortsätter jag, vanemässigt. När jag väl hamnar i tv soffan känner jag mig som en såpbubbla som kommer att brista vid minsta motstånd. Dessutom är jag besviken på mig själv, att jag inte kan lära mig pausa, sätta gränser, vila. Jag behöver verkligen förändra mig, göra annorlunda. Skärpa mig.

Så idag började jag dagen med ett besök hos kiropraktorn som en felställning i mitt bäcken. Behandlingen består bland annat av att jag ligger på sidan och han ber mig ta ett djupt andetag och slappna av medan han tar tag och vrider och trycker. Jag påpekade att det är en utmaning att slappna av i det läget. Han förstod det, och sa att det räcker att jag mjuknar lite grann för att det ska göra skillnad.

På vägen hem funderar jag över det där med att mjukna lite grann. Kanske det räcker även i andra delar av livet. Mjukna lite. Släppa efter på greppet. Liksom motsatsen till att skärpa mig, att mjukna.

Inga stora rörelser, inga drastiska förändringar, bara mjukna. Bli lite vänligare mot mig själv och världen. Låta vara lite mer. Lossa greppet över mig själv och min idé om tillvaron som den borde vara.

Nej, jag blir inte klar, jag är inte perfekt, jag är ofta osäker, och misslyckas med att nå mina förväntningar. Jag tappar modet och viljan ibland.

Men, jag upptäcker att om jag stannar upp inför detta och mjuknar så känns det ok. Det känns som jag lever.

Så idag tänket jag inte skärpa mig, jag tänker mjukna.

Om ensamtid

Jag sitter i min säng, tar ett djupt andetag och känner lugnet fylla mig. Huset är tyst och stilla, så när som på tassandet från kattfötter som letar efter en varm och skön plats att vila på.

Jag har fönstret på glänt och hör vinden och små höns kurr där utanför. En fluga surrar. Hunden suckar. Det är första veckan på denna nya tillvaro, som känns så rätt för mig.

Jag är delvis tjänstledig och jobbar bara måndagar och tisdagar. Resten av veckan är jag ledig. Jag har vikt två dagar åt att skriva och en dag ägnar jag åt hushållet, gör ärenden, går på gym, besöker kiropraktor och massör och har telefonmöten.

Jag tror att det kan fungera, och denna första veckan har känts bra. Jag njuter så av att vara ensam hemma. Jag älskar min familj, men det finns en kvalitet i att ha ensamtid som är svår att beskriva. Jag går omkring och pysslar, klappar på korna, skriver, dansar lite eller som nu, tar en vilopaus, bara för att jag behöver det.

När sedan barn och make kommer hem är de välkomna och det känns gott. Jag älskar att ha fullt hus. Vi hoppas att snart kunna välkomna ytterligare något eller några barn till familjen, men det är viktigt, faktiskt livsviktigt, att även de kommer iväg till skolan så att jag får denna tid i ekot av mig själv.

Så att jag kan hinna ifatt mig, så att jag kan höra mina tankar, lyssna på mina behov, så att jag kan skriva och får tid att läkas.

Jag vet inte riktigt varför denna ensamtid är så viktig för mig, men det är sällan jag känt ett så tydligt eget behov. Jag har ju fått öva mig under det gångna året på att uttrycka mina behov och det har lett till att jag nu kan sitta här, i stillheten, och känna hur jag läks.

Jag är tacksam för de som hjälpt mig kunna vara ledig på detta vis; min vän och chef Madde, min vän och vikarie Anna och Kenneth, min vän och make. Tack!

Tuppen gal där ute, men vill mig ingenting, så jag tror att jag kryper ner under filten ett litet tag, och vilar. Tills jag inte vill vila längre... Då gör jag nog något annat. Som jag vill eller behöver. Jag känner mig välsignad.

Om kycklingar och drömmar

Inatt kläcktes två kycklingar. De var ett offer för omständigheterna, då mamman övergav äggen när vi flyttade hönshuset och de fick istället kläckas fram i äggkläckaren. Ronja och jag gjorde ett tappert försök att få mamman att ta sig an dem men trots deras förtvivlade pip väcktes inga moders känslor i henne.

Så nu bor de små dunbollarna under värmelampan i eget bås bredvid hönshuset. De kommer inte att göra mer än att vila och äta och bajsa de kommande veckorna. All deras livskraft fokuseras på att överleva, hitta mat, skydd och värme.

Jag tänker att det var lite så min tillvaro var förra året, under cancerbehandlingens alla faser. Så mycket som jag tidigare tyckte var viktigt föll bort som löv på hösten och all min kraft fokuserades på att bli frisk, på att överleva. På något sätt blev tillvaron enklare, och jag upplevde att jag sällan varit så stressfri som då, konstigt nog.

När allt annat blir oviktigt försvinner också de hinder som blockerar min kontakt med min själ. En enda fråga kvarstår, vad jag vill göra med detta sköra ögonblick som är mitt nu.

Jag minns en dröm jag hade, någon gång under våren. Jag vilade i min utesäng, det var eftermiddag och regnet droppade på taket ovanför mig när jag dåsade bort.

Jag drömde att jag grävde en grop. Jag skyfflade upp jord, spade efter spade, mödosamt men mycket målmedvetet. När jag var klar klättrade jag upp på den jordhög som vuxit upp bredvid gropen. Den var hög och jag ställde mig på den, stolt och nöjd över det jag åstadkommit när plötsligt högen började skaka och jag sjönk ner till knäna i jorden som inte längre bar mig. Jag förlorade fotfästet och släppte taget... Och flög.

Denna dröm kom tillbaka till mig när jag grävde i trädgården häromdagen. Och jag tänker att ibland måste man kanske förlora fotfästet för att upptäcka att man kan flyga.

En solskenshistoria

Att leta efter saker är en av en mammas huvuduppgifter, och det är något jag brukar ta mig an med lite trött jämnmod och systematik. Från det troligaste stället till det otroligaste, rum efter rum tills det kan uteslutas som gömställe för det borttappade.

Så även denna gång. Idag gällde det en top, överdelen till en traditionell Mynchisk Oktoberfestutstyrsel som Katja behövde till helgens tema-fest. Behövde är nog ett för litet ord, detta var uppenbarligen en fullkomligt nödvändig attiralj för att festen skulle bli lyckad, och mer eller mindre en fråga om liv eller död.

Vi hade uteslutit att småsystrarna tagit den, det var förstås första tanken från en garvad storasyster, så nu var det systematisk letning som gällde, och jag var inne och rotade i de osannolika ställena, vilket vårt hus rymmer mängder av.

Nu var jag i gästrummet och tog mig an den blå byrån. De översta lådorna gömde inga överraskningar eller gömda skatter i form av små vita bomulls toppar, så jag drog mödosamt ut den nedersta. Jag satt på golvet, resignerad inför att detta kommer att ta en stund. Lådan var trög, den hade uppenbarligen inte öppnats på ett tag och jag mindes inte vad jag stoppat ner i den.

När jag fått upp den lyfte jag upp det fösta plagget jag såg. Sedan blev jag sittande, förlorad i minnen. Det var en minimal baby dress i glada färger, grönt och solgult med leende moln. Jag stack ner handen i lådan igen och fick upp den lilla mössan som hörde till.

Jag andades in doften och fördes tillbaka till en fredag i februari 2018. Jag var ute på baksidan, med en kopp te i vårsolen när mobilen ringde. Det var vår handläggare på Soc i Lund som ställde en fråga som skulle komma att förändra vår tillvaro de närmaste månaderna. "Vi har en för tidigt född flicka på prematuren i Lund, hon ska opereras nu, och det är osäkert om hon överlever helgen, men om hon gör det, kan ni tänka er ta er an henne?" Det fanns inget annat svar än Ja, varken för mig eller Kenneth. Vissa frågor är sådana, att man kan bara svara på ett sätt om man inte ska svika sig själv.

Det blev en märklig helg, i limbo, med böner riktade till ett litet liv, okänd men ändå känd, bar vi henne i hjärtat i väntan på måndagen. Jag aktiverade mitt nätverk och böner började skickas till henne från hela Sverige.

Hon klarade helgen och kl 14 en vanlig februari måndag letade vi oss in till Lunds prematurs intensiv vårdsavdelning. Jag tror att jag hade förväntat mig en liten bebis. Som en nyfödd fast mindre.

Men det lilla liv som vi såg i kuvösen var så uppenbarligen ofärdig, så inte redo för en värld utanför livmodern. Hon var naken så när som på blöjan som trots att den var minimal såg groteskt stor ut på henne och hon var omgiven av sladdar och stora pipande maskiner som övervakade hennes lilla kropps alla funktioner och hjälpte henne att andas, äta och hålla rätt kroppstemperatur.

 Jag insåg att denna uppgift som nu låg framför oss inte skulle bli lik något som jag varit med om eller kunde sedan innan. Ödmjukhet, massor av frågor, och tillit till intuition skulle krävas från vår sida. Men framför allt kärlek.

Jag fick känslan av att hon knappt hade någon livsvilja alls, utan hölls vid liv av maskiner och av personalens envishet. Jag och Kenneth stannade en stund och gick sedan ut för att äta middag på Valvet, en närliggande restaurang där maten kallnade på tallriken medan vi la upp en plan för hur detta skulle gå till.

Vi delade upp dagarna, två hela vardagar var, fredag tog vi halva var, helgen fick bli var sin kort dag. Så blev det, och en ny vardag formades de närmaste två månaderna. Tack vare förstående arbetsgivare och socialtjänst fick vi det att fungera.

Jag åkte alltså in till Lund redan nästa dag, jag skulle sitta med henne i sex till åtta timmar så jag utrustade mig med bok, mobil med nedladdad musik och hörlurar för att fördriva tiden.

Jag var bestämd på att jag redan idag ville sitta åtminstone en stund med henne hos mig. Jag kände instinktivt att det behövdes och att det var viktigt. Så blev det, jag fick ta av mig på överkroppen, sätta på mig en sjukhusrock en vit med stora knappar och sätta mig i en fotölj bredvid kuvösen medans sköterskan försiktigt lyfte upp bebis inklusive ett nystan av sladdar och lade henne på mitt bröst, hjärta mot hjärta.

Hon lades tillrätta, sådana här små bebisar rör sig i princip inte själv så vi fick hitta en ställning som verkade bekväm och som tillät att hon andades ordentligt. Gjorde hon inte det så larmade maskinerna högljutt och bestämt varpå personal kom till undsättning. Så länge hon var på intensiven skulle en personal ständigt vara i rummet.

Känslan av hennes lilla kropp mot min, hud mot hud, hjärta mot hjärta var överväldigande och jag lade försiktigt mina händer över henne, blundade och sedan försvann jag bort. Bortom tankar och funderingar, bortom känslor och prestationer. Jag var fullt vaken, men befann mig i någon slags tomt ingemansland, ett tillstånd som förstärktes av det rytmiska ljudet från maskinerna. Det var en märklig känsla, om man ens kan beskriva den som en känsla. Bok och hörlurar låg bortglömda bredvid mig, och skulle så förbli under de kommande två månaderna.

Under denna tid, då vi pendlade till Lund för att sitta med flickan gick vi igenom olika faser. Kenneth och jag hade inte mycket tid att kommunicera så det var först efteråt som vi kunde konstatera att vi båda upplevt det precis likadant.

Första fasen var den jag just beskrev. Limbo. Inga tankar, inga känslor, bilder dök upp, av rymd, stjärnor och mörker. Jag svävade liksom omkring med henne.

Sedan, efter några veckor, började jag nynna för henne. Oftast inga speciella sånger eller melodier utan fritt nynnade, men ibland de vaggvisor jag sjungit för barnen, med favoriten Tula hem som återkommande tema. Personalen var fascinerade, och vi blev tydligen något av ett samtalsämne. Vi nynnade nämligen hela tiden, både Kenneth och jag. 

Nästa fas, den sista under sjukhustiden, bestod av att jag i fantasin tog flickan i handen (hon kändes som 3-4 år i dessa fantasihistorier)och vi vandrade tillsammans ut på äventyr och upptäckte allt som jordelivet kunde erbjuda. Jag visade henne gården och djuren här hemma. Vi plockade svamp, åkte pulka och lekte i vågor. Vi klättrade i berg och utforskade grottor, djungel, öken och glaciärer, vi lekte kurragömma och flög drake. Känslan var att försöka locka henne till livsvilja, men detta var inte en del av någon plan, utan det bara hände, och jag gjorde inte motstånd utan följde intuitionen. Dessa vandringar började så fort hon hamnade på mitt bröst och fortsatte tills hon fick återvända till kuvösen eller, efter ett tag, till sin lilla säng.

Avbrott för matning, undersökningar och blöjbyten var inga problem, vi var aldrig så långt bort från verkligheten så att det kändes som att vakna när något hände som krävde att min uppmärksamhet flyttades. Även denna fas pågick i ett antal veckor tills en dag mitt sinne kunde frigöras från hennes, och jag kunde ta upp en bok, eller tänka på annat. I samma veva började vi kunna mata henne utan sond och hon fick sina första kläder och jag visste att vi snart skulle kunna åka hem med henne efter dryga två månader på sjukhuset.

Så blev det, och hemma blev hon överöst med kärlek och omsorg från sina fem syskon, och även om det var en jobbig tid med mycket osäkerhet kring framtiden för flickan så var det en mycket fin tid för hela familjen. Två månader gick och sedan, en solig dag i juni fick hon åka till sin nya familj, där hon bor än idag. Älskad och omhändertagen, på rätt plats i livet. Hennes avsked från oss var fyllt av glädje och sorg men framförallt av tacksamhet för denna upplevelse som hon gav oss, detta lilla liv.

Jag känner en tår på kinden, tar ett djupt andetag, kommer tillbaka till nuet och viker ihop den lilla gröna och gula dräkten och tänker fortsätta leta.

Men jag avbryts tack o lov av beskedet att Katjas kompis nu inhandlat en ny top till henne, och solen skiner ännu en gång över vår familj och vår lilla gård i dalen.

Om många nyanser av grönt

Det finns få ställen som lämpar sig bättre för en siesta än en hängmatta. Stillsamt vaggad under trädkronorna tittar jag ut på världen från min kokong. Färger och dofter har djupnat, allt är mustigt mörkt, mognat, fylligt. En del har vissnat i spåren efter tiden som gått, lite gult och brunt skymtar bland det gröna.

Men mest ser jag grönt, och ju längre jag tittar, desto fler nyanser ser jag. Kanske är det ofta så, att det som tycks enkelt och enfärgat skiftar till nyansrikedom om vi bara dröjer oss kvar.

Det är nog också så med människor jag möter, att om jag öppnar sinnena och hjärtat så får jag möjlighet att se så mycket fler nyanser och djup. Och ju mer jag ser, desto mer kan jag lära mig om den unika livsväg, den visdom om livet och kärleken som varje människa äger, ofta gömt i bladverket, speglade i alla dessa nyanser av grönt.

Om pauser

Jag står vid parkeringen och vattnar blomkrukan på stubben. Vattnet rinner långsamt från kannan och jag känner otåligheten växa. Kan jag hälla vattnet från den stora öppningen kanske?

Mina tankar går till andra saker som jag vill göra idag. Jag låter listan bli en ramsa, som stöd för minnet. Jag upprepar den för mig själv, rytmiskt, medan vattnet strilar ner i jorden. Vinden blåser till och för med sig en doft av blommande lind.

Plötsligt stannar tiden och mina tankar töms på allt utom doften. Det är en av mina favoritdofter. Jag bara njuter en stund. Blundar. Andas.

När jag sedan öppnar ögonen ser jag liksom allt på nytt. Den röda glänsande vattenkannan. Nejlikans lila och vita mönster. En myra som stretar i gruset. Den mjuka kudden av mossa. Jag känner vinden leka i håret, tyngden i mina ben och de arbetande musklerna i armen som håller kannan. Vattnet låter porlande muntert, en höna kacklar. Jag är. Här. Nu.

En kort paus, ett mentalt steg tillbaks. Vad händer just nu? Hur känns det att vara blomma som blir vattnad? Att vara myra på en grusväg? Att vara jag? Allt detta ryms i pausen. Tanklöst.

Jag bestämmer mig för att söka efter pauser när jag vandrar genom dagen. Jag finner dem på ibland givna och ibland oväntade ställen. När jag behöver vänta in gammelhunden på promenaden. Innan jag kliver ur bilen vid gymmet. Mellan andetagen. I lågan på tändstickan precis innan jag tänder ljuset. I kossans blick när hon ligger och idisslar. Stunden innan jag öppnar boken eller tar en klunk vatten. Efter samtalet. Mellan tuggorna. Innan jag gör valet mellan det ena och det andra.

Jag inser att pauserna gömmer sig överallt, jag har bara missat dom, haft blicken riktad framåt istället för på det som sker just nu.

Pauserna ger perspektiv och vila, i pausen göms medkänsla, närvaro och möjlighet till nya val. I pausen bor evigheten och oändligheten.

Nu är vattnet slut i min röda vattenkanna. Men jag dröjer mig kvar en stund till. Och tar en paus.

Om att vara nöjd och att vilja mer

Så blev det augusti. Ganska plötsligt gick högsommaren över till sensommar. Det börjar dyka upp kantareller i skogen och de första tomaterna har mognat i växthuset. Sensommar blommor har slagit ut på ängen utanför sovrumsfönstret. Blått, rött, violett och gult. Tänk att blommor kan göra en så lycklig!

Kossorna börjar bli riktigt tama och Kenneth är nästan klar med inredningen i ladugården inför kommande höst och vinter, när kor och får behöver komma in för att utfodras. När ladugården ska fyllas av hödoft och djurens värme och ljudet av idisslande.

Jag försöker göra mig mentalt redo för att skola och därmed jobb och vardag ska börja igen. En ny start med möjlighet till att göra förändringar i vardagen, sikta mot nya mål.

Jag har en bok där jag skriver mina planer. Där står saker som att skicka in bokmanus till förlag, gå ner i vikt, bli så smärtfri jag kan bli. Men för att nå dem krävs acceptans, att se med öppna ögon på min verklighet men också viljekraft. Det krävs beslutsförmåga, mod och i en förlängning uthållighet.

Jag börjar fundera över detta med viljekraft. Vad det egentligen är?

Är det samma som livskraft? Det är det nog. Jag tror att det under det gångna året varit så att min viljekraft har varit helt inåtvänd, mot att bli frisk, att överleva. Ta mig igenom nästa behandling. Nu kan min viljekraft börja vändas utåt och jag behöver fundera på var jag ska fokusera den på. Vad jag vill?

Jag undrar om vi alla föds med lika mycket viljekraft? Det tror jag. Men sen då? Den grundtillit vi får från barnsben måste spela roll för hur viljekraften utvecklas.

Jag gillar ju metaforer och leker med tanken på viljekraft som en eld. Då kanske grundtilliten är själva eldstaden? Bränslet för elden kommer ur två olika vedkorgar tänker jag, den ena är rädsla och den andra är kärlek. Rädslan som bränsle för elden kan ta former av beskydd, ilska, sökande efter bekräftelse, att vara bra nog, eller kanske ren dödsrädsla?

När kärleken står för bränslet är det kanske medkänsla, glädje, viljan att göra gott, att bli den bästa mig. Att tjäna livet och kärleken på bästa sätt jag kan. Att vilja leva, att vilja överleva har varit mitt bränsle under min sjukdom. Känslan av ansvar, av engagemang och att vilja manifestera mig själv, göra avtryck, förändra orättvisor, uttrycka mig kreativt kan också vara bränsle på min viljekraft där både kärlek och vrede kan komma in, utan att det finns motsättning.

Gemenskap, att vara fler som vill eller att ha någon som ger sitt stöd och sin feedback är viktigt är kanske liksom modet att vara sårbar, att riskera misslyckande som syret, som spjället som öppnas för att släppa in luft till elden.

Så då har vi en eld, men den gör ju ingen nytta utan mål, fokus, riktning, beslutsförmåga, plan handlingskraft. Utmaningarna är de hinder som oundvikligen kommer, rädslan för dömande, för att misslyckas, trötthet och stress, ren tidsbrist och orealistiska mål.

Uthållighet, en realistisk plan och förmåga att vila och njuta i nuet, belöna mig för små framsteg, orka försöka igen efter jag misslyckats är svårt men nödvändigt.

Jag tar ett djupt andetag och ser ut på min lilla äng, tar upp min mål bok, beslutsam men också med stor medkänsla med mig själv försöker jag hitta en väg framåt, med struktur och mål, med en viljekraft som brinner för och av kärlek, glädje, medkänsla, närvaro och förnöjsamhet.

Jag försöker hitta en balans mellan att känna att livet är bra nog just nu, att jag är bra nog och ändå vilja mer, vilja förändring. Det är svårt, men jag ska försöka.

Om tid

Ännu en förmiddag passerar medan jag sitter med korsord och kaffekopp och har det ganska gott. Hönsen har spridit ut sig i trädgården, lyckliga över att äntligen blivit utsläppta ur hönsgården. De har fått hållas där i sommar, för att skydda trädgården från hönsen och för att skydda hönsen från hungriga rovfåglar och rävar.

Men nu är de ute, och det känns bra i hjärtat att se dem leva hönsliv så som höns liv ska levas. Höns är nyfikna djur, så fort en dörr öppnas eller vi håller på med något i trädgården är de där och kollar.

Även korna är nyfikna, en egenskap som vi utnyttjat för att tämja dem. De bara måste ta reda på vad det är som ligger i hagen, eller låter konstigt i trädgården. Med hjälp av nyfikenhet och godissug, äpplen och betfor som funnits i byttor närmare och närmare oss kunde jag till sist, igår, kalla på dem och mata dem ur handen. Det har varit en lång process, och det det framförallt krävt är tid. Vi är så vana vid att ta kontroll och skynda på processer, för vem har tid och tålamod att vänta?

Men jag inser att väldigt mycket, särskilt när det gäller levande varelser, behöver ta tid och att skynda på processer riskerar att göra skada. Så är det nog även med min läkning. Jag har försökt skynda på den, otålig att återvända till mitt liv som det var innan, återfå min kropp som den var innan.

Men jag börjar inse att jag inte kan skynda på läkningen, jag behöver vila i processen, lita på att den för mig framåt men att det tar den tid den tar. Och kanske, om jag slappnar av i processen, kan jag njuta av den. Kanske bor njutningen i avslappningen, i tilliten, i att inte vänta på något som kommer sen utan vila i det som är nu.

Kanske jag också hittar tillbaks, men inte till den jag var innan, utan den jag är nu.

Om konsten att vara stilla

Jag ligger och tittar på gräset som vajar lätt i vinden, högsommar gula strån dansar en rytmisk dans till vindens nynnande. Ullfilten jag ligger på har jag svept om mina ben, för vinden kyler, som sommarvindar kan göra ibland.

Jag blundar och lyssnar efter klövar och tunga snusningar från mjuka mular. Nyfikna men fortfarande lite skygga närmar de sig, det ser jag mellan mina halvstängda ögonlock, avvaktande står de en bit från, klurande på vad den konstiga människan vill.

Mitt jobb, i detta kotämjar uppdrag som präglar min sommar, är att vara stilla. Bara ligga här och göra ingenting. Det låter ju lätt, men för en sexbarnsmor som är van vid att alltid vara igång är det ganska svårt.

Att hålla kroppen stilla kan jag göra, jag brukar låta uppmärksamheten vandra igenom kroppen, nerifrån och upp, känna livet i min kropp, pulsen, värmen, andetaget. Visst måste jag klia lite här och där och vifta undan en fluga eller så men annars kan jag utan större problem vara stilla och slappna av i kroppen.

Att vara stilla med sinnet är svårare. Tankarna fladdrar iväg till middagsmaten, trädgårdslandet och mot kossorna som jag försöker locka hit med tankekraft. Ideligen kommer jag på sånt jag borde fixa, som att påminna Skånes Djurpark om att skicka papper och swisha Nadja för jordgubbarna...

Jag skjuter bort tankarna, försöker ta kontrollen. Slappna av, fokusera på gräset... Koncentrera mig. Äsch, det blir bara jobbigt. Ett krig mot mina tankar är dömt att förloras, eller åtminstone bli en ändlös kamp. Visst kan jag hitta ett tillfälligt lugn med koncentration, men så fort jag släpper fokus ramlar kaos över mig igen.

Istället bestämmer jag mig för att försöka ta ett mentalt kliv tillbaka. Blir vittne till mina tankar, till känslan av flugan på kinden och mitt pekfinger som viftar bort den. Jag lyssnar, öppnar upp för ljuden som kommer mot mig. Vinden, en flugas surr, en bil som kör förbi. Jag noterar och tillåter det som är. Inget motstånd, inget fåfängt försök till kontroll.

Där, i bevittnandet, hittar jag till sist stillhet.

Det är lite som att leran i en gyttjig pöl sjunker till botten, utan ansträngning, och vattnet i pölen blir klart. Det enda jag behöver är att sluta röra runt i pölen i mitt sökande efter klarhet och istället dra mig tillbaka och låta vattnet stilla sig. Ge det tid. 

När jag inte försöker kontrollera mina tankar, utan istället lugnt bevittnar dom, kan jag i den stillhet som öppnat sig bestämma om jag ska tro på tankarna, om jag ska agera på dom eller kanske bara låta dem sväva vidare över den himmel som är mitt öppna sinne.

Jag tror att stillhet inte är något jag kan söka utanför mig, utan något som jag kan upptäcka inom mig, det är min natur, min kärna, som jag når när jag slutar söka, slutar försöka, och bara litar på att jag är hemma i mig. När jag välkomnar mig i mig.

Om att "bara" vara sig själv

Det är vilopaus i sängen igen. Jag ligger på det nya överkastet, ett vackert lapptäcke, och följer mönstren med fingret. Det är något trösterikt med gamla lakan som fått nytt liv. Blivit ännu vackrare i sitt nya sammanhang.

Detta lapptäcke har jag fått av en kär vän. Det var en bröllops gåva i hennes förra äktenskap, som hon nu valde att ge bort när hon börjar på ny kula, med en ny man. Tänk så mycket som inte blir som man tänkt sig. Så mycket energi som läggs på planer och drömmar och fix inför en verklighet som inte kommer. Så många lapptäcken som sytts. Egentligen är det inte mycket som blir som man tänkt. Som denna sommaren. Hemester, skönt men ändå sorgligt att missa familjesemestern. När vi är hemma har familjen en tendens att spridas åt olika håll, det krävs nästan att vi åker bort tillsammans för att vi ska samla alla de där gemensamma minnena. Men visst, vi åker på utflykter, vi äter och spelar spel tillsammans, men det blir ändå inte riktigt samma sak. Resan är om bokad till nästa sommar, vi får hoppas att det går att komma iväg då.

Idag är fyra av sju familjemedlemmar hemma, och när jag har vilat ska jag försöka dra ut dom från bakom skärmarna så att vi kan göra något. När Ronja är hemma är det ofta hon som tar initiativ till spel eller promenad, men Ronja åkte iväg till en veckas ridläger imorse. Hon var nervös, förstås, och orolig för att sova borta, för att hon få kompisar bland de andra på lägret, att hon skulle bli omtyckt. Jag kramade, uppmuntrade och sa till henne att hon bara skulle vara sig själv så kommer det att ordna sig.

När hon åkt och hallen ekade tom av längtan efter hennes röst stod jag en stund och funderade över det jag just sagt. "Var bara dig själv". Varför sätter man in ordet "bara" i den meningen? Att vara sig själv är inte bara, det är varken enkelt eller litet. Det är stort och svårt och något som vi tränar på hela livet. Först måste jag veta vem jag är. Och vem jag inte är.

Jag är alla de där rubrikerna som handlar om vad jag gjort, vad jag har. Sex barns mamma, skolsköterska, wannabe författare, hobby bonde. Kvinna, medelålders, cancer överlevare. Jag är vän, dotter, syster och fru, jag är otålig, effektiv, ofta trött och ganska klok.

Jag inser att jag skulle kunna fortsätta skala av lager efter lager av "jag är" och ändå inte komma i närheten av den jag är.

Så om jag ger mig själv rådet att "bara" vara mig själv, hur skulle jag då vara? Hur skulle jag inte vara? Det är en livslång upptäcktsresa att upptäcka vem jag är, och kunna vara jag. Att vara mig själv är kanske att vara i det som är konstant, det som inte förändrats med åren, det innersta, mitt hem i mig, att hitta dit och leva där ifrån. Det ställe i mig där kärlek, förlåtelse och tacksamhet föds och dör och återföds med varje andetag.

Kanske att vara mig själv är att återupptäcka den platsen i mig och leva därifrån. Jag tänker att allt det andra är pålagor, kostymer, bagage och utklädnader som jag bär med mig på denna resa jag kallar livet. Inget fel i det.

Men jag är nog så mycket mer och så mycket mindre än allt det där. Jag lägger handen på mitt hjärta och söker inåt, efter mig själv. Sedan ler jag åt mig själv och tänker att det var inte ett lätt råd hon fick min Ronja, men inte desto mindre hoppas jag innerligt att hon kan vara sig själv.

Om att välja sin musik

Jag insåg nyss att det bara är några dagar kvar till årsdagen för min sista cytostatika behandling. Den 16 juli. Som alltid vid årsdagar så väcks reflektioner över tiden som gått. Över livet då och nu. Jag ägnade en ganska stor del av natten till dessa reflektioner, men kom inte direkt fram till något klokt, vilket man sällan gör kl fyra på morgonen.

Men en bild som hela tiden dök upp för mitt inre var bilden av en grammofonskiva. En LP alltså, som snurrar runt och runt. Det kändes som att för ett år sedan var mitt liv avskalat och ganska kravlöst. Jag kunde med gott samvete fokusera på mig och på mina behov av vila och avskildhet. Jag var föremål för omgivningens omsorger.

Jag befann mig nästan hela tiden i mitten av LP-skivan. Där det snurrar långsamt. Där det inte finns musikspår utan ett hål och en etikett.

Nu, när ett år gått, befinner jag mig allt som oftast i utkanten av skivan. Där livet snurrar fort, där musiken spelas. Där intrycken kommer utifrån. Jag har mycket svårare att hitta avskildhet, att prioritera mina behov, att inte dras med i livets svängiga rytmer. Det är roligt och tillfredsställande att vara där, i musiken, och låta livet leva mig, men jag inser att jag lätt överväldigas av behov, intryck och beslut som kommer utifrån. 

Jag funderar vilket som är jag, vilket som är min sanning? Den där ute eller den där inne i skivan? Var det gångna året bara en parantes?

Det kanske inte är antingen eller, utan både och. Jag är kanske hela skivan.

Med etikett, och låtar av olika slag, lugna, lekfulla, ledsna, kraftfulla, sorgliga, romantiska och glada party låtar. Min musik.

Men mellan låtarna finns pauser. En stunds tystnad.

Jag behöver hitta dessa pauser för att komma till den plats i mig varifrån jag kan välja vilken musik jag ska spela, eller om jag ska in till mitten och vila i tystnaden. Jag behöver välja musik som är sann för mig, inte den jag tror att andra vill höra eller den som stämmer med min idé om vad en god och/eller lyckad person är.

Vem vet, kanske hittar jag någon gammal låt som jag i skam gömt undan och glömt bort att jag gillar, och kanske just den musiken är en väg till min läkning. En väg till att inte förvänta mig av mig själv det som omgivningen förväntar sig av mig.

Jag inser att många av spåren i den LP skiva som är mitt liv sitter djupt, vanemässiga, och att jag kommer att fortsätta att halka ner i dom. Reagera, känna mig som ett offer, slarva där jag vill vara noggrann och tappa fokus. Där finns gamla inkörda spår av rädsla, bekräftelsebehov, girighet och sårbarhet.

Men med pauserna kan jag ha intentionen att bli medveten om de gamla spåren, låta dom kännas som de känns och sedan, kanske, ibland välja annorlunda. Fast jag tror att de flesta av spåren i min skiva är kärleksfulla, snälla, generösa och modiga.

Det skulle bli en spännande blandning av musik tror jag. Men den viktiga insikten från natten är nog att jag är inte fast varken i skivans utkant eller i dess tomma mitt, utan att jag är hela skivan och jag kan välja vilken musik jag vill spela när jag strävar efter att bebo hela sanningen om vem jag är.