Om intentioner

Jag blundar och låter ljuden komma till mig. Ett efter ett når de mig. Stilla toner... "La vie en rose"  från högtalaren på bordet bredvid soffan jag vilar i. Klockans tickande. Ljudet från Maijus ritande, pennor som släpps och ljudet av färg som möter papper. Min mage knorrar. Ett ved trä sprakar till. Mitt andetag. Musiken igen. Klockan, tick tack, tick tack.

Jag låter det låta, vågor av ljud vaggar mig till lugn. Jag kan, för en liten stund, låta mig vila i den som hör alla dessa ljud. Bara ta emot, bara vara medveten. Som en tom skål som ljuden landar i, ett nu i taget, innan ett nytt ljud tar dess plats. Och sedan ett till, och ett till.

Jag och Maiju har åkt på en mini semester, och ska tillbringa helgen här i mina föräldrars sommarstuga i Blekinge. En helg. Några dagar utskurna ur vardagen. Ett kliv åt sidan för att få perspektiv, vila, systerskap. Vi kom för några timmar sedan, men det känns som om vi varit här länge.

När vi packat upp matvaror och tänt brasan satte vi oss för att uttala vår intention med helgen. För varandra och för oss själva. Intention, riktning, avsikt. Vad vill jag , vad behöver jag under dessa dagar? Vad vill och behöver du? Vi kom fram till att vi vill skriva och behöver tystnad för att kunna göra det.

Vi vill prata, vi vill lyssna på våra berättelser om hur det är att vara mig och dig, om de val vi gjort och om de val som ligger framför oss. Vi vill ensamtid vid havet. Vi vill bolla idéer. Vi vill te på altanen och andetag fulla av havsluft, skratt och kanske dans.

Intentionen blev uttalad. Nu vet vi vad vi vill, vilken riktning vi vill segla, så får vi se om livet vill detsamma. Vill livet något annat kommer vi att följa det, för livet är som det är, och kan strunta fullständigt i våra intentioner.

Men med intention så kan vi fånga vinden som blåser åt rätt håll. Och än så länge blåser vinden med våra intentioner, så nu kan jag ligga här och lyssna.

Livet är gott.

Om tystnad

Att jobba med covid vaccinering är något av en social chock. En efter en ska tas emot och informeras,  kollegor och chefer och administrativ personal ska prata ihop sig. Efter en hel dag som avslutas med ett känslosamt samtal i bilen med tonåring kör jag äntligen in på parkeringen. Hemma.

Jag vrider om nyckeln och motor, fläkt och radio tystnar. Tystnaden som följer är som en lång utandning. Jag blir sittande och låter den svepa in mig i sitt lugn. Jag blundar en stund och känner hur tystnaden öppnar upp, löser spända knutar inom mig. Jag blir medveten om pirret i kroppen, mina hjärtslag, värmen i fotsulorna.

När jag några andetag senare öppnar ögonen får jag se några snödroppar som tittar fram, trotsande vårens bakslag. Jag går in för att möta viftande hundsvansar och hungriga barn och världen fylls av ljud igen.

Men tystnads upplevelsen har väckt min nyfikenhet och under kvällen och även in i nästa dag lägger jag märke till, och funderar över, just tystnad. Tystnad är viktigt för mig, och något jag aktivt söker. Tystnad är avsaknad av ljud, av distraktion, men också den bakgrund mot vilken ljuden manifesterar sig.

Tystnad förhåller sig kanske till ljud som medvetandet förhåller sig till liv?

Tystnad är paus, men också väntan. Tystnad är innan men också efter. Tystnad är kravlöst, men kan också vara kravfyllt.

Tystnad är det tomma, oskrivna arket. Tystnad är för mig ofta en lättnad, vila, men för andra kanske ensamhet och rädsla.

Tystnaden när jag ser upp mot natthimlen är oändlig och tidlös.

Tystnaden i Jämtlands vintern är öronbedövande total.

Men min favorit tystnad är nog tystnaden i min skog, djup och gammal. Den tystnaden är som att komma hem.

Om att åter hämta sig själv

Listan som var lång vid dagens början var nu, efter 5 timmars arbete, ännu längre. Jag tittar på den och känner hur pulsen och andningen ökar. Vissa av punkterna på listan behöver göras snart, helst idag, men det är samtidigt tid för mig att avsluta arbetsdagen och åka till gymmet, annars kommer jag inte hinna dit idag, och att åka dit tre gånger i veckan är ett löfte till mig själv som jag inte vill bryta. Ett löfte som jag gav när jag bestämde mig för att sluta med Tamoxifen, då jag hittade forskning som menade att fysisk aktivitet gav lika bra skydd mot återinsjuknande i cancer som tabletterna. Givetvis hade det bästa varit att göra båda, men det var inte ett alternativ för mig då jag fick så ont i lederna av tabletterna att jag knappt kunde resa mig utan stöd, än mindre gå på gym.

Så jag beslutar mig för att lämna listan till imorgon. Jag stänger journalskåp och dator, spritar av och packar ihop, allt med en känsla av misslyckande. Varken jag eller jobbet brukar vara stressiga på detta vis, men idag hade det liksom hopat sig.

Jag suckar och magen drar ihop sig och ska just låsa när Maiju kommer in. Bästa vännen, och kollegan. Hon berättar hur glad hon är att se mig och jag känner hur jag mjuknar och fylls av kärlek och glädje. Systerskap, tillit och värme genom år av vänskap fyllda av livets snårigheter fyller tomrummet i corona distansen mellan våra leenden. Vi pratar en stund, och när jag sedan går mot bilen känner jag hur jag närmat mig själv lite grann, med hjälp av Maiju.

Jag åker till gymmet och låter adrenalinet från dagens stress bli kraft i muskler. Det är skönt, och känns rätt och bra. Man ska inte ta lätt på de löften man ger sig själv. Om jag inte kan lita på mig själv, vem kan jag då lita på? Jag vill vara min egen bästa vän, och det känns som jag är det när jag efter en 40 minuter går ut från gymmet för att via Ica och skolan åka hem.

Att handla och hämta barn drar upp stressen något igen och när jag kommer hem drar jag mig tillbaka till sovrummet med en kopp te och lite mindfulness övningar. Jag förankrar mig i andningen och låter nuet flöda med tankar och känslor. Tillåta, omfamna och släppa taget. Ett andetag, sedan ett till. Oros tankar, planerings tankar, känslan av otillräcklighet. Allt får vara.

När jag öppnar för nuet är sårbarhet min nyckel och medkänsla är handtaget.

Där bakom nuets dörr finns min kropp, värme och hunger , ljudet av barnen som fixar fika, jag ser trädet utanför fönstret. Ett nytt andetag. Ett nytt Nu.

Efter en kvart avslutar jag övningen, det börjar bli matdags, både för oss människor men innan dess för djuren. Jag drar på mig mina halmfyllda ladugårds stövlar och går ut.

Vi möts där i nuet, kossorna, fåren och jag. Jag lite på besök, medan de är ständigt närvarande. Jag lägger kinden mot en varm korygg. Känner närvaron som tar emot nuet. Bortom, innanför, i hjärtat. Jag är hemma igen i mig. Allt och inget är jag. Allt och inget vill jag. Bara vara här är tillräckligt.

Jag fyller hjärtat och vattenhinkarna och känner mig återhämtad. Jag har återvänt till mig själv. Genom närvaro och kärlek i mötet, närvaro och kärlek till min kropp och närvaro och kärlek till mitt nu, hittade jag mig själv igen. Fast jag var egentligen aldrig borttappad.

Om att ha tålamod som en tacka

De första solstrålarna når mig när jag når höjden i hagen. Det har varit en kall natt och frosten frasar i fjolårsgräset under mina fötter. Jag låter blicken vandra över hagen, ner till tackorna som väntar på frukost, idag som alla andra dagar serveras kornkross, lite betfor och hö.

Jag räknar in fåren, jodå alla tolv står och väntar, ingen har dragit sig undan för att lamma. Inte idag heller. Tackorna ser sprickfärdiga ut där de vankar runt i hagen på jakt efter ett tidigt grässtrå eller två. Vi var övertygade om att en av dom skulle lamma häromkvällen, men det var falskt alarm och vi fick släppa ut henne till de andra tackorna på morgonen.

Jag påminns återigen om att så mycket i livet behöver väntas in, varken lamm, vårlökar, tikens löp eller för all del detta coronavirus låter sig påverkas av vår otålighet utan tar sin tid, kommer och går när de är redo, varken förr eller senare.

Jag inser att jag spiller mycket energi på att otåla. Att vilja att saker ska vara annorlunda, "om bara" detta eller detta ändrar sig, då... Ja då, äntligen är jag framme vid den tidpunkt jag väntat på. Då allt är klart och precis som jag önskar. Men dit kommer jag aldrig, efter lamm väntar jag på valpar, sedan på semester, efter pandemi kanske något annat väntar, vem vet? Det finns alltid något "om bara" runt kröken på min levnadsstig. Nä, bättre att försöka tåla det som är, kanske till och med älska livet som det är just nu.

Jag skyndar på stegen, men får sakta in igen då smärtan i hälsenorna slår till. Jag svär för mig själv. Jag är så himla trött på att inte kunna gå som jag vill. Då påminns jag om något jag läste igår: "The first rule of healing: We want to take care of the things we love" . Jag har påstått mig älska min kropp som den är, men är det verkligen sant, undrar jag?

Om jag är missnöjd, önskar att min kropp var annorlunda, smalare, rörligare, smärtfri, cancerfri, för då, bara då kan jag vara nöjd med min kropp. I så fall älskar jag ju tanken på min kropp som förändrad, men inte som den som faktiskt är just nu. Då kan jag inte applicera helandets första regel på min kropp. Kärlek först, sedan egenvård utifrån kärleken.

Kanske är det så att kärleken alltid måste komma först innan läkning kan ske.

Nu mumsar tackorna glatt i sig frukosten och jag tar en paus, lutar mig mot grinden, och tänker att jag nog kan lära mig om tålamod från mina får.

Om livet i en skogsdunge

Hon vaknade av att det kliade. Det var inte direkt någon behaglig känsla men ändå fylldes hon av glädje. Det var dags.

Knappt hade hon tänkt den tanken förrän hon kände hur hon sträcktes ut i fina vita mjuka trådar som sökte sig neråt och utåt i det mörka och fuktiga som var hennes hem. De förankrade henne i tillvaron, förband henne i jorden och hon jublade åt känslan av kontakt och tillhörighet.

Rottrådarna fyllde hennes lilla kropp med näring och vatten. Hon expanderade. Det fanns inget annat för henne att göra än att tillåta de ske.

Det var med tillit hon kände sprickan i skalet och följde efter ut i det okända, lämnande sin gamla tillvaro bakom sig. Uppåt sträckte hon sig i dagar tills en morgon, oh en morgon när hon i jubel och smärta lämnade mörkret och för första gången mötte dagsljuset.

I en enda försiktig men graciös rörelse vecklade hon ut sina två sköra gröna blad. Mmm... det var skönt att kunna sträcka ut sig.

Det första hon kände var luft. Hon darrade till av upphetsning när den smekte hennes blad. Hon kisade, bländad av ljuset och det tog ett tag innan hon kunde se sig omkring. Runt om henne reste sig träd så stora att hon inte kunde se deras topp utan att böja sig helt bakåt. När hon gjorde det fick hon syn på himlen, och solen.

Det blev alldeles för mycket för henne så hon blundade igen. Sökte sig i sinnet neråt, för tröst och tillförsikt. Fann det i kontakten med jordens värme. Hon vilade där en stund, i den stora moderns famn.

Stärkt vågade hon sedan återigen öppna sinnena mot ljuset och luften där uppe. Hon hade vuxit lite till och kunde se ovanför lövtäcket på sin plats på jorden. Och titta, där såg hon andra precis som henne. Ljusgröna och nyvakna och rädda och nyfikna tittade de på varandra. Du... Och jag... Och du också... De sökte och fann varandra i vårsolen och livet var gott. De såg fåglar flyga, kände regn och vind och solvärme. Ingen dag var den andra lik, och ibland kunde föränderligheten bli överväldigande. Då sökte hon sig alltid neråt. Sökte och fann moderns omfamning i det mörka varma och fuktiga som var hemma.

Så gick dagarna och hon levde och växte i sin skogsdunge. Det sköra blev starkare, grövre och en dag blommade hon. Blommade ut i färg och doft. Gul som solen, vit som en nyfallen snöflinga.

Jag gick förbi henne en sommardag på min promenad genom skogen. Hennes skönhet och livsglädje var en gåva till min dag som jag tacksamt tog emot.

Om min illusion av kontroll

Återigen blev det inte som jag tänkt. Återigen påminns jag om att trots alla listor och almanackor, lås och munskydd så har jag väldigt lite kontroll över mitt liv. Istället för att jobba på förmiddagen och sedan åka till Lund för ett coronasäkert besök hos mina föräldrar så får jag åka till apoteket och hämta ett självtest till ett av barnen och sedan "stanna hemma i väntan på provsvar". Igen.

Rebellen i mig protesterar genom att inte stiga upp (ännu) utan återvända till sängen med tekoppen. Så det så!

Väl tillbaka i värmen kan jag ägna en stund åt att förbanna detta virus som vägrar ge sig, som muterar och anpassar sig och skrattar åt våra försök att stoppa dess framfart. Tyvärr ger inte detta någon större lindring, viruset tycks strunta i vad jag tycker om det, så jag ger upp försöken och ägnar mig åt att andas en stund.

I mellanrummen mellan andetagen finns utrymme att känna efter vad som händer i mig just nu. Frustration, stress, oro, rädsla. Allt sitter i magen. Lite sorg, i hjärtat. Ok. Jag låter det vara. Dricker lite te, inte för att dränka sorgerna utan för att vattna dem. Jag andas igen.

Känslorna sjunker undan, nöjda med den uppmärksamhet de får. Det skapas utrymme för andra känslor såsom förnöjsamhet över te och dagsljus och värme i sängen. Och mer - Charly kommer och gör mig sällskap; ömhet, kärlek. Ljud av tupp och fåglar utanför fönstret: glädje, vårkänslor. En klunk te till: njutning.

De andra känslorna finns kvar, men blir mindre viktiga i denna flod av sinnesintryck som är mitt nu. Livet är gott, jag har te, hund och inte ont någonstans.

Jag ser på blocket med listan över borden som ligger bredvid mig och ler och omfamnar mig själv och mina försök till kontroll. Livet, man måste bara älska det.

Om utrymme för kreativitet

Jag går förbi bordet där snurrplattan med leran redo att formas och min laptop som väntar på att bilder och berättelser ska få bli till skrivna ord står. Längtan växer, men möts av trötthet och stress.

Jag önskar att jag vore en av dem som kan låta det kreativa behovet ta över, glömma tid och rum, glömma borden och kanske till och med någon gång emellanåt även måsten och kasta sig in och förlora sig i det kreativa flödet.

Men för mig, än så länge, får det kreativa maka sig ner i mellanrummen, eller i efterskott, när det andra, viktiga, är klart, om orken då finns. Vilken den ganska sällan gör. Om och om igen formulerar jag ambitioner om att skapa utrymme för det kreativa men livet kommer alltid emellan och kräver min tid och uppmärksamhet. Jag har lyckats skapa tid för att gå på gymmet, och att meditera men inte för kreativitet.

Det är kanske också så att kreativitet behöver något mer än bara tid. Det behöver närvaro, lust, inlevelse. Så även om jag karvar ut en tårtbit av tid så kanske inte det där andra infinner sig, och att skapa utan närvaro, inlevelse eller lust är dömt att misslyckas.

Jag inser att stress och trötthet är en effektiv motståndare till såväl närvaro, lust och inlevelse. Nästa gång jag går förbi bordet stannar jag till en stund. Möter min sorg över att jag inte sätter mig ner med medkänsla. Vilar där, och tänker att jag gör så gott jag kan, och det är ok. Jag låter mig längta och tänker - Kanske imorgon...

Om kärlek

Alla hjärtans dag. En dag för att hylla allas våra hjärtan, en dag för att hylla kärleken. Jag har unnat mig en stunds eftermiddagsvila. Ute är det vackert, blå himmel och vit snö och en sol som faktiskt värmer och ger hopp om vår.

Här i sovrummet är lugnt, en känsla som förstärks av ljudet av andetag från Charly som sover vid fotändan av sängen.

Jag tar en klunk te och tänker på kärlek.

Kärleken har många ansikten men bara ett hjärta.

Kärleken som smeker en kind, som sträcks ut för att hålla en hand. Kärleken som går vid vår sida när livet är tufft, som visar vägen när vi gått vilse.                                      Kärleken som säger stopp, som sätter en gräns.

Kärleken som ger utan att förvänta sig något tillbaka.                      Kärleken som försvarar, skyddar och motar bort.                         Kärleken som tar emot, öppnar upp, håller om, som ger sin tid och sin uppmärksamhet.

Kärleken som lyssnar utan att döma, som ser genom slöjor och dimridåer, ner till djupen, till sanningen.                                    Kärleken som inte väjer för det svåra och fula och som gläds åt det vackra och lätta.

Kärleken som förlåter och försonas. Kärleken som känner med.    Kärleken som inte vill annat än kärlek och mer kärlek.

Jag höjer min tekopp i en tyst skål: Länge leve kärleken, det största av alla mirakler!

Glad alla hjärtans dag, kära dagbok.

Om fönsterkuvert

Vintern och pandemin håller sitt fasta grepp om oss alla. Huttrande lämnar jag bilen för att gå de 20 tal metrarna bort till brevlådan. Även den ser ut att stå och frysa, snö och is har trängt in i skarvar och springor.

Med en liten bunte fönsterkuvert i näven återvänder jag till bilen och till fotöljen vid brasan. Blicken fastnar på det översta kuvertet. Unilabs logga lyser mot mig som om den vore i blinkande neonljus. Jag visste förstås att det skulle komma någon gång nu i vår. Men det hindrar inte att någonting inuti mig spänns i motstånd.

Den 1 mars är det alltså dags att återigen göra de gymnastiska och väldigt obekväma övningarna i mammografi apparaten på sjukhuset i Lund. Minnet från den där februari dagen för exakt två år sedan är glasklart. Min övertygelse om att detta inte händer mig - Jag som levt hälsosamt och sunt, som inte har någon cancer i släkten. Minnet av insikten om att något var fel. Personalens tystnad. Smällen från Biopsi apparaten. Och sedan, som en sista trumpetfanfar för att befästa oron : läkarens "Lycka till".

Jag låter brevet falla ner i knät och ger plats för oron. Tankarna spinner iväg i ett tänk om? Och hur ska det gå om... ? Om bara jag hade... De spinner vidare från oro till skuld till rädsla.

En collienos tar mig tillbaka till nuet. Jag inser att jag behöver möta oron i kroppen och inte låta tankarna trassla in mig ännu mer. Jag hörde någonstans att en känsla bara håller i sig i en minut eller så av sig själv. Efter det behöver den matas med tankar, mat som ofta får känslan att växa och byta form. Jag provar att istället möta känslan där den började. I oro för att mammografin ska visa att jag fått cancer igen.

Jag känner efter hur den känns, oron. Som ett bälte över magen, hårt spänt över revbenen så att det blir svårt att andas. Jag provar att ta ett djupt skakigt andetag, andas ner i känslan, tar kontakt, viskar att den är ok, den får finnas, sedan lägger jag en kärleksfull hand där, över bältet på magen och en annan över hjärtat.

Jag låter mig ömt fyllas av medkänsla. Medkänsla med mig själv. Jag sitter så en stund, i oro och kärlek. Medkänslan strömmar ut som värme från mina händer och möter det hårda, kalla, rädda. Omfamnar det.

Sedan börjar medkänslan fylla min kropp, strömmar ut i armar och ben, upp i huvudet och till sist rinna över, rinna ut till alla oss som väntar på besked från röntgen, ultra ljud, livmoder prov, mammografi. Överallt sitter vi, i kök och kammare, stad och by, med fönsterkuvert i knät.

Min rädsla är inte bara min. Det tröstar.

Jag ber en stilla bön: Må det gå oss väl.

Att vila i skapandet

Det var bara några ynka timmar, men de räckte för att jag skulle bli helt slutkörd. Totalt sju timmar fördelade på onsdag och torsdag eftermiddag stod jag på vårdcentralens bottenvåning och stack nålar i villiga pensionärer. Många var pratglada och flera ville passa på att visa upp sår eller provsvar för bedömning. Jag lärde mig snart rutinerna kring Covid vaccinering, vilken information jag ska ge och vilka frågor jag ska ställa. Det är tyvärr svårt att kommunicera genom munskydd och visir, så det sistnämnda blev en utmaning.

Det hela kändes inte så jobbigt när jag var där, men baksmällan kom efteråt. Hela helgen har jag varit trött och letat sätt att vila. Det har varit svårt, för även om promenad, skärm och säng gett avkoppling för kroppen så har huvudet inte velat stänga av.

Tankesurret och stressen har följt mig genom helgen ändå tills jag plötsligt fick impulsen att plocka fram en klump lera. Det var väldigt länge sedan jag senast hade lust att skapa i lera, flera år sedan. Jag har inte längre någon keramikugn så det har känts meningslöst att hålla på. Men idag kunde impulsen inte stoppas.

Kreativitet och konst är själens språk och min själ ville tala utan att jag lade mig i eller avbröt dess röst. Bara skapande utan ugn, utan förväntning eller mening, utan annan anledning än själva skapandet, än att ge själen sin röst, låta den tala genom mina händer var så skönt.

Och äntligen, äntligen fann jag vila.

Om att tillåta läkning

.Ont ska med ont förgås tänker jag när jag ligger på mage på britsen medan sjukgymnasten går lös på mina hälsenor med stötvågs apparaten. Ibland gör det så ont att min rygg ofrivilligt flexar uppåt, men det gör nytta, så det är värt det, tänker jag och andas djupa andetag.

Det är med en stor lättnadssuck jag hör maskinen stängas av, tystnaden som innebär att behandlingen är slut för idag lägger sig som en smekning över mig. Jag ligger kvar en stund medan min sjukgymnast går till datorn för att dokumentera. "Hmm då ska vi se, du har en tid igen nästa vecka... Men sedan tycker jag vi gör en paus för att tillåta kroppens naturliga läkning" säger hon medan fingrarna dansar över laptopens tangentbord. Jag är snabb att absolut hålla med, och lika snabb att ta mig ut till bilen och påbörja min färd hem.

Det är inte förrän vid de sista kurvorna innan vårt hus dyker upp som en trygg hägring bakom kröken som jag reflekterar över hennes ordval och hur de stärkte mig. Jag tror att när man som mig har haft ont länge, är det lätt att se kroppen som, om inte fiende, så i alla fall något som motarbetar mig, något som jag inte kan lita på. Som inte gör som jag vill, som behöver fixas, rättas till.

Men hennes ord och hennes tillit till min kropps naturliga förmåga att läkas fick mig att reflektera över att min kropp faktiskt vill läkning, vill rörelse och hälsa, vill fortsätta tjäna mig, samarbeta med mig. Och inte bara vill utan kan.

Så jag kanske behöver ta en paus ibland, mitt i allt målinriktat fixande och låta min kropp få vila, och tillåta naturlig läkning.

Att pausa är att släppa taget, släppa ratt, gas och broms, bara stanna till en stund vid vägkanten, titta ut, lyssna, känna, titta upp från kartan med vägen till målet markerad i rött, sluta fixa, sluta styra, och bara vara still. En stund.

Ett andetag. Låta vara. Utan mål. Falla in i stunden, upplevelsen av nuet, med en ömsint fråga... Vad pågår just nu? I mig? Omkring mig?

Jag vill försöka ge min kropp också den sorts paus. Försöka lita på att min kropp vill mig väl, att den har kraft och förmåga att läka sig själv.

Nu när jag satt igång processen så behöver jag lita på den, låta den verka i mig. Tillåta läkning. Naturligtvis. 

Om att vara framtidssäkrad

Det var en minimal spruta. 0,3 ml, en försvinnande liten dos som, förhoppningsvis, ska bidra till att denna pandemi ska släppa sitt förlamande grepp om vår tillvaro.

Jag blev vaccinerad i torsdags, eftersom jag ska hjälpa till med att vaccinera riskgrupper och personal med start nästa vecka. Jag har än så länge inte känt några biverkningar av sprutan, förutom ömhet i armen.

Om fyra veckor kommer jag att få dos två, sedan är jag skyddad, eller ganska skyddad, mot sjukdom och kanske också mot smitta. Det hela känns osäkert, precis som allt som rör detta virus har gjort från dag ett.

Om jag skulle beskriva pandemin ur ett känslo perspektiv så tror jag just osäkerhet skulle dyka upp, bland många andra O:ord såsom oro, ofrihet och okontroll.

Jag sitter vid brasan och funderar på det där med säkerhet och osäkerhet. När jag och min syster förra helgen blev visade vår brors nya TV var en av de adjektiv som beskrev den att den var framtids-säkrad. Ett ord som fick mig att både le och fundera. Hur kan man framtidssäkra något? Jag gissar att i TV:ns fall handlar det om att man menar att den ska vara anpassningsbar till alla de förändringar, eller utvecklingar som framtiden kan ha i sitt sköte.

Det får mig att undra om jag kan framtidssäkra mig själv? Inte till det yttre livet. De senaste åren har med löjligt stor tydlighet visat att oavsett hur nyttigt jag äter, hur många försäkringar och vaccinationer jag tar, hur höga staket eller dyra hälsokost preparat jag investerar i så kommer livet att överraska mig. Virus sprids, cancerceller växer, hundar och mormödrar blir gamla och saker går sönder och livet förändras hela tiden, bortanför min kontroll. Jag kan göra så gott jag kan för att skydda mig och de mina men till syvende och sist så är jag utlämnad till livets föränderlighet.

Men jag kan försöka framtidssäkra mitt inre liv. Jag kan odla min förmåga att acceptera livet som det som är, tillåta mina känslor inför livet och hitta tilliten till mig själv, till min kärlek och därigenom till livet. Värna min sårbarhet och därigenom mitt mod.

Jag tror att den bästa framtidssäkringen är ömhet och kärlek till mig själv och mina reaktioner på livets föränderligheter.

Så kanske jag liksom Martins TV är anpassningsbar till de förändringar som framtiden kan ha i sitt sköte.

En snöflingas drömmar

Hon hade nästan alltid funnits. Hon var äldre än djuren, äldre än träden, till och med äldre än många berg.

Hennes första tydliga minne var hur hon flöt omkring i en sjö.Ung och tanklös hade hon guppat på ytan, snurrat runt med sina systrar och bröder i tron att denna verklighet skulle vara för alltid.

Så en dag när hon låg och solade kände hon hur hon upplöstes, bytte form, blev viktlös. Hon tappade sin identitet för en stund, blev fukt som drev omkring utan mål tills hon föstes samman med andra till ett fluffigt moln. Formlös, som i en dimma, drev hon över jorden, fick se den hisnande skönheten från sin utsiktsplats i skyn.

En dag började det blåsa och hon for med sitt moln som en raket över himlen, stämningen i molnet blev mer och mer laddad och förtätad, hon knuffades runt, och så en knall, så hög att hon självde av rädsla och livskraft. Hon växte, blev tung och så plötsligt släppte hon taget och lät sig falla, fortare och fortare ner ner ner tills hon med ett plask landade i mossan. Det var ingen graciös landning, men hon var så exalterad över sitt stora fall att hon struntade i vad de andra tyckte.

Hon omfamnade mossan som törstigt välkomnade henne. Hon rann ner i jorden, fyllde sprickor och mättade den. Hon skulle just ge efter för mossrotens dragningskraft när hon blev inryckt i en liten underjordisk ström, den lekte hon i ett tag innan hennes första träd fick tag på henne. Hon suckade av minnet, det var en vacker rönn, hon hade tillbringat en hel sommar där, i stammen och sedan i ett rött bär, innan hon blev uppäten av en fågel.

Sedan dess hade hon varit i buskar, i blommor och till och med i ett äpple. Hon hade flutit i åar och bäckar, blivit uppdrucken och uppäten, utsvettad, utbajsad och utkissad. Hon hade spenderat eoner av tid i ett hav, hon hade varit is i berg och på sjöar och snö på sluttningar och tak.

Men hon hade aldrig varit i en snöboll, och det fanns ingenting hon hellre ville än just det. En underbar rund boll, kall, isig och gjord för lek.

Hon hoppades att hon skulle få uppleva att vara del av något som under skratt och bus rullades av vantklädda barnhänder och sedan, oh sedan, kastad, fara genom luften och landa, mjukt strax bredvid ett annat barn.

Tänk att få vara en del av leken, av glädjen. Det måste vara den högsta lyckan tänkte hon, där hon låg i sin driva och väntade.

Om ringar på vattnet

Söndags morgon. Jag tar med en kopp te tillbaka till sängen. Släpper in dagen i sovrummet. Ljuset, mjukt och grått, ljudet av småfåglar. Låter de inte lite i vårstämning?

Jag ska låta dagen bli en vilodag. Utan krav på görande eller lösande av något av alla dessa vardagsknutar som livet ofta trasslar in sig i. Ett bara varande där tid och utrymme finns för att följa impulser om de dyker upp.

Teet är slut, alldeles för fort, så jag går ut i köket för att fylla på. På bänken ligger det lilla pappret som jag fick med mig från mormors begravning i fredags. Jag är tacksam för att jag åkte upp, att inget halsont eller snökaos hindrade. Jag och min syster åkte med vår bror som körde tur och retur Jönköping, där vi mötte kusiner och moster och mamma och pappa för att tillsammans ta farväl av mormor.

När morfar dog, för snart 22 år sedan, var jag så höggravid med Katja att jag inte vågade mig på resan från Jämtland till Småland. Och på något sätt fick jag inte det avslutet med honom. Hans död blev mer overklig för mig. Detta att samlas, de allra närmaste, och ta avsked, minnas, sätta punkt, är viktig i sorgeprocessen, tror jag.

Jag lyxar till teet med en sked honung innan jag återvänder till sängen, med den lilla begravningslappen med mig.

Jag tittar på den, påminns om att mormor nästan blev 100 år. Hon var, som prästen sa, mätt på år, mätt på livet, hade ätit av dess smörgåsbord i så många år. Både apretif, förrätt, huvudrätt, desert och ostbricka. Och sedan till och med isglass sent på natten, som nattsköterskan på boendet vittnade om.

Mormor ville dö. Hon ville till morfar. Jag vill så gärna tro att de nu är tillsammans igen. Äntligen.

Jag suckar lite. Torkar en tår, tar en klunk te och tittar ut på det söndagsgrå. Så kommer då frågan till mig, den där som väcks när liv blir död; Vad lämnar vi efter oss? Min egen dödlighet belyses genom mormors död.

Vad blir kvar den dag vi är borta?

Mormor finns genetiskt kvar hos oss oss i släkten, hennes gener kommer att spridas och spädas ut i generationer.

Mormor finns kvar hos oss som minns henne. Hon lever kvar i sina relationer, som minnen tyst bevarade eller uttalade i berättelser kring köksbordet. Så viktigt det är att vi berättar, att vi tar oss tid för de små vardags historierna... Jag minns när mormor...Så där gjorde alltid mormor...

Sedan lämnar vi väl efter oss konsekvenserna av eller de direkta frukterna av våra val och våra gärningar. Ibland finns de direkt finns att se, att läsa, att känna på, andra val och gärningar blir kvar som ringar på vattnet.

Den påverkan det jag gör, det jag väljer har på andra levande, har på jorden, kommer åtminstone till del att vara kvar efter mig. Kanske ibland utan mitt avtryck, utan som ett anonymt vågskvalp. Som ekon av en röst. Som ringar på vattnet.

Jag tänker att jag vill lämna efter mig goda minnen, ringar på vattnet som bidrar, hjälper, lyfter, helar. Det är svårt att överskåda alla de ringar man skapar genom att plaska omkring här i livet, men jag ska försöka att plaska väl, i kärlek, i medkänsla, i välmening.

Nu har jag druckit ur ännu en kopp te, och jag blir sittande en stund med minnet av mormor som sällskap medan morgonen blir till ännu en dag.

Om att tillåta sorg

Dags för en lunchpromenad. Det är slask och små regnigt ute, men ändå skönt att komma ut och andas den fuktiga friska luften.

Jag går till grinden och kallar på hundarna. Först när bara en av dem dyker upp inser jag att jag av vana kallat på Molly också. Smärtan slår till, rakt i maggropen och stiger upp i bröstet. Jag sväljer ner den. Jag orkar inte sörja nu. Jag vill bara gå en sväng.

Så det gör vi, jag och Charly. Vi hinner en bra bit innan jag inser att jag inte en enda gång tittat upp. Jag går sammanbitet, snabbt, på rymmen från mina känslor. Okej, tänker jag, jag behöver ställa mig frågan: Är detta val, detta beteende bra eller dåligt för mig? Svaret är enkelt, om än motvilligt, så som svaret på den där frågan ofta är. Det är dåligt för mig. Jag är så fokuserad på att undvika mina känslor att jag går miste om promenaden. Jag ser inte Charly som njutningsfullt rullar sig i snön. Jag hör inte den porlande bäcken. Jag känner inte luften i mina lungor, frisk, full av syre.

Jag behöver ge min sorg plats att vara, släppa ut den. Jag sätter mig på en sten, känner stenen under mig. Känner jorden under mina fötter, träden som står på vakt ikring mig. Jag känner luften, rymden. Stabilitet. Jord. Här finns plats för min sorg.

Jag tillåter äntligen sorgen välla fram genom kroppen. Välla ut ur mig och sprida sig i vår skog där vi vandrat så många gånger, hon och jag. Min älskade Molly. Fina fina Molly. Så snäll, så mild. Hon älskade sin flock. Älskade att sitta i knä och att jaga vantar. Hon hade ett sätt att komma nära, trycka sitt huvud intill mig, och bara bli kvar så. Oh så hon fattas mig. Upp väller sorgen, fylls på av sorg över mormor, över valparna, över Tessie. Tårarna rinner. Sorgen fyller skogen. Den åker ner i jorden, upp över trädens kronor så att fåglarna kan flyga genom den. Jag låter den flöda fritt, tas emot av jorden och träden. Det går en stund eller två. Sedan blir det lite lättare att andas. Och kallt om rumpan.

Jag reser mig upp och upptäcker att Charly kommit med en pinne. Jag kastar den och går vidare, genom skogen, genom sorgen.

Jag går sakta, så att jag inte missar bäckens porlande och känslan av frisk luft i lungorna och Charlys lekfulla glädje som lockar till skratt.

Om vardags väder

Det är vinter. På riktigt. Igår frossade vi i blå himmel, gnistrande snö och hala pulkabackar. Inget annat spelade någon större roll, för när vintern kommer till Skåne så gäller det att passa på.

Idag är det milt igen, gråvita moln, dagsljus utan skuggor. Gårdagens gnistrande skönhet finns endast kvar som ett minne. Men jag inser att jag tycker att det är ok. Igår var underbart. Jag minns det. Idag är en annan dag. Idag har lämnat utrymme för fix och planering. Det har också sin tid.

Kanske är det ett ålderstecken, att jag kan låta var dag komma med sin egen gåva. Varken försöka hålla fast eller skjuta bort den. Att jag kan vara öppen för att ta emot denna var dags unika gåva. Den ena gnistrande, den andra grå, den tredje kanske blir blåsig, vem vet. Vi får se.

Jag tänker att jag kan välja att möta livets alla gåvor som jag möter vädret. Jag kan acceptera det som är min verklighet, eller låtsas som ingenting, eller i protest skjuta bort. Att välja att fälla upp paraplyet, ta på regnställ eller dansa i regnet låter som en bättre idé än att svära åt det eller låtsas som att det inte finns.

Jag tittar på foton från gårdagen och njuter av skönheten, sedan tittar jag ut och upptäcker att även dagens gråvithet äger sin skönhet. Inte samma, men ändå vackert på ett stillsamt vis. Om jag tar mig tid att titta efter.

Mitt liv som karusell

Vilken start på 2021. Det känns som att världen snurrar kring mig i ovana svängar.

Det är rekommendationer och nyheter om galna presidenter, hemska olyckor och så covid, covid och åter covid.

Det är distansutbildning för högstadiet, vilket innebär att vi har tre tonåringar här hemma som ska följa undervisning via datorn, och på jobbet kämpar vi alla för att hitta lösningar och försöka göra rätt.

Det är sorg efter mormor och Molly (vår gamla collie som fick avlivas för en vecka sedan) glädje för att jag inte hade covid.

Det snöar och snöar.

Det snurrar och snurrar. Runt och runt...

Och mitten av karusellen jag kallar mitt liv står jag och försöker hålla balansen. Jag tänker att jag kan välja att krampaktigt hålla tag i något som känns stabilt och välkänt. Jag kan bedöva mig, undfly i cyberrymden eller med något annat som gör att verkligheten känns mer avlägsen. Jag kan försöka stoppa karusellen, slänga mig ut och försöka styra den av banan. Jag kan ägna mig åt att oroa mig, grubbla, stirra på karusellen tills jag blir sjösjuk. Jag kan skrika, förbanna och beskylla någon eller något. Och ja, jag gör väl lite av allt det där.

Men jag tror inte att det är bra lösningar. Det är nog bättre att inte försöka undfly tillvaron, utan istället gunga med. Andas djupt, slappna av och åka med i karusellen. Njuta av färden när det går. Uppleva toppar och dalar. Sorg och glädje. Göra så gott jag kan. Försöka vila i nuet, i andetaget, medan jag åker med i denna karusell jag kallar mitt liv. 

Om konsten att misslyckas

Det blev pannkaka av alltihop. Bokstavligen.

Det är lördag kväll och jag orkar verkligen inte laga mat. Jag vill inte.

Jag har tusen ursäkter, men kommer inte dra dem här. Kanske jag rent av inte behöver ursäkta mig?

I alla fall så väljer jag att inte laga mat ikväll utan det serveras pannkakor. För några år sedan hade jag känt att pannkakor till kvällsmat (och på en lördag till råga på allt) var ett misslyckande, med underkänt som matmor och fru.Inte ok. Alls.

Men under de senaste åren har det där att misslyckas inte känts så illa. Det är ok att ibland göra mindre, prestera sämre än vad jag själv eller omgivningen förväntat av mig.Låta det bli pannkaka av alltihop, medan jag stilla ser på. Och det är ok. Kanske till och med bra. Barnen klagar inte, och att få med sig en norm att det är ok att ibland misslyckas är nog bra.

Att det är ok att ge upp, släppa taget, slänga in handsken och erkänna mig besegrad. Att erkänna för mig själv att det är nog nu, jag orkar inte mer.

Att känna att idag är pannkakor att göra så gott jag kan. 

Jag sätter mig i fotöljen efter att ha deklarerat att den som vill får hämta och gärna äta någon annan stans. För det är en sån kväll. Brasan värmer mina fötter, jag tar en klunk rödvin och känner mig ganska nöjd med mitt misslyckande. Det blev faktiskt väldigt goda pannkakor.

Om att kura skymning

Dag tre i karantän.

Snö. Tända ljus, stillsam pianomusik, mörkret som sakta faller. Ett stort lugn.

Jag har suttit och kurat skymning, liksom jag gjorde igår. Att kura skymning är att göra ingenting, bara uppleva skymningen falla. Sakta, som en smekning, ljudlöst faller natten. Trädens mörka konturer blir allt svårare att skilja från aftongrånaden.

Jag sitter vid fönstret i min lilla stuga och tittar ut. Det är bara jag och min upplevelse. En upplevelse som bara är min till låns, som passerar förbi medan ett andetag följs av ett nytt. Och sedan ytterligare ett.

Upplevelsen kan varken hållas fast eller förskjutas. Bara upplevas. Av mig.

Mina sinnen tar in upplevelsen. Känslan av lugn. Förnöjsamhet. Av ensamhet. Längtan. Smärta i huvudet. Glädje över besked om att Alex fått jobb. Hunger.

Jag ser ljusens fladdrande låga. Snö. Träd. Hage. En fågels sista aftonflykt. 

Jag hör ljudet av barnens röster, av musiken, andetag. Av värmefläktens surr och en bil.

Smaken av te.

Tankar på ditt och datt, som moln på min upplevelse himmel.

Känslan av att vara i min kropp. Den pirrande, pulserande känslan av liv. Av andetag. Nu. Och nu.

Jag tänker att upplevelsen av livet är det enda vi har. Det enda vi behöver. En kärleksfull upplevelse utan värdering med acceptans av det förgängliga, av att allt är till låns, allt är i rörelse, mot oss, bort från oss.

Min upplevelse kan begränsas av att starka känslor av smärta, hunger, rädsla eller annat som inte går att bortse ifrån kräver uppmärksamhet. Det är svårt att välja annorlunda då.

Men om mitt upplevelseutrymme begränsas av hinder, som i min frihet att röra mig, i min kropps förmåga att uppleva genom sinnena kan jag ändå ha en hel upplevelse?

Det tror jag. Om jag inte gör motstånd, värderar, utan öppnar upp för upplevelsen som den är, tar emot den, då är jag fri, då är jag hel, trots begränsningar.

Kanske jag rent av får hjälp av mina begränsningar, för i gränslandet syns allt tydligare. Som mina stearinljus i skymningen.

Nu har mörkret lagt sig. Jag välkomnar kvällen och natten. Nyfiken på vilka upplevelser de kan bjuda på?

Om ögonblick

Efter att ha tillbringat en natt med mormor som hade konstaterad covid smitta har jag trots alla försiktighets åtgärder kanske blivit smittad. Kanske. Inga tydliga symtom, bara trötthet och huvudvärk, men tillräckligt för att placera mig i karantän i vår gäststuga på tomten och beställa en tid för provtagning.

Så nu är jag alltså här, med familjen på 50 meters avstånd får jag leveranser av kaffe, soppa och glass förmedlade med en liten knackning på dörren och ett munskyddat ansikte som kikar in genom fönster. Det är en märklig känsla.

Ensamhet, isolering, stillhet, ro. Tid. Jag läser, går små promenader, kollar Netflix och känner efter. Och känner efter igen. Provar att lukta på saker. Tar tempen fast det är uppenbart att jag inte har feber. Huvudvärken kommer och går, liksom yrseln, men är sällan särskilt allvarlig. Jag pendlar mellan lättnad att jag inte blir sjukare till övertygelse att jag bara inbillar mig allt ihop, till önskan att det kan bryta ut för att sedan gå över. Men med den tanken följer rädslan att jag ska bli svårt och långvarigt sjuk, trots den milda starten.

Mycket tankar hinner mala i den kvarn jag kallar min hjärna men de är inte till någon särskild nytta, gör mig varken piggare eller gladare, fyller bara tomrum.

Så jag försöker fylla tiden med annat. Komma ut en stund i friska luften brukar hjälpa. Idag tittade solen fram. Äntligen. Så jag tog med kaffekoppen ut i hagen för att njuta ljus och försiktig värme som solens blyga strålar bjöd på.

Jag satte mig en stund, uppvaktad av nyfikna kvigor som lockade fram befriande skratt. Ett ögonblick i solen.

Bortom oro, bortom pandemi och politik och vardagsbekymmer gömmer sig våra ögonblick.

Bjuder oss på skatter av sol och leenden och lekfulla kvigor. Ett ögonblick, sedan är det över. Solen hittar ett moln att gömma sig bakom och jag beger mig in till stugans värme.

Men med mig bär jag mitt ögonblick. Som en hemlig skatt.

Jag ler och tänker med tacksamhet att livet är fullt av ögonblick.