Julig insikt

Jag ser efter en sista gång så att allt är klart. Varm choklad i tillbringaren, ljusen och brasan tända, lussekatterna varma och lagom brända, TV:n redo att börja visa Lucia morgon när jag trycker på play. Ok. Dags att ropa in barnen till en favorit tradition, luciamorgon. Opretantiös, bara sömniga barn, vacker sång och goda bullar.  Jag lutar mig tillbaka och njuter av musiken, tar in stunden och dricker mitt te. Jag lyssnar på texterna till Marias sång till Jesusbarnet, en av mina favoriter och mina ögon tåras. 

Då plötsligt så slår den mig, insikten.

Jag har under en tid gått med frågan om hur en mänsklighet kan rymma så mycket, vara kapabla till och manifestera så mycket grymhet och girighet, samtidigt som vi också kan skapa och manifestera så mycket skönhet, godhet, medkänsla.  Mitt svar har landat i att vi alla bär på både mörker och ljus, en kapasitet till att göra såväl ont som gott. Vad som sedan krävs för att det ena eller det andra ska ta över är väl olika gissar jag. Men det är lätt att tappa tron på mänskligheten  när man översköljs av nyheter om krig, förstörelse, girighet och grymhet. Och visst har jag varit där, i den tunga känslan av hopplöshet inför mänskligheten. 

Men nu när jag sitter här i värmen med de vackra kärleksbudskapen strömmande mot mig inser vad meningen med julen är för mig, att det är för att fira och lyfta fram den ljusa sidan, att fira mänsklighetens kapasitet till medkänsla och godhet, fira vår vilja att ge och dela med oss. Det är det vi firar. För för varje ond gärning finns det tio goda, det vet jag. För varje handling i rädsla och misstro finns det tio handlingar av mod och kärlek. 

Så därför vill jag fira jul iår. Därför vill jag gå med min fackla i tåget genom Höör ikväll. I skuggan av krig och allt det där andra firar vi människans godhet.

Jag tar en klunk te och låter insikten värma mig. God Jul <3

Om tröst

Dörren stängs bakom henne. Jag sitter kvar på min stol en stund och känner efter hur det känns att vara jag, här och nu.  Sedan reser jag mig och samlar ihop de ihopknölade pappersnäsdukarna som ligger kvar och berättar sin historia om tårar och snoriga näsor för mig.

En historia om att vara liten, att ha ont, att bli rädd och ledsen. Ledsenhet är en ensam känsla - så att trösta handlar minst lika mycket om att lindra ensamhetskänslan som att lindra smärtan. "Jag är här, jag sitter kvar, jag ser dig, jag hör dig, och sitter kvar här hos dig." Om det då är en sådan dag så får alla känslorna ta plats och sedan skingras. Näsan torkas, ögon blinkar och så kommer det; - Jag kan gå tillbaka igen nu. Och en stund senare hör jag en glad röst ropa på kompisarna att komma och leka. 

En historia om tillit

Ingenting hade förberett henne på det som nu hände.

Som om sommaren var för evigt hade hon låtit dagarna passera som smultron på ett grässtrå - en efter en, den ena dagen den andra lik. Ibland skedde det något som gjorde dagen speciell - en fågel hade satt sig precis bredvid henne i gräset och tittat på henne med sina vackra ögon. En annan dag hade en fjäril kittlande landat på henne, och sedan ett bi. En dag var blåsig, den andra regnig, men ofta var solen framme och värmde hennes kronblad med sina ljuvliga strålar.

Men de flesta dagar var lika, och passerade till natt utan att hon lade märke till dem.

Sedan, plötsligt, blev dagarna kortare, kallare och hon började ändra form. Det pulserande livet flöt allt långsammare i hennes blomkropp och hon böjdes ner mot jorden, tyngd av fröna som bildats där bina hade vandrat över henne. 

Just när hon böjt sig hela vägen ner kom den där natten - natten då hon inte längre kunde stå emot jordens dragningskraft utan föll handlöst, ljudlöst och aningslöst mot den bruna jorden som tog emot henne utan ett ord.

Först var hon rädd för det nya perspektivet. Kände inte igen sig, vem var hon nu, en blomma som inte längre blommade? Utan doft och färg i den kalla höstluften. Hon försökte hålla fast vid sin form, med desperation bevara och återskapa det som en gång varit . Men det var lönlöst för tiden gick trots allt och jorden värmde henne.

Hon började slappna av. Sakta lät hon sig falla isär, släppte taget och lät det oundvikliga ske. Jorden tog emot och hon kände hur hon kunde vila i hennes famn.

Hennes kropp bytte form, tappade form, men hon var faktiskt kvar, som en tanke, en viljeriktning, en livsgnista, en rörelse, en energi. Snart kunde hon inte känna var hon slutade och var jorden började. Men hon kunde känna värmen, och om hon lyssnade riktigt noga kunde hon höra en stilla viskning - Välkommen hem,  tycktes den säga - vila nu,  snart är det vår igen. 

Drömlikt

Jag vaknade utvilad och tacksam för den ostörda sömnen. Det är söndag, en grå morgon och min säng är varm och mjuk så jag ligger kvar en stund och låter tankarna sakta formas. När jag blundar minns jag plötsligt drömmen. Jag låg på min dödsbädd. Kände livet rinna ur mig, andetagen komma sakta och mödosamt, armar och ben tunga. Trött och nöjd var jag som att komma hem till ett varmt hus efter en lång promenad. Men något störde, någon ville mig något. De tittade på mig, kärleksfullt och berättade att jag skulle skickas tillbaks igen. Inga svar gavs, bara bekräftelse på att det var detta som behövde ske. Se det som en ny chans, sa de och log. Det är dags att vakna. Jag slog upp ögonen. Vilken märklig dröm, tänkte jag. Varför skulle jag skickas tillbaka? Och varför till just idag, just nu? Morgonen fortsatte som om inget hade hänt, med te, brasa, höns och hundar, disk och kall luft mot kinden. Men drömmen följde mig, oavskakningsbar. Tänk om det hade varit sant, tänkom jag fått en ny chans, en nystart vid 55 års ålder? Vad skulle det innebära? Vad skulle min 95 åriga (av någon anledning känns det som att det var exakt 40 år framåt i tiden) själ vilja att jag gjorde med denna stunden, med denna tid?  Inte vet jag, men på något vis kliver jag runt inne i dagen med en tacksamhet, en mjukhet, en närvaro som känns ny.

Jag känner att jag inte har tid att skynda till något, jag har intye tid att stressa, jag vill inte slösa min egergi på självnedsättande, otillräcklighets tankar. Min 95 åriga själ tycker att min 55 åriga kropp är fantastisk, stark och vacker och värd kärlek och omsorg. Dagen fortsätter med denna nya långsamhet, och jag njuter av smaken av te, av mina lungors förmåga att ta upp syre. Tacksam för denna möjlighet att uppleva denna dag, inte för att den är perfekt, jag fryser och ryggen värker, jag blir trött och hungrig. Men ändå, jag lever, idag, nu. 

Om förväntan

Snaaart ska jag krypa i säng, men jag sätter mig ner vid pusslet en stund först, för att varva ner, rensa tankarna inför nattvilan. Jag granskar pusselbitarna, söker efter den rätte och den där tillfredställelsen när biten faller på plats, ordning, kontroll.

Jag tar upp en bit med ett löv på, granskar det, och tittar sedan på pusslet. Kan inte se var i all sin dar den ska sitta? Alla löven är ju på plats? Jag ägnar en god stund åt problemet innan jag lägger ner biten och går och sover på saken. 

Det dröjer några dagar innan det blir pusseldags igen och efter en stund fastnar mina ögon på den där löv biten igen - undrande om det kanske hör till ett annat pussel?

Jag ägnar mig åt andra, viktigare bitar och tar tacksamt emot Ronjas sällskap i pusslandet. Jag ser i ögonvrån att hon plockar upp BITEN och skulle just tala om för henne att den nog inte hör hit när hon lugnt lägger den på sin plats. Jag spanar förvånat dit - det var inte ett löv, det var örat på en mugg som stod på bordet, självklart! 

När jag lite senare tar ut Fenja på en promenad i november regnet funderar jag över det som hände. Jag hade bestämt mig för, min förväntan var, att det var ett löv, grönt och lila och väldigt lövlikt. Min förväntan låste mig för alla andra möjligheter - jag såg bara lövet. Jag undrar för mig själv vilka andra scener i livet jag går med förväntan som begränsar mitt synfält.

Jag ser och upplever det jag förväntar mig, det jag förväntar mig av en pusselbit, av ett barn på skolan, av min garderob, av min familj. Mig själv?

Tänk om jag kunde släppa förväntningarna - vara nyfiken och öppen och försöka se saker ur olika perspektiv - jag undrar hur många gånger jag då kommer att bli överraskad - för den eller det visar sig inte alls vara som jag förväntat mig - utan något helt annat. Ett öra på en mugg, och inte ett löv . 

Om att ta steget...

Mitt pekfinger darrar till och tvekar, som om jag stött på ett osynligt motstånd. Ska jag verkligen? Vågar jag? Inte förrän min livskamrat sitter vid min sida tar jag klivet, eller klicket vidare och när texten Tack för din bokning står svart på vitt på skärmen känner jag ett leende som sprider sig som sockervatten upp genom kroppen.

Nu, nu är det dags, dags att göra det som jag velat göra i si sådär 30 år.

Nu är det dags att åka ut i världen och jobba som sjuksköterska. Nu är det dags att åka till Afrika. Nu är det dags att få uppleva Kenya.

Att svara an på, ansvara för min längtan. Låta den få ta plats i livet, inte vänta in rätt tid, för vem vet om den ens kommer?

När jag läser om Kenya känns det som att komma hem. Som en pusselbit av mig finns där. Vi får se.

Jag åker i januari, lämnar hem och familj att sköta sig själva i en och en halv månad. Jag ska jobba som volontär i Dandelion. Med tjejer, flickor och kvinnor. Stötta, informera, hjälpa.

Jag ska packa min kunskap, min erfarenhet och min vilja att tjäna. Jag ska packa min nyfikenhet, mitt öppna sinne, mitt mod och öppna hjärta. 

Snart, snart är det dags.

Om vänlighetens betydelse

Jag såg hur orolig han var inför mötet. Han försökte dölja det, men oron lös igenom fasaden av lugn. Han kunde inte få i sig någon frukost så jag packade ett par muffins från gårdagens bakning och förklarade på min vanliga svengelska att han kunde äta dem sedan, efter han varit på Migrationsverket. Jag la dom i hallen och stökade på med mitt och han med sitt. När han gjorde sig redo för att bege sig gick jag för att ge honom en lycka till kram. Han stod och tittade på påsen med muffins, tog den sedan i handen och hans mörka ögon mötte mig och ett leende, ett leende där den lilla pojken som lekte, gick i skolan, kramade sin mor, ja levde sitt liv där i Afganistan, den pojken tittade fram i leendet när han sa "Dom är till mig". Inte en fråga men ett konstaterande, så fyllt av tacksamhet för att någon i detta kalla främmande land som han kämpat så hårt för att nå, brydde sig tillräckligt mycket om honom för att skicka med honom ett par muffins.

Jag svalde gråten, log och sa att ja, dom är till dig.  

När han gått satt jag mig en stund, och lät mig känna. Känna sorgen över en värld som tvingar små pojkar på flykt. Vanmakten över att inte kunna göra mer för honom idag än att skicka med ett par muffins. 

Jag tänkte på världen och dess  polarisering - där svart och vitt, rätt och fel, vi och dom tycks vara den förenklade bild som delas. 

Det är så lätt, när världen brinner, att bestämma sig för vem som är ond och god, vem som har rätt och fel. Men sanningen är att världen är full av gråskalor, av vanliga människor som bara vill leva sitt liv, mätta sina barn, gå och lägga sig att sova i trygghet, prata med sin granne utan rädsla.

Vanliga människor som jag och som pojken som just gick iväg. Ju mer hotfull omvärlden ter sig, desto svartare och vitare målar vi den. 

Vi glömmer bort att fråga oss vad som egentligen är viktigt, vad som egentligen är sant - och framförallt, den störta frågan av dem alla. Vad vill kärleken att jag gör just nu? 

Det är så enkelt att vara vänlig, att skicka med ett par muffins. 

Om att lyssna på vad ett löv kan berätta

Jag höll nästan på att slänga iväg det, som om det vore oväsentligt. Men någonting fick min hand att stanna upp i rörelsen och min blick att söka sig till det lilla lövet som blåst upp i mitt knä där jag satt och luktade på hösten, så välkommen med sin friska jordiga doft, sitt löfte om vintervila och återhämtning.

Lövet var inte anmärkningsvärt på något sätt. Grönt, gult och brunt. Fortfarande blött av nattens regn.

Men eftersom jag inte hade något viktigare att göra blev jag sittandes och tittandes på det lilla lövet i all sin anspråkslöshet. Sakta började lövet berätta sin historia för mig, hon berättade om knopp och vår, om att slå ut i värmen, om att andas, att suga i sig solstrålar, dricka vatten som kom genom stam och gren från rötter långt långt där nedanför.

Om vindar som dansade henne, om fåglar som flög förbi.

Och sedan om att låta sig falla, i tillit.

Om att vara en del av alltet, att vara form en stund, ett ögonblick, för att sedan låta sig upplösas, för att åter bli ingenting, men ändå, alltid vara allt.

Hon berättade viskande om hur vi hör samman i ett kretslopp så vackert och skört att jag ryser. När hon berättat klart är allt stilla och skimrande. Sedan... det lilla lövet skälver till som för att få mig att lyssna noga.

Det där anmärkningsvärda finns i allt, tycks det säga, bara gömt precis utom synhåll för den som glömt att leta.

Om att vara som en kolibri

Kanske är det skrattretande, kontrasten mellan det enorma - framtidens utmaningar som varje levande ting på denna vår planet kommer att känna effekterna av – och så det här gänget. 60 själar i en cirkel på torget i Höör, en liten by, i en liten del av ett litet land på en liten kontinent på vårt lilla klot, svävandes i det stora, ofattbara.

Men här står vi, en ovanlig lördag i oktober med hemmagjorda skyltar och lite förskrämda blickar. För det krävs mod, att ställa sig på torget i ens lilla hemstad. Igenkänd, betittad, kanske utdömd?

Men här står vi, var och en i sin skugga men tillsammans, i en cirkel, den mest uråldriga av samlingsformer, ingen först, ingen glömd, ingen gömd.

Vi står i tyst begrundan, vi sjunger, några av oss säger några ord, berör och berörs, musiken spelar när vi sedan packar ihop och beger oss hem till vardagen.

Kanske är det skrattretande, men när jag viker ihop den tovade banderollen minns jag en berättelse.

Den handlar om en kolibri, en liten fågel som bor med sina vänner djuren i en skog, en skog som antändes av – ja av vad förtäljer inte historien, kanske en lägereld, eller en blixt, eller en fimp utkastad från ett fönster på en förbipasserande pickup, ner i det torra gräset i vägrenen. Hur det än gick till så blev konsekvensen i flamma som växte och spred sig till en veritabel skogsbrand.

Djuren flydde lågorna och ställde sig på betryggande avstånd för att sorget betrakta hur deras hem förstördes. Men just som de stod där, kisandes i röken flög något över deras huvuden. Swish sa det, de tittade för att se vad som så idiotiskt flög rakt mot branden, men såg inget förrän rätt som det är, swish flög vad det än var tillbaks igen, förbi dem in i skogen bakom, nästa gång det sa swish var de uppmärksamma, och räven med sin skarpa blick fick se att det var den lilla kolibrin som flög förbi, återigen på väg mot elden.

Han ropade till de andra – ser ni, det är den lilla kolibrin som flyger – och se han har hämtat vatten från dammen och bär det i sin näbb, och så  - där släpper han vattnet på elden. Nu kommer han tillbaka igen – titta!

Djuren tittade och såg kolobrins flykt och när han flög förbi skrattade räven – hahaha ? Vad tror du att dina droppar gör för skillnad, sluta, det är meningslöst, elden är för stor, du är för liten! Vad håller du på med lilla fågel?  

Kolibrin stannade upp, men bara för en sekund, och tittade på räven. – Jag gör det jag kan, sa han, och flög vidare.

Ja, tänker jag och tittar ut på det nu tomma torget,vi gör det vi kan, om än skrattretande litet. 

Om min helt perfekta stund

Jag tar en klunk kaffe och märker att det hunnit bli kallt medan jag irrade runt och letade efter min skrivbok. Ska jag nu gå in och värma det, se om jag skapa den där perfekta koppen, den där perfekta stunden vid takåsarna i Vilnius en söndag morgon med grå himmel över en nyvaken stad.

Eller borde jag sitta kvar, dricka mitt ljumna kaffe och njuta av stunden som den är? Inte helt perfekt, nej, men ändå, min stund. Jag gör så, medan jag funderar över vad som gör en stund helt perfekt? Är det att alla bitar är på plats, inget skaver, är obekvämt eller opassande?

Jag skrattar till när jag inser att den perfekta stunden inte finns, hur jag än jagar efter den, försöker få allt på plats och sedan gripa tag i den när jag anar att den närmar sig, fotografera, spela in, kanske rent av dela på sociala medier, så att andra kan se och avundas min på ytan perfekta stund. Oanande att kaffet var kallt, att jag frös om fötterna, att jag sitter med sorg över den lilla som inte blir frisk skuld över att jag lämnat barnen, oro över framtiden. Men visst ser den perfekt ut på ytan min stund?

Jag tar en klunk till av det kalla kaffet och inser att det är ganska gott, om jag bortser från förväntan av värme. Kanske den perfekta stunden inte är den då precis allt är bra, gott och fint.

Den perfekta stunden kanske är en stund då jag är närvarande i det som är, såsom det är. När jag kan hitta till en känsla av villkorslös tacksamhet för det som är. En stund då jag sitter med kalla fötter, skuld, skam och oro, och njuter av att leva, att titta ut över takåsarna och dricka mitt kaffe, höra människor skratta och fåglar kvittra.

En operfekt stund som är min egen. En dag i livet.

En saga om en Prick 

Den där första tiden minns hon inte så mycket av. Stilla satt hon.

Omtumlad av sin existens försökte hon komma på vad hon var för något. Hon började i jämförelsen, vad var hon inte?

Hon var inte stor, inte kantig, inte ett enda hörn hade hon så vitt hon kunde se. Hon var platt som en pannkaka och hon var helt rund. Hörnlös och djuplös försökte hon ändra sin form, kanta till sig. Förjävels. Hon var och förblev en prick. Varken mer eller mindre än en prick.

Men vad är en prick, frågade hon sig?

Frågan blev hängande med henne i garderoben tills en dag då flickan tog fram henne med ett skratt och drog klänningen som Pricken satt på över huvudet. Sedan ställde flickan sig framför spegeln och då fick Pricken äntligen se sig själv med någon annans ögon.

Och se - hon var rund och fin och gjorde flickan glad. Pricken lyste upp och alla prickarna runt henne gjorde detsamma. Jag är precis som den jag ska vara, tänkte pricken.

Om att ge upp

De senaste dagarna har präglats av en närmast förlamande oro, ett ältande om ifall jag borde gjort annorlunda, om att världen borde vara annorlunda. Som en stålnäve kring hjärtat har oron fångat mig, skulden, skammen, känslan av misslyckande.

Till sist orkade jag inte mer. Med kaffekoppen i näven och solen i ögonen gav jag upp. Släppte taget om alla mina känslor och lät de strömma ut i mig, ur mig. Jag viskade deras namn; rädsla, skuld, oro, ilska, självförakt, tvivel... En efter en manifesterade de sig i mitt sinne, spred sig i kroppen, tog färg, form och spred sig sedan ut ur mig, ut i trädgården, över blommande dahlior och lönnarnas kronor som skiftar i rött, de fyllde dammen och hagen bakom mig. Jag lät dem vara. Det fanns ingenstans jag kunde gå, ingenstans att fly undan känslorna - jag hade inget val än att sitta med dem och bara andas, trots att lungorna knöt sig och järnhanden kring hjärtat slöt sig allt hårdare. Jag undrade om det var så här det kändes att få en hjärtinfarkt....

Jag satt i smärtan och lät den vara utan motstånd.

En stund gick, eller kanske två, innan en våg av värme strömmade mot mig. Långsamt, smeksamt, omfamnades jag av kärlek. Som en varm dimma omkring mig där jag för mitt inre skymtade ansikten, systrar, mormor, farmor, förmödrar, vänner. Alla slöt de upp runt mig.

Vi håller dig, men vi kan inte bära dig om du inte släpper taget. Så jag släppte taget och lät mig falla. 

Jag föll, jag föll isär, jag gav upp min kamp om kontroll.

Handen kring hjärtat blev till en omfamning i ömhet, varsamt kunde jag prova att andas igen.

Tuppen gol, en fluga surrade. Allt är precis som det ska vara. Jag lär, jag växer, jag gör misstag och lär igen. Livet. 

Om gåvan att få läsa någons tankar

Jag borde släcka ljuset nu, det vet jag. Borde låta mörkret fånga mig och vagga mig till sömns. Borde åka med det där sovtåget som går vid elvasnåret på natten. Jag vet att om jag missar det kan det ta timmar innan nästa tåg rullar in på min sömnperrong. Men jag släcker inte. Jag fortsättar läsa. Bara en sida till, bara ta reda på hur detta nu går.... sida blir sidor och tåget får obemärkt tuffa förbi medan jag fångas av orden i boken.  

Jag har alltid älskat att läsa. Många gånger har jag levt med en bok,. eller ännu bättre med en bokserie i veckor, handling och karaktärer har följt mig, dag som natt. När sista sidan är läst kan jag känna känslan av förlust, rentav sorg , och det tar ett tag innan jag kan börja på en ny bok. 

När jag läser en bra bok ser jag inte bara bilderna framför mig, utan jag hör tankarna hos karaktären jag följer - alltid någon jag känner att jag tycker om, annars läser jag inte vidare. Jag känner dofterna, smakerna och hör skratten och skriken. 

I denna bok tas jag med till den första barnmorskeutbildningen, i Stockholm i mitten på 1800 talet. Jag får veta att det då var den enda utbildningen som fanns för kvinnor. Några år efter startade lärarinne utbildningen, men den fanns inte då Hanna började på Allmänna barnbördshuset i Stockholm. En intressant fakta, men först när vetskapen får liv i mig genom Hanna, som ville bort från pig tillvaron men inte på något sätt var förberedd på vad en barnmorska egentligen gjorde. Men då detta var det som stod till buds så blev det så. Hon fångas av yrket, vill bli skicklig. Jag får följa med på förlossningar, får se blodet, höra skriken, se tårar av smärta och glädje.

Hälften av barnen som föddes i Stockholm var utomäktenskapliga. Ytterligare en intressant fakta som kommer till liv i den verklighet som dessa havande och födande kvinnor stod inför. Skammen, vanmakten. Att tvingas lämna bort barnen till en oviss framtid. Fattigdomen. Smutsen. Halm som fyller madtrasser, latriner som svämmar över. Koleraepedemin. Barnsängsfeber. Havandeskapsförgiftning. Alla dessa ord får bilder, får ansikten, får verklighet för mig genom boken. Jag kan inte skilja Hannas röst, Hannas tankar från författarens och inser att jag känner igen mig i henne. Tänker att det där kunde vara jag.

Till sist blir jag tvungen att inse att det är tid att slå ihop boken och låta den vila till nästa dag. Släcka ljuser och blunda. Jag somnar, till slut, med rösterna från 1850 talets Stockholm ekende i mig. 

Om att hitta sig själv i ett hallon

Vi avslutar mötet och jag plockar undan tekoppar och kakfat, lägger almanackan på sin plats på skrivbordet och börjar leta efter mig själv.  Det blir mest ett irrande, eftersom jag egentligen inte vet var jag ska börja leta. Jag sätter mig och gör en lista,  försöker se mig mellan raderna men ser bara det som borde göras. Tittar mig i spegeln men ser bara det som borde vara annorlunda. Tittar i en bok, men ser bara någon annan, inte mig.

Till sist ger jag upp.  Jag går ut till hallen där Fenja ligger och väntar på att jag ska inse vad som behöver göras.

Att vi behöver gå ut i skogen. Gå ut och bara vara. Jag tittar ner i hennes glada ögon och ser där en liten spegling av mig själv.

Ett hopp väcks och vi ger oss ut i nyregnad sensommar skog. Det tar ett tag eller två innan jag börjar se olika nyanser av grönt, känna stigens mossa och sten under skorna, den friska luften i mina lungor, dofta den jordiga, fylliga skogdoften, höra mina andetag, en rovfågels vissling, ett knak i dungen där borta.

Vi stannar till vid en hallonbuske och se! Där sitter ett litet hallon kvar, bortglömt av allsköns hallonätare. Jag plockar det försiktigt, kollar att det inte finns något annat än hallon i hallonet och sedan - smaken av sommar, av sol, av liv. Den fyller mina sinnen - en explotion. Jag njuter och fångas i insikten av det som är ett bär.

Busken som såddes från ett annat hallon, ett frö från länge sedan. Som gror, sätter rötter ner i jorden, slår ut blad som suger åt sig solljus och förvandlar detta till blommor som drar till sig rätt insekt i rätt tid och sedan - under och magi - så gör busken ett bär. Hur går det till? Och det bäret får jag plocka och smaka. Dess näring sprids i min kropp - blir en del av mig och på något sätt har energin från sol, jord och vatten blivit min energi, att röra mig med, att tänka med. Det är så mäktigt och märkligt att jag försöker inte ens förstå det utan böjer mitt huvud i tacksamhet mot jord, vatten, sol och hallonbuske. När vi går vidare ler jag åt det faktum att jag hittade mig själv igen - i ett hallon. 

Om att välja

Jag tittar ut på den tomma parkeringsplatsen.  Ler nöjt och tar en klunk kaffe. Jag är ensam hemma, underbart ensam, och en bil är med Kenneth på jobbet och den andre hos bildoktorn. Så jag kan varken åka och handla, hämta någon eller gå på gymmet.

Medan jag lyssnar på hundens snarkningar, plinget från vindspelet och burret från någon av alla apparater som finns i ett hem konstaterar jag att det är skönt att inte ha ett val. Fast varför, funderar jag - jag hade troligen ändå valt att stanna hemma, så vad spelar det för roll om jag gör det för att jag vill eller jag måste? Svaret är enkelt - nu behöver jag inte välja, inte ta ansvar för ett val och dess konsekvenser, nu behöver jag inte lyssna på min inte "jag borde" röst, utan kan istället lyssna på vindspel och snarkningar. Så mycket mer vilsamt.

Jag inser att jag borde (ha där var den ändå, borde rösten) kunna bara vara hemma en dag utan att känna stressen som valet att ha tillgång till bil innebär. Att vila i det ofrånkomliga, där det inte tycks vara mina val som betsämmer vad som ska hända, där ansvaret för valen lyfts från mig, är lockande. Men ändå vet jag att val är också frihet, att kunna bestämma mig för att ta en fika på byn. En frihet jag inte hade velat vara utan i vardagen. Men trots det, så njuter jag av dagens ofrihet och plinget från vindspelet denna dag i livet. 

Om att komma hem

Jag vrider om nykeln och motorn tystnar med en belåten suck. När jag kliver ut omsluts jag av ljuden och dofterna av det jag kallar hem. Hönsens kackel, hundens upphetsade gnäll, doften av får, av blöt jord, ljudet av vind som får löven att dansa. När jag hälsat och packat upp sätter jag mig en stund och tänker på det där vi kallar hem. En plats. En känsla. En gemenskap. Ett tillhörande. Ett ägande.

Någonstans där jag kan vara fri och trygg. Där jag älskar och är älskad. Där jag arbetar, vilar, bygger och odlar. En plats för möten och skratt, men också tårar, vanmakt, och prövningar.

Mitt hem är en plats där jag kan spela min musik. Högt om jag vill, kanske rent av sjunga med och fuldansa till. 

Mitt hem är den mylla som mina rötter vilar i. Ur rötterna kan jag växa, kanske rent av blomma, ut i världen. 

Jag tittar runt på några av de barn som kallar detta sitt hem. På den sistkommande, han som vandrat hit genom ett Europa som inte välkomnade honom. Jag inser min oförmåga att förstå vilket mod, vilken sårbarhet det krävs för att lämna sitt hem och hur det skulle vara att se sitt barn gå. Jag ryser vid tanken, som bara kan snudda vid verkligheten. jag fylls av medkänsla, men också ett ur-sinne, en helig vrede över en värld som låter utsätter sina barn för detta, en värld som tvingar barn på flykt, en värld där så många barn saknar ett hem som är tryggt, som är kärleksfullt, som är ett hem att växa i och växa ur. 

Jag döljer den tår som letat sig fram och går för att göra en av de saker som gör att ett hus kan börja kännas som ett hem. Jag lagar mat. 

Kära dagbok, det var länge sedan jag skrev, och jag har saknat dig, saknat att få dela med mig av mina tankar. Saknat att få reflektera,stanna upp och skriva om det som sker i eller kring mig. Pausen behövdes, för att hitta tillbaka till lusten, till mitt varför. Inte för att jag har något definitivt svar på varför jag behöver skriva, men jag har en definitiv känsla av att jag behöver det.

Så därför, kära dagbok är jag tillbaka.

Det är mitt i sommaren och torkan här hemma har bytts mot livgivande regn. Regn i en ganska lagom dos, som inte får vatten att översvämma. Att extremhetta, torka och översvämming nu är vardag på vårt kära lilla jordklot är en sanning jag inte kan ducka för. Ingen sandhög är tillräckligt djup för att jag ska kunna gömma mitt huvud i den och glömma min oro för någon längre stund.  Nej, jag kan inte gömma mig för sanningen om den fara vi befinner oss i, och morgonens insikt är att jag kan inte bära detta inom mig, utan nu, om någonsin behöver vi varandra. Vi måste hitta tillbaka till det vi kallar folkrörelse. Folkrörelsen förändrade Sverige från grunden genom att människor organiserade sig. Ensam är inte stark. Den enda vägen mot framtidstro är tillsammans. Tillsammans för en hållbar framtid, tillsammans för fred, tillsammans för solidaritet, tillsammans för medmänsklighet. Tillsammans för en värld där migranter inte drunkar på medelhavet, där barn inte skjuter varandra, där barn inte måste skära sig för att hantera sin psykiska smärta. Tillsammans för en värld vi tar ett gemensamt ansvar för vår framtid, på alla plan. Framtiden är i allas våra händer. 

Pausdags

Då var det dags igen för att ta en paus från dagboks skrivandet, för att hämta inspiration och för att ägna mig åt bokskrivande, familjehem, lamning och allt det där andra som självprioriterar sig under dagarnas gång. Jag återkommer,  vi får se när det blir. Tusen tack kära dagbok och dagboksläsare. 

Om träd och heligheter

Hennes grenar står mörka mot himlen som dagen till ära är blå. De gungar sakta i vinden och jag sveper halsduken om mig för att slippa känna den kalla luften mot min varma såbara hals. Jag huttrar till, men vill ändå inte gå vidare.

Jag står och hälsar på den unga boken invid min morgonstig. Hon som kallas träd, i folkmun.

Träd, ett så litet ord för något så stort och mystiskt som min bok. Hon vilar fortfarande, kanske man djupt nere kan känna en rörelse som solstrålarna lockar fram. En rörelse uppåt, utåt, mot vår och värme. Men ännu gömmer sig livet där nere i rötterna. Livsgnistan.

Ännu en vår ska saven stiga, och någonstans inifrån de svarta frusna grenarna ska blad efter blad kläckas fram. Hur går det till? Hur kan hon veta när och vad som ska göras? Är inte det ett mysterium? tänker jag och ser mig omkring i skogen.

Det är lätt att gå från mysterium till ödmjukhet inför livets mirakel, det heliga. Det heliga som är livet, som lever i trädet, såväl som i mig.

Jag skrattar till åt den högtidliga tanken. Nog finns det här en källa till villkorslös glädje? En glädje över att finnas, över att träd finns, träd med släta stammar, höga kronor och djupa rötter som väntar, väntar, väntar på att det ska bli vår. Precis som jag.

Om vikten av envishet

Jag går fram till den lilla uggle figuren Nadja tog hem från Indien. Den visar månad och datum och var kväll går jag dit och ändrar till morgondagens datum. Jag försöker komma ihåg att säga ett tack till det dygn som varit och sätta en intention för det dygn som ska komma. Ofta med ett ord, som glädje, eftertanke eller som idag, envishet.

Ett udda val, tänker jag och sneglar på den tomma pepparkaksburken. Den hade lite skramlande sötsaker i sig tidigare ikväll, och jag ställde fram den efter maten i förhoppning att någon skulle vilja äta upp dessa sista pepparkakor innan de blir soggig hönsmat. Mycket riktigt, en efter en försvann pepparkakorna.

Jag kom in i köket just som en hel näve kakor fiskades upp ur burken. Barnet såg lite ertappad ut.

”Ät du, sa jag, det är bra om de tar slut, men ät inte för många, då blir du envis, som min mormor alltid sa!”

Barnet tittade frågande på mig och svarade;

”Varför är det så dåligt att vara envis? ”.

Jag hade inget svar och medan jag gjorde i ordning min tekopp funderade jag över ordet. Envis. Att hålla fast vid sin egen visdom.

Nä, kanske det inte är en dålig egenskap? I dessa tider när massmedia och politiker matar mig med berättelser som kanske är sanna eller inte men, likväl deras berättelse, berättade ur deras perspektiv. Berättelser om våld, om girighet, om hot.

Då är det nog bra att vara envis ibland. Bra att stå våga fast vid sin egen visdom. Min egen berättelse. Min berättelse om en värld med många goda krafter, om en vår som kommer igen med ljus och grodd, om alla som gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Min visdom om vad som är rätt och fel, och alla nyanser däremellan.

Så imorgon är mitt ord envis. Att stå fast i min visdom, följa min väg, tillsammans med andra som är på väg mot samma håll.

Om att leva med oro

Det är ett nytt år. Vi hälsade det välkommen med kramar och bubblande dryck, och önskade varandra att det skulle bli ett gott år, detta 2023 som ligger framför oss som ett oskrivet blad.

Men när bubblet var urdrucket, musiken tystnat och leendena vandrat ut med sina människor i den mörka nyårsnatten kröp oron fram igen och satte sig på axeln min och mumlade sitt ”Hur ska det gå?”. Jag försökte borsta bort honom, tog ett dopp på nyårsdagen för att kanske tvätta bort honom men han dök alltid upp igen, lite blöt och tilltufsad, men lika orolig som innan.

Nu har det gått ett par veckor av 2023 och vardagen är tillbaka, och den verkar bli rätt lik vardagarna 2022. Det är väl så att den konstruktion av tidsmätning som vi använder inte av sig själv innebär någon förändring för att åren går, markerade av siffror - födelsedagar eller nyårsaftnar. Nej, förändringen, om jag vill skapa någon, måste jag tydligen göra själv.

Så jag har ägnat lite tid de senaste veckorna åt att reflektera över om jag vill förändra något, vilket jag givetvis vill, och vad jag i så fall kan förändra? Dessa tankar har nog mest stressat mig, detta fokuserande på fel och brister i mig, i mitt liv och i omvärlden. Brister och fel som behöver fixas: Hjälpa mer, vara mer aktiv, odla mer, gå ner i vikt, spara på elen, på pengar, på bensin, börja på yoga, sluta med Netflix, göra mer nytta i världen, fixa klimatet, fixa kriget, fixa min kropp, fixa barnens situation (läste just att BRIS fått en ökning av telefonsamtal under julen med 19% jämfört med i fjol – det måste också fixas)…………… MEN FIXA DÅ!!! Skriker gubben i örat på mig.

Varje dag går jag och lägger mig och känner att jag inte fixat något alls idag, och orosgubben gråter sig till sömns på kudden bredvid mig.

Han följde med på promenaden i morse, ganska tyst och trött men onekligen där. Jag gick den vanliga rundan upp för backen men det var inte förrän jag kom in i skogen som jag lade märke till att himlen är lite ljusare idag. Kanske till och med det kunde anas lite blått bland det gråa?

Det fick mig att stanna upp och lägga märke till skogen och det liv som befolkar den. Jag gick fram till trädet jag kallar min vän, den unga boken, och lade en försiktig hand på hennes lena stam. Med ens blev jag märkligt lugn och tyckte att jag hörde en viskning, men kunde inte tyda den förrän jag lade örat intill hennes bark och blev helt tyst.

” – Livet behöver inte fixas” viskade hon.

Jag har nog ännu inte riktigt förstått hon menar, vad det betyder, men det känns bra, och i backen på väg hem kände jag hur tacksam jag var för att mina fötter bär mig, mina lungor ger min kropp syre, att mina hundar leker, att fågeln flyger och vårt hem är varmt och ja.. hemma.

Innan jag gick in tog jag till och med och kramade jag min orosgubbe. Han blev så chockad att han tystnade.

Mitt liv som hyacint

Det var alldeles mörkt när jag vaknade. Först blev jag lite rädd, kände mig instängd i mörkret. Jag kunde inte förstå varför jag skulle vakna nu, just när jag sov som bäst. Jag försökte lyssna efter ljud där utanför mitt skal, men det var tyst. Allt var stilla. Så när som på en liten fladdrande rörelse i mitt inre. Liksom en tyst längtan efter något... Något diffust, onåbart för min tanke, hur jag än funderade. Jag visste inte vad jag skulle göra av den märkliga känslan, så jag bara var med den. Lät den kännas, lät den vara. Min längtan och jag gjorde varandra sällskap i mörkret och jag kände mig faktiskt mindre ensam och rädd. Det gick en stund, eller kanske två, innan jag kände att längtan tog mer och mer plats, den spred sig ändå ut till skalet men samlades sedan som en klump i mitten av min runda kropp. Det blev varmt, kittlande varmt, och jag önskade att jag kunde klia mig. Just när jag höll på att förgås av klådan blev rörelsen verklig och det var som att jag sprack upp. Med ens var klådan borta och istället fylldes jag av en annan sorts längtan, en jublande längtan och jag såg ljuset. Äntligen. Fylld av ny energi sträckte jag mig upp, ur skalet, mot ljuset. Mot hoppet. Och tänk, när jag väl valt livet, valt hoppet hände allt snabbt och liksom av sig själv. Jag växte, upp upp... blad, stjälk och oooh, en knopp. Så en dag står jag här i full blom mitt i livet och sprider skönhet, väldoft och glädje.

Jag skickar mitt tack till ljuset, till värmen som väckte mig. Men framför allt tackar jag min längtan, mitt hopp och mitt mod att i det mörka välja ljuset.

Om inveckling

Jag går med var-samma steg, så att  fötterna får tid att vidröra marken under mig. Ett steg i taget. Efter vad som varit en vecka men känns som en månad borta från mitt hem är jag tillbaka i vardagen. Min vardag. Den låg kvar där, vardagen, näst intill orörd, väntande på att jag skulle komma tillbaks.

Och nu är jag tillbaka här i min hemmskog. Jag går på stigen, med Fenja ivrigt nosade på för mig gömda dofter i mossan.

Det är en helt vanlig dag, en helt vanlig skog. men det är min skog, jag är hemma. Medan jag vandrar vidare på min vardagliga promenad funderar jag på det där med att känna sig hemma. Tillhörighet. Hur oerhört värdefullt det är, kanske är det så att jag lever mitt liv i sökande efter tillhörighet.

Känslan av att komma hem, av att mitt jag upplöses och blir ett med det jag upplever. För mig, just nu, i doften, ljudet, känslan och synen av skog. Träden med sin tysta närvaro, mossans mjukhet, stenarna, löven, gräset. Det finns inte någon separation mellan mig och skogen. Jag är hemma. Så kan jag också känna ibland i musik, i möten. I stunder när jag blir mer än bara mig.

På samma sätt kan jag tappa mig själv ibland, när jag är ohemma och går vilse i den jag försöker vara. Då kan jag också lära känna nya sidor av mig. Utvecklas.

Men det är jobbigt och krävande och jag är trött och behöver vila, fylla på med kraft och livs vilja. Nu vill jag bara invecklas. Så jag vandrar djupare in i skogen. Närmare mig själv.