Om ansvar

Jag går och lägger mig igen, för tredje gången denna morgon. Denna gång i utesängen, i ett tappert försök att låtsas att jag har sovmorgon. Det är ju ändå söndag, tänker jag, drar täcket om mig och suckar när jag får sällskap av en nybadad valp.

Men jag klagar inte, vem kan göra det när jag får vakna till denna sensommar (för det är det väl nu?)morgon, med björnbärs smak och valpgläfs och solljus som värmer. Ok, lite klagade jag när de väckte mig vid tjugo i sex. Men det var några timmar sedan nu, några timmar då jag hunnit gå och lägga mig igen tre gånger.

Att ha valp är roligt, tillfredsställande, underbart, men också i högsta grad prövande och tröttande. Nu har jag ansvar för detta lilla rovdjur, lika bedårande söt som kapabel lukta var jag gått för en timme sedan, jaga och teoretiskt döda både katt och höns och på 5 minuter lära sig ett nytt kommando.

Vi har haft en månad tillsammans nu, och vi har hunnit bygga en relation. Av kärlek, respekt och för min del ledarskap. Det är inte lätt att vara proaktiv, svårt att hinna ikapp och orka. Jag firar våra segrar och försöker lära mig av våra misstag. En schäfervalp kräver en hel del mer av mig än collievalparna gjorde men jag påminner mig om att det var det jag ville. En hund som jag kan jobba med, som är framåt och ivrig att lära sig. Det är underbart roligt och ett stort ansvar.

Jag låter handen vila på hennes mjuka päls, äntligen sover hon och jag kryper ner i sängen och blundar en stund, medan jag funderar på detta med ansvar.

Ansvar.

Ett tungt ord. Ansvar som i förpliktelser och åtaganden. Ansvar har jag, och tar på mig. Ansvar tynger och väger. Jag har ansvar för detta lilla hundliv, ansvar för att hon får sina behov av mat, skydd, stimulans, omvårdnad, vila, sjukvård och träning mötta. Så att hon mår bra och inte jagar, biter eller skrämmer någon eller något.

Jag har ansvar för våra barn, vårt hem, mitt uppdrag på jobbet. Allt det där är självklart, inte enkelt eller lätt men självklart. Men sedan, det andra, är inte så självklart.

Jag har länge levt med ett ansvar för att andra ska må bra. Men jag har insett att jag bara kan ansvara för att jag beter mig på ett bra sätt mot andra, sedan måste de själv ansvara för sitt mående, för sin reaktion. Det innebär att jag har ett ansvar gentemot mig själv. Att ansvara för mina val, för mina reaktioner. Även om det som hände inte var mitt fel eller mitt val så är min reaktion på livet mitt ansvar.

Men ännu svårare är mitt ansvar för att förvalta mitt liv, mina gåvor. Göra gott. Men vilka är mina gåvor, hur kan jag lysa upp världen genom dem? De frågorna har jag länge sökt svar på, och söker i viss mån fortfarande.

Och sedan det allra svåraste, min del av vårt gemensamma ansvar. Att lämna jorden som en bättre plats. Det är svårt att veta var mitt ansvar börjar och slutar när det gäller det gemensamma. Vår jord, krig och våld. Vad kan jag göra i detta stora? Mitt ansvar är för mig solklart, men vad jag kan och orkar och borde göra är det inte.

Det slår mig att just den där känslan av ansvar som jag inte känner att jag lever upp till ger upphov till mycket stress och vanmakt inom mig. Tyngden av omött ansvar gör mig utmattad. Jag tänker att det gemensamma ansvaret måste bäras gemensamt om vi inte som individer ska gå under under dess tyngd. Jag behöver kanske söka mig till sammanhang där andra som kan bära med mig finns. Då kan ansvaret bli lättare, kanske till och med roligt att bära.

Men idag ska jag ansvara för mig och min valp, jag ska leka och kela och lägga spår. Jag ska se till att vila och gå med familjen till skogs och kanske hitta några kantareller. Jag ska ansvara för att se och möta mina behov likväl som andras. Och nu har jag behov av att dricka kaffe. Det blir bra.

Festival tankar

Jag tar mig en paus, mitt i festival livet. En stund med mig själv, en kopp te och en bit choklad. Ett stycke tid blir bara min.

De senaste dagarnas intryck virvlar runt som vinden kring knuten. Möten. Rörelse. Ord. Insikter. Musik. Och mer möten. Möten som är avskalade yttre prestation. Vi vill och behöver inget av varandra utom just mötet. Här och nu. Se mig, hör mig, se dig, höra dig. Så mycket det finns att lära av varandra. Så mycket att känna igen, att påminnas om. Så magiskt läkande att få frågan "Hur mår du?" av någon som faktiskt vill veta, vill lyssna på mitt svar och försöka förstå. Inga råd ges, ingen behöver fixa någon. Då kan sårbarheten släppas fram. Alla har sin historia, sin smärta, sina ärr.

När jag blottar mig kan ljuset nå in, och läkning kan ske. Genom att våga vara sårbar, genom att lyssna till och se någons sårbarhet utan rädsla. Där kan ett läkande börja. Men sedan behöver jag te, ensamhet och choklad.

Jag lutar mig tillbaka på stolen, och låter blicken vandra runt Mundekulla. På andra sidan sjön håller några kvinnor på med något som involverar tyg och kläder. Jag vet inte vad de gör, och det är ok. Jag tänker en stund på det där med att veta. Faktum är att ju äldre jag blir desto mindre vet jag. Jag vet egentligen nästan ingenting.

Från ett öppet fönster hörs djembe trummor och sjungande röster. Det pågår workshop i afrikansk dans. Det låter som de har roligt. Jag ägnar mig en stund åt de välbekanta känslorna av missing out och utanförskap. De får också finnas där, men jag väljer att sitta kvar och låta dem blandas med medglädje och njutning av sol på min rygg och så te och choklad förstås.

Om hopplöshet

Plötsligt öppnade sig himlen och regnet öser ner på altantaket med öronbedövande kraft. Jag kryper ihop i utesängen, liten inför naturens krafter. En känsla som jag brukar tycka är mysig, men idag blandas känslan med rädsla. Rädsla eftersom regnet får mig att tänka på det väder som drabbat olika delar av vår planet. Rapporter om värmeböljor, torka, översvämningar och skogsbränder har avlöst varandra under sommaren. Vi börjar få betala notan för år av våldtäkt på denna planet, på denna blå pärla, fritt svävande i oändligheten.

Jag kryper ihop under filten, känner hur magen drar ihop sig inför tanken på hur livet för nästa generation kommer att te sig. Hur kommer människor möta en ogästvänligare värld? Där flytt och flykt blir det enda alternativet för de som alltid drabbas värst, de fattiga, de som lever utanför, gamla, kvinnor och barn?

Jag inser till min förtvivlan att jag inte känner något hopp för mänskligheten. Rädsla och girighet styr världen. Jag ligger en stund och tillåter mig att vara i rädslan. Den ligger tung i buken, fyller mig, så att jag får svårt att andas. Jag släpper ut den. Låter den i fantasin strömma ut ur mig och fylla luften kring mig, som ett mörkt moln. Längre och längre ut sprids den, och jag ser hur andra mörka moln möter mitt. Jag är inte ensam. Vi är många som känner samma rädsla.

Det blir lite lättare att andas, så pass att jag kan våga utforska källan till rädslan. Försiktigt trevar jag inåt i bröstkorgen, orolig för vad jag kommer att möta. Rädslan ligger som en knuten näve runt hjärtat. Jag försöker bända upp näven, men det får dess grepp att hårdna. Jag inser att bara ömhet kommer att kunna lossa på greppet.

Jag andas djupt, tittar upp på min valp som sover invid mig och finner ömheten. Den möter rädslan, omfamnar den, utan värdering, bara håller den tills den äntligen slappnar av och jag kan se bortom den, under den. Där bor sorgen, den tunga, men den mjuknar snabbt av ömheten och låter mig få se det som göms i centrum. Det är kärlek. Kärlek till livet, till jorden och alla växter djur och människor som delar på planeten. Kärlek strömmar ur mitt hjärta, ut i världen, tills den når allt jag älskar.

Jag ligger där och bara känner tills min kärlek skiftar, klarnar, blir skir som morgonens första solstråle. Det känns som om denna kärlek inte har riktning. Den är utan början eller slut, utan mål. Den älskar inte något, ägs inte av någon, den bara älskar. I det ljuset, bara i det ljuset, löses rädslan och sorgen upp, blir en del av kärleken och där, där känner jag hoppet återvända.

Om oplockade bär

Ännu en gång hade jag glömt att ta med någonting att plocka i. Längs morgonpromenaden bjuder skogen på de ljuvligaste bär. Hallon, röda, söta, syrliga och fyllda med smak. Jag brukar plocka med mig lite att ha på frukost yoghurten, en uppgift som är lättare om man har något med sig att plocka i. Men alltså inte heller denna gång.

Jag hittar några stora löv som funkar som provisorisk skål och plockar bär längs stigen ner mot bäcken. Till det som har blivit en favorit plats dessa varma sommardagar i valp tider. Där leden korsar den lilla bäcken, är det svalt och skuggigt. Bäcken med sitt rinnande vatten, stora och mindre stenar stenar, sand och lera erbjuder en fantastisk lekplats för valpar.

Vi stannar en stund, tillräckligt för att Fenjas ska locka fram dagens första skratt, innan vi återvänder, jag ivrigt plockande, Fenja ivrigt skuttande och undersökande. Det är ett bra skogshallon år i år. Bären är stora och saftiga och nästan utan insekter. Den ena busken gömmer finare bär än den andra och min lövskål är snart full. Jag plockar några bär till, och den blir överfull. De sista bären faller ut och ner på marken och jag tvingas inse att jag inte kan plocka mer. Men, kolla där, en liten buske med stora mörkröda bär som ser ut som om de ska släppa taget och falla till marken vilket ögonblick som helst. Kanske rentav innan jag går här nästa gång?

Jag går motvilligt förbi den ena hallonskatten efter den andra. Det känns nästan befriade att komma ut i hagen och lämna alla oplockade bär efter mig.

Jag stänger grinden och ler åt mig själv. Jag tänker på alla oplockade bär jag lämnat bakom mig på min stig genom livets hallonskog. Alla drömmar och förhoppningar, hus jag inte köpte, jobb jag inte sökte, utbildningar jag aldrig gick, resor som aldrig blev av, böcker jag aldrig skrev, vännen jag tappade kontakt med. Vilken sorg. Hur skulle livet mitt varit om jag sökt till Läkare Utan Gränser, om jag pluggat till sjukgymnast, om vi stannat i Jämtland, startat ekobyn... Vem vet?

Jag stannar till, känner efter hur sorg och förlust känns. Sedan tittar jag upp, och ser en skymt av det liv jag faktiskt valde. Vårt fina hus, dammen, djuren, min familj, mina kollegor. Jag tittar ner på de hallon jag plockat och känner hur innerligt tacksam jag är för allt det som är mitt liv, här och nu.

Innan jag går in i trädgården stannar blicken på björnbärs busken med sina gröna omogna bär, nya skatter som väntar på mig där, i framtiden.

Om att oanvända tid

Jag sitter mitt i tiden, med tid att tänka, tid att vila, att känna och dofta. Det är ovanligt, väldigt skönt men samtidigt lite obekvämt att ha tid ikring mig. Tid som inte behövs till något särskilt, utan som liksom är över, att använda till vad jag vill, eller inte använda utan bara låta vara, en stund i taget.

Jag tänker att tid som inte används kan kännas bortkastad, som mat som inte äts upp. Att oanvända tid är en lyx. Jag har använt så mycket tid, min tid är ofta väl använd. Jag är effektiv och snabb, ganska slarvig och otålig. Gillar varken att slösa bort tid eller slänga mat. Men tiden bara går ändå, oavsett hur väl jag använder den, trots att jag tycker att om jag sparar tid genom att vara effektiv och snabb så borde jag få mer. Men tiden bryr sig inte om hur den används, den liksom bara flyter på. Ibland känns den snabb, ibland oändligt långsam och dryg, men allt det där är egentligen bara hittepå, för tiden går i sin egen takt hur jag än uppfattar den. Tick, tack, tick tack, sekunder blir minuter, blir år och plötsligt börjar minstingen i högstadiet.

Jag tittar upp i trädkronorna ovanför hängmattan och låter deras sus och hängmattans stilla rörelse vagga mig till sömns, en liten tupplur, mitt i tiden. Det, tror jag, är väl oanvänd tid.

Om att rymmas i en skog

Jag går uppför backen, lite snabbare än jag behöver. Jagad av känslan av att det är något som jag borde göra. Lite osäkert vad, men listan hemma på köksbordet kan säkert upplysa mig. Trots den tidiga timmen är det varmt och jag tar av mig koftan, med en orolig tanke på klimatet, skyfallen i Europa, värmeböljan i Nordamerika.

Tyngd av oro och skuld går jag vidare, in i skogen som kan rymma hela mig, om jag vill. Men idag är bara en del av mig där, i tanken är jag någon helt annan stans.

Då plötsligt ; En liten valp kropp letar sig in mellan mina fötter och jag är nära att snubbla. Jag rycks tillbaka till mitt här och nu, till den lekfullhet och nyfikenhet som sprudlar från min nya vän och följeslagare. Med ett öra upp och ett ner tar hon sig an världen som den underbara plats den är, fylld av mirakler och äventyr. Allt undersöks... kan man äta det? Jaga det? Dra i det? En groda, ett löv, en kossa, en bäck. Allt upplevs och uppleks i ren valpglädje.

När jag fortsätter min promenad dras jag med i hennes nu. Vi smakar på hallon, balanserar på en stock, lyssnar efter fågelprassel från busken, plaskar runt en stund i bäcken innan vi vänder hemåt genom skogen som rymmer oss båda, hela och hållna.

Om att misslyckas

Ännu en gång faller jag ner i den grop som kallas misslyckande. Det gör ont, själva fallet, jag skrapar knä och handflator. Väl nere ser jag mig desperat om efter en väg ut. Arg och besviken försöker jag klättra på de hala väggarna, men faller bara ner igen.

Jag bygger en trappa av självförebråelser men när jag börjar gå i den visar det sig att den leder neråt, inte uppåt. Jag hämtar offer stegen, där varje pinne är någon eller något annats fel. Men pinnarna bryts så fort jag lägger min tyngd på dem. Jag skriker ut mitt "om bara" och "jag borde ha". Men jag får inga svar, bara ekot av min egen röst. Om och om igen.

Till slut resignerar jag inför min känsla av misslyckande. Jag sätter mig på marken. Mitt i känslan som omger mig på alla håll. Det är kallt där nere, och mörkt, och framför allt ensamt. Men jag sitter kvar ändå. Känner efter. Låter känslorna skalas av mig lager efter lager. Sorg, skuld, ilska, ledsenhet. De svävar runt mig. Ut svävar de, ut i mitt universums alla hörn. Jag känner dem i kroppen. Över bröstkorgen, som ett band. Jag viskar att de är ok, att de får finnas. Jag bäddar till mig i min grop. Gör det så bekvämt jag kan för mig. Vilar där en stund. I vilan väcks medkänslan med mig själv. Jag lägger händerna över hjärtat och håller mig. Håller mitt misslyckande i kärlek. Viskar mjuka ord till mitt sårade hjärta. Medkänslans trådar vävs till ett rep, och med det kan jag klättra ut ur min grop.

Jag står plötsligt på gårdsplanen hemma. Från andra sidan staketet möter jag mina kossors mjuka blick. Jag ser tillbaks, viskar tyst mitt farväl till dem. Nästa vecka ska de hämtas, sålda till en van kobonde som kan tas med dem. Det blir bäst så, men det gör ont. Jag visslar på familjens nytillskott, valpen Fenja, och tillsammans med Charly går vi ut i skogen. Jag ler åt Fenjas lekfyllda livsglädje och påminns om den intention som ligger bakom, under viljan att ha kor. Intentionen att skapa ett gott och tryggt hem. Och under, innanför den, intentionen att hjälpa barn, ge dem en kärleksfull grund att växa upp ur. Jag inser att alla kring-saker bara är verktyg, rekvisita, olika sätt, de är inte målet i sig, och får inte ges så stor betydelse att jag tappar sikte på vad jag egentligen vill med mitt liv.

Och just nu vill jag bara gå här i sommarskog med lycklig valp och fågelsång, hallonsmak och barrdoft. Allt är som det ska vara. 

Om att komma hem

Nu är vi hemma. Hemma i det välkända. Hemma i det igenkännbara. Väder, dofter, växter, radions musik, min säng, maten, allt detta känner mina sinnen igen. Det är tryggt att vistas här. I det som känns igen och kan förstås.

Att vara hemma är att ha tillgång till det trygghets nätverk som myndigheter och familj, vänner och grannar väver kring vår vardag. En trygghet som gör det oväntade mer hanterbart. Jag lutar mig tillbaka i min utesäng. Vilar i ljud och dofter. En höna kacklar, dova röster från Ronjas ljudbok som ackompanjerar hennes pysselstund i köket. Doften av djur, av kaprifol, av regnmoln. Hemma. Jag tänker att det bästa med att resa bort är att få komma hem igen.

Sedan vandrar tankarna till alla de som tvingas lämna sina hem, som inte kan återvända. Som måste bygga upp livet från ingenting i det okända. I en verklighet som låter, doftar och känna okänd. Utan nätverk och begriplighet.

Vi har en sådan oerhörd tur som har ett hem att återvända till. Även om hemmet har en läckande damm och en helvetisk massa flugor så är det vårt hem. Tack och lov.

Om ryggskott

Det var bara en liten rörelse, inget hjältemodigt lyft eller utsträckning utan jag var bara svagt framåtlutad för att fixa med något när ryggen sa krarack och den välbekanta smärtan spreds från ländryggen ut i kroppen. Några svordomar och försiktiga rörelser senare kunde jag konstatera att jag nu fått ett ryggskott. Mitt i semestern. Jaha.

Jag ägnar en bra stund åt att tycka synd om mig själv. Och sedan en bra stund åt att vara arg på mig själv. Och sedan ytterligare en stund åt att känna mig dålig för att jag är arg på och tycker synd om mig själv och är kort och avvisande mot familjen som undrar hur det är med mig. Från min offersolstol i skuggan ställer jag mig utanför livet en stund.

Från utsikten kan jag iaktta mig och mina reaktioner. Först. Smärtan, aj i ryggen.

Sedan motstånd mot smärtan: varför nu, på semestern. Sedan oros tankar om framtiden. Hur ska det gå, nu kan jag inte vara med på dessa sista dagarna, kanske detta inte går över? Sedan självömkan. Stackars mig.

Alla dessa motstånds tankar mot det som är, mot smärtan, är det som skapar mitt lidande. Ett lidande som är mycket större än själva smärtan. Jag andas och slappnar av in i kroppen. In i smärtan, undersökande. Var? Hur? När? Hmmm... Där, i ländryggen precis vid ryggraden på vänster sida. Strålande upp mot skuldran, ner i ben. Värk. Sämre när jag suttit eller legat still, helt ok när jag väl rört mig en stund. Ok. Jag försöker möta smärtan här och nu, utan motstånd och märker hur min kropp slappnar av kring smärtan, och att det faktiskt känns bättre. Inte bra, men bättre.

När familjen åker ner till byn för att samla upplevelser av fart och utsikt väljer jag att följa med, sättet mig på en bar med mojitoi glaset och samlar inlevelser. Jag har fortfarande ont, men jag lider inte av det längre.

Om min familj

Semester. Lediga dagar, långt från vardagen. Tiden går liksom i sin egen rytm. Klockan är fem på eftermiddagen. Värmen är intensiv när solen når in under altantak och paraplyer. Svårt att tänka att vintertid hemma är det mörkt så här dags, med kvällsmaten på väg och natten nära.

Här får vi vänta in att solen släpper sitt värmande grepp om tillvaron innan vi vill närma oss spis och bord. Innan vi återigen samlas kring måltiden, idag som i går kommer hela familjen vara samlad. Jag tittar ut mot poolvattnet som för tillfället ligger blankt och stilla, då barnen har dragit sig undan en stund från sol och bad, och jag ler när jag minns gårdagen.

Vi hade hämtat upp Alex från Split på eftermiddagen och på kvällen kunde jag titta ut över alla barnen, hela min underbara familj samlad vid bordet. Alla kommer med sin egna historia, sin egen berättelse, med utmaningar och gåvor, vi är olika men förenas ändå under det tak som är familjen. I nöd och lust har vi varandra och jag glömmer inte att vara tacksam för dem alla. Jag känner min kärlek till dem, en kärlek som inte väjer för någon del av deras resa, om jag bjuds att ta del av den. Jag vet att det gör ont att leva, att det är svårt och att man sällan vet vad som är rätt val. Vi kan bara göra vårt bästa med de förutsättningar livet ger oss, välja så gott vi kan.

Men jag vet också att livet är gott, fullt av möjlighet till njutning och glädje. Skönhet finns överallt, liksom kärlek, som en reflektion av den skönhet och kärlek vi alla bär som en skatt inom oss.

Jag ser ut över min familj med våra ärr och leenden, och vet att vi har varandra, i smärta och glädje. Vilken gåva. Tack livet för att jag får finnas här idag också, här, tillsammans med min familj.

Om att få vara i en bubbla

Efter lite störningsmoment av situationer på hemmaplan som behövde uppmärksamhet är jag nu tillbaka i vår semester bubbla. Sol och vatten, hav och berg omgärdar en familj som har tid för varandra och för att lära känna denna nya plats. Runt om vår bubbla pågår vardagen för de som bor här. Från min bubbla kan jag konstatera att deras vardag är till sin essens lik vår. Arbete, fritid, skola och överallt påminnelser om att använda munskydd och handsprit. Pandemin är en lika påtaglig och obekväm del av vardagen här som hemma. Här har den fått konsekvenser på själva huvudnäringen, turismen. Jag ser tomma restauranger, stängda turistbutiker och gator som bara vi och några få andra vandrar på, gator som brukar myllra av tyskar och amerikaner. Nu hörs mest kroatiska och någon enstaka röst från andra länder. Visst är det skönt att ha så mycket utrymme och slippa trängsel och de risker det medför, men medkänslan med alla de som förlorat jobb och verksamhet gör att jag hoppas att turisterna snart återvänder. Sedan är det det där med klimatpåverkan på grund av turismen som gör att min bubblas njutning blandas med dåligt samvete.

Men när jag ser ut över familjen och ser all glädje och tänker jag att jag ska låta oss vara i bubblan. Jag lutar mig tillbaka i solstolen och låter vilan vara min vän. Innan jag dåsar bort tänker jag att jag vill nog ändå leta upp någon stans att sopsortera, för där går gränsen för min bubblas flexibilitet.

Om att bromsa

Sommaren håller på att mogna mot  högsommar och min morgonpromenad kantas av blommor.

Är det en gåva som givits mig med åldern och med mitt möte med och acceptans av livets förgänglighe så är det gåvan av att jag numera ofta lägger märke till de blommor jag passerar förbi på min livsväg. Både bokstavligen och bildligt.

Jag brukar njuta av dem där de står men idag kan jag inte låta bli att plocka några för att ta med hem. Gult, rosa och vitt lyser de upp i min hand. Sedan plockar jag några grässtrån, för att ge min lilla bukett den där ängs-känslan. Nöjd vandrar jag vidare ett slag, innan jag börjar granska min bukett och se att ett av mina grässtrån inte passar in. Det tar mig emot, som alltid, att slänga bort något levande men till slut gör jag det. Det känns rätt och bra, och med lätta steg går jag hem för att leta upp en vas.

Medan jag går tänker jag på det där med att säga nej, gallra och avvisa. Något som jag alltid har haft svårt för. Men jag har insett att det ibland behövs att jag stannar upp och ser efter om alla grässtrån funkar  i buketten.

Jag ställer vasen  i fönstret och tittar ut mot parkeringen och minns att igår var det någon som berättade för mig att det finns en elbil som laddar när man bromsar.

Så kanske det är med oss människor också. Att vi ibland, med jämna mellanrum behöver inte bara släppa på gasen utan faktiskt bromsa för att ladda våra batterier. Se över rutten, är jag på rätt väg? Kanske konsultera karta och GPS, både inre och yttre.

Jag tror att jag behöver bromsa nu. Stanna upp, åka bort utan krav, utan beslut om framtiden. Så jag kommer att pausa även min dagbok nu. Jag pausar tills lusten faller på igen, om några dagar eller veckor eller månader. Det känns bra.

Om semester hägringar

Försommaren är en speciell tid. Samma frenesi som hördes vid hagtorns trädet i går morse, när hundratals bin och blomflugor försåg sig av trädets så givmilda vita blommor, samma frenesi tycks alltid drabba mig och många jag möter. Allt ska hända nu, innan semestern, innan sommarlovet, innan den ledighet som hägrar framför oss, som en oas i öknen, diffus i värmedallringarna men, för vart steg vi närmar oss allt mer verklig.

Ändå finns det där lilla tvivlet, tänk om det bara är en hägring? Om jag kommer fram och möter ännu mer öken? Luften vid middagsbordet är fylld av förväntningar och längtan efter den perfekta semestern. Lagom varmt, lagom social, lyckade resor utan strul. Skratt och glädje och lek och så vila. Framför allt vila. Bilden av oasen som kallas semester målas upp inom oss. Men det finns också ett stråk av oro för innerst inne vet vi att det inte finns någon perfekt resa, där allt klaffar och funkar som det ska. Där semesterhuset ser precis ut som på bilderna, där tider hålls och maten alltid är god.

Men så sitter vi där och minns, vi minns den där kvällen när vi letade efter restaurang, trötta och griniga blev vi, och till sist hur vi hittade guldstället precis invid vår lägenhet. Vi minns både strulet med bilen och den svala poolen.

Alla de där minnena blir tillsammans vår semester. Och det är strulet, hungern och letandet som på något sätt får det andra, njutningsbara att bli så mycket mer njutningsfullt. Ibland finns det inte så mycket njutning i slutet, men då blir det kanske en rolig historia att berätta eller en lärdom att ta med sig.

Det viktiga verkar vara att vi samlar minnen tillsammans. Goda och jobbiga och våra alldeles egna semesterminnen.

Om parkeringsplatser

Ok, nu sitter jag här, i en timme, utan något annat att göra än att vänta. Jag söker förgäves efter sätt att göra mig nyttig, fixa något under denna timme. Behöver något handlas? Jag kanske kan göra lite gymnastik på gräsmattan?

Sedan fångar jag mina tankar och släpper dem lösa att flyga iväg över de släckta gatlyktorna och de blommande träden. Kvar sitter jag, och min kropp. Jag inser att det är ganska skönt att sitta här. Mitt emellan aktiviteter. Jag känner efter hur det är att vara i min kropp idag, och bestämmer mig för att ta plats i den. I tår och fötter, i vader, knän och lår. I rumpa, mage och rygg. I axlar, armar och händer. I nacke, huvud och ansikte.

Jag märker att jag lever inuti min kropp. Min kropp är fylld av pirrande pulserande liv. Aldrig helt stilla utan i rörelse, andetag, blodflöde, nervbanor som signalerar det ena och det andra. Ljud, en bil, röster, något slags dovt motorljud. En fågel. Allt det där som är liv, utanför min kontroll. Det bara liksom rullar på.

Jag sitter en stund eller två, innan tankarna flyger tillbaka till mig och återupptar sina försök att kontrollera verkligheten. Hur mycket är klockan? Jag kanske borde ta en promenad? Kolla e-posten (igen). Ringa någon? Tankarna kan inte släppa sin övertygelse om att det är ont om tid. Kan inte gå med på att bara sitta här på en parkeringsplats i en timme. Till ingen som helst nytta.

Men kanske meningen med livet inte är att vara nyttig, säger mitt hjärta, kanske det handlar om att uppleva livet och därigenom fördjupa sin visdom och sin förmåga att älska. Kanske är att sitta här och göra ingenting det bästa jag kan göra just nu. Bokstavligen.

Leva nära livet och nära döden

Visst skulle jag kunna beskriva min cancersjukdom som en nära döden upplevelse. Det var en tid när döden tycktes nära, och det tycks den fortfarande.

Och visst skrämmer tanken på att lämna livet mig. Att lämna barnen, och de barnbarn jag ännu inte mött, att lämna min kärlek och de skratt vi ännu inte delat, att lämna ogjort och osagt. Visst skrämmer vetskapen om att allt det jag kallar mitt kan jag mista imorgon.

Men när jag tvingades in i dödens farstu, tvingades konfronteras med min dödlighet och när jag accepterat den så kom jag också nära livet.

Och min nära livet upplevelse var och är så mycket starkare än min nära döden upplevelse. Livet och döden går hand i hand, förenade i en dans som är allt som är.

Nära döden behöver livet inte levas i dödens skugga utan vi kan gå sida vid sida, min dödlighet och jag. Jag tror att jag inte kan närma mig livet utan att också närma mig döden. Först när döden blir min vän kan jag göra livet till min vän.

Utan att jaga eller jagas av tiden, utan att vilja hålla fast eller skjuta bort upplevelsen av liv. Bara stanna i livet som det är. Nu. Och nu. För det är i sanning allt jag vet. Allt jag har. Ett nu i taget.

Så möter jag denna morgon, i en gammal trästol vid havet. Nära livet och nära döden.

Om att lägga märke till

I morse vaknade jag och tänkte att idag, idag ska jag träna på att lägga märke till. Jag steg upp och lade märke till värmen i vännens morgon leende. Jag lade märke till att teet smakade blåbär och att jag inte hade särskilt ont i ryggen när jag gjorde morgon yogan.

Jag lade mig på mage i gräset och lade märke till att myrorna verkade ha väldigt bråttom, men inte gråsuggan som larvade fram i uråldrig takt. Jag lade märke till att den lilla blomman hade snott sig ett varv runt grässtrået och att det lilla bladet var täckt av mjuka silver hår. Jag lade märke till att det jag lade märke till gjorde mig glad.

Jag gick på promenad och lade märke till de små violerna vid stigen och att de alla skiljde sig från varandra. Jag gick vid havet och lade märke till att vågorna som tumlade mot stranden liknade barn som gör kullerbyttor i gräset, bubblande av skratt.

Jag duschade och lade märke till att mitt ärrade bröst är ett tecken på att jag överlevt.

Nu sitter jag här och lägger märke till livet, till skönheten och försommaren och tänker att ibland, om man har riktig tur, kan glädje vara ett val.

Havet och mysteriet

Mina fötter är tveksamma till tilltaget. Men jag insisterar och de följer mig lika troget som alltid ner till vattenbrynet där kalla bubbliga vågor slår upp. Rytmiskt och regelbundet men ändå inte.

Havsvattnet täcker för en stund mina fötter och kyla och friskhet slår upp genom kroppen. Jag känner mig levande och så tacksam för att kunna gå utan smärta, ja till och med dansa utan smärta vilket jag bevisade för min misstrogna hjärna i går kväll med väninnorna i vårt lilla vardagsrum i stugan. Fötterna ryser av välbehag. Jag tittar upp på havet, idag blått och ganska lugnt.

Havet fyller mina sinnen. Känsel, doft, smak (en del sand råkade komma i munnen när jag skakade strandfilten) hörsel och syn. Alla sinnesfälten fylls av hav. Ändå är havet ett mysterium för mig. Jag ser bara ytan, mångfacetterad, skiftande yta. Allt det liv som levs därunder är dolt för mig liksom vart alla dessa sandkorn kom ifrån och hur det kan finnas fler stjärnor på himlen än jordens alla sandkorn. Det är ett mysterium för mig. Det är skönt att inte behöva förstå och kunna förklara. I mysteriet finns en vila, en ödmjukhet och möjlighet att bara vara. 

Kanske är det just därför jag kan gå här och bara uppleva havet.

Om vikten av att komma bort ibland

Nu har jag kommit bort mig.

Bort från vardagen, från bokträd och fårbräk. Från listor och tids passningar.

Bort till ljudet av hav och knaster från torr mossa under skorna. Bort till doft av sommarstuga och vintertorr ljung.

Ibland behöver man komma bort för att hitta hem, tänker jag, när jag låter mig, nästan med vilje, gå vilse på eftermiddagens promenad. Det är lätt att hamna i stiltje när man inte rör sig. Det är lätt att låta sanningar bli orubbliga överenskommelser inom min trygghets zon. Med lite perspektiv kanske det som verkade självklart plötsligt känns grumligt och osäkert medan det grumliga kan klarna upp och med ett - Aha te sig självklart.

Så ibland behöver man komma bort för att hitta hem.

Nu sitter jag och tittar på havet. Havet som inte ger några svar, men som ger alla frågor så mycket utrymme de behöver.

Fast om jag ska vara ärlig kommer jag inte hit med så många frågor. Jag vet vem jag är, vad jag vill och kan. Jag vet inte hur eller när, men nu för tiden spelar det inte så stor roll, det där hur och när. Även om jag gör mig föreställningar om svaren kommer livet troligen servera mig vad det vill och när det vill. Jag kan bara hoppas att jag kommer att ha tillit att vänta. Så nu sitter jag här vid havet och övar på att vänta.

Om att begrunda sig

När våren kom, kom den med besked. Värme sol och grönska fyller livet som vill breda ut sig, förökas och sträcka sig upp mot himlen.

Så vill även jag under våren. Nya möjligheter, vidare, nya djur, nya barn, utveckling. Det är lätt att dras med i vårkänslor och lämna sitt jag, sitt sans och förnuft i myllan medan allt fokus ligger på grenverket och dess oändliga möjligheter. Så även detta år. En vecka som rymde hundparning (gick nog inte) , ko seminering (gick inte alls) , utplantering, om plantering, frösådd, gödsling, soc samtal om nya placeringar, ombyggnadsplaner, tonårs katastrofer och så mitt vanliga jobb har lämnat mig rätt utmattad och smått förvirrad. Det är tur att livet erbjuder möjlighet att ta ett steg åtsidan, kliva ur vardagen och begrunda emellanåt.

Att begrunda, det är väl att grunda sig i livet. Få ner de där rötterna i myllan. Begrunda våren. Så nästa vecka bär det av till havet, för att begrunda mig.

Om att våga hoppas

Jag biter ihop inför promenaden från köket ut till lammen i ladugården. Efter 15 meter ren skärande smärta kan jag möta de små hungriga liven och se dem klunka i sig ur flaskorna.

Jag har äntligen tagit tag min hälsens inflammation och har idag fått injektion av cortison direkt in i hälsens fästet. Det gör precis lika ont som det låter men utlovat är att det ska bli bättre sedan.

Jag suckar innan jag börjar stega mig tillbaka till huset igen. Vågar jag hoppas, undrar jag? Jag stannar till för en liten andhämtning halvvägs och passar på att ta in denna regniga vårdag. Jag känner mer än ser hur vårkänslorna får livet att växa ur sitt skal, det vill vidare, nytt vill födas, spricka upp, sträcka ut sig upp mot ljuset och värmen. Så även i mitt liv. Men samtidigt ser jag begränsningarna, hoten, bristerna, riskerna. Tänk om... Så där står jag vid randen av det nya, berusad av vår och längtan men ändå fast i väntan på tillförsikt. Frågan är, ska jag våga hoppas?

Hoppas att pandemin gå över, att cortisonet hjälper, att jag inte ska få tillbaka cancern, att Charly ska få valpar, att vi kan komma iväg på resan, att mänskligheten ska överleva den klimat katastrof vi står inför.

Att våga hoppas är att riskera besvikelse. Att investera i en framtid som vi vet är osäker. När jag hoppas är jag sårbar. Tänk om jag misslyckas, om mitt hopp inte räcker, om jag inte räcker till? Men samtidigt är alternativet att tappa hoppet, förlora det, kanske till bitterhet och håglöshet.

I mina stunder av hopplöshet finns ingen viljekraft, ingen längtan. Men jag tror att världen, och min kropp behöver allt hopp vi kan skänka den. Jag tänker på Martin Luther Kings citat att "Även om jag visste att jorden kommer att gå under imorgon ska jag plantera ett äppelträd idag".

Jag når tillbaka till köket och sätter tacksamt på vatten till te och tänker att jag vill våga hoppas, jag tänker plantera mitt äppelträd och se det blomma, en liten gest för mänskligheten, men en stor gest för mig...

Om den gömda visdomen

Jag sneglar på klockan när jag går genom huset för att ställa ifrån mig lammflaskor och plocka med mig lite hundgodis. Jag har 10 minuter innan jag ska väcka barnen, asch, det blir till att ta långa kliv på promenaden idag.

Så fötter och ben kliver på medan huvudet funderar på allt som ska ske under den kommande dagen. Ut genom grinden, upp längs grusvägen. Charly springer i förväg. Någonstans i bakhuvudet noterar jag att hon kissar för tredje gången. Jag rycks från min trans in i nuet med en jublande nervös påminnelse om att hon löper igen. Måtte det gå bra med att para henne denna gången!

Charly själv är fullt upptagen med bekymmerslöst nosade vid vägkanten. Jag kliver vidare, med nya tankar i huvudet. Om bara... Jag borde nog...

När vi kommit upp för backen blir jag åter distraherad från mitt klivande och tänkande. Denna gång av en doft. Lök, med en touch av vitlök. Ramslök. Jag ler åt minnet av hur jag och Kenneth letade efter ramslök kring Höör, körde hit och dit och gav sedan upp. Bara för att nästa dag inse att den växer här hemma.

Jag tittar in på den gröna mattan som ler åt mig själv och låter ramslöken påminna mig om att det ofta är så att det jag längtar efter och söker någonstans där ute faktiskt redan finns här, alldeles nära. Om jag bara tar mig tid att titta och lyssna och känna och lukta.

När jag vandrar vidare är det med lugnare kliv. Jag tittar runt mig, sökande efter fler lärdomar som gömmer sig vid stigen.

Jag hälsar på min vän boken, och hon berättar om vikten av tålamod, att vänta in rätt tid.

Vitsipporna viskar om glädje, trots att de bara blommar så kort tid.

De torra fjolårslöven under mina skor prasslar om tilliten som behövs för att släppa taget, låta falla och ge plats för något nytt.

Stenarna i stenmuren mumlar om min litenhet, obetydlighet i det stora, medan de nyvakna myrorna berättar för mig om samarbete och gemenskap.

Korpen som flyger över trädtopparna kallar på mig och mitt vilda jag svarar; Här är jag!

Jag går ut i hagen, ner mot huset och barnen som ska väckas, tacksam för all vishet som hörs i skogen. Om jag bara tar mig tid att lyssna.

Godmorgon våren

Jag vet inte vad som väckte mig. Kanske var det min människas steg då hon gick förbi på sin nyvakna vackerrunda. Kanske vad det vårsolen som varmt och mjukt smekte sig in under barken. Kanske var det den lilla fågeln som satt på min gren och sjöng en sång om längtan.

Jag vet inte, och det spelar just ingen roll, för nu är jag vaken och känner hur våren väcker livsandarna i mig efter del långa vinterdvalan. Jag sträcker ut min stela kropp, låter mina stammar och grenar bli långa, jag leker att de kan röra vid den grå himlens mjuka moln, kittla dem till skratt. Sedan somnar jag igen en stund.

Nästa gång jag vaknar är jag inte längre ensam. Mina systrar och bröder har också vaknat och jag känner deras närvaro. Jag letar mig ner i jorden, neråt mina rötter, ut i rottrådarna. Där möts vi, vi fogas samman till en organism, en skog. Mina rötter börjar pulsera av liv. De öppnar upp för den varma, mjuka och fuktiga jorden och för det liv som levs i den. Jag tackar dem alla och sedan somnar jag om igen.

När jag vaknar känner jag att det är dags. Dags att låta mig fyllas av liv. Nerifrån rot trådarna och sakta upp genom stammen öppnar jag upp för flödet. Det pirrar till ända ut i barken. Jag är levande liv. Jag är våren. Jag är jorden som omfamnar mina rötter, jag är skogen och mossan och svamparna och min fina vandrande människa. Livet stiger upp genom stammen och min krona. Ännu så kal att himlen känns nära, men jag anar mina löv, vilande och väntande på att slå ut i ljuset. Men inte ännu.

Så jag slår mig till ro och ser mig omkring. Jag ser vitsippor på marken som glatt vinkar till allt och alla. Jag vinkar tillbaka, och de ser om möjligt ännu lyckligare ut. Nere i hagen hörs lammen bräka, och barns röster. Det är gott att vara vaken, det är gott att vara hemma, hemma i mig själv, hemma i livet. Godmorgon våren.

Om trassliga trådar

Jag känner de små ryckningarna i höger ögonlock, och vet vad det betyder. Stress. För många trådar som jag mer eller mindre krampaktigt försöker hålla ordning på. Men ju hårdare jag håller i dem desto mer trasslar de ihop sig och jag kan inte se var den ena änden börjar eller slutar.

Samtidigt vägrar jag släppa taget. Mitt ansvar, min uppgift som bara jag kan göra på rätt sätt. Visst hade jag gärna sett att någon annan tog över ansvaret för någon av mina trådar, men alla verkar ha fulla händer med sitt eget nystande.

Så jag sätter mig ner med det nystan som är mitt och försöker se om det finns en röd tråd. Det visar sig att alla är olika nyanser av rött och jag ger upp den ambitionen.

Jag gör det enda jag kan komma på; Jag lyfter hela nystanet i mina händer och lägger det mot mitt hjärta och jag känner min rädsla och otillräcklighet. Rädsla för att inte vara nog, inte göra nog. Tappa kontrollen.

Jag andas, känner. Låter mig känna. Kroppens stress signaler, hjärtats slag, andetaget. Stannar i andetaget, bara för att vila en kort stund. Känner hur det pirrar i fötterna, hör tuppen gala. Ett lamm bräker efter mamma. Och nu, ett andetag till.

Och sedan, där, mitt i sårbarheten hittar jag ömhet. Medkänsla. Mina händer som håller trassel trådarna blir varma och mjuka. Jag låter medkänslan omfamna mig och mina trassliga trådar, min svaghet och min vilja att räcka till och att göra gott. Händerna slappnar av lite.

Några andetag senare när reser jag mig upp för att dra i en tråd känns det lite lättare. Det känns ok. Jag känner livet i mig, genom mig. Jag gör så gott jag kan, och det älskar jag mig för.

Tack

Jag vaknade tidigt, och tanken på lammen som föddes igår fick mig att kliva upp, trots att jag egentligen skulle behöva sova några timmar till. Jag möttes av en lycklig hund som fick frukost innan jag gick ut i ladugården med en flaska mjölk till lammen. Det är vår äldsta tacka, Freja, som igår fick tre lamm, men hon har inte mjölk nog till dem så därför får vi stödmata med flaska.

Det blev en fin stund med bara mig själv, morgonen och djuren. Efter att alla blivit mätta var det dags för morgonpromenad. Jag gick in för att sätta ifrån mig flaskan och fick syn på en lapp på bordet. Eller en del av en lapp, med ett ord tydligt textat: Tack. Detta lilla ord. Så kort. Så enkelt.

Jag bär med mig det stora lilla ordet ut på promenaden. Det ekar i mig.

Min hand som kan greppa grindens handtag. Tack.

Mina fötter och ben som trots smärta tar mig dit jag vill. Tack.

Ett andetag, frisk luft i lungorna. Tack.

Charlys glädje över promenaden. Tack.

Vitsippor vid vägkanten. Tack.

Skogens ljud av fågelsång och hackspett. Tack.

Träden, med djupa rötter och grenar där vårens blad väntar. Tack.

Doften av skog, av jord och träd. Tack.

Solens första strålar mot mitt ansikte. Tack.

Vårt hus som väntar med värme och te. Tack.

Min familj i sina sängar. Tack.

Ett så litet, enkelt ord. Tack.

Om frihet

Det är inte bara Corona virus som härjar i vårt land utan också fågelinfluensa, vilket har gjort att även små hobbyflockar av höns måste hållas instängda, för att undvika smittspridning.

Detta har jag försökt förklara för mina hönor, men de tycks inte förstå allvaret utan blänger på mig genom hönsnätet, som om det hela vore min idé. Att det är för deras eget bästa köper de absolut inte, inte ens tuppen som annars brukar vara nöjd bara han får uppvakta sina hönor.

Så hände det sig att i morse när var det dags att mocka i hönshuset råkade deras dörr bli lämnad öppen. Det var bara för vilken rymningsbenägen höna som helst att spatsera ut i friheten medan jag ovetandes om min glömska tog hand om nyfödda lamm. Det tog nog nästan en timme innan jag fick syn på den öppna hönshusdörren och gick dit för att stänga den och för att fösa in rymmarhöns. Men till min förvåning hade inte en enda höna lämnat hönshuset.

Jag tror att de blivit så vana vid att hålla sig inom gränsen att de inte ens kom på tanken att gå utanför den. Jag stängde beklagande dörren och gick in för att fika.

Nu sitter jag här med min tekopp och filosoferar över detta med frihet. Vad är det egentligen? En upplevelse av att inte vara begränsad? Det finns ju den uppenbara ofriheten i att vara fängslad, inlåst, och förbjuden enligt lag. Men andra aspekter är inte lika uppenbara, att vara begränsad i sin rörelsefrihet, för att det är en pandemi, eller bensinen är slut i bilen eller min kropp kanske begränsar mig genom smärta eller förlamning.

Men det kanske är så att det en person upplever som en ofrihet upplevs inte alls så av en annan? Jag funderar på mina begränsningar. Vilka är de? Saker som jag  bestämt mig för att jag inte kan göra, eller bara göra inom vissa gränser.

Att vara fri i förhållande till mig själv är kanske att vara fri från mina egna förväntningar, rädslor, dömande? Jag tar en klunk te och tittar ut genom fönstret och påminns om sagan jag håller på att skriva. Jag satt fast, kände ingen lust eller flöde i skrivandet. Sedan kom jag på att jag hade tappat leken, tappat friheten i skrivandet och försökt prestera i skrivandet med sikte på att bli klar och bli publicerad. Det begränsade mig, så när jag lyfte det kravet, och lät mig själv skriva och fantisera fritt så kunde jag hitta tillbaka till glädjen igen.

Mina egna krav och förväntningar var min ofrihet. Liksom hönorna såg jag gränser och hinder där de inte fanns. Jag tänker att det kanske är så med fler av mina upplevda begränsningar. De är bara tankefällor, mönster och rädslor, förväntningar och krav som jag kan göra mig fri från. Fri att vara mig själv fullt ut, att välja fritt utan rädslor för att misslyckas eller missa chansen. Fri att leva och skapa mig själv. Fri att dansa i regnet och klättra i träd, åtminstone i tanken.

Jag tar sista skurken te och hör tuppen gala där ute, bakom sin skyddande barriär. Jag ska prata med hönsen om detta sen, så kanske de kan känna sig lite friare, med eller utan hönsnät.

Om larven som blev mätt

Han var så väldigt hungrig. Även denna dag vaknade han efter vad som kändes som en kort stunds dvala av en hunger som tycktes fylla hela hans korta knubbiga kropp.

Han såg sig i om, spanade efter fåglar eller annat som kunde tänkas vilja ha honom till frukost och tog sig sedan långsamt, försiktigt och hungrigt ut på stjälken mot det frestande ljusgröna lövet.

Väl där började han äta med en hunger utan början och utan slut. Glömsk av faror och andra mer filosofiska funderingar ägnade han all uppmärksamhet åt att tugga i sig det söta saftiga lövet. Livet för honom handlade om att konsumera och att överleva.

Han visste ingenting annat och var därför utmärkt nöjd med sin lott, bara han fick äta. Han hade spanat in en ny stjälk, nu när denna började bli uppäten, och hans plan var att ta sig till den i skydd av mörkret. Det var farligt, och väldigt besvärligt, men han måste äta, han kunde inte låta bli, därför var resan värd all fara och möda.

Så fort det mörkade gav han sig av, han rörde sig så fort en larv kan röra sig, vilket inte är med någon imponerande hastighet så här sett från ovan. Men ur ett larvperspektiv var det ändå svindlande. Ner på marken, över jordklumpar och stenar och sedan, efter ett pinsamt möte med en kladdig daggmask kunde han äntligen kravla sig upp på denna nya stjälk, fylld av de läckraste blad.

Han firade med att äta hela natten. När morgonen till slut kom fylldes han av en mycket märklig känsla. Mättnad. Han var liksom fylld av mat, ville bara vila och svepa in sig i något.

Så hände det sig att den lilla larven slutade äta istället började bygga en kokong runt sin knubbiga kropp. Utan att egentligen veta varför. Väl inne i kokongen fanns det inget att göra utom att lyssna på ljuden utanför och uppleva sin larviga kropp.

Så det gjorde han, och ju mer han lyssnade desto mer hörde han. Han hörde fågelsången och vinden som smekte löven. Sedan började han höra insekter som kröp och flög runt honom. Efter en tid tyckte han sig höra löven viska, knoppar slå ut och stenarnas märkliga, uråldriga sång. Han hörde jordens hjärtslag långt under sig, och solens pulserande strålar.

Han var ljuden och ljuden var han, inget annat fanns i hans värld, och det var tillräckligt.

Så en dag blev han störd i sitt lyssnande av en konstig känsla i kroppen. En rörelse inifrån ville ut. Han måste sträcka på sig, sträcka sig långt ut, ut ur kokongen som sprack upp och släppte ut honom. Han såg sig om. Såg färger, såg liv.

Utan ett ljud lyfte han och flög ut över trädgården. Ut i det hav av skönhet som var hans att uppleva. Han kände varje sten och blomma för han hade hört dem alla.

Nu lyssnade han med hela sin kropp, lyssnade, såg och kände alla färger, allt liv som levdes i honom och runt honom. Han flög genom tomrummet där ljuden och färgerna färdades och han gladdes av hela sitt lilla fjärils hjärta. Det var äntligen vår.

Om att välja sätt

Vårt lilla samhälle vaknar till en ny morgon. En morgon fylld av vår men också fylld med insikten att våldet också finns här. Vi är många som delar känslan av chock, otrygghet, sårbarhet, rädsla, sorg och medkänsla med de drabbade. Det vi nu kan fråga oss, det jag frågar mig, är vad jag ska göra med dessa känslor?

Jag är mamma till fyra flickor, och har ytterligare ett antal under mina skolsköterskevingar, och jag kan inte hålla ifrån mig insikten att det som drabbade flickan skulle kunna drabba någon av dem. Hur kan jag skydda dem, vad är mitt ansvar?

Jag vill knyta näven och skrika ut, mot våld, mot förtryck. Men ibland känns det mer kraftfullt att agera för något än emot något. För trygghet, för gemenskap, för kärlek. Men också för självförsvar, gränssättning, rättigheter.

Jag väljer att tillsammans med andra ta initiativ till en vandring för trygghet och tillsammansskap, i solidaritet och medkänsla.

En tyst promenad genom vårt lilla samhälle för att visa att vi finns och att vi bryr oss. Det finns många sätt att påverka, att verka för fred och mot våld, och detta är ett sätt.

Om att leva i väntrum

Jag vaknade tidigt, och trots att jag nog hade behövt några timmars sömn till så steg jag upp för att titta till tackan som lammade inatt och hennes tre lamm.

Det är gryning när jag kommer ut, en orange sol ses vid horisonten bakom grenarna som snart ska spricka upp i lövskrud. Jag konstaterar att alla mår bra och kan lugnt börja morgonutfodringen med en känsla av att Ja, äntligen kommer lamningen igång!

Som vi har väntat iår. Mycket mer än vi brukar faktiskt. Allt tycks låta vänta på sig den senaste tiden. Lamningen kändes sen, våren känns sen, Charly börjar inte löpa och så vidare. Fast egentligen, inser jag, är nog det mesta i precis normal tid.

Det är något med den här pandemin som gör att allt tycks stå och stampa på stället. Det är svårt att bestämma något, boka in något, eftersom man numera nästan räknar med att det kan få ställas in och bokas om. Jag väntar på nyheter om att slutet nalkas, men möts istället av våg efter våg, fördröjningar och mutationer. Så jag fortsätter att vänta.

Men problemet med att vänta är att det ibland för med sig en känsla av att nuet inte är bra nog. Det är något jag väntar på, en förändring. Att leva i den känslan länge är att leva otillfredställd, nuet är bara ett väntrum, där jag mest fördriver tiden, distraherar mig i förhoppning om att den ska gå snabbt.

Att leva i väntans tider kan också vara att leva i oro. Varje gång jag tittar på nyheterna finns det en oro för att jag ska mötas av att riktigt dåliga nyheter. Det finns många sätt som detta kan bli värre, och jag kan ibland i mitt inre väntrum spela upp dessa scenarior.

Jag fyller upp en hink vatten för att ta med in till den nylammade tackan. När jag tittar ner på henne och hennes lamm tänker jag att jag kanske inte kan kliva ur mitt inre väntrum, men jag kan öppna fönstret och titta ut.

Jag kan öppna sinnena för det som händer just nu. Känna doften av hö, av lamm, tyngden av hinken, värken i ryggen. Höra vårfåglarnas sång, se lammens sökande efter spenen och snödropparna vid väg kanten. För det är nu jag lever, denna vår, denna dag, denna morgon. Det är nu jag upplever.