That bird has my wings

Det är mitt i livet, och huset sjuder av aktivitet. Jag hör Kenneths cement blandares rytmiska rasslade, snabba steg från Katja som springer ner för trappan, hon är sen till tåget, jag hör klonket när Ronja tar fram strykbrädan och ljudet av lådor och skåp som öppnas och stängs när William ska göra egen glass till kvällens Italienska måltid.

Allt blandas med röster, fågelsång, tvättmaskinens bubbel och hundens tunga förnöjda andetag. Molly ligger som vanligt och vilar hos mig. Nöjd med livet och med ljuden ikring henne.

Min flock, tänker hon, och jag låter tanken bli min och den följer mig in i vilan.

Vem är min flock, och vem är inte min flock? Hur skiljer sig mitt ansvar, min medkänsla med dom som jag räknar till min flock och dom som är "de andra" ? De andra... Vem är det? Är det de som ser annorlunda ut, de som inte är eller gör eller tycker som jag? Är det de som inte är mänskliga?

Jag låter frågan vara och glider in i dagdrömmen. Den tar mig till en historia jag hörde tidigare idag. Jarvis Masters är en fånge i San Quentin fängelset, där han sitter i väntan på dödsstraff. Historien utspelar sig på fängelsegården där fångarna fördriver en stund tillsammans, men på vakt mot varandra. Några spelar boll, andra sitter och pratar. En duva landar på ryggstödet till en trasig parksoffa. Inte anandes var hon befinner sig börjar hon putsa fjädrarna. En av fångarna tar upp en sten för att kasta på fågeln. Han siktar men blir avbruten. Jarvis gör något som går emot fängelsets oskrivna lag, om att inte lägga sig i vad andra gör. Alla aktiviteter på innergården stannar av inför detta.

Jarvis håller upp en hand och ber den andre inte sluta.

- Varför då, varför bryr du dig? frågar den andre argt.

- För att den fågeln har mina vingar, svarar Jarvis.

Den fågeln har mina vingar.

Meningen ekar i mig. Så vackert. Jag följer med fågeln då hon lyfter från fängelsegården, låter mig vaggas av hennes vingslag tills jag vaknar till av en flugas vandring över min hand. Har den mina vingar undrar jag? Tanken får mig att låta bli att försöka smälla den.

Jag andas lite nyvaken medan jag åter låter husets alla ljud möta mig. Det känns långt borta livet på andra sidan min stängda sovrumsdörr. För även om det är skönt att vila kan det kännas lite ensamt.

Men ibland när jag vilar får jag sällskap. En kär väninna, en syster, brukar vila med mig. Hon bor 100 mil härifrån, och vi har inte träffats på mer än ett år, men när vi bestämmer oss för att vila tillsammans så möts vi på ett sätt som på många sätt känns mer nära och äkta än om vi skulle ha möts i det fysiska. Det tröstar och läker att vila tillsammans. Vi fixar ingenting, vi ger inte varandra råd eller uppmuntran, vi bara finns där för varandra, 100 mil isär. Det är så viktigt, att känna att någon finns där. Det räcker långt, att bara vara närvarande med varandra, utan att blunda för varandras lidande och utan att behöva ändra på något hos den andre. Bara hålla, nära, stilla. Och känna att hon har mina vingar.

Om hopp

Efter en aktiv förmiddag, med träning, handling till dotterns kalas och sen frukost tar jag en vilopaus i sängen. Egentligen föredrar jag att vila ute men idag är det både regnigt och blåsigt. I köket hörs glada tonårsröster, Ronja har fyra kompisar här varav två nyss fyllt år så det ska firas med jordgubbar, glass och dopp i badtunnan.

Deras röster får mig att le. För mig som mamma och skolsyster är tonårstiden en favorit tid. Jag har lärt mig att tonåringen behöver bli tagen på allvar, respekterad och lyssnad på, men också tröstad och behöver få känna både ansvar och gränser. Tonåringen är fylld av så mycket känslor, så mycket allvar och lek, engagemang och tvivel. Redo att ta strid för det de tror på, samtidigt som världen kan rasa samman om favorit T-shirten har fått en fläck. Skratt och gråt, oro och ilska, allt är högt och lågt och man är liten och stor på samma gång.

Att få möta, vägleda, försöka förstå och Se tonåringar är utmanande, spännande, lärorikt, tröttande och väldigt givande och roligt. Så mycket önskningar och (förhoppningsvis) så mycket hopp för framtiden. Allt är möjligt.

Jag stannar kvar i tanken på det där med hopp. Vad är det egentligen? Är hopp något bra eller dåligt? Eller kan det vara både och?

Kanske om hoppet är ett "om bara" hopp, en önskan om att saker skulle vara annorlunda än de är. Ett egots hopp som villkorar vad jag behöver för att mitt liv ska vara bra. Att jag inte får cancer igen. Att korna blir tama, att jag blir smal och smärtfri, att det blir fint väder, att vi vinner på lotto och att jag blir piggare och mer närvarande. Hopp om att få något eller skyddas från något så att mitt liv blir bra. Om bara... Jag tänker att den typen av hopp berättar att livet, jag själv eller andra just nu inte är bra nog. Det är inte ok.

Men hopplöshet är inte ett bra alternativ, förstås. Att ge upp, känna att det är hopplöst, är ofta självuppfyllande. Även om det ibland är det enda rätta att släppa taget om något..

Nej varken "om bara" hopp eller hopplöshet är något jag vill att de ska haka upp sig på, mina skrattande vänner där ute i köket.

Men det finns kanske något annat slags hopp. Ett hopp som bygger på tillit och kärlek. Ett slags villkorslöst hopp, en livsfilosofi, en längtan efter en värld av medkänsla, utan att blunda för lidandet kring oss, utan att villkora livet. En tro på kärleken, på mig själv, på människans godhet och på möjligheten att växa som människa och manifestera den potential jag har inom mig.

Liksom ekollonets längtan att bli en ek kan vi bära längtan att vara allt vi kan vara, och samtidigt vara helt ok precis som vi är. Ett tidlöst, villkorslöst hopp om mod att stå i medkänsla inför lidandet och besvikelsen. Medkänsla med mig själv lika väl som för andra. Inte ett hopp om att vara annorlunda, utan att möta verkligheten med hopp.

Den sortens hopp skulle jag vilja förmedla, eller önska till de som kommer efter oss, dessa underbara tonåringar som just nu tjuter av skratt och jagar varandra genom regnet. Tack och lov för dem.

Om acceptans

Så kom då äntligen regnet. Den kvalmiga värmen vek undan för svalare luft och växterna suger girigt åt sig det livgivande vattnet. Allt växer så det knakar, och denna påtvingade hemester känns faktiskt riktigt bra.

Även om jag då och då finner mig i tankar på var vi hade befunnit oss eller gjort nu om vi hade kommit iväg på bilsemestern till Kroatien. Men som sagt, vi har det bra här hemma. Vi gör utflykter, förra veckan var vi iväg och paddlade, denna vecka blir det nog Wanås slott. Sedan hoppas vi kunna åka till Blekinge och hälsa på mina föräldrar i sommarstugan, trots allt.

Även förra sommaren blev ju en hemester, men av andra skäl. Det är snart ett år sedan jag fick min sista cytostatika behandling. Jag och min kropp minns det tydligt. Tröttheten, hjärndimman är fortfarande påtaglig, jag behöver vila två gånger under dagen och efter kvällsmaten måste jag antingen sova, sysselsätta mig med något eller, vilket det oftast blir, vila i soffan med TV på. Tack och lov för Netflix och Viaplay!

Tröttheten påminner mest om sömnighet, eller om man tagit någon stark värktablett. Den känns kemisk, inte naturlig. Jag har också svårt att hitta ord, är stress känslig och lite trögfattad. Vallningarna har nästan givit med sig, tack och lov, jag sover bättre (när det inte är 28 grader i sovrummet) men har ont i hälsenor och i vänster höft och ben. Jag har haft problem med hälsenor i några år, men aldrig på detta viset. Det började när jag satte igång med Tamoxifen behandlingen i september, då jag även gick upp i vikt.

De extra kilona känns tuffa att bli av med, jag har gjort det förut, men med smärta och trötthet känns det tyngre, svårare att samla viljekrafter. Så jag jobbar på att acceptera mig själv som jag ser ut nu. Men det är svårt.

Kossorna då? De kom äntligen ut i lördags, försiktigt först, med oss iakttagande från håll. I 45 lyckliga sekunder såg jag dem skutta runt i hagen innan de rusade ner till bortre hörnet, på andra sidan bäcken, där de nu hålls utom synhåll från huset. Undvikande varje kontakt med människor. Så återigen gjorde jag samma inre resa. Ilska, vanmakt, frustration, rädsla. Tankar på att sälja iväg, lämna tillbaka, byta ut. Värsta tänkbara scenarion spelades upp i mitt inre.

Sedan, acceptans. Jag vet att man kan inte förändra något utan att möta det. Utan att möta min reaktion på det.

Jag insåg att det inte var korna som var problemet, de är inte det som orsakar min frustration, precis som det inte är mina extra kilon som är problemet utan problemet är min inställning, hur jag väljer att möta dessa faktum.

Om jag slutar göra motstånd kan jag se det som det är. Jag har två glada, skygga och söta kossor. Jag har en kropp som är rund, stark och vacker. Utifrån det kan jag göra en plan, en bejakande plan.

Så jag nu går nu ner och ger godis i en hink till kvigorna, en eller fler gånger om dagen, med förhoppning om att de ska börja närma sig. Jag tränar på gymmet och äter massor av frukt och grönt. Jag tillåter mig njuta av en chokladbit eller två och av att veta att där nere, i vår hage, går våra fina kossor som en dag ska bli alldeles tama.

Det är inte perfekt, inte min ideal bild av hur min kropp och mitt liv borde vara, men om jag släpper den bilden så kan jag se att det är helt ok, detta operfekta underbara liv som är mitt, som är fullt av njutbara ögonblick, fullt av saker att vara tacksam för, däribland min kropp. 

Om att tämja en ko

Nu har den äntligen kommit, dagen då korna ska få släppas ut i friheten. Ut i hagen, där saftigt gräs väntar på att bli betat, där bäcken väntar på att få släcka törst, där vinden väntar på att rufsa om i luggarna, och en hel värld innanför (förhoppningsvis) staketet väntar på att utforskas. Det har varit en lång väg hit, som krävt tålamod, kärlek och många kilo äpplen.

Jag skulle nu kunna skriva en uppsats om att tämja kor, och skulle i så fall utgå från den lista med check boxar jag gjorde när jag kände att jag behövde en plan. Först, kunna stå still i ladugården utan att de stissar. Sedan att kunna ge godis. Först på avstånd, genom foderhäcken, sedan gradvis närmare. Därefter att kunna klappa och rykta utan att de blev stressade. Sedan att de skulle kunna ligga kvar och vila fast jag var där och stökade ikring. Först därefter släppte jag lös dom i boxen inomhus, bara för att börja om igen. Stå still där, sedan mata sedan klappa. Målet innan de skulle få komma ut var att de kommer fram till mig, får godis och blir klappade. Det uppnåddes häromdagen. Rykta kan jag fortfarande inte göra någon längre stund innan de backar undan men jag tänker att den träningen kan fortsätta ändå.

De ser tydligt skillnad på personer, och är helt klart mest vana vid mig. De har också olika personligheter, Driva är försiktig, lugn och bestämd medan Milla är busig och en riktig gottegris. 

Det hela har varit en process på tre veckor, en process som varit läkande. Vi hittade hem till varandra, och i det till oss själva.

Och nu, snart, är det dags att släppa ut dem i friheten. Jag tycker mig se längtan i deras mjuka blickar när de kikar ut genom ladugårdsdörren. Fast jag inser att det kanske inte är säkert. De har ju aldrig varit ute på bete. Kanske de inte då kan längta efter det? Om jag inte vet något annat än den tillvaro, de väggar som begränsar mig, så kanske jag inte heller längtar?

Kanske kan jag inte längta efter frihet som jag inte vet finns? Längtan har kanske med hopp att göra, hopp blandat med en dos sorg för något man haft men mist? Det får mig att undra vilka väggar jag har kring mig, vilka begränsningar som jag inte ser bortom?

Jag låter frågan vara obesvarad och tänker att mina fina kor snart kommer att få en begränsning riven, när dörren ut till hagen öppnas och de äntligen får smaka på färskt sött gräs. Som jag längtar... Jag längtar nog så det räcker åt oss alla tre!

Om ilska i midsommar tiden

Ännu en midsommar har passerat, detta år som så många andra med vänner, blommor och festligheter. Bara de närmaste vännerna, i dessa corona tider. Men i detta som i så mycket annat blir det inte bättre ju mer eller ju fler. I det lilla finns tid och utrymme.

Men även en liten skara vill man ju fixa för. Ägg och potatis ska kokas, stången smyckas och altanen pyntas. Tiden går fort när man fixar inför fest, och den började bli knapp när jag fick för mig att sånghäfte och tipspromenad var oumbärliga för en lyckad fest.

Det gick lätt att hitta på nätet, men sedan började strulet. Ingen kontakt med skrivaren. När mobilen så äntligen fick kontakt var det slut på papper. Maken fick uppdraget att köpa papper när han ändå skulle handla det där man kommer på i sista minuten att man glömt, oavsett hur väl planerad festen är i förväg.

Med gäster på ingång och pappret i skrivaren blev det, givetvis, papperstrassel. Jag ryckte ut pappret, med en del svordomar, men en del blev kvar i den nu synnerligen opopulära maskinen som tycktes hånle mot mig. Jag var varm, stressad och kände hur adrenalinet flödade. Jag lät mig leva ut ilskan med ett skrik, vilket barnen med skräckblandad förtjusning uppmärksammade, jag blir, i princip, aldrig arg. Barnen hämtade Kenneth, som insåg läget, tog över kommandot och skickade in mig i duschen.

Det blev en mycket lyckad fest, med tipspromenad och sånghäften som avnjöts och roade oss alla. Så här i efterhand har jag reflekterat lite över detta med ilska och hur vi ser på denna mycket naturliga känsla.

En känsla som ger oss energi och motivation att agera för att möta det behov som inte blir mött. Det är som att ilska är moraliskt fel. En svaghet, ett karaktärs fel. Det är helt enkelt inte ok att bli arg. Den arge ska så fort som möjligt lugnas och avledas.

Vi möter en hel del ilska i skolan, och vi försöker se ilskan som en signal, ett språk, ett meddelande om att något är fel, ett behov som inte blir mött. Ofta behovet av att bli sedd, älskad, behovet av trygghet och säkerhet. Det är en klurig uppgift att se vad som egentligen ligger bakom ilskan.

Det är inte heller så att ilska är något som händer mig, passivt. Att skrivar trassel alltid gör mig arg. För det mesta möter jag problem med skrivaren med viss irritation, men behåller lugnet. Denna gång var jag varm, trött och stressad och övertygad om att det var oerhört viktigt att dessa papper skulle skrivas ut. Nu. Med det sagt så var min ilska i detta fall inte särskilt konstruktiv. När ilskan tar över minskar möjligheterna för mig att möta mina behov. Jag slamrar och trycker på knappar på skrivaren och kan mycket väl råka ha sönder nån liten plastmojäng som är jätteviktig.

Min ilska blir ett hinder, och jag kan tänka mig att för dom där ilske knappen hakat upp sig, blir en identitet, där man ser livets alla skrivare som fiender och mig själv som offer på teknik strulets altare så blir livet väldigt jobbigt.

I cortisolrus och adrenalinstim är man inte klartänkt, men kan nog ändå känna sig stark. Jag kan till och med få en känsla av falsk makt, där jag går med ilskan som följeslagare.

Ilska kan vara en nödvändig motivation och energi givare för att förändra, ilska mot orättvisor, förtryck och främlingsfientlighet har varit och är helt avgörande för mänsklighetens förmåga att förändra sin tillvaro.

Det är inte ilskan i sig som är dålig, vi måste bara lära oss att förstå språket, förstå vad ilskan vill berätta. Ta ett kliv tillbaka, känna vad som ligger bakom och lyssna på vilket behov som behöver tillgodoses. I mitt fall, att någon annan fixade med skrivaren så jag fick svalka mig och mina känslor med en dusch.

Om acceptans och kossor

Nu är det helg. Första helgen på sommarlovet, och barnen gläds åt den evighet av ledig tid som ligger framför oss. Så många möjligheter, så mycket frihet. Vi har gjort en idé lista med pyssel, skoj och utflykts möjligheter att ta till. Sedan har vi ju ganska mycket att fixa med här hemma, och tämja kor står överst på den listan.

När de kom för en vecka sedan, de två efterlängtade fjällras kvigorna, så var det inte mys och romantik utan rodeo och envis kamp som gällde. Då baksidan på släpet försiktigt öppnades med en våg av kodoft och jag såg dom för första gången, darrande, tryckande mot väggen som för att försöka försvinna, blev jag förtjust för de är så fina, men också oroad då de var stora och helt skräckslagna.

Det fanns helt klart en del tvivel på om vi skulle fixa detta. Stora rädda djur är inte bara svårhanterliga utan rent av farliga. Både Kenneth och Nadja blev klämda och sparkade, själv lyckades jag få mina ganska nya glasögon söndertrampade. Vi insåg att vi behövde hitta ett sätt att hantera denna situation och alla känslor som väcktes i oss.

Jag kände att jag hade ett val att göra. Jag kunde ge mig in i kamp, förbanna kossorna och killen som sålde dem, lägga skuld på mig själv och andra. Om bara... och jag borde ha...

Jag kunde också välja att ignorera känslorna och situationen. Låta bli att gå ut till kossorna, förneka problemet genom att tänka på annat, distrahera mig så att jag slipper konfrontera verkligheten.

Ett tredje val hade varit att låtsas acceptera, klistra upp ett leende och fortsätta som ingenting, som att allt är bra, ignorera känslan av misslyckande som genomsyrade mina stunder i ladugården.

Alla dessa alternativ var ett avståndstagande mot mig själv mina känslor och mot korna. Ett motstånd och förnekande. Alla dessa alternativ tar mycket energi. Och energi har jag inte. Därför måste jag välja ett annat sätt. Mjukare, vänligare. Det som kallas acceptans. Men hur?

Jag lutade mig mot kornas box där de hoppade runt och öppnade upp för det som känns just nu. Hur det känns i kroppen. Vanmakt, rädsla, skuld, sorg, saknad av de kor vi en gång sålt (som var så lugna och tama), ånger. Lager efter lager av känslor blottades. Längst in, längst ner fanns min längtan. Längtan efter att få vara med korna, samverka med dem, få ge dem ett gott liv, längtan efter att få luta pannan mot en varm kosida och mjölka, längtan efter att få se en kalv födas. Det var kärnan.

Jag pausade där, lät en tår komma fram och tittade på dessa två kvigor så långt ifrån denna bild. Eller? Plötsligt kunde jag känna mig mjukna. Jag lutade mig in mot nuet, kände doften från ko och halm, värmen från sommardagen, ljudet av en fågel. Kunde detta vara ok? Kunde jag låta korna vara ok, deras rädsla inför allt det nya vara ok? Kunde jag säga ja till detta som min verklighet?

Jag insåg att inför min stillhet så hade de faktiskt lugnat sig något. Stod och kikade på mig. Jag fylldes av kärlek och medkänsla med dom och med mig själv. Med alla djur som vi förväntar oss ska anpassa sig efter våra behov och nycker.

Jag gick in och gjorde en tämja ko plan. Där första steget var att stanna hos dem tills de stillar sig. Nu har det gott en vecka sedan de kom och igår åt de båda från min hand. Milla gillar äpplen och Driva föredrar betfor. Mina fina kor. Det kommer att ordna sig det här, bara jag tar det lugnt.

Och jag tänker att det är här, i nuet och min tillåtande närvaro i denna stund som kärleken bor, i acceptansen, som är mitt inre förhållningssätt och inte har något med görande att göra. Ett tillåtande av att jag, den jag möter, den verklighet som är just nu är som den är. Om jag slutar göra motstånd mot det som är, om jag mjuknar, öppnar och accepterar eller har intentionen, villigheten att acceptera, så kan jag kanske agera utifrån medkänsla och kärlek, och inte reagera i affekt.

Nu ser jag framemot en ny dag med kotämjning, en ny dag i den verklighet som är min, operfekt, men helt ok, och faktisk, ganska ofta, alldeles, alldeles underbar! 

Om maktlöshet

Jag sitter i bilen och väntar på barn som kanske kommer... Eller kanske inte. De sista skälvande skoldagarna fylls av utflykter som är välkomna och roliga men även innebär att man inte vet riktigt när barnen slutar. Det är inte lätt att passa tider när man är och badar med ett tjugotal tolvårigar, det förstår jag.

Trots det kan jag inte låta bli att bli frustrerad över väntetiden, särskilt som jag är vansinnigt hungrig och trött. Men jag kan inte påverka detta, jag är maktlös inför detta lilla, men just nu stora, vardagsproblem.

Det slår mig att de senaste veckorna har präglats av just maktlöshet.

Maktlöshet inför tröttheten, den eviga tröttheten si och som förlamar vilja och tanke.

Maktlöshet inför bilen som bara lät "klick" när jag och barnen skulle iväg till skolan i måndags.

Inför korna, mina fina kor som är så stressade och rädda av flytten till nytt ställe att de sparkas och hoppar darrande ikring och försöker ta sig loss från bindslet.

Inför detta virus och all osäkerhet och ikullkastade planer det orsakar.

Inför min lilla mormors besvär och ledsenhet av ålderskrämpor och karantän där hon sitter i sin lilla lägenhet i Jönköping.

Jag kan fortsätta med listan, men slutar av brist på inspiration och konstaterar bistert att det är inte mycket jag kan kontrollera i detta livet som är min vardag. Har jag tur och försöker förebygga så håller maskinerna och hälsan men det mesta sker utanför min kontroll. Och tur är kanske det, för det vore ett sjå att kontrollera väder och vind. Men startmotorer och stora djur hade varit skönt att kunna kontrollera. Ibland känns livet övermäktigt.

Men då, just när det snurrar som värst och jag bara inte orkar en grej till som strular sträcks det ut hjälpande händer och tröstande famnar öppnar sig.

Jag inser att jag visst kommer att klara detta också, men inte själv. Jag behöver hjälp och stöd från de välsignade själar jag har ikring mig.

När jag äntligen kört hem barnen och ätit lunch kryper jag ner i sängen. Vilar i tillit till att kärleken bär mig genom maktlösheten. 

Om relationer

Jag hann inte så mycket innan tröttheten kom ikapp mig nu på förmiddagen. Men jag har kommit en bit på vägen i att acceptera känslan av att nu behöver jag vila, och faktiskt tycka att det finns något mysigt i att krypa ner i sängen, och lyssna på dagen som pågår där utanför fönstret.

Om jag slutar försöka kontrollera tröttheten, och inser att känslan av utanförskap som kan komma av att exkludera mig själv från sammanhang och aktiviteter bara är en känsla och att den är ok så kan jag som motvikt prova att inkludera mig själv i andra sammanhang som är just nu.

Som känslan av mjukhet och värme från täcket, skönheten i fågelsången som når mig genom det öppna fönstret, hundarnas lek vid fotändan, trösten och glädjen i att skriva och förväntan inför morgondagen då jag äntligen ska få bli koägare. Igen.

Det är mycket jag är inkluderad i, även härifrån min säng, om jag väljer att öppna mig för det. Jag tänker att när jag inkluderar mig så skapar jag relation till det jag inkluderar mig i. Jag öppnar mig för att ta emot och vara en del av det som händer i och utanför mig.

Om jag exkluderar mig så tar jag avstånd, stänger till, av rädsla eller oförmåga eller olust. Kanske väcker exkluderingen upp känslor av utanförskap, ensamhet, isolering.

Kan man exkludera sig från sig själv? Från naturen?

Jag tänker att det kanske handlar om hur jag ser mig i mina relationer. Om mig i relation till mig själv, för visst har jag en relation till mig själv, jag pratar ju med mig själv i tanken hela tiden. Om mig i relation till omvärlden.

Till krukväxten i fönstret, till äggen i äggkläckaren i vardagsrummet, till mina skor, till eleverna på skolan. Alla dessa relationer.

Spännande att fundera över hur jag ser mig själv i dom. Jag inser att jag har en tendens att se mig åtminstone som delvis ansvarig för måendet hos allt och alla som jag har relation till. Om det eller den mår dåligt eller behöver omvårdnad eller hjälp så vill jag föröka hjälpa, fixa, laga. Det kan låta tungt, men det är så jag fungerar och jag har slutat försöka förändra mig. På senare år har jag också insett att bara vara där, och att lyssna medkännande räcker långt i många relationer, dock inte med krukväxten, hon vill ha vatten, ljus och näring med.

Jag lutar mig tillbaka, hör tuppen därute och smeker bort tanken på att ge hönsen lite mer gräs att äta, och tänker att i vilan vårdar jag min viktigaste relation, min relation till mig. Och det bästa jag kan göra för mig just nu är att exkludera mig från allt det där där ute och bara vila. 

Lukt burk

Igår gick jag ännu än gång det som nu blivit min morgonrunda, en stig som först tar en sväng ut i tallskogen och sedan bär mot havet. Vid stigen växer ljung, ännu fjolårstorr. Den doftade i morgonsolen, en doft som blandades med lukten av salt hav, och den där speciella doft som bara tallskogar har. Jag drog in dofterna, lät dem fylla sinnena och njöt.

Jag kom på mig med att önska att jag hade haft en burk med mig, en vacker tätslutande burk som jag hade kunnat fånga den där doften i. Fångat den för att kunna ta fram en kall höstdag när jag ville minnas en försommarmorgons vandring vid havet.

Jag gick vidare och funderade jag på vilka fler doftburkar jag skulle vilja hå på min hylla? En skulle dofta morfar, min snälla morfar doftade tobak och rakvatten i en blandning som gjorde en glad och trygg. I en burk skulle jag vilja fånga julens dofter av pepparkaka, nejlika, gran och förväntan.

Sedan, ja visst, doften av bebisnacke. När man sticker ner näsan i vagnen och gosar in bland filtar och veck. En doft som ingen annan. Sedan doften av ko, inte ladugårdsdoften utan doften av ko ute på ängen, när hon gnussar huvudet mot din axel och man sticker in näsan mot hennes trygga värme.

Oj, hyllan behöver byggas ut lite, tur att det är lätt gjort i tanken.

Det får bli doften av nybakta bullar i mammas kök i nästa burk. Den som slår emot en när man kommer in efter lek och bus och tar med sig sand och grus in i köket i sin iver att få sätta tänderna i den där bullen medan den fortfarande är varm. Efter det kommer på rad lavendel, kaprifol, vildros, färsk ingefära och rivet citronskal.

En burk får hysa kaffedoft, när man behöver en paus och någon har dukat upp på rutig duk och väntar med ett leende. Och te, den där stora gula morgonkoppen med blomdoftande te med havremjölk och honung, som doftar som att allt kommer att bli bra.

Jag vill ha en burk med nyregnad sommardag. Och så en med mustig höst, en med den metalliska doften av en vinterdag innan snön börjar falla och så en med den söta flyktiga doften av vår.

Nu börjar det bli fullt. Sista burken ska få ha den doft som fyller min näsa nu. När skrattande vänner lagar morotssoppa till mig medan jag sitter och skriver.

Soluppgång och reflektioner

Imorse gick jag ut i gryningen, och mina kalla fötter letade sig ner längst stigen mot havet innan min trötta vilja hann säga emot.

Dagen var ny och svindlande vacker, så vacker att jag tappade bort mig i skönheten. Sedan hittade jag mig igen, till min förvåning, i centrum av den där skönheten och kände igen mig själv i den. Mitt kritiska ego var fortfarande kvar i sängen så jag fick utrymmet som behövdes för att övertyga mig om att jag var en del av det vackra och att den skönheten alltid funnits i mig, redo att speglas i en soluppgång över havet.

En soluppgång vars skönhet bara lämnade en vag spegelbild i min kamera, precis som min spegelbild i badrums spegeln bara ger en ytlig reflektion, fjärran från det djup som är jag. Vem jag är inför världen, vem jag vill vara och den jag ser som mig äger sanning men inte hela sanningen.

Precis som fotot av soluppgången är sann men inte fångar hela sanningen. Ljudet av vågorna, känslan av kall sand under fötterna och fuktig luft i lungorna, doften av morgongåva och salt. Reflektionen i vattnet av den uppgående solen, skiftande med varje andetag. Löftet om en ny dag. Inget av det kunde fastna på fotot.

Stunden, liksom mitt jag, är så mycket mer. Men man måste vara där för att uppleva den. Jag frågar mig om jag är här för att uppleva mig? Eller om jag förlorar mig i reflektioner av det som är jag? Tar det för hela sanningen?

Jag går hemåt mot stugan, sovande vänner, varmt te och ullstrumpor men tar med mig en upplevelse av ett jag som en soluppgång vid havet. 

Om stora och små tankar

Det är fina dagar vid havet, även om nattsömnen blev störd av min värk i höften. Man sover knepigt när man har ont, ytligt, med konstiga drömmar.

Jag vaknade trots det tidigt, fick se att dimman låg tung över strand och hav och gav mig stelt men tappert ut på morgonpromenad. Jag gick förbi sandkullar och talldungar, stretande myror och torr ljung. Allt till ackompanjemang av våryra fåglar sjungande som besatta av tanken på att det snart är sommar.

Jag lunkade ut till havet, som skymtade vackert genom dimman. Det var magiskt på ett lite mystiskt sätt, som ju dimma ofta är. Jag försökte tänka stora tankar, sådana som bör tänkas vid havet. Tankar om livet och döden om förgänglighet och längtan.

Men det gick inte. Jag orkade bara tänka små tankar om kaffe och kylan i vattnet, om sand mellan tårna och kli på foten. Jag gick där och försökte klämma fram någon endaste stor tanke men blev störd av ett ljud från havet.

Jag tittade upp och där, ur dimman kom en flock svanar flygande. Lågt över vattnet flög dom, med halsarna framsträckta och vingspetsarna nästan smekande vågorna. Utan tvekan flög de, med en självklar äganderätt över sin skönhet. Jag fyllde mitt bröst med synen, innan de försvann in i dimman igen, som drömskapelser.

Jag stod en stund, överväldigad, och böjde mitt huvud i ett ordlöst bugande mot det håll de försvunnit. Sedan gick jag hemåt. Utan stora tankar, men med en storartad upplevelse.

Om att berätta sin berättelse

Denna vecka tillbringar jag vid havet. Vi är fyra kvinnor som har hyrt en stuga i Mälarhusen där vi ska skriva, vila och njuta av naturen. Var och en har med sitt eget projekt, och vi arbetar i tyst gemenskap.

De första dagarna har varit lite blåsiga och regniga men det gör det lättare att fokusera på skrivandet. Jag jobbar med min blogg från förra året. Målet är att skriva om det till en bok, genom att sålla, lägga till mer som är personligt och dra ifrån det som är upprepningar och ointressant.

Det är svårt att ta bort inlägg, de speglar alla ett steg på min cancer resa, även om jag kan se att en del av det jag skrivit är mindre bra så var det där jag befann mig då. Det är första gången jag läser igenom bloggen, och även om det känns rått och ömt i mig, som ett sår som inte riktigt är läkt, så tror jag att det är en bra bearbetning av det år som gått.

När jag läser minns jag så väl hur det var just då, och samtidigt som det känns långt bort så är det en del av mig nu, denna cancerresa. Genom den har jag fått syn på en annan berättelse om hur det är att vara människa.

En berättelse om hår som lossnar från huvudet och faller ner på mattan, en berättelse om röda kliande utslag från pickline, om oändliga biverkningar och väntan på svar. Om vila, smärta och hjärntrötthet. Nu fogar jag den berättelsen till min, bygger ut och gör plats för den och gör den sakta till min egen. Det är en känslosam process, och jag är tacksam för samvaron med de andra kvinnorna som också utforskar sina berättelser om hur det är att vara människa, och gör sig redo att dela med sig av den till andra, för att lära med varandra.

Jag tänker att det är viktigt att berätta sin historia och ta del av andras berättelser. Det berikar och ger djup. Kanske borde vi berätta mer för varandra, skapa utrymme i livet för att dela berättelserna med andra. Hur ska vi annars förstå hur det är att vara någon annan?

Om tomatplantor och sökande

Allt sedan jag fick min cancer diagnos har jag inte längre velat läsa romaner. Jag vet inte riktigt varför, om det är orken som inte mäktar följa med i historien, eller om min egen resa tar så mycket fokus att andras berättelser för tillfället inte får plats. Det blir liksom för många ord.

Istället läser jag andligt inspirerade klok böcker, några rader eller sidor i taget. I dom gör det inte så mycket att jag inte minns vad jag läste igår. Just nu läser jag en bok av Mark Nepa som heter "Endless practice, becoming who you were born to be". En fin bok med mycket klokskap, men idag när jag läste mina sidor i den insåg jag att jag började bli lite små arg. Jag försökte läsa ett tag till eftersom jag inte kunde se att det var boken i sig som irriterade mig. Men efter ytterligare en sida så fick jag nog, slängde ifrån mig boken och steg upp, och gick ut till ett av mina favorit ställen, mitt lilla växthus.

Medan jag planterade om tomaterna fick jag lite distans till min ilska och kunde börja se bakom. Jodå, det var boken, men inte boken i sig utan varför jag läser den. Alltså, bara namnet "Endless practice", man blir ju alldeles trött. Trött på att söka efter svar i böcker, svar som ska ge upplysning, befrielse, uppvaknande. Söka efter mitt sanna jag. Vad är det ens? Kan jag vara någon annan än den jag var född att vara? Är inte själva sökandet ett sätt att leta sig bort från här och nu, i tron och förhoppning om att det jag letar efter, den där pusselbiten, finns där, gömd någonstans inom räckhåll men ändå inte. Om jag bara hittar den, får den där insikten, den där förståelsen som kanske just den där boken, kursen, meditationen ger mig. Då, då kommer jag att bli hel, bli 100% jag, bli min fulla potential, följa mitt sanna öde, för evigt leende och förnöjsam, redo att välsigna och förlåta alla.

Jag drar in doften av jord i näsan och tänker att jag är trött på att söka svar någon annan stans. Jag tittar på min tomatplanta. Det där fröet jag satt, var är det nu? Är det tomatplantan som har uppfyllt sitt öde? Genom att vara i mitt växthus, med jord, vatten och solljus så är det ett mirakel i sig att förvandlas från frö till växt som kan ge mig och familjen härliga tomater så småningom. Kanske det är tillräckligt? Att jag är jag är mirakel nog. Detta liv, och min upplevelse av livet är ett mirakel, det behövs ingen högre verklighet.

Alla svar jag söker finns kanske här och nu. Letandet för mig bara bort från svaret. Det kanske inte finns något att förstå, ingenstans att gå, ingen process som måste gås igenom. Svaret finns här i mina smutsiga händer, i andetaget, i känslan av lite värk i ryggen, i tankarna som far, i jorden på golvet, i tomatdoften, i hönans kackel.

Böcker är nog bra, men svaren finns här och nu. I ofullkomligheten som är tillräcklig för att vara ett mirakel i sig. Det kanske är dags att släppa identiteten som den som söker och istället vara den som är. Här och nu.

Om möten i Coronatider

Nu börjar jag långsamt gå in mina skolsköterskesandaler igen. Jag har hittat ett bra ställe där jag kan ställa mina uteskor och därifrån kliva in i rollen som är så välkänd men ändå känns ovan efter det år som gått. Ett år som lämnat spår, i mitt yttre och i mitt inre.

Att träffa gamla kollegor känns gott. Många möter mig med en fråga om hur jag mår. Jag kan egentligen inte säga att jag mår bra, det är ett allt för snävt svar som inte belyser något av den trötthet men också den tacksamhet, den smärta i kroppen och den livsglädje jag känner.

Det jag kan svara är att jag är bra på att må. Det är något jag övat på under året. Att må, att låta mig må som jag mår och låta allt det där måendet bli en del av min upplevelse av livet, en upplevelse som är så mycket mer än mående.

Livet på skolan är annars sig likt. Vi håller Corona avstånd från varandra, vi möts inte i grupper och färre föräldrar syns i korridoren. Men en och annan förälder kommer för ett enskilt möte. Då gäller det att komma ihåg inte ta i hand.

Det är en av de effekter av pandemin som jag märkt mest i vardagen. Jag insåg inte hur invand den där gesten med handskakning, ögonkontakt, leende, presentation och välkomnande var. Utan den har jag svårt att veta var jag ska göra av händerna och fraserna kommer inte alls lika naturligt.

Men så kom jag på att jag kanske kan ta chansen att prova att hälsa på det buddhistiska sättet. Med händerna ihop och en lätt bugning i den gest som kallas Namaste. Vår västerländska handskakning är ett sätt att säga att jag kommer i fred, utan vapen, vilket ju är en fin början. Medan buddhistiska Namaste säger att det högsta i mig hälsar det högsta i dig. Bugandet visar ödmjukhet. Det är ett steg längre, tänker jag och när jag provar att använda gesten, i olika mer eller mindre synliga varianter, känns det ovant men bra, och det sätter mitt fokus på hur jag möter andra.

Nu när jag inte kan fysiskt närma mig blir avståndet tydligt och jag funderar på vad som finns i detta avstånd mellan mig och den jag möter. Vilka filter ligger mellan oss, hindrar oss från att se den andra i ett äkta Namaste?

Hos mig själv finns den roll jag spelar, den mask jag sätter på mig i mötet. Vad vill jag att du ska se av mig? Vad vill jag dölja? Hur värderar jag mig själv i förhållande till dig? Vilka jämförelser gör jag? Är vi jämställda i mötet?

Mitt ständiga bevakande öga på min egen prestation och presentation står också i vägen. Sedan har vi alla förväntningar på varandra. Tyckande, värderande. Bra och dåligt. Alla de samhälls normer vi sätter oss själva och andra i som vi ska bete oss som. För mig som kvinna, som mor, som medelålders, som skolsköterska, som svensk... Tänk om jag inte skulle identifiera mig som något av det i mötet? Om jag inte identifierar den jag möter enligt normen? Vad händer då i vårt möte?

Mitt Namaste kan påminna mig om att vi framförallt är människor. Jag kan försöka se bortom norm och värdering av mig själv och andra. Se det som förenar. Sårbarheten, rädslorna, men också godheten, viljan att älska och att älskas, att göra gott.

Jag kan möta den oroliga, kanske arga föräldern med en vilja att se bortom det yttre, det uppenbara, se rädslan och oron för att dens barn inte har det bra. Sårbarheten i att känna sig otillräcklig som förälder. Jag kan se den goda viljan, och kärleken till barnet och hur vi förenas i vår önskan om att hitta en lösning, att göra det bättre.

När jag stannar upp i mötet och böjer mitt huvud i ett tyst namaste så påminner jag mig om att jag kan välja att se sårbarheten och godheten i den jag möter. Och våga visa min egen sårbarhet och min egen godhet. Då blir det så mycket läskigare, men också så mycket lättare att tillsammans hitta en lösning. Det sårbara, goda i mig hälsar det sårbara, goda i dig. Namaste!

I morse lyfte en skogsmaskin med buller och brak bort stockarna från stigen där jag brukar gå min morgonpromenad. Härligt tänkte jag, äntligen kan jag få gå min vanliga stig och slippa ta den där omvägen som är full av kvist och sten.

Jag bestämde mig för att ta en förmiddagsrunda, bara för att fira liksom. Full av vardaglig förväntan gick jag upp för backen och vandrade in i bokskogen. På den vanliga stigen.

Det kändes så gott med det invanda, lätta. Men efter en stund var det något som började kännas tungt i mig. Något som störde, något som liknade sorg smög sig upp mot hjärtat. Jag kunde först inte förstå varför, men efter några steg fångades blicken av stubbarna.

Där stora vackra bokar stått fanns nu bara stubbar och kvistar kvar. Som minnen. Så även om jag var tillbaka på min vardags stig så var någonting förändrat. Borta för alltid. Visst, det finns gott om träd kvar men förutom känslan av förlust så var det påtagligt att min stora, gamla, trygga skog som jag vandrat i så många år inte alls är något att ta för givet. Ett par dagar med motorsågen och den har förändrats i grunden, och allt sker utanför min kontroll.

Lite omskakad satte jag mig på en av stubbarna. Begrundade insikten av att detta är min nya vardagsskog. Som vanligt men ändå inte. Precis som min vardag på jobbet är sig lik nu när jag kommer tillbaka efter ett års sjukskrivning men ändå inte alls, kollegor och elever har slutat, nya har kommit till. Och kanske också vardagen efter Corona kommer vara lik men ändå inte alls.

Plötsligt kände jag mig skör och sårbar inför all denna möjliga förändring. Vad finns det att hålla fast vid i en tillvaro som kan ikullkastas på ett ögonblick? Och hur är det med mig själv? Är jag densamma efter detta året?

Kanske är det inte skogen och skolan som förändrats mest, det kanske är mitt sätt att möta den som förändrats?                              Mina förväntningar?

Skogen känns ju egentligen likadan. Den gillar bara nya läget. Den har nog alltid vetat att livet är föränderligt och förgängligt. Det är jag som vill att alla träd ska stå på rätt plats, och om något ska förändras så ska det vara för att jag väljer det. För att det behövs, för att det är meningsfullt.

Men så är det uppenbarligen inte. Saker händer, man får cancer, träd fälls och virus sprids utan någon synbar anledning. Och kvar blir stubbarna som vi måste förhålla oss till. Som får bli en del av min nya vardag. Och en ganska skön viloplats.

Efter de där sommarvarma dagarna som överraskade oss kom kylan tillbaka. Utan förbarmande tvingade den in oss under tak och mössor, där vi huttrande kikade ut på trädgårdslandet, åter övergivet i väntan på värme.

Men efter regn kommer sol, och jag letar mig ut i växthuset, där solen når in och värmer mig. Med nästan religiös andakt vänder jag ansiktet mot solen. Som en katt lapar jag i mig hennes värme.

Värme, eld och ljus är jag tacksam för idag. Värmen i bastun som slår mot mig när skrattande systrar häller vatten på heta stenar. Värmen från min älskades hand när den söker min i tv soffan. Ljuset som strömmar in genom sommarfönster och leker med vinden som fläktar till i gardinen. Värmen från brasan i vårt kök, som omfamnar kalla barnatår i blöta yllestrumpor.

Det varma vattnet i duschen som mjukar upp min värkande kropp, ger en stunds njutning och lindring. Solstrålen som möter och lockar ut vårens alla knoppar och groddar i ljuset, lockar ut barnen till studsmattor och skateramper.

Den lilla lågan på ljuset på vårt köksbord och den på ljuset som tänds i längtan och saknad. Och elden inom oss, alla som vandrar i skenet från hoppets lågor och går till kamp med brinnande entusiasm.

Idag vill jag skicka en bön om värme till alla som fryser, en bön om ljus till mörka sinnen och ensamma hjärtan. Varde ljus, sol och värme.

Om självömkan

Idag vaknade jag på fel sida, lika trött som när jag gick och la mig men med en massa görande framför mig var det med enormt motstånd som jag drog min kropp upp till stående och tog de första smärtsamma stegen ut i dagen.

Jag väckte barn, gjorde gröt, matade hundar och lamm, och sedan gick jag min promenad, allt medan hälsenorna brann av smärta. Jag tyckte väldigt synd om mig själv, vilket jag omedelbart försökte trycka undan. Världen är ju full av människor som det är mycket mer synd om än mig, människor som ligger i respiratorer, är fast i flyktingläger, i hunger och smärta. Jag borde verkligen inte tycka synd om mig, som har mat på bordet, är cancerfri och lever i detta trygga, vackra hemland.

Trots mina självbannor fortsatte morgonen i inre självömkan allt medan sysslorna utfördes med ett tappert leende. Väl hemma igen med förmiddagskaffet i muggen bestämde jag mig för att ta en titt in i detta ömkansvärda.

En liten meditation över kaffekoppen helt enkelt.

För mitt inre såg jag hur jag stod framför en brunn, som en sån som är med i sagorna, mörk och djup. Försiktigt, med fast tag om brunnskanten, lutade jag mig fram för att kika ner i djupet.

Först såg jag ingenting, men då mörkret väckte min nyfikenhet, lutade jag mig ännu längre fram, genom motståndet. Jag började skönja vad som dväljdes där nere. Det var mycket... jag hittade ledsenhet, otålighet, otillräcklighet, rädsla, vanmakt, ensamhet, en del sorg, osäkerhet. Jag försökte se om det fanns någon källa, något som låg bakom, men mötte bara virvlande känslor. Inget quick fix idag heller.

Jag provade istället att försöka säga ok till känslorna, även om jag inte förstod var de kom från, vad de ville eller vad jag gjort för fel för att förtjäna dom. När jag viskade mitt ok ner i djupet hände något märkligt i min fantasi bild.

Känslorna kom liksom strömmande upp ur brunnen, ut i luften och lade sig som moln på himlen. Mörka, tunga moln, men hanterbara. Ett tag betraktade jag dem nerifrån men fick sedan släppa bilden, distraherad av hundarna som skäller utanför. Plötsligt upptäcker jag att jag mår lite bättre. Det är lite lättare att andas.

Jag tar en slurk kaffe och tänker att det kanske är så att när jag väljer att säga ja till livet, och acceptera det som livet ger mig så säger jag ju ja till smärta och självömkan så väl som det där andra. Det är ju inte alltid så kul, men när jag säger ja, eller ok, accepterar det, så blir det mer hanterbart. Känslorna kommer liksom upp ur brunnen, istället för att lägga locket på och trycka undan dem.

Jag kanske inte kan lösa eller fixa något men jag kan se himlen mellan molnen och skönja vad jag behöver för att leva vidare i det väder som livet ger mig. Välja hur jag ska svara an på det inre och yttre liv, det väder jag möts av. Utan skygglappar eller offerkoftor.

Och, idag, just nu, behöver jag nog möta det med en kopp kaffe, i soffan, ihopkurad och vilande från intryck. Ett tag. Sen får jag väl se hur vädret är, i och utanför mig.