Om innerlighet

Nu är hösten här på riktigt, med mörknande kvällar, morgonfrost och fallande löv. Jag åker till Lund varje dag och strålbehandlas, jag tar tåget in, vilket funkar utmärkt. Jag pendlar precis som vilken pendlare som helst, en resenär bland andra.

Det påminner mig om att vi alla har en historia, som nästan aldrig syns på utsidan. Vad vet jag om mina medresenärers livsöden? Kanske ska de hälsa på en sjuk släkting, eller till ett möte som kan vara avgörande för deras framtid? Eller kanske ska de som jag, till sjukhuset och få behandling eller besked. Jag vet så lite, därför behöver jag vara varsam med mina medresenärer.

Strålningen är jobbig, inte som cytostatikan som påverkade varje cell, utan annorlunda, mer påträngande och hård. Jag känner att min kropp reagerar, går i försvar. Kanske det är den reaktionen, i kombination med hösten som gör att jag känner mig hudlös, sårbar. Allt går rätt in utan att jag mäktar skydda mig. Jag känner att det är viktigt vad jag utsätter mig för, då jag lätt blir överväldigad av intryck, ord och tankar. 

Men samtidigt som det är jobbigt gör det hudlösa att jag får utforska min innerlighet. Innerlighet är ett ord jag nyss börjat få en egen relation till. Att leva innerligt tror jag är att leva nära inpå livet, vilket jag får hjälp med av denna hudlöshet. När allt blir viktigt och något att reflektera över. När jag ser tydligt, alla nyanser och kontraster, allt det vackra, men också det fula blir genomskådat.

Att genomskåda sig själv är smärtsamt och jag behöver möta mig med kärlek och förlåtelse.

I det innerliga känns varje gruskorn under fötterna, och varje andetag blir en gåva som jag måste släppa taget om, om och om igen. Att leva innerligt är som att leva inifrån och ut. Att verkligen närvara i mitt liv är att inte komma undan min kärlek till mig själv. Inte missa ett enda ögonblick, även de smärtsamma. Om jag låter smärtan vara bara smärta, utan motstånd, blir smärtan aldrig lidande. När jag låter smärtan vara så öppnas även dörrar till glädje och njutning. Utan förbehåll övar jag mig på att ta jag emot livet, som det är. Innerligt. 

Om höstvälsignelser

Hösten är så vacker. Jag och familjen tog tillfället i akt och åkte till Blekinge för att hälsa på Nadja på Bräkne-Hoby folkhögskola. Vi bodde i mina föräldrars sommarstuga vid havet och har promenerat längs småvägar och stigar kantade med lönn i sprakande färger, röda rönnbär, doftande vildapel och skimrande hav. Vi har spelat spel, ätit gott och fått giudad tur på folkhögskolan. Skönt att komma iväg lite, träffa Nadja och få tänka på annat.

I kväll kommer en väninna och lämnar middag till familjen så att jag ska slippa laga mat. Vilken tur jag har! Det finns mycket att vara tacksam för. Count your blessings, att räkna det som välsignats mig, lägga mitt fokus där, är ett ständigt övande. När jag räknar gåvorna och samlar välsignade ögonblick behöver jag samtidigt träna på att släppa taget om dom när de flugit förbi och sedan välkomna ett nytt ögonblick.

Imorgon ska jag åka till Malmö för att få intravenös medicin och sedan till Lund för strålning. Det blir en heldag, vilket känns jobbigt. Men då är då, nu är det stilla, en vilopaus i min säng. Nu behöver jag inte göra eller vara någon annan stans än här.

Så jag räknar mina välsignelser : En kopp te i min favorit mugg, min katt som ligger här bredvid och myser, jag hör tvättmaskinen som fungerar, genom fönstret ser jag gröna löv mot blå himmel och just nu har jag inte ont någonstans.

Livet är inte perfekt i dag heller, men i all operfekthet göms det alltid välsignelser om jag orkar och vill leta.

Om ansträngningar och att höra till

Ännu en gång sätter jag mig på tåget hem från Lund, idag med den tredje av femton strålbehandlingar avklarade. Lite stickningar och ömhet i bröstet och lite ont i rygg och nacke efter att ha legat still i en onaturlig ställning.

Turerna till Lund tar nu all min potentiellt kreativa aktiva tid. I övrigt är det nästan bara vila och det jag känner att kan göra utan ansträngning som får ta plats. Det har verkligen satt fokus på att utforska vad i mitt liv som tar energi och var jag återhämtar mig. Vad som kräver stor ansträngning eller stressar, vad som är ansträngningslöst och vad som fyller på. Med detta sagt är det ok, kanske till och med bra att anstränga sig ibland. Men med så lite kraft måste jag vara medveten om var jag lägger den.

Många intryck, många beslut stressar och är ansträngande särskilt när jag behöver fatta beslut men inte känner att jag har hela bilden, inte riktigt vet vad som blir bra. Känslan av att inte ha kontroll, när min tillit brister stressar mig. Att känna rädsla för att misslyckas, för otillräcklighet när jag gör något kräver ansträngning liksom rädslan att för att gå miste om möjligheter. Att göra något trots motstånd kräver ansträngning. Att låta bli att göra något för att jag känner motstånd kan också vara ansträngande, för att du kommer rädslan för att vara otillräcklig, för misslyckande eller för att gå miste om något in.

Ansträngningslöst blir det när jag är trygg, när ingen rädsla finns, när det jag gör stämmer med min värdegrund och mina mål. Ansträngningslöst som vattnet rinner i bäcken. Att skriva, att laga mat, pyssla hemma, att se på film, att hålla på med keramik och att vara med familjen (ibland) och att möta vänner i ärliga öppna sårbara möten. Allt det är ansträngslöst.

Hur fyller jag på energi då? Att odla och sköta djuren ger ofta påfyllning. Att röra på mig, dansa, yoga och gym (trots initialt motstånd). Sova, läsa och vila hamnar här i denna kategori också. Men jag återhämtar mig allra bäst genom att gå i skogen. Det finns en sådan vila, en kravlöshet och enkelhet bland träden.

Det är i skogen jag hämtar kraft, livskraft, där bland mina träd. Fast det slog mig häromdagen att det inte alls är mina träd utan tvärtom, jag är deras människa. En trösterik tanke. Att få höra till där i skogen. Det är också en tanke vändning som ger mig rätt perspektiv på träden, att jag kan inte komma och äga ett träd, det är ju sitt eget, men jag kan höra till trädet, jag kan vara trädets människa, precis som jag är våra djurs människa. Det finns en ödmjukhet i det som är mjuk och varm, en ton av respekt och ansvar. Kanske borde vi se på jorden på samma sätt, jorden är inte vår, vi är hennes.

Så tänker jag när jag sitter här på tåget med ömma bröst och trött huvud och längtar hem till återhämtning bland träden vars människa jag är. 

Om naturens visdom

På måndag börjar jag med strålnings behandlingen i Lund. Varje dag i tre veckor ska jag åka och lägga mig på rygg med armarna över huvudet och låta mig bestrålas och försöka vila i tillit till att de vet vad de gör, de som sköter apparaterna. Samtidigt ska jag starta med tabletter, allt detta för att tumören inte ska komma tillbaka. Även denna nya medicin har biverkningar, däribland trötthet.

Jag är så trött på att vara trött, skör och sprucken. Trött på att säga nej, trött på att inte kunna göra det jag skulle vilja. Trött på att inte vilja. Dagar som denna känner jag mig vilsen i livet, borttappad av mig själv. Jag minns liksom inte vad jag ville, vad jag tror på. När det känns så där finns det ett sätt att försöka hitta tillbaka, ett ställe där jag kan se min reflektion och känna igen. Det är i naturen.

Så jag drar på mig stövlarna och går iväg. Jag låter stigen vandra mig ner i hagen. Så mycket lättare dessa intryck är att hantera, så vilsamt att höra träd och fåglar nära och trafik långt borta. Att känna av vinden mot min hud, och se skogsbrynets mörka löften om gömda hemligheter.

Jag sätter mig tungt ner vid en sten intill bäcken där jag kan se vattnet flyta förbi med ett mumlande sorl. Den tycks viska "this too shall pass", även detta kommer att passera, som vattnet i bäcken. Allt är föränderligt, även det svåra. Det finns en tröst i det. Jag låter mina känslor få flyta med vattnet, bubbla omkring och varsamt stryka kring stenar och vass.

Jag sätter ner händerna i marken bakom mig för att ge stöd och känner den fuktiga jorden under mina handflator. Den påminner mig om att all skit kan, med rätt omhändertagande, brytas ner och komposteras. Allt har sin rytm, sin väg genom kretsloppet, utan dynga och död finns inte näring till nya groddar. Och kompost blir jord i det mörka, fuktiga.

Så kommer solen fram och belyser mig, upplyser mig i all min ynkliga varsamhet och jag påminns om att jag är älskad. 

Alen bredvid mig släpper tyst och vördsamt ett löv, som om den ville dela med sig av sin villighet att släppa taget, låta falla och låta dö det som behöver falla. Visa mig hur jag kan göra det med kärlek.

Vassruggen vaggar i vinden och av den kan jag lära om att det ofta är det följsamma, mjuka som står pall längst när vinden drar i rötterna. Jag andas och känner mig lite lättare till sinnes. Fortfarande vilsen men jag tror att jag behöver gå vilse ibland för att kunna hitta nya vägar.

Men stenen bakom mig menar att man kan komma fram utan att röra sig. Att man faktiskt alltid är framme, alltid har varit det utan att inse det. Det finns inget att söka därute som jag inte kan hitta där jag är. Jag tänker att stenen borde veta, hon som varit här sedan sagorna föddes.

Jag börjar känna mig nöjd med att sitta här i min ynklighet och bara låta vara. Lyssna och andas in och ut. Ja, livet gör ont... Också... Jag ler stilla och upptäcker en fjäril på stenen på andra sidan bäcken. Jag undrar om den har varit här hela tiden? 

Klimatångest och perspektiv

Vädret har nu skiftat från helgens sommarvärme till ett mer för årstiden ”rätt” väder, med regn som hänger i luften och kyliga vindar som rufsar om i lönnen ovanför backen. Lönnen som återigen blir först av sina lönnkompisar i grannskapet med att skifta färg till vackert guld- och rödskimrande. Hösten är en underbar årstid, den träder in med mättnad och förnöjsamhet och manar oss att ställa iordning inför vintern. Samla ihop oss själva och det vi behöver.

Så jag välkomnar detta höstväder. Det känns bra när vädret stämmer med årstiderna. Vi ska skilja på väder och klimat förstås, men även om man vet att det bara är väder så känns det mer oroande numera när vädret är ”fel”. I måndags hörde jag Gretas tal till FN. Det var ett tal som kändes. Hennes oro och ångest var uppenbar, liksom hennes frustration.Hennes känslor delas av många runt om i världen. Det är en oro och ångest som kan vara svår att hantera kanske för det är så stort, så utanför vår kontroll och ofta utanför vårt synhåll också.

Jag har funderat över hur jag ska hantera mina egen oro och ångest, men också skuld, och hur jag ska bemöta barnens oro?

Jag har inget svar men som alltid vill jag börja hos mig själv. Det som händer med klimat och ekosystem på jorden är ett kollektivt ansvar och därför även mitt. Bara genom att leva och konsumera är man en belastning för miljön, det går inte att komma ifrån. Även i min mångåriga strävan efter att leva miljövänligt är jag långt ifrån perfekt. Eftersom jorden nu står inför det den gör är det också uppenbart att jag inte gjort tillräckligt. Jag känner också en påtaglig oro för framtiden. Det finns också en ilska för att det har fått gå så här långt, och en ledsenhet över att det nu är barnen och ungdomarna som behöver säga stopp... Otillräcklighet, rädsla, skuld, ilska, sorg och oro. Alla de känslorna finns där inom mig. Sammanfattningsvis känner jag att min tillvaro och är hotad och mina livsval ifrågasatta.

Så hur reagerar jag på denna känsla av hot? Jag har ett val, som alltid. Jag kan välja passivitet kanske, låtsas som det inte händer, slå på netflix och tänka på något roligare? Eller med flykt, försöka samla på mig konserver och gömma mig tills det hela gått över? Eller med aggressivitet och ilska, hitta någon att skylla på - antingen Greta och dom andra som påstår att detta är ett hot eller så vänder jag ilskan mot makthavare som inte agerar? Jag kan hitta någon att skylla på.

Ja allt detta är möjligt, och inget fel i det, men alla dessa vägar till val av reaktion kommer ur rädsla. Kanske finns det en annan väg? För  även om jag har dessa känslor av rädsla, oro, otillräcklighet och skuld så jag är inte mina känslor, eller inte bara mina känslor, Jag är så mycket mer.

Och om jag tar ett djupt andetag där jag sitter i tv-soffan eller står på torget eller vid grönsaksdisken och lägger handen på hjärtat så upptäcker jag att det i mig också ryms en glädje över att leva här och nu, en tacksamhet över livets gåvor och framförallt en stor omfamnande känsla av kärlek, kärlek till jorden och till alla de otroligt skiftande, vackra och sköra former av liv som bebor denna planet. Mitt hjärta öppnas för mina medmänniskor, de som lider, de som kämpar, de som försöker finna lösningar, de som drabbas av översvämningar, torka och jordskred, de som står på gator och torg och skriker ut sin frustration. De som inte vågar eller kan se sanningen. Och mitt hjärta öppnas för mig själv, jag ser och omfamnar alla de känslor jag har och tillåter dom att få vara, få rymmas i mig.

Nu står jag plötsligt och betraktar samma verklighet men ur en annan synvinkel, ett annat perspektiv eller med en annan grund. Om jag från detta perspektiv, ur denna kärlek, gör ett val, så blir det ett val baserat på vilja till omsorg, på att inte bara vilja protestera och lägga skuld utan att vilja hitta nya vägar, vårda och värna om det liv som finns. Jag tror att lösningen på världens problem måste komma ur ett annat perspektiv än det som skapade problemet. Ut ur det andra perspektivet kan jag göra val hur jag ska ta ansvar, hur jag ska agera (och inte bara reagera) men inte bara för att jag inte vill att något ska hända utan för att jag vill att något annat ska ta dess plats. Det är som skillnaden mellan att protestera mot krig eller att kämpa för fred. Kanske inte så stor skillnad i det yttre, men en stor skillnad i det inre.

Så jag tror att så länge vi lever och älskar så finns det hopp. Detta är en unik möjlighet för mänskligheten att ta en ny vändning, bort från den rädsla för otillräcklighet som leder till överkonsumtion, främlingsfientlighet, kontrollsystem in absurdum, bristande ansvarstagande och konsekvenstänkande till en mer människovänlig mänsklighet, där andra värden än materiella får vara de som ligger till grunden för våra beslut, stora som små. I detta kan jag möta mig själv och barnen och tillsammans söka nya lösningar, i det lilla och i det stora. Varje gärning som grundar sig i kärlek till jorden till våra medmänniskor och till alla de livsformer vi delar denna planet med är viktig, hur liten den än må te sig.

Om att anstränga sig för att vara närvarande

Helgen har bjudit på sommarvärme, en ynnest så här mot slutet av september. Vi letar oss ut i solskenet, ivriga att njuta av ljus och värme.

Nu gäller det att se till att vara närvarande, att inte missa ett enda ögonblick av denna vackra helg. Eller? Är det kanske så att min ansträngning för att vara närvarande faktiskt bidrar till att jag inte är närvarande? Kanske jag inte behöver göra någonting, inte anstränga mig alls, inte försöka stänga av tankar eller greppa tag i det som är nu?

Kan jag vara annat än närvarande? Jag menar jag är ju här och nu, inte någon annan stans eller någon annan tid? Själva ansträngningen att vara här och nu bygger på att jag antar att detta är ett särskilt ögonblick, unikt som inte kommer igen. Denna sommarvärme, i september. Jag gör ett antagande att morgondagen blir kallare och mindre njutbar. Men det vet jag egentligen inte. Tänk om alla ögonblick är unika, speciella.

Tänk om jag inte behöver göra något annat än att slappna av i detta ögonblicket, bara släppa taget, sluta anstränga mig och upptäcka att jag faktiskt är närvarande? Låta tankar, önskningar och drömmar få vara, för om de dyker upp, dyker de ju upp nu, och försvinner nu. Det finns ju ingen annan tid då jag kan tänka eller drömma.

Jag lever, alltså reagerar jag, interagerar med livet, ständiga val, ibland val att inte reagera. Jag kan i viss mån välja var jag lägger min uppmärksamhet. Vad jag vill fokusera på. Men själva valet kan bara hända just nu. Jag kan gissa vad jag ska välja imorgon, men jag kan inte veta. Planer är kanske bara gissningar.

Jag låter mig falla in i nuet, om och om igen.

Jag andas.

Hönsen kacklar, jag känner lite smärta i vänster ben.

Barnens röster. En tanke på äpplepajen i ugnen.

Madde kommer och letar efter något. Jag svarar, gissar.

Doften av målarfärg.

Ljudet av hundens tassar. Tanken på att jag borde klippa hennes klor.

Jag andas.

Allt kommer och går. Uppstår och försvinner. Nu.

Allt är som det ska vara, för det kan ju inte vara annorlunda. Storartat, i all sin enkelhet. Och allt jag behöver göra är att uppleva det. Luta mig tillbaka och låta livet leva mig.

Om stress

Nu har jag varit sjukskriven länge, jag har levt länge med det faktum att jag har cancer. Det som förut var otänkbart, eller åtminstone osannolikt är nu vardag. Det som förut var ovant är nu vant och det som förut var vant är nu ovant. Jag anpassade mig till en ny verklighet, till en ny vardag och den blev snabbt vanlig.

Nu har jag klarat av både operation och cytostatika, kvar är strålning och att påbörja tablett behandling. Nu borde jag börja se framåt, se en väg tillbaka till min gamla vardag. Men det är svårt. Ingenting är liksom detsamma nu. Jag vill inte säga att jag har förändrats, men jag har kanske fördjupats? Inte i meningen att jag blivit djupare men jag har blivit mer jag. Och känt hur värdefullt det där som är unikt jag är, hur värdefull tiden är, alla mina ögonblick. Det är inte så att den insikten egentligen hindrar mig från att återgå till min gamla vardag, men jag känner mig lite som en rund kloss som ska passa in i ett fyrkantigt hål.

Samtidigt saknar jag flera aspekter av min gamla vardag. Möten med elever, tjejerna i Lund, samarbetet, skratten, dom där stunderna när det jag sa blev meningsfullhet. När någon såg sitt ljus speglas i mina ögon. Allt det vill jag gärna tillbaka till.

Samtidigt vill jag skriva en bok eller två, och jag vill starta en rörelse som bara ger kärlek, och jag vill att vårt hem ska få fortsätta vara en plats där man kan landa och läkas. Jag vill odla och jag vill skapa i lera. Allt det vill jag. Men vad orkar jag? Just nu har jag fyra eller fem timmar per dag då jag klarar av att vara aktiv, och de fylls av sjukhusbesök, promenader, en del skrivande, av att köra och vara med barnen, av träning och hushållsarbete. Resten av tiden måste jag vila. På kvällarna orkar jag inte ens prata. Så tanken på att ha mer att göra känns fjärran. Men den slår ner ibland, och stressar mig.

Jag har inte haft anledning att stressa de senaste halvåret så därför har jag verkligen kunnat identifiera denna stress.

För mig är stress en känsla av rädsla, oro eller otillräcklighet tillsammans med ett motstånd mot den känslan. Alltså rädsla/oro/otillräcklighet + motstånd = stress. Om jag försöker att fokusera på känslan av rädsla/oro/otillräcklighet och bara låter den finnas, andas med den och släpper mitt motstånd mot den känner jag mindre stress.

Det är som att mitt motstånd blir en form av dubbelbestraffning, jag är orolig för hur det ska gå, men känner att jag inte borde vara orolig, att jag inte vill vara orolig och försöker skjuta bort oron, men skapar istället stress. Att vara orolig behöver kanske inte vara stressande? Jag kanske kan se oron som en del av mig, en del som vill mycket, tänker mycket och försöka älska den delen av mig. Krama den och viska att det är ok att vara orolig. Kanske kan jag kärleksfullt fråga vad denna del av mig behöver? Kanske behöver jag prata med en vän eller skriva lite om hur det är att vara orolig? Kanske kan denna känsla, denna oro vara till hjälp för mig? Jag ska testa, så får vi se... 

Om känslor och värde

Idag är det en ny dag, och dags att ta farväl av Katja som åker ut i Europa för att arbeta på flyktingläger.

Att barnen flyttar ut, sprider sina vingar och söker nya erfarenheter, nya perspektiv är som det ska. Men det känns. På en massa sätt.

Jag känner sorg och saknad för att en tid som är förbi, en tid när jag hade alla barnen hos mig i vardagen, alla morgnar och kvällar, alla läxor och sällskapsspel, alla middagar och födelsedagar, all tid man hade tillsammans som nu är minnen att vårda. Jag känner sorg över att jag inte tog tillvara på den tiden ännu mer, var mer närvarande, mer levande tillsammans. Sorg för att jag inte ens en sista gång får ta den lilla lilla flickan i min famn, vagga och vyssja och veta att min tröst, min närvaro är tillräcklig. 

När barnens flyttar hemifrån blir det också ett konkret bevis på att tiden går, att jag blir äldre, och även den insikten väcker känslor.

Givetvis finns alltid känslan av oro, Katja ska ut i världen och där finns mycket att oroa sig för.

Sedan känner jag stolthet, och glädje och framförallt så mycket kärlek. Jag tror att alla dessa känslor är olika aspekter av kärlek

Alla dessa aspekter alla dessa känslor virvlar runt i mig. Och det slår mig att de ligger inte prydligt staplade var för sig utan blandas samman till något som blir svårgripbart. Men ok.

Jag funderar på vad som händer om jag bara släpper taget och låter mig falla in i upplevelsen av känslan? Låter känslan vara utan censur, utan att bestämma om den är bra eller dålig. Till och med utan att benämna den.

Utan ett namn förlorar känslan den kulturella och sociala stämpel som vi ger känslor. Olika stämplar i olika tider. Bra eller dåligt enligt religionen, för hälsan eller enligt sanhällsnormen. Fina och fula känslor.

Men om jag testar att låta känslan vara namnlös och istället bara känner den råa känslan i kroppen. Vad händer då? Jag känner känslan som tyngd, rörelse, färg. Kanske som en bild av något inom mig. Känner känslan och låter den få det utrymme den vill ha inom ramen för mitt andetag.

Viskar till den att den är ok, det är ok. Jag tillåter dig att vara. Att få kännas.

Jag tror att det skulle vara befriande. Att få lov att känna det jag känner, utan att andra känslor som rädsla eller skam kommer och lägger locket på. Skymmer sikten för det jag känner.

Det handlar om att tillåta sig att känna, inte att alltid agera på känslan. Om jag väljer att agera utifrån känslan kan jag göra det, men det är ett annat val än att välja att känna känslan. Men ibland behöver känslan att vi agerar på en gång, när det gäller akuta situationer där rädsla eller ilska hjälper till att snabbt kunna hantera ett hot.

Det är kanske så att våra känslor inte är farliga, de kan vara våra vänner, hjälpare, och att vi kanske sätter värderingar på känslan utan att begrunda om dessa värderingar är sanna för mig, just nu.

Så jag låter mig känna, släpper taget, tillåter. Sedan lever jag vidare, berikad av mina känslor. Tacksam för att få känna allt det där som är livet.

Ordkarameller, bara några till

 Nu närmar sig helgen och min svaghet när det gäller godis är lakrits i kombination med choklad. Om det finns en påse i närheten kommer jag ofelbart komma tillbaka till den för ”bara en till” tills den är tömd.

Lite samma sak gäller för mina ordkarameller, jag delade med mig av en del av dom för ett tag sedan och nu känner jag att jag vill dela mera av dessa för mig så värdefulla ordskatter i vårt vackra språk. Så jag kör ner näven i påsen med gott och blandat så får vi se vad vi bjuds på idag...

Ödmjukhet... att vara mjuk mot ödet, i ordet ligger en gest av nerböjt huvud, av acceptans och kärlek. Att vara ödmjuk är för mig att möta det som är med öppet, mjukt hjärta och mod.

Västanvind... får inte ordet dig att vädra ny luft, ett äventyr med sagoskimmer. När västanvinden kom till byn... så vackert och fantasieggande. Vi borde uppmärksamma västanvinden oftare, om inte annat för att få säga ordet. (Tack Katarina som gav mig denna efter förra ordgodispåsen)

Beröra... att be om att få röra. Ja, jag tror inte vi behöver säga så mycket mer, tänk om all beröring föregicks av att man ber om att få röra?

Sinnesfrid och sinnesro... så fint att vi har ord för att känna frid i sinnet. Att känna ro i sinnet.

Jämnmod... underskattat ord, att ta livet med lite mer jämnmod, det hade många vunnit, på inte minst jag själv. För allt kommer ju att gå över.

Förlösande... Ett så befriande ord. Vill vi inte alla bli förlösta någon gång ibland? Inte för jag vet hur det skulle vara, men det låter bra ;)

Och så två knepiga ord som jag kanske skulle slå upp i vårt etymologiska lexikon: Först förgöra, det låter ju som att man skulle göra något i förväg, men ack inte, istället typ tvärt om. Och det andra avväga, att avväga sina ord och att komma på avvägar är så helt olika. Man undrar varför?

Så ett gammalt ord som nästan glömts: Jordemor... med stor bokstav för att vara mor till jorden förtjänar ett stort J, tycker jag. Att vara Jordemor är en äldre term för barnmorska, men visst är Jordemor mer mustigt fantasieggande och vackert? Kanske var Jordemödrarna våra kloka kvinnor som inte bara förlöste barn utan också tog läkedom och visdom till byarna? Ett ord jag önskar skulle återuppstå.

Ödesmättad... Ett tungt ord, mörkt och bestämt. Ödet är mättat och fullt. Häftigt eller hur? Det var en ödesmättad natt... Mmmmm...

Andemening... ja, vad menar anden egentligen? Vi kanske oftare skulle försöka förstå andemeningen bakom det som sker.

Sedan måste jag, eftersom jag kan, få nämna några av mina favoriter ur det engelska språket, ett språk som har så många ord att jag blir alldeles yr av glädje.

Serendipity... wow, detta är alltså ett ord som betyder typ ”En kombination av händelser som inte var för sig men tillsammans ger uppkomst till något bra eller rent av underbart”. Serendipity. Ja, vad ska man säga? Blir man inte helt lycklig?

Lullaby... om ett ord kunde fånga trösten, skönheten, mjukheten och tryggheten i en förälders stillsamma vaggvisa så hade det varit detta ordet. Som en sång i sig.

Awe... Här finns inte någon bra svensk översättning. Men det är känslan inför något som är större än dig, som inför en vacker solnedgång, när du stiger in i ett heligt rum och du måste stanna upp inför rummet, eller inför blicken i ett nyfötts barns ögon. Awe; det är vördnad, kärlek och häpnad i ett.

Sanctuary... en helig plats men också en viloplats, en oas att komma till ro i. Vi behöver alla ett sanctuary.

Fairytale... ett ord som tar oss direkt in i sagan, till älvornas hus vid kullen.

Courage... mod men det intressanta är att det kommer från latinets ord för hjärta - cor. Så att vara i sanning modig är att handla med, att följa sitt hjärta.

Ja, så där ja, nu har jag smaskat i mig så jag är nöjd för denna gång. Från hela mitt hjärta Tack för ordet!

Om att lyssna på sin kropp

Dagarna blir kortare och jag inser att sommaren snart är förbi. Hösten med sina underbara färger, mörknande kvällar och sin speciella söta jordiga mustiga doft är välkommen.

Våra årstider ger mig rytm och tillåter mig att låta livet spegla årstiden. Hösten ger tid för stillsamma promenader med svamp och björnbär i siktet, tid för att skörda och ta tillvara. Inte så mycket i år, snart har de sista tomaterna mognat och sallad och mangold har hönsen fått picka upp resterna av. Nu ska odlingarna snart täckas och får vila till nästa vår. Under lagret av halm kommer mikrober, svampar och maskar arbeta för min räkning.

Det är fantastiskt vilka krafter, vilka myriader av livsformer som finns kring oss utan att vi lägger märke till det. Om vi lär oss arbeta med naturen så får vi så mycket gratis. Men hur lär jag mig att arbeta med naturen? Kanske behöver jag iaktta och lyssna lyhört och ödmjukt. 

Jag försöker träna mig på att förstå på vad naturen behöver, så att jag genom att hjälpa den får den att hjälpa oss. Precis som jag tränar på att lyssna på vad jag behöver, vad min kropp behöver.

Tränar på att hitta tillit till mig själv, till min intuition, min inre kompass som kan tala om för mig vad jag kan välja för att må bra, för att göra gott. Att göra val som baserar sig i kärlek, inte rädsla betyder att jag i mina val speglar min kärlek till mig själv, till min omgivning, till livet. Val som grundar sig i beslutet i att jag är viktig, min kropp är viktig, livet är viktigt och förtjänar all kärlek och omsorg jag kan ge.

Hur kan man då veta vad man behöver? Hur tränar man på att lyssna inåt? Jag försöker  komma ihåg att pausa inför ett val, ta ett andetag och lyssna på impulsen att välja något och sedan se om jag kan se vad som ligger bakom min impuls. Om det är lust, glädje eller annan känsla som baserar sig i kärlek eller om det är stress, oro,  flykt eller vana eller något annat där jag känner att rädsla ligger bakom.

Kanske får pausen mig välja annorlunda, kanske inte. Det är ok oavsett. Jag gör så gott jag kan, och om det inte alltid blir det bästa så är det ok, för jag är trots allt bara människa, samlande upplevelser av att vara mänsklig, ofullkomlig och underbart operfekt.

Om att läkas och om att komma tillrätta

Denna veckan har jag varit på två läkarbesök, ett i Lund och ett i Malmö. Båda doktorerna kunde ge samma glädjande besked att tumören i bröstet är borta, de hittade bara rester, fibrom, i den del av mitt bröst som operarades bort. Likväl kommer jag att behöva strålbehandlas under hösten och jag kommer få ta hormon blockerande tabletter i fem år, allt för att minska risken för återfall.

Så goda besked men med brasklappen att än är det inte över på långa vägar. Jag fick förlängning på min sjukskrivning till och med november, vilket känns helt nödvändigt. Cytostatika biverkningar går inte över på några kick inte.

Nu behöver jag läkas, jag behöver tålamod, mod att tåla mig, att vänta in att min kropp och mitt sinne läks, mod att tala om vad jag behöver och mod att följa mina behov av vila och läkning.

Jag läker genom vila men också genom att leka, och nu genom att skriva. Nu har en färdig bok idé, en saga, tagit form i min fantasi och vill manifestera sig genom mig. Så roligt och spännande att se vad det fröet kan ge för frukt.

Jag läker genom att röra på mig, lirkande, mjukt och intuitivt med yoga och dans på köksgolvet där njutning och glädje är ett mål liksom att hitta gränserna och leka och lirka där.

Jag läker genom att gå i skogen, gärna barfota. Andas lyssna och dofta på skogen och dess liv och även smaka på ett eller annat björnbär. Det blir så uppenbart hur viktig naturen är för mig, för oss, hur vi behöver inse att vi lever med naturen inte av den.

Jag läker genom att omfamna allt som är livet, ta emot alla dess nyanser.

Jag läker genom att vara med mina nära och kära, genom att få lyssna till sången i deras hjärtan och sjunga den för dom när de glömmer den.

Jag läker genom att få vara här där jag är hemma. Att vara här, på denna plats och att få kalla det hem är som att komma tillrätta.

Känslan av att komma hem i tillvaron, i sammanhanget. Att komma tillrätta.

Jag behöver komma tillrätta i min kropp igen, efter allt den varit med om känns den ibland främmande med de nya ärren, både och invändiga och utvändiga.

Jag kan komma tillrätta i vissa sysslor, som att skriva, baka och få pyssla om mina växter. Då kommer jag tillrätta. När det känns i hela kroppen att jag är rätt.

Det är en fin känsla som jag tappar bort och hittar igen om och om igen. Det är gott att komma tillrätta. Men för att göra det måste man låta tappa bort sig och gå vilse ibland. 

Om sömnlöshet och stress

Det är natt, och jag har insett att sömnen kommer låta mig vänta in den även denna natt. Men det är ok. Att ligga och stressa upp mig över sömnlöshet är inte särskilt konstruktivt, utan rent av kontraproduktivt. Faktum är att stress sällan är konstruktivt, åtminstone inte i långa loppet. Ändå är det svårt att låta bli.

Jag ägnar mig istället åt att fundera på vad stress är? Jag är ju egentligen inte stressad över att jag inte sover nu, just nu är det ju inget problem, natten är fridfull, ljummen och jag har det ganska bra. Nej, stressen handlar nog mer om hur jag föreställer mig att det ska bli imorgon om jag inte somnar nu, eller snart.

Stressen kan också handla om en ovänlig inre dialog med förebråelser för att jag gjort eller inte gjort det ena eller det andra som bidragit till att jag inte kan sova.

Eller tankar som att "Jag kommer aldrig mer kunna sova ordentligt" , dvs nåt slags spådom om framtiden som jag egentligen inte vet något om.

Jag har aldrig sett mig själv som särskilt stressad, utan är i grunden lugn. Men visst har det funnits stress i mitt liv.

Tidsbrist har inte stressat mig, men däremot känslan av att inte räcka till, att vilja vara hemma och finnas där för barnen men samtidigt vilja kunna delta och engagera mig i annat utanför hemmet.

Pengar har också kunnat stressa mig, eller idén om att det inte kommer att finnas tillräckligt för familjens behov.

Men inte heller denna stress har handlat om det som är nu, utan om min föreställning om vad som händer någon annan stans eller i en framtid.

Det får mig att tänka att den tärande stressen, den som får oss att tappa energi och må dåligt kanske alltid handlar om våra föreställningar om något dåligt som kanske händer någon annan stans eller någon annan tid än här och nu.

Stressen tar oss bort från stunden som är. Här och nu kanske är ok som det är?

Om jag är trött imorgon så är jag det då, och då får jag hantera det då. Jag kan inte hantera morgondagens trötthet idag, det är faktiskt inte möjligt. Jag kan bara hantera det som är just nu. Det är alldeles tillräckligt. Och nu, nu börjar jag känna mig riktigt sömnig... Det är nog dags att vila, kanske rent av sova en stund. God natt.

Om innerlig längtan och vikten av bjälkar

Nu är skolan igång. Familjen anpassar sig till ny - gamla rutiner och vanor. Trots motstånd mot förändringar och tidiga morgnar så känns det bra för oss alla tror jag. När dagarna har sin rytm, när samma saker händer på samma tid är det som ett hus som får bärande bjälkar som sedan vi kan bygga kreativt och fritt utifrån. Men grunden, vardags tryggheten, och strukturen bjälkarna behövs. Särskilt när livet är stökigt och stormigt. Då blir de små vardags rutinerna bärande.

För mig innebär skolstarten att jag är ensam hemma på veckodagarna. Det är tur att jag tycker om mitt eget sällskap, att jag är min egen bästa vän, och oftast tilltalar mig själv med medkänsla och humor. Jag hittar alltid något att göra om jag vill, jag läser, vilar, skriver och försöker komma igång med yoga, promenader, dans och träning på sjukgymnastiken. Det känns bra.

Jag unnar mig lyxen att göra det jag känner lust till, och försöker känna in vad min kropp och själ behöver. För att kunna känna in det behövs stillhet, åtminstone från början, och ett varsamt lyssnande efter den där längtan som är min vägvisare. Längtan är ofta en så försynt röst, som en viskning. Men även om den är tyst är den enträgen, och ger sig inte förrän du lyssnat på den.

Vad min kropp och sinne behöver är en sak men vad mitt hjärta behöver är ofta en större fråga. Frågan vad mitt hjärta längtar efter, vad som är min djupaste längtan, är värd att ställas, och svaret kan nog förvåna oss ibland. Kanske behöver vi ställa oss frågan om och om igen, skala av lager efter lager tills den nakna sanningen återstår. När du är framme känner du det. Inför sanningen om vad mitt hjärta innerst längtar efter och behöver, finns ingen väg tillbaka utan att svika sig själv. Det är bara att hitta en väg att följa, lita till att ett hur, var och när kommer att uppenbaras längs vägen.

För mig viskar hjärtat om längtan efter att skriva. Att berätta min berättelse. Jag vill berätta om livets snårigheter och tacksamheten och om den stora kärleken som ingen gör anspråk på... Jag vet inte vad eller hur det ska gå till, eller om det lyckas men kanske det inte är så viktigt. Kanske är det vägen, i mitt fall skrivandet, berättandet som är målet i sig...

Om förluster och acceptanser

När man är sjuk och sjukskriven får man mycket tid. Det är inte något som jag någonsin haft överskott av i vuxen ålder. Det har alltid känts som om min tid har behövts till något, om den varit inte på förväg planerad så är har möjligheterna att hålla sig sysselsatt hemma varit oändliga. Så kallad fri tid har aldrig varit min grej, utan det har handlat om att prioritera bland mina viljor, lustar, borden och måsten.

Men nu har jag plötsligt all denna fria tid. Underbart på många sätt men absolut inte på alla sätt. Att inte kunna jobba, att inte träffa släkt, vänner och att inte kunna vara med känns tufft ibland.

Denna veckan består listan över saker jag fick tacka nej till av ett möte för föreningen Alla Höör ihop,en festival "Playfull Hearts" nere i Höör och så dagens utfärd med familjen till Bakken, ett nöjesfält i Danmark. Allt detta fick jag alltså tacka nej till, trots att jag verkligen hade velat vara med. Jag har så begränsad ork att det helt enkelt inte går.

Jag hade förstås bildat mig föreställningar hur dessa saker skulle vara – glädjen och kreativiteten på mötet, kärleksfulla möten och inspirerande workshops på festivalen och glädjefull och lekfull samvaro med familjen på Bakken. Och hur min dag hemma skulle bli, ensam, vilande. Men detta är bara föreställningar, produkter av min hjärna utifrån tidigare erfarenheter, kunskap och förväntningar.

I själva verket har jag ingen aning om hur det verkligen skulle komma att vara om jag hade kunnat delta, och jag vet inte heller hur min dag hemma kommer att bli.

Nu har jag ett val. Jag kan välja att acceptera att det är som det är eller jag kan stanna i självömkans och förlust känslan över att jag inte kan vara med. Känna mig utesluten.

Om jag förmår välja att acceptera att det är som det är tror jag att jag måste börja med att acceptera mina känslor och mina tankar om det som är.

Låta känslan av förlust, rädsla och sorg få vara. Om jag trycker ner känslorna och säger till mig själv att ”gaska upp mig” och "skärpa mig"  eller distraherar mig med en serie eller facebook surfande kommer jag nog få en bitter eftersmak och kanske känna mig som ett offer.

Kanske låter jag min offerkänsla skapa en offerroll och försöker sedan få människor eller situationer jag möter att bekräfta min roll. Men att tycka synd om sig själv eller bli tyckt synd om av andra är destruktivt.

Om jag istället möter mig och min livssituation med medkänsla, om jag kärleksfullt betraktar mina känslor av övergivenhet och sorg och  tillåter att dom får finnas med mig så länge de vill, kanske jag inser att jag inte är mina känslor, utan de är bara vågor på ytan av det hav som är jag.

Vilande i det kan jag, när jag tillåter känslorna att finnas men inte att ta över, även möta andra känslor som finns så som tacksamhet för att barnen får en lekdag på Bakken, njutning över den goda frukosten och glädje över att det finns så många goda viljor och varma hjärtan här på min plats på jorden som skapar fina saker tillsammans.

Med det sagt så finns det förstås känslor som tar över, som inte ger plats för något annat, som skräck, skam och flammande ilska, men de flesta känslor är nyanser, som mycket väl kan finnas tillsammans med andra känslor.

Jag kan också ta till mig lärdomen att sedan, om och när jag kan följa med, delta och möta så vill jag vara så tacksam över att jag kan, att jag är frisk och stark nog. Inte ta för givet.

Med acceptans för att det är som det är, detta liv jag lever, och medkänsla och tillåtande över min reaktion på livet så får jag också möjlighet att se om jag kan möta den del av mig som inte berörs av reaktionerna på livets karusell av kaos och förluster.

För jag tror det finns en del av mig, en plats i hjärtat där frid råder. Stillhet och kärlek. En plats med gränslös medkänsla. Om jag kan vila där, hos mig själv en stund, så kan jag omfamna nuet som det är, låta glädje, sorg, ensamhet och tacksamhet få vara med och låta mig förtjusas över det mirakel som det är att leva just här, just nu.

Om den ädla konsten att lirka

Nu har det gått en vecka sedan operationen. Såret har börjat läkas och jag har tänkt att det är dags att börja röra på mig igen. Jag tog mig an detta igår med ett besök hos min sjukgymnast på vårdcentralen. Jag har gått hos henne i ungefär ett år för att få hjälp med en låsning med påföljande värk i ena höften och har under det gångna året fått ett antal olika övningar  som jag rigoröst gjort hemma i vardagsrummet enligt ordination och schema, genom hela (nästan i alla fall) cancer resan.

Nu var det dags för utvärdering eftersom det var ett bra tag sedan vi sågs, och jag förväntade mig nya övningar då värken inte försvunnit trots att jag så plikttroget gjort de gamla övningarna. Men denna gång blev det annorlunda. Efter att ha tittat på mig ur olika vinklar när jag gjorde diverse benlyft så fick lägga mig på mage och hon tryckte och gungade lite på min rygg – och det hjälpte minsann, åtminstone för stunden. Därefter kunde hon konstatera att vi nog varit för fixerade vid olika övningar. Istället var svaret att jag skulle lirka. Precis som hon gjort med min rygg. Jag skulle gunga, vrida och tänja försiktigt och lätt.

Jag tog till mig detta och gick därifrån nynnandes ordet lirka. Visst är det ett sött ord? Lirka!

När jag i morse tog fram yogamattan för dagens övningar tänkte jag att nu skulle jag minsann lirka. Så jag satte på älsklings CD:n och dansade, lugnt, mjukt och lirkande lät jag kroppen vara fri att hitta sätt att röra rygg och höfter. Dansen och rörelserna blev intuitiva och lätta. Inspirerade att mina övningar och yoga men helt och hållet mina egna. Det var roligt, njutningsfullt och - det fungerade! Smärtan och låsningen lättade.

Efter stunden, som istället för mina vanliga 10 minuter blev 30 kände jag mig mjuk i kroppen och väldigt nöjd. Tänk att det kunde vara så lätt och roligt att lirka! Och dessutom fungerade det bättre är mina gamla rigorösa övningar.

Det får mig att tänka att jag kanske skulle lirka lite mer i mitt liv? Inte bara enligt schema och instruktioner och tidigare erfarenheter pressa på för att lösa uppgiften utan ibland tillåta oss att lirka.

Om vi lirkar så tar vi det lite lugnare, lite försiktigare. Tar ett djupt andetag och känner in. Då kan vi öppna upp för mer intuition och närvaro. Kanske också lite mer glädje. Lite lock och pock, lite pillande och fingertopps känsla?

Om vi vågar lirka med våra låsningar i kroppen men kanske även med låsningar i våra relationer, tankemönster eller känslor så tar vi en vänligare väg.

Låter oss gunga, vrida och tänja försiktigt så att när vi når en gräns så pressar vi inte på utan kan mjukt närma oss gränsen utan behov av att forcera.

Så varför inte testa lite mer lirkning i livet. Om inte annat för att det är ett sådant underbart litet ord. Att lirka.

Om styrkor och svagheter

I onsdags var det så dags för operation. Sjukvården hade informerat mig om vad som väntade och utrustat mig med de desinfektionsmedelsdoftande”Hibiskrubb” svampar som man numera ska duscha och skrubba hela sig med både på kvällen före och på morgonen innan operationen. Det liksom fastan får en att känna sig som en patient redan innan man nått sjukhusportarna.

Ordet patient kommer tydligen från latinets ”pati” som betyder lida eller tåla. Och ja, ett visst mått av båda krävdes det av mig genom onsdagens långa väntan, följt av avklädning och stick och slutligen sövning. Jag är tacksam för det fina bemötande och högkvalitativa sjukvård jag får, men jag kan inte annat än reflektera över att det ända som krävs av mig är att jag är patient, dvs att jag tål, att jag gör som de säger och släpper kontrollen.

Det där med att släppa kontrollen, att lämna mitt öde i någon annans händer är en nyttig övning för mig. Genom min sjukdom har jag fått höra från många att jag är stark. Ja, det är jag, och det har jag nog alltid varit, att vara stark kommer sig naturligt och lätt för mig. Jag är den som håller i trådarna, ser till att allt blir gjort åpå rätt sätt och i tid, att alla har det dom behöver. Och oftast med tålamod och ett leende. Det är min roll. Eller var. Nu har jag fått ställa om. Vara svag. Att lämna över kontrollen, att ge upp ambitioner och ideer om hur saker borde vara, att be om hjälp. Det har varit och är det svåra och min utmaning.

Den största eller mest konkreta överlämningen av kontroll måste nog vara att bli sövd och låta andra hålla på och skära i och fixa med min kropp medan jag är någon helt annan stans.

Jag tror att lämna över kontrollen, att be om hjälp, handlar om tillit. Litar jag på att livet vill mig väl, på kirurgens kompetens, sjukvårdspersonalens proffessionalism och omtanke?

Litar jag på att andra kan ta hand om mig eller något annat tillräckligt bra?

Litar jag på att jag är älskad även om jag inte kan göra tillräckligt, vara tillräcklig?

Litar jag på att det kommer att vara ok, att det kommer vara tillräckligt även om jag inte ser till att det är det?

I slutändan handlar det alltså om min grundtillit. Min tillit till att jag är älskad, att jag är hållen, till att livet vill mig väl och till att jag är tillräcklig som jag är oavsett vad jag klarar av att göra, eller hur jag ser ut. Det handlar om en tillit till mig själv och till livet, en ödmjukhet, en mjukhet inför ödet som viskar till mig i förvissning om att hur det än går, hur det än blir så är det ok.

Det jag inte klarar får vara. När jag accepterar det kan jag  känna frid.

Det blir som det ska, det är som det är. Och det är ok.

Kanske är det till och med så att jag aldrig varit starkare än när jag i total tillit överlämnade mig till narkosens tomhet.

Om medkänsla

Det har varit en lång natt. För en gång skull har jag själv och min kropp inte varit den som hållit mig vaken utan det var fåren. Närmare bestämt ett får, gammeltackan. Nu är lammen (lite drygt) fyra månader gamla. Det innebär att de börjar bli könsmogna så om man lämnar sakerna som de är riskerar man att de unga bagglammen börjar betäcka mammor, mostrar, systrar och kusiner utan någon som hellst betänkligheter eller skam. Så därför behöver man som ansvarsfull fårägare skilja ut bagglammen och flytta dom till en annan hage. Vilket vi gjorde utan några större problem igår. Men nu är det så att Freja, gammeltackan har tre bagglamm. Det betyder att hon nu fann sig lammlös. Något hon inte tänker tolerera i tystnad.

Därav min, och hennes, långa natt. Med så där trettio sekunders mellanrum brister hon ut i ett utdraget bääää. Hon har sprungit runt i hagen och letat så bääandet har kommit från olika håll, nära och lite längre bort ifrån.

Nu är det inte bara oljudet som hållit mig vaken utan också mitt medlidande med henne när jag tolkat in mer och mer desperation och sorg i hennes röst, liksom min skuldkänsla över att vi försatt henne i denna situation. Jag tänkte ut flera olika lösningar, alla kortsiktiga och, i morgonljuset granskade, inte särskilt bra.

När jag nu på morgonen gick bort till bagglammen i den andra hagen kunde jag konstatera att de nöjt betade, tillsynes oberörda av mammas rop. Men likväl känner jag hennes lidande i hjärtat och hoppas innerligt att hon snart ska glömma att hon haft sina lamm och vandra vidare i sitt liv liksom lammen verkar ha gjort.

Nattens vakande och mitt granskande av min reaktion fick mig att fundera på det där med medlidande, och hur det förhåller sig till empati, känslosmitta och sympati? Jag tror att de olika begreppen bygger på om vi känner oss separerade från eller förbundna med andra varelser. Det handlar kanske om något helt grundläggande i mitt förhållande till mig själv i relation till omvärlden. Men vilket var det jag kände egentligen, känslosmitta, sympati, empati eller medlidande? Hur skiljer de sig åt? Jag tänkte göra ett försök att reda i det hela. 

Så först: känslosmitta. Med känslosmitta så tar jag över en känsla, utan att för den skull känna med eller bry mig om någon annan. Jag känner som någon annan, går in i känslan och gör den till min. Fixerad på mig själv känns den andra är separerad från mig.

Sympati bygger nog också på känslan av separation, jag tycker synd om, men lägger också här ett avsåndstagande till den som lider. Sympati är att iaktta lidande utifrån. Kanske med rädsla? Sympati ser jag i mitt inre som att ge en klapp på huvudet.

Empati då? Jag tror att empati är en förutsättning för medlidande. Empati är att ta in någon annans lidande, känna med någon annan, se hur verkligheten är från någon annans perspektiv. Empati bygger på att vi inte tar avstånd, utan att vi öppnar upp och släpper in en annan och dennes verklighet utan att för den skull tappa greppet om vad som är du och vad som är den andre. Det känns som att empati liksom händer passivt för mig, utan att jag aktivt väljer det, utan anstängning (även om det nog kan vara ansträngande?).                                                                                                      Inlevelse, närvaro och en känsla av förbundenhet är det som krävs. En tro på att vi alla är förenade, genom att vi lever här på denna lilla planet som svävar omkring i ett universum vi vet så lite om. Att tro på att vi alla är lika i att vi leva ett liv fritt från lidande. Att tro på att vi delar samma känslor och samma behov som så många andra levande varelser. Mänskliga och djur, och kanske delvis också växter, vem vet? Men jag vet i alla fall att min gammeltacka känner lidande över att förlora sina lamm.

Så, nu har jag resonerat mig fram till medlidande, eller medkänsla. Medlidande och medkänsla är väl samma sak, medlidande är lite mer specificerat bara? Jag tror att man kan inkludera medlidande i begreppet medkänsla?

För mig är medlidande/medkänsla att känna empati med tillägg av ett aktivt val. Det är empati med en vilja att förstå, en vilja att se lidandet, att se dess rötter. Medlidande är att villigt vända sig mot lidandet, ta in desperationen i tackans sökande efter sina lamm. Jag tror att medlidande är att stå stadigt, vilande i inre jämnmod, stillhet och kärlek, och att därifrån, från djupet av sitt hjärta bry sig. Inte fixa, men att aktivt bry sig, vilja göra något, om än bara att stå bredvid, lyssna lyhört, hålla om, och visa att den andra inte är ensam i sitt lidande.

Medkänsla är en aktiv vilja att försöka förstå vad den andre behöver, verkligen behöver. Det är givmildhet med sin tid och uppmärksamhet.

Sann medkänsla är att vaka med ett hjärta som är så mjukt att det inte kan brista, det är sårbarhet och mod.

Medkänsla vilar på en grund tolerans, tålamod, ödmjukhet och förlåtelse.

Jag tror att medkänsla måste vara villkorslös, annars är det inte medkänsla.

Det är kärlek manifesterad och det är det vackraste som finns.

Jag funderar vidare på om jag kan välja att ha intentionen visa medkänsla med mig själv? Möta mig med tolerans och förlåtelse. Stå stadigt och lyssna lyhört på mig själv. Försöka förstå vad jag behöver just nu. Givmilt ge mig själv tid och uppmärksamhet. Det tor jag vi alla behöver. 

Att leva med gränslös medkänsla är svårt, det känns kanske ouppnåbart, men jag kan ha intentionen att välja medkänsla så ofta jag kan.

Så jag tänker gå ut i hagen, ge min gamla tacka en stunds uppmärksamhet och en näve kraftfoder och hoppas att dagen för med sig befriande glömska för henne. Och faktum är att medan jag skrev denna blogg har hon faktiskt tystnat. Tack och lov.

Om livets alla början och slut

Jag sitter i min utebädd under taket på verandan och tittar och doftar på sommaren. Noterar att det doftar mer mättat moget än tidigare. I växthuset mognar tomaterna och idag plockade vi dom sista jordgubbarna. Det är ett faktum att sommaren går mot sensommar. Skördetid. Barnen börjar räkna dagarna till skolan börjar igen. Som alltid i återblick känns tiden gå svindlande fort. När skolan börjar kommer Nadja att flytta till folkhögskola och Katja ska resa och arbeta i Europa.

Hur mycket jag än skulle vilja stanna tiden och ha dem hemma hos mig längre så är det dags för dom att ta nya steg i livet. Och tillvaron här hemma kommer att förändras. Igen.

Egentligen vet vi ju det där, att vi inte har någonting för evigt utan att allt kommer att förädras och till sist tas ifrån oss. Till och med vår egen kropp. Men ändå lever vi ofta som om vi hade hur många ögonblick som hellst att slösa med. Som om tiden inte spelar någon roll.

Kanske är det svårt att riktigt leva med insikten om att allt är förgängligt utan att fångas av rädslan. Att leva med rädslan att förlora vänner, familj, hälsan är smärtsamt, och då är det lättare att inte tänka på det. Att leva som om vi hade oändliga morgondagar.

Men tänk om vi kunde lära oss vila i ovissheten. Bygga tilliten på det inre, inte på de yttre förhållandena i våra liv. Vila i tanken på att jag bara kan veta vad jag har just nu, och att morgondagen kommer med sina vinster eller förluster, skam eller beröm när den kommer. Om den kommer. Jag vet hur snabbt ett liv kan ställas på ända. Hur ett ögonblick, ett telefonsamtal, kan riva upp allt känt och vanligt och du ställs inför en ny verklighet.

Den ovissheten, den förändring som vi inte kan stoppa, som när kroppen åldras, eller när sommaren går mot sitt slut, behöver vi lära oss leva med.

Hitta ett sätt att vila i ovisshet, vila i det som är just nu. Och odla det som kallas jämnmod.

Älska utan att behöva att den vi älskar står still för oss.

Omfamna och bejaka både livets början och slut. Livets alla början och slut.

Om jag hittar tilliten i mitt hjärta så kan jag njuta av sensommarens söta hallon, duniga tistlar och gulnande björklöv. Lyssna på Katjas röst från köket och fira med ett leende att hon är här idag.

För det är det som är just nu. Och det är tillräckligt. Inte perfekt.

Men det är mitt nu.

Om att lyssna till hjärtats sång

I torsdags tog jag mig, ganska motvilligt måste jag medge, in till mammografimottagningen på MAS för att återigen utföra mina akrobatiska övningar med mammografi apparaten. Jag lyckades trots min kropps och min hjärnas motvilja mot nämnda övningar stå still länge nog för att de skulle kunna fotografera mina bröst i alla vinklar. Sedan var det till att kliva in i rummet bredvid där man förväntas ligga på en brist med ena axeln ungefär trettio cm högre än den andra med hjälp av en kilformad kudde medan läkaren hummar och kladdar ner en med blå goja.

När han hade hummat klart för denna gång medgav han lite bekymrat att han inte kunde hitta någon tumör. Jag tyckte det trots hans besvikelse måste vara goda nyheter men han hummade lite till och fick upp min axel ytterligare några cm för att leta mer. Men nej, han hittade inget, så det verkar som om cytostatikan har gjort sitt jobb, inte bara på min kropp och hjärna utan även där den var avsedd, på tumören :)

Jag är fylld av tacksamhet mot våra fantastiska läkare och forskare och mot min kropp som villigt har tagit emot och tagit sig igenom elva cytostatikakurer, den ena mer omskakande än den andra. Det är inte över. Jag är fortfarande i cytostatika dimman, med trötthet och allmän nedsatt kognition (vilket innebär att jag kan skylla på cytostatikan så fort jag inte fattar eller minns något:) och den sista kuren håller fortfarande på och härjar i mina celler med naglar som spricker och hår som faller och slemhinnor som är tunna och sköra och smaksinne som är förvridet.

Detta kommer att fortgå länge, har jag förstått. I augusti – september kommer jag att genomgå operation och strålning och börja ta de hormonsuppresiva tabletter som jag ska stå på i fem år. Samtidigt ska jag få antikroppar i dropp var tredje vecka till i mars.

Så det är inte över på långa vägar. Min utmaning blir att hålla i mina tyglar, och inte dra igång projekt och engagemang innan jag är redo. Jag ska vila hela detta året.

Sedan, när det är dags att börja göra igen, vill jag försöka följa den bästa vägvisaren av alla – glädje. Göra det som jag känner väcker min glädje. Vi får se vad det blir.

Men jag tror att om vi följer glädjen så gör vi kanske också mest nytta. Men då menar jag inte det där glädjeruset, inte den där vinna på lotto eller åka berg och dalbana eller fynda på rea glädje kicken. Inte heller bekräftelse kicken.

Utan jag menar den där innerliga glädjen som får mitt hjärta att sjunga. Den som följer när jag svarar an på den viskande röst som är mitt hjärtas längtan.

Det behöver inte vara stora saker, men när vi är på rätt väg, då vet vi, då hör vi hjärtat sjunga. Om vi lyssnar. 

Kanske det handlar om att måla den där tavlan, skriva den där boken, eller möta någon, bidra till något. Kanske det handlar om att sätta ett frö, även om jag inte vet om jag kommer vara här när det gror, om det alls kommer att gro.

Det finns många toner i våra hjärtans sånger. Men alla vill de göra gott. I det lilla eller i det stora.

Och ju fler hjärtan som sjunger i världen, desto bättre blir världen. Det tror jag.

Om föreställningar

Det är varmt. Längst ner i hagen flyter en bäck. Dit går jag och hundarna för att svalka oss lite. Hundarna hoppar i med varierande entusiasm. Någonting med ljudet av plaskade tassar gör att jag mår bättre, och jag sticker ner mina egna fötter i bäcken och känner hur lite energi återvänder.

Så vandrar jag genom dagarna. Pendlar mellan aktivitet och vila, med korta stunder av sömn. Jag badar, går promenader och fixar i hus och trädgård.

Någon gång under dagen orkar jag vara social. Alla barnen, utom Alexander, den äldste, är hemma. Att få vara med dom, prata, spela spel eller bara luta mig tillbaka och se och höra dom är en sådan gåva. Jag kan inte riktigt beskriva den glädje de väcker i mitt hjärta bara genom att de finns. Precis som de är.

Jag läste ett citat igår. "Din föreställning om din mamma är inte din mamma". Det träffade mig rakt i hjärtat. För visst är det så att vi har så många föreställningar om andra. Särskilt de som står oss närmast. Men föreställningen kan aldrig innefatta allt en människa är. Våra föreställningar kan låsa fast, begränsa. Inte ens min föreställning om mig själv är jag. Det är bara en bild, en idé om. Som en teckning av ett träd, hur vacker och detaljrik den än är så är den inte, kan aldrig bli, ett träd.

Så jag försöker se på mina barn, bara se dom som de är just nu. Utan rubrik och förväntningar, utan mina föreställningar om hur de borde vara, bli, göra, så kan jag öppna hjärtat och förundras över att de finns. Jag kan vila i stunden som är och ta in dom i min verklighet, hela och sanna. Då är det lätt att vara tacksam. Lätt att älska.

Jag undrar hur det skulle vara att leva med mindre föreställningar. Kanske skulle världen te sig som ett litet barns värld. Som ser ett träd för första gången. Utan alla föreställningar kanske förundran skulle ta mer plats. Den där wow känslan, som ett barn som ser en luddig larv krypa på ett blad kan fångas i.

Jag sjunker ner i sängen under lönnarna igen. Dags att vila. Och ler åt den sista tanken som fladdrar förbi innan sömnen fångar mig: Att min föreställning om mig inte är jag...

Om att komma fram

Jag måste erkänna att denna sista dos hallonsaftfärgad cytostatika har slagit till ordentligt i kroppen. Jag är tröttare än någonsin och kroppen har på något sätt tappat förmågan till temperatur reglering. Jag svettas och fryser om vartannat.

Men kanske är det vissheten om att detta var sista dosen som gör att jag låter mig helt överlämnas till min kropps behov av vila. Jag njuter hämningslöst av att ligga och titta upp mot trädkronorna, se en film eller läsa några ord i en bok.

Bäst av allt är att jag nu får bada. Jag har ingen önskan av att dyka ner i hav eller sjö ännu, jag är för skör för det. Men vi har satt upp ett badkar i trädgården som jag fyller med ljummet vatten och låter mig sjunka ner i. Så ljuvligt. Det är som att allt det min kropp går igenom har stärkt min förmåga att njuta. Att stilla glädjas åt livet som det är.

Jag har börjat inse att den perfekta stunden inte kommer att infinna sig. Det där ögonblicket som är fulländat, när vi är framme. När allt stämmer.

Att sträva efter det ögonblick när allt är rätt är nog hopplöst. I stället vill jag sträva efter att tillåta livet att vara som det är. Söka den där inre känslan av glädje och tillräcklighet. Livet är inte perfekt. Det kommer alltid finnas lite sand i kanelbullen, myggor i sommarkvällen, oron för regn eller något annat som stör vår förväntade bild av hur det borde vara. Hur jag borde vara. Hur andra borde vara.

Kanske kan jag lära mig att möta stunden som är just nu med en villkorslös, stilla, känsla av glädje och medkänsla. Om jag sedan väljer att därifrån agera, förändra, så blir det ur kärlek.

Så nu jag vilar här i min säng under lönnen och tänker att just nu, just nu är livet alldeles tillräckligt bra.

Om livets snåriga stigar

Måndag den 15 juli, dan före Dan med stort D. Min förhoppningsvis sista cytostatikabehandling. Om proverna är bra och om min Pickline funkar så kommer sista dosen droppa in i min kropp och picklinen kommer att kunna dras imorgon. Skönt, det blir en befrielse. Men tyvärr är inte känslan ”Jippie det är sista”, utan snarare; Hur ska min kropp kunna ta emot ytterligare en omgång? Hur ska jag orka?

Men vi är aldrig så starka som när vi står inför det till synes oundvikliga. När ingen annan väg än framåt känns möjlig, även om du vet att vägen framåt är snårig, smärtsam och kanske inte leder dit du vill. Det är då vi axlar ansvaret för vårt liv, drar upp rullgardinen och möter den nya dagen som den är.

Jag trodde aldrig att detta skulle hända mig. Cancer är inget som finns i släkten, och jag tillhör inte någon riskgrupp för mina levnadsvanor. Men ändå blev detta min väg och ja, jag är tacksam för att jag får vandra den. Jag har lärt mig mer om hur det är att vara människa. Jag har haft tid att skriva, att reflektera, att iaktta och ta emot livet.

Livets stig är sällan spikrak, utan snarare slingrande och tidvis snårig. Vi vet så lite om vad som ligger framför oss. Det enda vi har är nuet, och vår uppmärksamhet och vår energi. I varje nu kan jag välja var jag vill lägga min uppmärksamhet, min tid och min kraft. Varje nu är en gåva som jag får och som jag ger till livet. Vad vill jag ge? Vad är min unika gåva? Hur kan jag bidra för att göra denna tillvaro, denna otroliga värld vi lever i en bättre plats? Hur kan jag visa livet min tacksamhet över att jag får finnas här en stund?

Det finns så mycket vackert, så mycket kärlek i världen. Men det finns också så mycket lidande, rädsla och ilska. Så många missförstånd, så många onödiga konflikter. Så många snår vi behöver ta oss igenom. 

För att kunna hjälpa, för att kunna sprida ljus och kärlek tror jag att vi behöver våga se och omfamna mörkret. Se livet som det är. Inte låtsas om att stigen är rak och självklar, när den inte är det. Inte slita oss loss från snåren utan våga stanna upp och se vad som händer. Försöka förstå.

Se bakom rädslorna, möta blicken hos den som lider och se att vi alla delar samma önskan;

Vi vill alla vara älskade, känna tillhörighet och få bekräftelse på att vi dugerr, vi vill alla slippa lidande. Vi vill bli sedda och accepterade som vi är, med våra svagheter och brister, med vår begravda skam och skuld.

Men jag tror att vi behöver börja med oss själva. Vi behöver älska oss själva, se och acceptera oss själva som vi är, med alla svagheter, med vår begravda skam och skuld. Låta oss känna allt som känns, utan att fastna i känslorna.

Låta oss vara.

Vi behöver förlåta oss själva, försonas med oss själva och vår tillvaro. Vilket inte är något man gör, en gång för alla, och så är det klart. Nej, det tror jag inte, utan det är nog ett ständigt pågående städ och underhållsarbete av vårt sinne. Någon gång då och då skickar vi in städ- och underhållspatrullen att rensa i vårt inre. Dra bort spindelväven och jaga undan dammråttorna. Släppa in ljuset så att skuggorna syns tydligt. För dom är ok. Sedan kan vi välja att försöka förändra oss, våra vanor och mönster. Möblera om. Eller inte. Sedan kan vi gå vidare på vår stig, se andra som kämpar med samma saker, titta dom i ögonen och säga att -Jag ser dig. Du är ok som du är.

Med tacksamhet, rädsla, hopp och beslutsamhet så ska jag nu gå vidare på min stig och ta emot cytostatikan och den hjälp den ger tillsammans med alla biverkningar.

Jag ber om stöd i att försonas med mig själv och min tillvaro och möta mitt nu med kärlek.  

Om att glädjas

Ännu en sommardag i nådens år 2019 passerar just nu... och nu... Och jag sitter här i lönnens svalkande skugga och ser den passera.

Från min viloplats kan jag iaktta och känna in livet som händer.

Hönans njutning över sitt sandbad, där hon och tuppen ligger och gosar i damm och solsken. Trastens lättsamhet där den flyger förbi mitt träd. Gladans hunger där den spanar efter byte högt där uppe. Fårens förnöjsamhet över det gröna gräset och lammets rädsla då han tappat bort mamma för en stund. Jag kan känna in barnens sommaryra, långtråkighet och lekglädje liksom deras smärta över skrubbsåret.          

Allt detta liv som pågår. Alla dessa upplevelser, dessa känslor. När jag försöker förstå, försöker leva mig in deras upplevelser växer min egen tillvaro. Eller kanske är växer fel ord, jag menar nog fördjupas min tillvaro.

Att känna in, att försöka förstå hur det är att vara någon eller föralldel något annat. Empati. Det är nog det jag tränar. Medkänsla och medlidande är andra ord som dyker upp.Men jag tycker att vi saknar ett ord i sammanhanget, medglädje.

Att glädjas med.

Det är vackert, att från djupet av sitt hjärta kunna glädjas med andra. Men det kan ibland vara nog så svårt att känna sann med-glädje likväl som medlidande, men kanske på olika sätt. 

Jag tänker att det som kan stå i vägen för min förmåga till medlidande skulle kunna vara bristande förståelse och ofta bristande tid. Att jag skyndar förbi utan att stanna till och ta mig den tid och uppmärksamhet som krävs för att se vad som händer med någon annan. Det kan nog också vara min rädsla som står ivägen, rädsla för att jag ska hamna i samma situation. Det kan också vara dömande, den där ”de får skylla sig själva” rösten som hindrar min förmåga till medlidande.

Framförallt kanske det är känslan av separation som kan hindra, illusionen av att andra inte är lika mig. Och ju mer olika mig de är desto mindre risk att jag ska hamna där de är, så jag kanske inte vill ta in våra uppenbara likheter.

Det verkar finnas många möjliga hinder för medlidande. Så fint att vi trots detta är många som kan komma dit, till en plats i hjärtat där vi kan känna med andra. Förstå hur det är att vara den andra och våga se lidandet i ögonen och känna in det med öppet hjärta.

Men varför kan det ibland vara svårt att känna medglädje då? Det skulle man kunna tycka vore lätt, för vem vill inte vara glad?

Men för att verkligen kunna glädjas med andra behöver jag kanske vara tillfreds med min egen tillvaro. För min del skulle det innebära att acceptera att just nu behöver jag vara hemma, vilandes. Och känna att det är ok.

Om jag kan känna mig tillfreds med de val i livet som har fört mig dit jag är just nu så kan jag glädjas med de som gjort andra val, hittat andra vägar, utan att känna mig hotad, utan att behöva ifrågasätta mina val.

Om jag kan känna verklig medglädje med andra så är det en gåva.

Min tillvaro fördjupas, förhöjs. Mitt leende som väcktes av vännen Katrins glädje över den underbara Van Gogh konstutställningen hon besökte kan fortplanta sig in i mitt hjärta och göra mitt liv rikare. Men då behöver jag vara tillfreds med att jag inte kommer att kunna besöka utställningen. Och det är jag.  Det gör det faktum att Katrin kunde vara där, och sedan dela sin glädje med mig en gåva till mig. 

Det finns något enkelt och trösterikt i att inte alltid söka egna källor till glädje i den egna aktiviteten, utan jag kan luta mig tillbaka och låta mig glädjas.

Jag hoppas att jag kan fortsätta träna på det i sommar, att öppna hjärtat och låta mig glädjas, åt solens strålar, blommans färgrikedom, och åt andras glädje och lycka. Men också, i samma andetag, att öppna mina ögon, mitt hjärta och min hand mot dom som lider. Medkänsla gör mitt liv rikare. 

Om tacksamhet

Det är en sådan där morgon som kanske bara den svenska sommaren kan bjuda på. En regnig natt, med åska och rusk har lämnat ett kyligt stråk i luften. Himlen är oskyldigt blå, med små molntussar som driver till synes planlöst över himlen. Luften är frisk, andetaget rent och syrerikt, naturen nytvättad med så mycket vatten i marken som gräset kan dricka. Solen värmer redan, löftet om en sommardag med all dess njutningsfullhet ligger i luften.

Det är lätt att vara tacksam idag, tänker jag på min morgonpromenad. Det är lätt att tänka att man är tacksam, blir nästa tanke. Men vad betyder det, för mig, att jag är tacksam? Tacksamhet.

I tacksamhet tror jag att det döljs en ödmjukhet, en mjukhet inför ödet, och en känsla av att inte ta för givet.

För att känna tacksamhet behövs uppmärksamhet, att uppmärksamma gåvan. Att märka att dagen är vacker, att känna att andetaget är djupt, att se blomman barnet kommer med och leendet som bjuds. Det är lätta att gå förbi, i tankar på det som varit och det som kanske ska bli.

Att ge tacksamhet är kanske att ge respekt. För visst kan jag inte vara tacksam mot någon eller något jag inte respekterar, eller?

Kanske är tacksamhet också lite att ge upp min kontroll? Om jag öppnar mitt hjärta för tacksamhet, om jag med uppmärksamhet och kärleksfullhet tar emot gåvan som den är, innebär det också att jag släpper min kontroll över den? Som en måltid som man fått serverat, man går inte in i köket och försöker fixa men kryddningen, utan en gåva tar man emot som den är, kryddat med tacksamhet blir måltiden god oavsett.

Tacksamhet för en gåva kräver kanske acceptans, för en gåva tar jag emot som den är, som julklappen barnet gjort i slöjden. Med acceptans. Så att känna tacksamhet hjälper mig att känna acceptans. Eller tvärtom... att känna acceptans hjälper mig att känna tacksamhet?

I känslan av tacksamhet ligger att uppskatta, att värdesätta det jag fått givet. Tänker jag. Men där får jag stanna upp vid ordet värdesätta.

Värdesätta.

Det betyder ju att jag sätter ett värde. Jag bestämmer, jag värderar,  att detta är bra, detta är gott, det är en vacker dag, därför är jag tacksam. Det är bra att äta, så jag är tacksam för maten... 

En tacksamhet som är beroende på det värde jag sätter på gåvan är en villkorad tacksamhet. Som ett barn på julafton som är tacksam i förhållande till värdet julklappen har för just det barnet?

Det är inget fel i det, men det får mig att undra: Finns det då en villkorslös tacksamhet? En känsla i mig om att vara tacksam för gåvan utan att värdera den? Tacksam för gåvan, tacksam för dagen oavsett om den är som denna, nyregnad solig eller en gråkall november morgon, där man undrar om det komer att bli dagsljus idag överhuvudtaget?

Om tacksamheten är villkorslös så kanske den inte kan komma och gå, som en känsla? Den villkorslösa tacksamheten blir kanske en slags grundläggande förutsättning, som en personlig egenskap snarare än en känsla. En livsinställning.

En tacksamhet för att jag är, för nuet jag finns i, oavsett vad nuet erbjuder.

En tacksamhet som är, utan villkor. Så vackert.

Jag tror inte det finns någon motsättning mellan de två, känslan tacksamhet som kommer och går och livsinställningen tacksamhet i varje nu, för nuet.

Så när jag vandrar genom hagen tänker jag att den tacksamheten, den villkorslösa, vill jag bjuda in i mitt liv. Den vill jag odla.

Tillsammans med känslan tacksamhet för allt jag uppskattar, som denna ljuva sommardag, med regnblött gräs under fötterna och små hårda äppelkart i träden ovanför mitt huvud.

Om hagar och perspektiv 

I morse vaknade jag tidigt, som vanligt. Jag var besluten om att ignorera hundarnas morgonyra glädje och längtan efter frukost ett litet tag och lät morgonljuden möta mig i sängen. Sommarljud. Tuppen som berättade att han är herre på täppan eller åtminstone i hönshuset, en flugas maniska surrande, fåglarnas firande av den nya dagen. Vinden som ryckte i träden. Jag hörde fåren bräka i fjärran... Bä... Bääää...

Hmm, de bräkte mycket. För mycket. Och lite från fel håll. Jaha. En plan gjordes i mitt huvud: ge hundarna mat, hämta kornkross i en hink, stäng grinden från trädgården och ge sig ut för att kolla upp detta myckna bräkande.

Och helt riktigt hade gamm-tackan bestämt sig för att hon ville hem till hemma hagen bakom huset och tagit med sig halva flocken. Eftersom hon och jag var överens om att de borde tåga in i hagen och inte hänga på vägen var det en enkel sak att fösa in gänget genom rätt grind. Det var en mer komplicerad process med den halva av flocken som blivit kvar i andra hagen, men med hjälp av Kenneth återställdes ordningen och jag kunde få mitt morgonte i sängen.

Vår gamla tacka vill verkligen inte hållas i den andra hagen, hon vill vara i vinter hagen, den vanliga. Hon vill ha det som hon brukar. Jag tänker att vi är många som vill det. Vi vill ha det som vi brukar, som vi är vana vid. Det ger oss en trygg ram, där vi vet vad som gäller och vad som förväntas av oss. Problemet är att inom den trygga tillvaron utmanas vi inte, vi får inte anledning att ifrågasätta våra livs val. Stora eller små. Och om vi som mänsklighet fortsätter som vi brukar kommer vi att förstöra förutsättningarna för oss själva.

Även tillvaron på sociala medier blir en trygg fålla, de åsikter och inlägg jag håller med om kommer jag att gilla och dela och plötsligt är min tillvaro komplett enbart med de som tycker som jag. Den sanning jag valt blir befäst.

Tillvaron krymper, precis som vår gamla tackas, eller den växer inte i alla fall. Jag tror att vi behöver se oss om i vår gamla invanda hage, våga ifrågasätta våra val och vanor och se om vi kan få andra perspektiv med en utflykt till hagen bredvid. Möta andra åsikter, andra kulturer och sanningar.

Men nu är min tillvaro bunden till hemmet. Liten och trygg. Det behöver jag nu. Men om jag inte kan utvidga min fålla med nya perspektiv så kan jag försöka fördjupa perspektivet.

Se detaljer, nyanser, reflektioner. Lyssna till alla toner. Försöka förstå livet i det lilla.

Så jag möter alla upplevelser jag orkar möta med öppna nyfikna ögon. Sedan sjunker jag ner i vilan. Mjukt.

Det finns nog fler sätt att utvecklas, kanske är villkoret bara att man väljer att vara där man är med intentionen att se. Att lära. Att försöka förstå.

Och jag vill utvecklas. Jag tror att vi måste det.

Jag får ta ett snack med gammtackan om det imorgon.

Om tid och viktigheter

Nu kan jag se slutet på cytostatikabehandlingarna. Med näst sista dosen i kroppen och tre veckor till den sista dosen är det som att se krönet på berget som ska bestigas, stanna upp och känna om benen verkligen bär hela vägen. Känna motståndet, tyngden men också hoppet om att nå upp. Ta ett djupt andetag, besluta sig, spänna åt midjebältet på ryggsäcken och ta ett kliv i taget, upp, upp, för det finns ingen annan väg framåt.

Att få ett cancerbesked och att genomgå den tuffa benhandlingen som krävs för att överleva är som en slags nära döden upplevelse. Det är svårt att inte möta sin dödlighet, att se i ögat det obestridliga faktum att vi är här en begränsad tid.

Utmaningen blir att inte möta det faktumet med rädsla, med en känsla av att jag måste njuta och hålla fast vid varje ögonblick, att jag måste söka lycka och hoppa på tåget som ger mer upplevelser av liv. Som om liv, som om tid var något man samlar på sig, med poäng för lycka, framgång och glädje i börsen.

Sanningen är nog att vi inte kan samla tid, vi kan inte samla upplevelser. De rinner mellan våra fingrar som sand på en sandstrand där vågorna rytmiskt möter land. Vi kan samla minnen, men också det är bedrägligt. De är som att vi liksom inte kan lagra in tiden i minnet. En sommar kan gå på ett ögonblick, en väntan på att datorn ska uppdatera sig går ofantligt lååångsamt. Och i vårt minne? Fragment, ögonblick. Vi minns det ovanliga, resan, festen, fallet, stormen, det som inte är vardag. Samtidigt är det ju den där vardagen som är största delen av vårt liv, inte sant?

Så om tid är min enda verkliga tillgång men jag egentligen inte med hjärnan kan mäta eller samla på den så finns det kanske ingen annat än nuet? Med den vetskapen blir värderingar av nuet inte särskilt relevanta. Att veta om det som sker nu egentligen är bra eller dåligt ligger inte i nuet, det ligger framför mig. Nuet är som det är.

Den frågan som jag möter i nuet är istället är vad som egentligen händer just nu? Och vad som är viktigt? Var ska jag lägga min fokus, var ska ska lägga min uppmärksamhet?

Den andra frågan jag vill ställa mig är vad jag behöver just nu? Vad är det mest kärleksfulla jag kan göra eller välja just nu?

Att möta nuet utan värderingar, men med frågan vad som är viktigt och vad jag och världen behöver är inte något man bara börjar göra för att man bestämmer sig för det en dag. I alla fall inte jag.

Nej det är något jag börjar tränar på. En intention. Genom att hjälpa mig med påminnelser, genom att repetera, genom andetaget.

Genom förlåtelse när jag misslyckas. När jag fastnar i rädsla, i viljan att hålla fast eller skjuta bort upplevelser. När jag låter livet leva mig utifrån och in, reagerar utan paus och eftertanke. När jag låter oro och ånger härja i sinnet. När jag fastnar i ”Om bara”.

Då behöver jag ömhet, mildhet, en massa tålamod och medkänska med mig själv. Lite humor och gemenskap hjälper också.

Så nu vandrar jag vidare mot den närmsta bergstoppen. Och stannar till för att se ut över utsikten från där jag står just nu. Beslutsam om att uppleva och försöka glädjas över de steg jag tar även om jag vet att livet är fullt av berg och dalar.

Om att vara långsam och inlevande

Midsommarhelg. Sommarsolståndet. Det är så mycket ljus och så mycket skönhet kring oss att vi nästan blir bländade. Det är svårt att riktigt kunna ta in allt, lätt att bli överväldigad.

Jag har haft en min midsommar, vi har lekt och ätit, och vi har varit tillsammans i tacksamhet. Jag har kunnat delta ganska mycket, men har också känt av gränserna för var jag orkar. Mina sinnen blir lätt uttröttade, och jag måste stänga ner och vila. Bäst är det på morgonen medan eftermiddagarna och kvällarna tröttast. Så min bästa stund är ofta mina morgnar, då jag vaknar och går ut. Tar hand om hönsen, fåren och hundarna, och sedan dricker te i sängen.

Jag har börjat gå barfota på min morgonpromenad. Först mest för att få känna jorden under mina fötter. Men så märkte jag att det gjorde så mycket mer än så. Jag märkte att när jag går barfota kan jag lättare ta in naturen jag vandrar genom. Jag tänkte först att det är för att jag genom att känna marken får en större upplevelse av var jag går på, och det kan nog stämma. Men jag har insett att det nog framförallt är att jag måste gå långsammare när jag går barfota. Skogen är full av kvistar och stenar som man kan slå i tårna i (det har jag testat) om man inte är uppmärksam. Så resultatet är att jag går långsammare och att jag skärper min uppmärksamhet. Och plötsligt så blir det en mycket djupare, större upplevelse av promenaden.

Jag tyckte att jag var uppmärksam innan men tydligen fanns det möjlighet att öppna upp för mer. Och nyckeln? Långsamheten. Och uppmärksamheten. Medvetenheten. Det där att vara vaken, att ha sinnena öppna, ta in livet. Jag har svårt att hitta rätt ord. På engelska finns det ett ord för att vara vid medvetande – to be consious, och ett för att vara medveten. To be aware. Det är det ordet jag är ute efter... To be aware, att vara vaken, upplevande, inlevande. Att ta in livet i sig. Öppna sinnena och utan värderingar släppa in livet.

Den nakna upplevelsen av att vara här. Nu. Att vara inlevande.

När jag går på min långsamma barfota promenad så ändras liksom mitt perspektiv, istället för att bara iaktta, uppleva utifrån, så upplever jag inifrån – jag inlever, jag blir en del av skogen, jag tar in den i mig genom mina sinnen och jag blir en del av livet i skogen. Jag är inte en turist på besök utan jag är en av alla de levande varelser som är skogen, som är ängen. Jag vet inte om jag lyckas förklara, men perspektivskiftet gör stor skillnad. Och det krävdes bara att jag tog av mig foppatofflorna och gick långsammare. Att mina sinnen blev upptagna av att gå, och att jag öppnade upp för att ta emot livet som det är. Stenar, kvistar, hallonbuskar, fårskit och fågelsång. När jag bara tar emot utan värdering, bara är där, så kan en känsla av frid infinna sig. Frid är en plats utan värdering, utan dömande.

Så jag ska fortsätta gå barfota, gå långsamt, inlevande och ta in livet som det är. Och kanske jag kan hitta fler ställen i livet där samma kvalite av mjuk uppmärksam långsamhet kan få plats. Vara inlevande. Och bjuda in mer frid i livet.

Om möten och nyfikenhet

Igår kunde jag leva ett nästan vanligt liv, med energi nog att åka och plocka ekologiska jordgubbar på Vidablick, fika i trädgården vid cafe Oldfasion och sedan åka och krama tjejerna och systrarna Mitra och Sengul på Kvinnojourens läger.

Det är det första lägret jag inte kunnat vara med på, så det kändes så gott att kunna titta in och ge dem alla en kram. Och så glädjande att det var hela 25 tjejer där. Tjejer från olika länder med hederskultur, som under projektet Fri från våld tillsammans med oss från Kvinnojouren har fått lära sig stolthet över sina kroppar och över sig själva, systerskap, självkänsla och självförtroende. Det är så fint att se hur tjejerna växer som människor och hur de inspirerar andra tjejer att följa. Jag är djupt tacksam över att kunna vara med på denna resa och ser fram emot fortsättningen på den.

Vi har givit dom mycket kunskap och många erfarenheter, men jag tror att projektets framgång främst handlar om kärlek. De har blivit sedda, mötta med respekt och kärlek för den dom är. Vi har dansat, lekt och arbetat tillsammans. Vi har förväntat oss respekt och samarbete tillbaks. Vi har frågat efter deras drömmar, deras förhoppningar och vi har berättat om våra.

Kärlek, respekt och nyfikenhet. Att se den andra, och att låta sig bli sedd. Det är vackert. Det är en gåva som ger så mycket tillbaka. Om jag möter en annan människa utan rädsla, om jag vågar vara sårbar, om jag tar mig tid att se, att fråga, om jag vill försöka förstå hur det är att vara du så blir livet aldrig tråkigt.

Men det kräver att vi inte avskärmar oss, det vill säga att vi stoppar undan skärmarna och är närvarande med den andre. Och har vi tur så möter vi någon som också är nyfiken på oss. Någon som med öppet hjärta undrar vem du är? Hur kan det komma sig att du är här, just nu? Vilka val i livet har fört dig hit? Vad längtar ditt hjärta efter? Vad får dig att skratta? Att gråta? Hur känns det att leva i din kropp?

Det finns så mycket att fråga sig, så mycket att lära om varandra och genom andra om oss själva. Om vi vill.

Och ju mer olik den andre är från dig själv, desto mer finns det att lära för er båda.

Att våga möta någon från en annan kultur, bakgrund, med en annan livssyn, könsidentitet, ålder etc kräver mod. Att inte känna sig hotad för mina livsval för att den andra har valt anorlunda en mig. Att vilja se, att vilja förstå.

Nyfikenhet, respekt och kärlek. Det vinner vi alla på.

Om vi vill. Om vi har tid. Om vi vågar. 

Om jaget och leken

Nu har sommaren fått sitt fäste där ute. Vårens skörhet har stabiliserat sig, vuxit sig starkare och tyngre. Dofterna är mer fylliga. I morse doftade det nyregnat, efter nattens åskskurar. Mmmmm...Den är underbar, vår svenska sommar.

Barnen har fått sommarlov. Vilken lycka att känna all denna evighet av ledig tid framför sig. Oändliga möjligheter. Bada, träffa kompisar, tälta vid sjön... och leka. Det blir ju en annorlunda sommar även för barnen, med mamma sjuk och vilande. Men jag hoppas att sommaren ändå blir fylld av lek. Mina barn har alltid fått veta att det är deras viktigaste jobb. Att leka.

Vad är lek egentligen? Jag assosierar lek med fantasi. Att leva ut fantasier, låta dem få form och liv. Utan begränsningar för vad som är möjligt och realistiskt. Nästa ord som dyker upp är glädje. Att leka är att göra eller vara i något utan annat syfte än leken själv och glädjen som kan komma ur den. Lek kan aldrig bli prestation, då tror jag att den slutar vara lek. Lek är skapande utan krav. Inget resultat behöver komma ur leken.

Jag undrar om inte det där ”flow” som det pratas om, är att komma in i lek-mode för vuxna. Det är något vuxen världen skulle må bra av. Att få lov av leka, skapa, vara sig själv utan att hålla sig själv tillbaka för att passa in, för att leva upp till förväntningar och krav. Med det sagt är det nog vi själva som håller oss tillbaka mest, som ställer kraven. Tänk att få vara helt och hållet sig själv. Utan rädslor. Så mycket kreativitet och glädje som skulle kunna släppas lös.

Hur är jag då helt och hållet mig själv? Jag kanske måste börja med att fråga mig vem jag egentligen är?

Jag har en teckning vid min säng, en teckning som min farmor gjorde av mig som liten. Jag är kanske fem,sex år. Ett tandlöst leende, naken, med en blomma i handen. Öppen, nyfiken blick. Jag brukar ligga och titta in en mina sexåringsögon och se om jag kan hitta det där som är Jag.

Vad i min upplevelse av att vara jag har varit konstant genom livets skiften?

Jag har varit mycket i mitt liv, min kropp och min personlighet har mognat och formats av erfarenheter, av tid.

Men ändå, något är konstant. Kanske är det själva upplevelsen, den som upplever som är konstant. En kärna, som en tom skål, som känner, som upplever hur det är att leva i och genom min kropp. En sorts vakenhet. Denna vakenhet, denna upplevare, detta medvetande är kanske min konstant. En reseptor, en mottagare. Som känner känslan av gräs under fötterna. Som hör fåglarnas sång och rösterna av familjen.

Den är konstant. Om den är jag, vad är då dens kvaliteer?

Om jag känner efter på dess essens, denna upplevares kärna, så möter jag en öppenhet, en tomhet, en nyfikenhet, och ren kärlek.

Så om jag låter mig vara mig själv fullt ut är det kanske denna öppenhet, nyfikenhet och kärlek som är kärnan.

Och mer då?

Min personlighet, min berättelse om mig själv och vem jag är.

Min viljekraft, min längtan, min strävan. Det är också jag.

Mina tankar, mina känslor och mina begåvningar och begränsningar, min kropp.

Allt det är jag. En del är pålagringar av tid och år. Av erfarenheter. En del är val. Mycket är mönster. Omedvetna möster som jag upprepar tills jag om jag kan och vill gör ett annat val.

Men när det kommer till kärnan, när jag ser in mina sexåringsögon och frågar mig vad som är samma så är det nog den där tomma skålen, den som upplever livet.

Och leken, leken tror jag är något som kan ske när den där upplevaren får vara i frihet... Med sin öppenhet, nyfikenhet och sin rena kärlek. Jag hoppas vi alla kan leka lite i sommar. Att vi kan låt oss få vara oss själva fullt ut, utan begränsningar och krav.

Om kontroll och frid 

Fridfullt. Vi har pysslat om djuren, gått morgonrundan och sedan druckit te i sängen. Nu snarkar hundarna vid fotändan, jag hör hönsen i hönshuset och vinden i träden. En fluga som letat sig in. Frid. Känslan av att allt är som det ska. Att livet är välkommet som det är. Ingenting är perfekt, ingenting är färdigt, och det kommer nog aldrig att bli det heller. Här är jag nu. Iakttagande.

Min kropp mår inte så bra, mest är det den där tröttheten som når oanade bottnar, men också ett nytt fenomen. Värmevallningar. Wow. Vilka energi vågor som rusar genom kroppen. När som helst kan känslan av att översvämmas av hetta komma. Jag har förstått att det är en konsekvens av att cytostatikan ger sig på de snabbdelande cellerna i äggstockarna. Den insikten gör det inte lättare. Men trots obehaget så är det ändå något häftigt med intensiteten i känslan. Jag kan inte kontrollera det, utan behöver bara förhålla mig till det. Som allt annat som sker, som är utanför vår kontroll. Som att få cancer. Jag var maktlös inför faktumet. Hur tar man sig an den maktlösheten?

Jag började med att tappert försöka få kontroll genom att hitta förklaringar, orsaker, skuld. Om bara jag... Om bara jag inte... Om inte det... Det var nog för att... Och så vidare. Jag försökte få in det som hände i en begriplighet. Få kontroll. Sedan följer köpslåendet. Om jag bara sköter mig bättre, börjar springa, meditera, äta groddar, slutar stressa... Om jag bara blir frisk lovar jag att aldrig mer att... Och så vidare. Oavsett vem vi köpslår med, läkarna, gud, ödet, mig själv, så handlar det nog också om att få kontroll. Att ta tillbaka makten. Vi har ju lite olika modeller för att förklara det som händer. Det kan vara en slump, det kan finnas ett tydligt orsakssamband, arv och eller miljö, eller det kan vara ödet, guds hand eller tankens makt. Jag köper inte något av det rakt av. Jag vet inte varför det hände, varför jag fick cancer. Och det kanske inte spelar så stor roll just nu heller.

Nu behöver jag se hur jag  kan förhålla mig. Om min tillit kan bära mig genom rädslorna, genom maktlösheten. Jag kan försöka acceptera att det hände, och sträva efter ge det som händer meningsfullhet. Hur jävligt det än är. Låta lidandet bli en dörr till medlidande. Med mig själv och andra. Låta maktlösheten bli en väg till tillit. Låta ovissheten bli en väg mot insikt. När jag tvingas släppa taget om kontroll. När jag måste hitta vila i det som är, omfamna livet i sin skörhet. Bara fortsätta framåt genom upplevelsen av att leva i min kropp, just nu. Utan att värdera. Bara ta in friden, i en stund i sängen, med hundarnas snarkande och vindens stilla sus.

En ny dag.

Om att släppa taget 

I går var det med tunga steg jag gick mot onkologen för att få femte kuren. Nu visste jag att det var en ny sorts cytostatika, med nya läkemedel och nya biverkningar. Jag tvekade till och med kvällen innan, för första gången. Men så satt jag med barnen och lyssnade på deras skratt och tjiv och kände att jo, det är värt det. Den nya cytostatikan var röd, som hallonsaft. Bara en timme efter att den droppat in i min kropp så kissade jag rött.

Kroppen var omtumlad, yr, trött, ont i magen och illamående. Jag var slut. Jag hade inget val annat än att låta mig falla in i upplevelsen av att finnas. Känslan av tomhet. Utan värderingar, utan tankar. Bara tomhet. Som rymd. Viktlöshet. Ingenting och allt får plats. Alla känslor som jag först trodde jag skulle drunkna i släpper jag ut i tomrummet. Tillåter dom att vara och växa.

Och märkligt nog så upplöses dom när de har vuxit sig så stora de ville, när jag har sett, tillåtit och släppt. Nu har jag bara upplevelsen av livet. Iakttagandet... Jag andas. Jag låter mig falla.

Allt är okej. 

Om att acceptera och agera

Igår kom Katja hem från sin resa till Sydamerika. Tre månader har hon varit borta och samlat upplevelser och minnen av alla slag. Så underbart att få hem henne. Men jag är också så glad att hon har rest. Att resa är lite som livet, spännande, tråkigt, häftigt och läskigt, underbart och prövande om vartannat. Lite mindre vardag än vanligtvis, förstås.

Jag älskar att resa, jag vill resa nära, nära människorna och naturen dit jag åker. Känna, lukta och smaka på livet där. Jag vill inte gärna flyga, både för min egen och jordens skull.

Jag är orolig för klimatet, särskilt på lång sikt för oss alla men även på kortare sikt, det kommer inte att vara hållbart för oss småskaliga djurhållare att ha kvar djuren om somrarna är så torra som den förra.

Jag försöker hitta tillit till att det kommer att gå bra för jorden och för mänskligheten men det är svårt. Jag tror att det är så att tillit kanske inte kan kännas inför framtiden, utan att tillit hör till nuet. Tillit till att livet vill mig väl, att det finns något större än mig som håller och bär mig. Om jag kan känna att allt är som det ska just nu så räcker ju det. Då kommer jag ju att känna så i framtiden också...

Jag är, eller har varit när jag var frisk, en aktiv och engagerad människa. Miljö, jämställdhet och integration har jag stridit för. Men jag strävar också efter förlåtelse, acceptans och tillit. Det har varit svårt att få ihop det, kunna förklara, hur jag kan acceptera att det är som det är men vilja ändra på det som är fel. Jag tänker att acceptans handlar om att se livet som det är. Att acceptera betyder inte att välkomna. Inte att säga att destruktiva handlingar är ok, utan att se verkligheten, och min reaktion på den som den är.

Jag vill också se på det som är och det som har varit med förlåtelse, se att alla gör så gott dom kan utifrån sina förutsättningar. Alla vill känna sig älskade och accepterade. Vi kan göra oss själva och andra illa när vi blir rädda, eller behöver glömma vår smärta. Om jag ser och känner in mitt och andras lidande så blir min ilska till medlidande och en brygga till kärlek, kärlek till jorden och till livet i alla dess nyanser. Om jag sedan väljer att agera, protestera och sätta gränser så är det kärlek som driver mig.

Allt handlar liksom om hur mycket jag kan rymma i mitt hjärta.

Därför vill jag försöka skapa mer rymd i mitt hjärta. Tillåta alla känslor, alla nyanser att vara utan att identifiera mig med dom, utan att fångas av rädsla.

Jag undrar hur mycket mitt hjärta kan rymma? 

Om sömn och tillräckligheter

Sömn är en svår sak under cytostatika behandling. Man är trött, men hjärnan verkar liksom inte kunna släppa taget och låta sig falla i sömn. Det är intressant att vi säger just falla i sömn, man låter sig falla, vilket ju är en tillitshandling. I vilket fall som helst så har jag inte sovit mycket de senaste nätterna. Inatt kunde jag ligga och lyssna på regnet, livgivande droppar, välsignat välkomna. Nu har jag i princip inga krav på mig under dagarna så jag fylls inte av samma stress som när man ska upp till jobbet och bara mååååste somna. Tröttheten på dagarna är liksom ändå på max, så det märks inte så stor skillnad om man inte sovit.

Men ändå var det dryga timmar inatt, trots regndropparna, innan jag till slut somnade vid fyra. Vilket gjorde att jag vaknade senare än vanligt, och klev upp till ett tomt hus. Barnen hade själv klivit upp, gjort sig iordning och tagit sig till skolan. Inte ens stora syster Nadja hade varit uppe och sett till dom. Det var första gången för dom och för mig var det en mycket konstig känsla. Jag kände mig ledsen, rädd, orolig, stolt och glad i en enda röra men och framförallt kände jag mig otillräcklig. Särskilt när jag fick veta att Ronja hade försovit sig och inte haft en bra morgon. Jag borde ha varit där, sett till att dom fick en fin och lugn start på veckan, en näringsrik frukost, att de fick med sig det de behövde inför skoldagen och att de tryggt kom iväg och fram till skolan.

Det borde jag - som en bra mamma skulle gjort.

Hur många meningar har man inte startat med ”Jag borde..” i livet?

Snacka om dubbelbestraffning. Först själva misslyckandet i sig, i mitt fall att inte komma upp och ta hand om barnen, sedan påhoppet på mig själv över misslyckandet. Jag tror att vi alla går med en känsla av tillräcklighet. Att inte vara och/eller göra bra nog. Att inte se bra nog ut. Oavsett vilket område, vilken arena vi lever i känner vi det.

Allt från att inte meditera djupt nog, att inte känna sig tacksam nog, att inte vara tillräckligt närvarande i nuet, till att inte prestera bra nog på jobb och skola, att inte motionera nog, att misslyckas med att hålla humöret, med att äta lagom och ”rätt”, ta hand om hem, barn, och relationer, att inte se bra nog ut, att inte …ja det kan forsätta i alla oändlighet med de krav vi ställer på oss själva.

Oavsett vilken ålder, vilken kultur eller subkultur vi tillhör så tror jag att vi har vi detta gemensamt; Att vi känner oss otillräckliga. En del maskerar känslan med ilska, hjälpsamhet, duktighet och tuffhet eller försöker glömma den med hjälp av beroende och distraktioner. Men den finns där, och den gör ont, och vi behöver lära oss att leva med den. Sluta fred med den och oss själva. Annars riskerar vi att låta rädslan för misslyckande styra våra liv, och att vi vänder rädslan till ilska mot oss själva eller mot andra. 

Kanske kan vi börja med att bli medvetna om känslan av otillräcklighet och dess dömande röst inom oss. Lyssna på den utan att för den saken skull tro på den. Och inte heller döma oss själva för att den är där, inte med självförakt och ilska försöka skjuta bort den.

Min första känsla i morse var känslan av misslyckande, otillräcklighet som mamma och sedan självkritiken mot att inte klarat av uppdraget, och skam inför de personer som kanske skulle få veta det.

Sedan kom som en fortsättning ett löfte, eller uttalad intention att aldrig mer låta de stackars barnen få klara sig själv, att jag ska bli bättre. Men detta sista, den där tillsägelsen till sig själv om att bli bättre är också den självkritisk, ett sätt att slå på mig själv, och den är dessutom troligen dömd att misslyckas.

När jag nu har tid att reflektera över min reaktion så skulle jag vilja att jag lyssnade på självkritiken, lät känslan av misslyckande och rädsla vara. Betraktade den, lät den få ta den plats den ville en stund. Kanske att jag till och med gav den färg och form i min kropp, benämnde den. Istället för att ta avstånd från denna del av mig, så låter jag den få vara där.

När jag sedan har sett och accepterat känslan av misslyckande så har jag möjlighet att förlåta mig för att jag känner så och kanske även för att det blev som det blev, för det kanske inte ens var mitt fel. Det kanske är så att vi alla gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar, inre och yttre, vi har. Istället för att slå på mig själv så möter jag mig med medkänsla. Från den plattformen, från medkänslan med mig själv och kärleken till den jag är i min otillräcklighet, kan jag välja att förändra mig eller om jag kan, mina omständigheter.

Jag kan välja att agera, inte bara reagera. Välja anorlunda. Om jag vill och kan. Men jag gör det ur kärlek, inte ur rädslan som ligger bakom vår känsla att otillräcklighet. Rädsla för att inte duga, att inte få vara med, inte bli älskad. Och på något sätt tror jag att om jag kan möta mig själv och min otillräcklighet med medkänsla och förlåtelse så har jag också förutsättningarna att möta andras otillräcklighet med medkänsla och förlåtelse. Vi är trots allt alla bara människor, underbara, vackra och ofullkomliga i vår mänsklighet.

Om cykler

Nog är just denna årstid den ljuvaste av dom alla? Fågelsången, blommorna, färgerna och oh, dofterna. Idag slog den första liljekonvaljen ut längs min morgon promenad. Så fulländat vacker  och med en doft som fyllde mig av känslan av att ha ett oändligt sommarlov framför mig, av barfotavandring på daggblött gräs, så där som dofter kan göra. Visst är det härligt att få förlora sig i en doft?

Jag går samma promenad varje morgon. Vacker-rundan kallar vi den, vår korta morgonpromenad, uppför backen, genom bokskogen och ut och tillbaka genom fårhagen. Stigen är nu upptrampad av våra fötter, och jag vet att om vi skulle sluta gå den, skulle skogen ta tillbaka den på något år eller två. Men ändå tror jag att skogen skulle bära minnet av oss längre än så. Minnet av min uppmärksamhet, min närvaro och kärlek.

Att gå samma promenad varje dag ger mig möjlighet att verkligen varsebli årstiderna. Hur skogen och växterna förändras, hur dofterna ändras, hur känslan ändras.

Våren med sin nya energi, spröd, nyskapad och mjuk. Skörheten hos den nya livet, så nära döden. Söta blomdofter, aldrig tunga och påträngande. Våren är som morgonen och som ungdomen. Ny kraft, ny energi, men också en sårbarhet, en oskyldighet. Knoppar som brister, födslar. En klarhet finns, en tydlighet i konturerna. Intentioner och viljekraft, allt är möjligt. Sedan sommaren då det gröna mörknar, blir mer stabilt och hållbart. Fylligare dofter, lite tyngre. Kraften växer, när och bär allt nytt liv. Rötter sätts ner i marken, hållbarhet. Konturerna mellan mörker och ljus blir inte så tydliga, vi ser fler nyanser. En handlingskraft som fokuseras på allt som ska göras, skötas och passas. En mognad. Sommaren är som timmarna mitt på dagen, och vår tid bli unga vuxna, bli föräldrar.

Efter sommaren lägger sig hösten. Mognad. Frukter som kan skördas. Man kan äta sig mätt på skogspromenaden av alla gåvor som vi bjuds. Ungar skuffas ur boet för att stå på egna ben. Dofterna är fuktiga som mull och jord. Som doften av ett moget äpple som just plockats, av svamp som gömts i löv och hittas av ivriga fingrar. Ett lugn lägger sig, man plockar ihop, samlar sin kraft i sig, hämtar hem, förbereder sig inför kylan och mörkret. Träden släpper sina löv utan tvekan, lätta svävar de ner och lägger sig till ro. Hösten är som eftermiddagen och kvällen, som vår medelålder och pensionstid.

Och så, vintern och skogen får vila. Dags att dra sig inåt, skogen är tyst. Jag hör bara mina fotsteg. Allt levande väntar, vilar och hushåller med värme och energi. Himlen känns nära genom trädens nakna grenar. Vi vet att livskraften finns där, gömd nere i rötterna, i sprickor och skrevor. Doften är frisk, metallisk, med löftet om snö. Dags att tända eld att värma oss vid, reflektera, samlas kring minnen och sagor. Vinterna är som natten och som ålderdomen. Vinterns vila lämnar plats och kraft för nytt liv, ny vår, en ny morgon.

Visst är det något trösterikt i denna cykel, denna rytm som kommer år efter år. Jag tror vi också mår bra av att se att vi har en dygnscykel och en livscykel som är vår egen. Som vi mår bra av att bejaka. Vi kan inte bara gå på som om hela dagen, hela livet är en evig vår. Vi behöver känna in de olika ”årstidernas” kvaliteer i vår dag. Morgonens viljekraft och klarehet, dagens handlingskraft och tydlighet, eftermiddagens och kvällens för,åga till reflektion, palnering och vila. Och så nattens tid för återhämtning, för rymd att vara i sig själv.

Vi kanske borde värdera mognad, reflektion och vila så väl som blomning ljus och handlingskraft. Känna in vår egen unika rytm, och hitta sätt att följa den.

Det tänker jag på när jag trampar min stig, idag barfota för att riktigt känna in jorden och stigen. Men så tar jag en paus från tankarna. Stannar upp och låter mig förloras i stunden, tar in rymden där alla ljud som når mina öron skapas och tomheten mellan mina ögon och det jag ser. Min rytm är inte sig lik, denna vår, men jag försöker lyssna till den, följa den som den är. Utan värdering.

Välkommen till en ny dag, en ny vår.

Om berättelser om mig

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig att hur ett liv under cancer behandling skulle vara, men jag kan säga att det är en betydligt mindre fartfylld process än jag trodde. Den första månaden var intensiv, både praktiskt och känslomässigt. Men nu, när detta är min vardag, händer det inte mycket. Varken med mitt mående eller rent praktiskt. Ett par dagar i veckan är helt eller delvis uppbokade för behandling, omläggning och provtagning. Jag har bara träffat läkare en gång sedan min cytostatika behandling startade, och varit på en mammografiundersökning.

I övrigt så går dagarna medan jag finns till här hemma. Jag vilar mest, ofta i utesängen med vårens alla ljud kring mig, men jag går också promenader i skogen, trampar kända stigar och möter mjuka bokblad, granfrön och ramslök - varje dag bjuder naturen på något nytt. Jag fixar lite med tvätt och disk och pysslar om djuren och odlingar, Det finns alltid något att göra, som att ge kycklingarna lite av barnens smörgåskanter och tomatplantorna lite större livsutrymme.

Jag kan också bara sitta och titta på våren eller kolla på serier, läsa, skriva, meditera och reflektera. Jag föresöker ge kroppen rörelse och träning så gott jag orkar. Ibland får jag besök och får hjälp att spegla mig i någon annan och får veta lite om hur det är att leva där ute i den stora vida världen som känns så långt borta. Jag får gåvor – en massage, en hemstickad mössa, ett surdegs bröd, en lagad middag till familjen, en blomma. Tacksamheten för de gåvorna värmer och gläder mig långt efter mina kära har lämnat huset.

Ja, så går dagarna anmärkningsvärt fort trots att de ser så tomma ut i almanackan. Almanackan som innan var så fylld av göranden. Så pass att jag fick köpa en ny sedan jag blev sjukskriven, eftersom den gamla var full långt in i framtiden. Jag blir påmind ibland, får utskick om en kurs eller konsert jag skulle kunnat gå på. Påminnelser om en annan sorts liv.

Det slår mig att jag bytt berättelse om vem jag är. Jag tror att vi alla har en (eller flera) berättelse om vem vi är i livet. En berättelse som vi främst berättar för oss själva. Med meningar som börjar med Jag är... och Jag gör... och Jag tycker...

En berättelse som jag tror vi kan välja hur vi berättar och som vi gör sann. Så det är viktigt vad vi väljer att berätta för oss själva och omvärlden om oss själva. Ta min situation just nu, En berättelse om mitt liv nu skulle kunna vara att;

Jag är en ganska vanlig medelålders kvinna på väg in i klimarkteriet som är sjukskiven medan jag kämpar mot cancern. Trötthet, sömnsvårigheter, smakförändringar och andra biverkningar präglar min vardag. Jag är ofta ensam, funderar och grubblar och känner min otillräcklighet i förhållande till vad jag orkar göra, att jag borde röra på mig mer och äta bättre, och jag känner mig maktlös inför allt elände som händer i världen. Jag saknar mina utflyttade barn och mina vänner och kollegor. Jag har alltid ägnat mig åt andras behov, och är ovan vid att se se mina egna, jag är stark men för otålig, har svårt att begränsa och bestämma mig för vad jag vill, och jag vill så mycket.

Och så vidare. Och allt detta är aldeldes sant. Varenda ord.

Men jag kan också välja en annan berättelse;

Jag är en kvinna mitt i livet som lever i den bästa av världar. Jag är omgiven av familj och vänner som älskar mig och stöder mig genom denna tid då jag har fått möjlighet att ta ett kliv ur min vardag. En möjlighet som kom helt rätt i tiden, en chans att se över mitt liv, mina priotireringar och val. En möjlighet till andlig utveckling och reflektion. Jag njuter av att ha så mycket tid för mig själv, jag njuter av våren och är tacksam över allt stöd jag får av livet. Jag ägnar mina dagar åt att ta hand om mig så bra jag kan. Mitt liv har varit vigt åt att ta hand om andra och jag har försökt använda mina gåvor på bästa sätt för att hjälpa och tjäna världen. Jag har tillit till att allt är som det ska just nu.

Detta är också sant. Varenda ord.

Hur jag ser på mig själv och det som händer är beroende på vilken berättelse jag väljer att berätta.

Jag ska försöka bli mer medveten om vilken berättelse jag väljer att berätta om mig, om världen och om andra. Jag vill berätta om allt jag är tacksam för, om hopp, om kärlek, och om kraft att stå upp för det jag tror på. En berättelse om hur mina val är viktiga, om hur jag gör skillnad men också om att jag njuter, vilar, skapar och tar hand om mig själv, miljön och mina kära med glädje och ömhet.

Jag vill välja en berättelse som vilar på kärlek, och inte på rädsla.

Om meningsfullhet och pastavatten 

Igår fick jag den fjärde av sex vecko behandlingar. Som väntat dras dosen ner till 80 % för att minska risken för neurologiska biverkningar som blir bestående, den där avdomnade och pirrande känslan jag haft i fötterna. Det känns just ingen skillnad än så länge. Nu pirrar det ganska rejält under höger fot men det har mer och göra med den nässla jag trampade på i grönsakslandet än på cytostatikan.

Idag är det skönt ute, jag njuter av värmen i min välsignade utebädd. Jag har varit lite i farten, planterat lite och vattnat lite och gått ner till bäcken i hagen. Inte mycket gjort för en som ständigt brukar vara i anspråkstagen och i kontroll. Fixande och donande. Jag blir alldeles trött bara jag tänker på det. Nu är det tomt i almanackan, jag varken kan eller vill boka in något.

Man kan reflektera över om mitt liv nu, så tomt på åtaganden, är mindre meningsfullt. Förr så tänkte jag att livet går ut på att göra sig själv och andra så lyckliga som möjligt. Men jag har mer och mer förstått att lycka kan inte vara ett eget mål i sig, lika lite som pastavatten kan göras utan att koka pasta kan lycka komma till oss utan att vi lever ett för oss meningsfullt liv. Jag menar att lycka är en möjlig effekt av livet, men om man strävar efter lycka som eget mål tror jag att man gör sig olycklig. Jag tänker att jag istället vill sträva efter meningsfullheten. Den blir liksom pastan i min liknelse...

Med det sagt lever jag ett meningsfullt liv nu ? Mitt vuxna liv har bestått till stor del av att ta hand om hem och barn, mina och andras, att ge dem en så bra start i livet som jag kan, att vara deras trygghet och språngbräda. Jag har ju också gjort annat som varit meningsfullt men att vara mamma har varit det centrala. Nu gör jag inte så mycket längre, Nadja, Kenneth, Brenda, Tanja och barnen själva fixar med det mesta. Är mitt liv då meningslöst? Om jag inte fokuserar på görandet, att jag måste göra, utan mer på varandet, så är jag fortfarande mamma. Men i en ny roll, åtminstone för tillfället. Och i den nya rollen så lär jag dom andra saker om livet, som hur man hanterar livets svåra sidor. Om hopp och om tillit.

Så ja, mitt liv är nog fortfarande meningsfullt, fast på ett annat sätt. 

Om skönhet och uppmärksamhet

Jag längtar efter värme, när jag blir kall så blir jag så väldigt kall, så där så det är svårt att stå ut, och svårt att bli varm igen. Solen värmer när den tittar fram, men idag blåser vinden bort dess värme innan min hud hinner suga åt sig den. Så jag får samla min viljekraft innan jag beger mig ut, för jag behöver komma ut. Om inte annat så går jag i hagen, ner till bäcken och förbi de blommande äppelträden. Där stannar jag till, vid de blommande grenarna, vitt och rosa. Tar in deras skönhet, det där sköra, ljuva. Ni vet när något är så där vackert så att det nästan gör ont, det griper tar i en som längtan, en känsla som förstärks av vetskapen om att de bara blommar i några dagar och sedan är det över för i år.

När man är sjuk, när man vistas i tillvarons gränsland så är livets skörhet så mycket tydligare, och därför kanske också tillvarons skönhet. För det är en så vacker plats vi bor på, denna blå planet. Så full av liv och färger. Nu ser jag skönhet överallt, även i det jag innan inte lade märke till, som en sliten mugg, mormors gamla ull filt, min hunds blick. Allt vittnar om kärlek och om liv levt och liv som levs. Skönhet är så mycket mer än det som är vackert, skönhet handlar om vad som finns under ytan, om berättelsen som du kan få ta del av om du tittar riktigt ordentligt, om du ger din uppmärksamhet, i ett ögonblick.

Jag tror att vår uppmärksamhet är en gåva. Att ge uppmärksamhet till någon annan är att säga ”Jag ser dig”, att ge uppmärksamhet är att göra någon verklig, för en stund. Därför kan känslan av ensamhet vara så svår. Att aldrig få någons uppmärksamhet, det kanske gör att man inte känner sig verklig? Om vi ger någon vår uppmärksamhet, även om det bara är en kort stund, och om vi gör det med vänlighet och öppet sinne, om vi strävar efter att se skönheten i den andre, så kan vi ge någon en gåva som är livsviktig. Och när den andres skönhet speglas i dina ögon, får du en gåva tillbaka. Jag tror att det kan vara så att det du ger din uppmärksamhet, det drar du till dig, det får du mer av, (om det är för att du lägger märke till det mer eller om det lägger märke till dig kan vara detsamma) och jag vill gärna bjuda in ännu mer skönhet i livet. Vem vill inte det?

Så jag ska gå i vår hage och leta efter skönhet, unna mig lyxen av att dröja mig kvar vid det. Kanske även äppelblommen känner min uppmärksamhet? Vem vet...

Om mod

Min kropp forsätter att tålmodigt ta emot den ena kuren efter den andra med cytostatika. Med en gång i veckan behandlingar blir det påtagligt att krppen inte hinner hämta sig mellan vändorna utan slits ner. Fortfarande är det framförallt tröttheten jag känner av, men också en sorts domning under fotsulorna, som om man har kuddar under fötterna, en rätt knepig känsla. Det oroar sjukvården eftersom just den biverkan kan bli bestående och även eskalera, så troligen får jag minska dosen för att min kropp inte ska ta för mycket skada. Jag måste säga att vården och bemötandet jag har fått och får från sjukvården är helt fantastisk. Jag är så tacksam över den svenska sjukvården, som jag har fått se från dess bästa sida. Med det sagt vet jag att det finns andra sidor, särskilt om du kommer med symtom som inte kan förklaras eller mätas, så som mina kan. Där känner sig sjukvården hjälplös och vill gärna att någon annan tar hand om det hela. Men onkologi är mätbart, intressant ur forskningssynpunkt och prioriterat och det märks.

Annars går dagarna här hemma. Vi närmar oss sommarlovet, tack och lov har vi ingen student som ska firas i år. Det blir ett annorlunda lov för barnen, med en mamma som är hemma jämt men som inte orkar särskilt mycket. Jag har insett att denna trötthet kan jag inte vila mig ifrån. Om jag vill göra något, och känner att min kropp behöver röra på sig så måste jag bestämma mig för det och göra det trots tröttheten. Då kan jag hålla igång ett tag, ibland en halvtimme, ibland ett par timmar så länge jag håller mig i rörelse, sedan måste jag vila igen.

Det har fått mig att reflektera över det där att göra något trots att... Att möta motståndet inom och utanför dig och försöka ändå. Jag tror det är det som är mod, verkligt mod. Och det finns så många modiga människor!

Som stiger upp på morgonen och tänker att ”Jag försöker igen”, dag efter dag. Som ser sina rädslor, känner motståndet, och väljer att möta dom. För man har alltid ett val, även om det känns som att man inte har det. Varje andetag du tar tar du för att du väljer att göra det. Varje steg, varje leende är att val. Och många av dessa valen kräver mod. Mod att orka, mod att leva. Så fort jag gör ett val trots mina rädslor gör jag mig sårbar, tar jag en risk.

När eleven tar ihop sitt papper med svettiga händer och går fram och ställer sig framför klassen för den där redovisingen – det är mod. Att berätta för någon att du älskar dom. Det är mod. Att välja att konfrontera de som står för något du inte kan tolerera. Det är mod. Att stanna upp i korridoren och säga att det där är inte ok, till den som kränker. Det är mod. Att bestämma sig för att sluta röka. Det är mod. Att visa sig som den man är, även om man inte är inom normen, det är mod. Att be om hjälp kräver mod. Att ställa sig på scenen, att skicka in boken till förlaget. Att säga nej, till det som känns fel. Det är modigt att försöka, stå upp för sig själv och sina värderingar trots rädslor och risk att bli utesluten ur gemenskapen. Och varje modig gärning, varje modigt val, rör något i din själ och även hos dom som finns kring dig. Rör något i mänsklighetens själ, något fundamentalt viktigt. Ringar på vattnet av mod. Så tack alla ni modiga! Må vi fortsätta försöka, trots allt!

Om rädslor

Jag börjar vänja mig vid att vara sjuk, och att ha cancer. Inse att denna trötthet kan jag inte vila bort, utan jag måste acceptera den och lära mig leva med den. För tröttheten är det mesta symtom jag känner av just nu. Den nya cytostatikan har välsignat nog varken givit mig illamående eller smärta. Förhoppningsvis fortsätter det så genom de 4 behandlingar som återstår av denna typ. Sedan blir det en ny sort. Men jag lämnar den upplevelsen till framtiden att bära.

Jag börjar också vänja mig vid och rent av gilla min nya frisyr även om min frusenhet och det kyliga vädret gör att jag oftast väljer att ha något på huvudet.

Ja, man kan vänja sig vid det mesta, även det oväntade. Att vi vet så lite om framtiden och att livet är skört och kan vändas på ända utan förvarning är en lärdom jag verkligen tagit till mig av detta. En insikt som kan väcka rädsla och få oss att jaga efter upplevelser och hälsa, efter evig ungdom och lycka. En rädsla som underblåses av kommersiella intressen av alla slag. För rädsla och flykt är en väldigt lukrativ affärsidé som vi sväljer mer eller mindre helhjärtat. Allt ifrån detox till chiafrön till gymkort till hår färgning som konsumeras av rädsla tror jag är, om inte skadligt, så dyrt och den eventuella positiva effekten försvinner i skuggan av den stress som jakten på hälsa och lycka ger. Jag tror att den drivande kraften behöver vara glädje, kärlek och tacksamhet. Ta hand om din kropp för att du älskar den och är tacksam. Rör på dig för att det är roligt. Och känns skönt, i alla fall efteråt. Acceptera att du åldras.

Våra rädslor finns där, men om vi ser dom och genomskådar dom kan vi lära oss att inte använda dom som drivkraft.

Greg Braden skrev om hur vi alla har tre grundläggande rädslor som följer med att vara människa, rädslor som vi alla har;

Rädslan för att bli övergiven, utesluten från gemenskapen, ensam.Rädslan för att livet inte vill mig väl. Att världen inte är god, att det inte räcker till .Och sist rädslan för att jag är otillräcklig.

Jag tror att vi behöver bli vän med våra rädslor. Allt annat leder till flykt och bedövning beteende. Om jag istället lär känna dom kan jag märka när en av dom vill ta över, och försöka stanna upp, möta den med medkänsla, ge den en kram och lyssna på den, bekräfta att, ja, detta är läskigt och sedan låta den ebba ut. På det sättet får rädslan inte styra mina val.

Det är något att sträva efter och jag behöver vara beredd att förlåta mig själv varje gång jag misslyckas. 

Om körsbärsträd och tidens gång 

Imorse gick jag ut med min tekopp på framsidan av huset, för ovanlighetens skull. Fåren höll till i hagen bakom huset och jag misstänkte att om jag satt där skulle det utlösa en kakafoni av bäanden, som inte alls låter så där mysigt romantiskt när sjutton tackor kräver mera kraftfoder.

Så jag satt mig på farstubron på framsidan. Solen värmde gott, vilket var en välkommen överraskning efter gårdagens kyla. Det var alldeles stilla, fåglarna sjöng, en fluga surrande, hundarna suckade nöjt vid mina fötter. Vårsöta dofter kom passerandes, en hackspett trummade och ett stilla pling kom från vindspelet. Ett fullkomligt ögonblick. Jag fylldes av en villkorslös tacksamhet för livet.

Men i denna fulländning, kom också en sorts sorg, i vetskapen om att detta ögonblick, precis som alla de andra, är flyktigt. Ögonblicken passerar, och vi kan inte med all vår teknologi och uppfinningsrikedom hålla fast vid dem. Vi är maktlösa i förhållande till tiden. 

Men så fick jag se körsbärsträdet på gårdsplanen. Det som blommade i överflöd för ett ögonblick eller två sedan, det har nu nästan blommat över, och det släpper sina sköra blomblad med lätthet. Jag ser de små vita bladen dala till marken, utan sorg eller rädsla. De faller, för att de inte kan göra anorlunda, och trädet släpper taget om dom i tillit till att livets cykler fortsätter, och att blommorna förhoppningsvis ger många söta körsbär som kan måla barnens läppar blåa i juli.

Jag tänker att vi ofta förhåller oss till tiden med antingen en önskan om att hålla kvar, grabba tag i ögonblicket och bevara det, eller en önskan om att skjuta bort, att det snabbt ska passera då de känslor det väcker i mig inte är önskade. Och ofta, alltför ofta, är ögonblicket neutralt, det väcker varken det ena eller det andra. Utan det får passera, obemärkt, medan mitt fokus är någon annanstans. När jag sedan minns tillbaka, tror jag inte jag minns dessa ögonblick även om jag försöker. 

Jag hoppas kunna möta tiden och de förändringar som tiden ger som körsbärsträdet. Uppmärksamt och utan rädsla låta den passera. Varken hålla fast eler skjuta bort.

Ingenting är vårt att behålla, allt är till låns, även ögonblicket. 

Det kanske skulle kunna kännas stressande, detta behov av att inte tappa bort mig i ögonblicket. Men körsbärsträdet stessar inte. Det finns ingen prestation där. Jag tror att det går att hitta vilan i ögonblicket. Att vila, stilla i det som är, det som händer i och kring mig. Om jag slappnar av, öppnar mina händer och mina sinnen, så kan jag vara som mitt körsbärsträd. 

Om sjukhussängar och heliga rum 

Nu har det gått en vecka sedan jag fick cytostatika och det är snart dags för nästa dos. Mitt mående verkar bli lite mer stabilt av denna veckodosering av medicinen. Ingen smärta eller diareer, nästan inget illamående, det är jag tacksam för, och det gör det definitivt värt mödan att ta mig in till Malmö varje vecka.

Än så länge har jag samma sköterska jag börjar vänja mig och lära mig rutinerna kring det hela. Sandra har varit med mig varje gång. Innerliga samtal, skratt, tårar och  så massage alltmedan dropparna flödar in i min kropp.  Det har varit fina stunder, i detta vårt heliga rum som vi skapar kring sjukhussängen på onkologiavdelingen på MAS. Det är förstås inte det heliga rum man känner är mest självklart kanske men jag tror att ett heligt rum är inte skapat av rummet i sig. Även om ett kyrkorum eller liknande kan med sina symboler och sin historia underlätta för oss att gå in i vårt heliga rum. För jag tror att ett heligt rum skapar du själv i dig, och du kan välja att gå in i det om och när du vill. Är ni flera som gemensamt gör överenskommelsen att gå in i ert heliga rum så blir det kanske en starkare upplevelse, när era gemensamma intentioner riktas mot detta.

På det sättet kan vi göra ett heligt rum vid vårt matbord vid middagstid, i ett möte med en vän,  i skogsgläntan, i en blick upp mot stjärnhimlen eller vid parkbänken på lunchrasten. Vi kan kanske stödja oss genom att befästa ögonblicket med symboler, tända ett ljus, läsa en bön eller en dikt, andas med all den tacksamhet som vårt andetag kan skänka oss. Men intentionen måste vara tydlig, hjärtat öppet och respekt för sårbarheten i det öppna hjärtat behöver finnas. Tror jag.

Att gå in i sitt heliga rum, eller göra ett rum, ett ögonblick till heligt och helt är att möta sig själv med ett öppet hjärta. Utan att behöva dölja något för sig själv, utan skygglappar för verkligheten . Det krävs mod, medkänsla och acceptans. Att gå in i en helig stund är att ifrån detta öppna sårbara hjärtat öppna sig för något större, om du kallar det naturen, universum, konst eller gud. Det där som är större än dig själv, som får dig att känna dig liten, ödmjuk och tacksam.

I den heliga stunden böjer vi huvudet inför livet.

Jag tror att vi mår bra av att oavsett tro ge oss själva gåvan av heliga stunder i livet. Stunder då vi kan komma hem till oss själva, och låter livet stanna upp kring oss. Ta ett kliv tillbaka, inåt, och möta oss själva som det vi är, Hela och perfekta skapelser oavsett vår ofullkomlighet.  Den heliga stunden har ingen agenda, inget mål utan är bara en stund där vi ödmjukt kan vila i livet. Inför något så mycket större än oss själva kan vi tillåta oss känna hur all vardagsoro inte betyder så mycket. Inför det där heliga kan vi kanske hitta hem till en plats där vi är älskade, och förlåtna, där kärleken är vilkorslös.   

 Om meningsfullhet och upplevelser

Jag har vaknat till en ny dag. Huset är tyst när jag stiger upp, barnen har redan åkt till skolan, Nadja vilar på sitt rum efter att ha tagit sig an morgonens sysslor. Jag har ingenting jag måste göra, utan kan ägna mig åt att göra frukost och iaktta hur min kropp hanterar denna nya cytostatika, och kan konstatera att det känns ganska ok. Konstig smak i munnen, hud, naglar och hår reagerar och så framför allt tröttheten. Som bly i kropp och huvud. Men den kommer och går och emellanåt har jag kraft och energi. Jag möter min dag och min kropp i tystnad. Iakttagande från stolen i trädgården. Gläder mig åt att staren hittat till holken, förundras över att kråkan kan balansera på den tunna kvisten, låter mig stressas av lammens bräkande efter mer mat (det är inte dags ännu), suckar i takt med hundens andetag i skuggan, fångas av gräsets längtan efter regn och min rädsla för torka. Allt detta, och mer, under några minuter då egentligen ingenting hände. Inget meningsfullt i alla fall, inga papper blev skrivna, inga telefonsamtal ringda, ingenting bestämdes eller fixades, jag gjorde ingen nytta alls. Jag undrar om det är meningslöst att sitta här, om jag borde göra något annat? Oavsett vad jag gör så går tiden och livet rullar på. En knapptryckning bort kan jag möta det mörkaste av världar, våld och hänsynslöshet, kamp och spel i maktens korridorer. Och ändå sitter jag bara här och ler åt starens kakafoni. Och skänker mitt liv mening just nu. Och nu. För att jag upplever och älskar. Det är tillräckligt. Idag. Jag tänker att kanske inte allt behöver vara så himla meningsfullt. Det kanske är nog i sig själv, upplevelsen av livet i och kring oss, just nu.

Offer eller helig gåva?

Då var det snart dags igen. Med "Age of aquarius " i högtalarna drar jag ut på min fika på espresso house så jag kan sitta här ogenerat i de två timmarna som ska passera mellan provtagning och cytostatika behandling. Det ska nog gå bra. Det ska rätt mycket till för att göra mig generad numera. Jag ser dessutom rätt uppenbart cancersjuk ut, med min kala hjässa, så de kan nog inte med och köra bort stackars mig. Jag känner av i folks blickar och tilltal när jag är ute bland folk att jag ser sjuk ut. Och det är ok, jag förstår att jag ser ut som ett offer för sjukdom. Även om jag inte ser mig själv som ett offer för något. Ordet offer är laddat ord, särskilt i vårt svenska språk. Att bli ett offer, att se sig själv som ett offer, men också att offra sig själv, aktuellt så här i påsktider. För visst är det Jesu offer vi firar. Att offra sig själv kanske är den största kärlekshandlingen? På engelska är ordet offer enklare att omfamna, sacrifice, en helig gåva. En gåva som ges i tacksamhet och ödmjukhet, en kärleks gåva. Kanske borde vi vara mer beredda att offra, att ge osjälviskt och i tacksamhet över att jag kan ge. Utan att förvänta oss någonting tillbaka. För visst är det en gåva att kunna ge? 

I mitt förhållande till min cancer ser jag inte mig som ett offer, och inte tumören som en fiende som jag ska bekämpa. Inget krig förs i min kropp. Detta är min resa, min upplevelse och jag är ödmjukt medveten om att andra inte delar den, och det behöver ni inte.. Alla gör sin resa, och äger tolkningsföreträde till den. Men min upplevelse är att cancern är ett symtom, en gäst i min verklighet som jag nu vänligt men bestämt ber att lämna. Med ett tack och en kram visar jag den dörren ut. Om den lämnar frivilligt eller inte återstår att se, men hittills ser det så ut.

Så jag är inget offer, men jag vill gärna ge min offer gåva till livet, ge min kärlek, i tacksamhet för denna underbara jord, denna vår och dess sköna sköra smärtsamma verklighet. 

Om kvarnstenar

Igår var jag till onkologen och fick beskedet om att tumören svarat på behandlingen och minskat i storlek. Goda nyheter! De vill också att jag kommer in en gång i veckan istället för var tredje vecka för att få cytostatika, för att göra behandlingen lindrigare för min kropp. Det känns bra, även om resorna till Malmö blir fler. 

Nu är det påsklov och huset är fullt av barn och liv. Jag är oftast vid sidan om, i en bubbla av trötthet som jag försöker acceptera. Min önskan om att delta i livet stämmer inte med verklighetens vilkor och jag kan inte leva upp till min bild av hur livet borde vara.

Jag fick till mig liknelsen av kvarnstenar, ni vet stora runda stenar med ett hål i mitten som drivs runt åt olika håll och mal korn till mjöl mellan sig. Om en av kvarnstenarna är vår önskan, vår bild av hur verkligheten borde vara -  Hur jag borde gjort, borde göra och känna. Mina förväntningar på mig själv och andra. Den andra kvarnstenen är verkligheten som den är. Mellan dessa stenar lever vi våra liv. Ju mer motsättningar mellan verkligheten som den är och våra förväntningar, vår oro inför framtiden, vår skuld och ångest för det som varit och vårt motstånd inför hur livet är just nu, desto svårare blir livet, desto större friktion mellan stenarna, desto finare mjöl mals livet upp till.

Om jag stävar efter acceptans för det som är just nu, förlåtelse för det som varit, och tillit inför framtiden så gör jag resan så mycket mera min, innerligare och helare. Att se och acceptera nuet som det är. Att förlåta det som varit, att söka tillit till det som ska bli. Att se med medkänsla på sig själv och på livets ofullkomlighet. För det krävs närvaro och mod. Men det är värt det.  Livet blir mer som fullkorn, med alla fibrer och näringsämnen kvar. Det handlar inte om vad jag väljer att göra, detta med medkänsla, acceptans, tillit och förlåtelse, utan om varifrån jag väljer. Om jag reagerar eller agerar. Om jag lever inifrån och ut, eller om jag hela tiden reagerar, som ett offer inspärrat mellan kvarnstenarna om hur livet blev och hur jag ville att det skulle bli. Hur livet är och hur jag vill att det ska vara. Först när jag släpt motståndet kan jag om jag vill agera och förändra, men av kärlek, inte av rädsla. Med den vackra frågan ringande; vad skulle kärleken göra?

Glad påsk kära systrar och bröder!

Om vila

Så här en bra bit in i andra veckan efter andra cytostatika behandlingen börjar jag ana ett mönster i dessa cykler. Första dagen efter cytostatika är min kropp omtumlad, lite chockad. Sedan blir jag gradvis sämre, med symtom som kommer och går eller är kvar. Andra veckan kommer inte så många nya symtom utan en stabilisering infaller. Tredje veckan vänder det och kroppen får en viss återhämtning, innan det är dags igen.

Förutom hårtapp, frysenhet och smak förändringar så är nog trötthet den mest påtagliga symtomet just nu. En trötthet som inte riktigt kan beskrivas. Man blir liksom tung, ögonlocken, kroppen och sinnet blir tunga. Att vila blir mer ett krav än ett behov från kroppen sida. 

Tidigare har jag alltid försökt bli klar innan jag vilar, ha den där känslan av färdig jobbat, nyskurat, fixat och avslutat. Problemet är att med 250 m2 hus, fyra-fem barn med kompisar,  hundar, katter, höns, får, odlingar, och ett antal projekt på gång så blir det aldrig klart.

Jag har varit medveten om det i många år, ändå har jag inte helt kunnat släppa strävan. Förrän nu. Konstigt hur mycket vi är bundna vid mönster och vanor. Hur mycket det krävs för att förändra sina mönster. Även om vi ser dom så sitter de djupt, alla vardags val vi gör för att vi alltid har gjort det.

Jag hörde att det precis har startats ett stort forskningsprojekt som ska undersöka om vi har en fri vilja. Enligt tidigare forskning har vi nämligen inte det. Vår hjärna väljer åt oss, flera sekunder innan vi upplever att vi gör ett aktivt val. Och hjärnan väljer som den alltid gjort. Så det är inte konstigt att det krävs något så här omkullkastande av hur livet brukar vara för att jag ska kunna förändra mina mönster. För jag är övertygad om att vi kan förändras, men att det krävs en stor portion medvetenhet och viljekraft.

Nu kan jag låta mig vila, och känna att det är helt ok, det där ofärdiga. Helt ok! 

Om att vara verklig

Då var det måndag, för mig en dag i raden av hemma dagar. Det är mycket kropp som gäller, kroppen varken gör, ser ut eller känns som den brukar. Ibland känns den till och med främmande, som om den vore någon annans. Den kräver mycket av mig. Jag blir tvungen att verkligen lyssna på kroppens behov av framförallt vila, vätska och toalettbesök. Kroppen är liksom mer påtaglig och verklig för mig nu. 

Det får mig att inse att trots att jag anser mig ha behandlat min kropp ganska väl genom åren så har den nästan alltid fått stå tillbaka för mina och andras upptänkta behov. Jag har druckit en massa kaffe för att orka gå på möten, jobbat trots att jag känt mig sjuk, burit fast jag har ont, väntat med att dricka, äta eller gå på toa för att jag ska bara... , suttit illa och jobbat, utsatt kroppen för olika kostideer med betoning på vad man inte bör äta, sovit för lite, ätit för fort och så vidare.

Att ta hand om kroppen på riktigt, med ett lyssnande efter vad den verkligen behöver har blivit sällsynt. Jag inser att jag inte jämt kan låta mig styras av kroppens behov, men det måste finnas en medelväg. Små signaler om att det är dags att pausa från stillasittande eller dricka ett glas vatten uppfattas inte i vårt vardags tempo. Vi lär oss ignorera signaler för sånt som vi tror är viktigare.

Vi behöver hitta pausknappen. Att luta sig tillbaka , ta ett andetag och känna in. Vad händer just nu, kring mig, i mig och med mig? Vad behöver jag? Låta kroppen känna att den är viktig, att den är verklig. 

Nu har jag paus nästan jämt, vilket är ger annan utmaning; att inte fastna i tankar och låta saker förstoras upp i ekot av tystnaden. Tack och lov för människorna kring mig, för möten i vardagen, som i min kvinnocirkel som möttes igår för att dela en stunds närvaro och samvaro. För att  ge varandra möjlighet att utan att bli avbruten få berätta om mitt liv just nu och att få möjlighet att lyssna till andras berättelse. Det är en gåva som påminner oss om att vi alla är delar av samma mänsklighet, mycket mer lika än olika.

Så fort vi tar oss tid att möta en annan människa med öppet hjärta, intresse och nyfikenhet så har vi möjlighet att lära oss mer om oss själva.

Jag tänker att möten kan vara positiva eller negativa, visst, det är dom man minns, men de flesta möten lägger vi i den stora boxen av neutrala möten. De människor som vi inte låter spela någon roll, de får passera förbi utan att vi gör någon ansträgning för att intressera oss för vem detta är. Eller för att uppmärksamma dem som en verklig människa med egna behov, med glädje och sorg i sitt liv, precis som jag. Kanske särskilt om människan ser ut eller beter sig annorlunda än jag. Nu menar jag inte att man ska djupintervjua brevbäraren, om man inte vill, men jag tror att vi alla vinner på att se varandra mer som verkliga. Bara genom att mötas med den intentionen kanske gör skilnad?

I

Om inlevelser

Lugnare, mjukare till sinnes och mer förberedd på vad som låg framför mig fick jag så ta emot min andra cytostatika behandling i tisdags. Dosen var reducerad till 80% eftersom jag fick så mycket biverkningar av den första behandlingen. Sandra mötte upp och var vid min sida i djupa samtal, skratt och tårar. Nära livet. Det är så vackert att kunna finnas vid någons sida, hålla om och visa att det dom känner är viktigt för mig, men inte försöka fixa, inte ta över eller bära deras smärta åt dom utan vara där i ett "- Jag ser dig, jag är här och jag älskar dig" 

Jag är så tacksam för att ha sådan människor vid min sida. 

Än så länge så känner jag mindre av biverkningar än sist, ingen smärta ännu utan bara illamående och trötthet. Hanterbart. Jag har fina dagar, med mycket rum för stilla iakttagande, reflektion och vila. Allt i en inramning av vår, med vitsippor, lamm och fågelsång. Jag tillåter mig att bara vara och vila i det som är. Inte bara uppleva livet utan även leva mig in i livet. Inlevelse får bli veckans ord. Att leva mig in i livet med allt som är, som det är, i ljus och skuggor, liv och död, smärta och njutning så vill jag finnas i det, känna det; Vara i livet. Och låta varje ögonblick vara nog i sig själv, varken försöka hålla fast vid det som jag upplever som vackert, njutbart och angenämt eller skjuta ifrån mig det som jag upplever vara smärtsamt fult och otrevligt. Eller se ögonblicket som oviktigt och låta det passera utan att lägga märke till det. Utan istället leva mig in i ögonblicket, låta det passera förbi, som vattnet i bäcken här nere i hagen. Det är ett ständigt övande. Men jag har mycket tid att öva nu. För det är lättare att iaktta sina mönster när man inte är ständigt i anspråkstagen av jobb, möten, barn och tider att passa. På gott och ont som med allt. 

Om att leva inuti sin kropp

I lördags vaknade jag och var hungrig! Inte en liten småsugenhet utan en hunger som jag känner igen från när jag ammade. Kroppen säger vänligt men bestämt ÄT! Och efter två veckor med nästan bara kolhydrater så var det närmare bestämt kött den ville ha. I denna nästan vegetariska familj var kylskåpet tomt på kött men efter ett tag mindes jag att vi slaktat ungtuppar för inte så länge sedan, och mycket riktigt, den åkte ner i grytan och blev till soppa, på mormors vis. Precis det kroppen ville ha. Sedan har återhämtningen och återuppbyggnaden av kroppen fortsatt. Sakta återfår jag styrka, smaksinne och aptit. Jag har alltid haft en största respekt och kärlek till min kropp, och denna process - hur den som fågel Fenix reser sig ur askan är fantastisk. Lite bitterljuvt med tanke på att jag ska in för nästa cykel, nästa behandling om 5 dagar. Men jag är tacksam för varje kraft full stund jag får. 

Den här erfarenheten har givit mig anledning att titta på min relation till min kropp. Är min kropp något jag har, något jag bär omkring på en stund på jorden? Eller är min kropp något jag lever i?

Lever jag i mina händer? En stund satt jag och kände mina händer inifrån... kände blodet, nerverna, energin i händerna. Inifrån. Och ja, mina händer är också jag.

Jag lever i min kropp, jag har ansvar för den, den bär vittne till allt jag varit med om, på gott och ont. Barnafödslar, skador, överanstängningar. Allt sitter där som minnen, vissa synliga, i min kropp. Min kropp är ett redskap för arbete, och som det är den mycket duglig, men den är också något som ger mig njutning, glädje och har tålmodigt burit mig ut på allehanda äventyr. Den har hållt barn, mina och andras och satt på otaliga plåster. Jag är så tacksam för min kropp, med all dess imperfektioner, alla minnen den bär på. Ja, den säger ifrån och gör ont ibland, den är ärrad, och börjar bli grå och rynkig. Men den är min. Den älskar, och den älskar att älska. Jag ska göra allt jag kan för att vara dess vän och beskyddare och söka njutningen där jag kan.

Nu, med en kopp te, lyssnande på vårfåglarna. 

Om egenvärde och hår

Nu har jag klippt och rakat mig. Maiju och Pernilla kom i söndags och hjälpte mig med kärleksfulla händer. Det känns bra, ovant, kallt och raspigt eftersom lite stubb finns kvar. Själva tappandet av håret ska bli någon gång denna vecka eller nästa, så jag förekom det. Håret är en stor del av utseendet och en stor del av vår identifikation. En del av svaret på frågan - vem är jag? 

Det är en stora fråga i vår västerländska kultur, vem jag är och framförallt vad mitt värde är. Frågan om självkänsla och självkärlek. 

Självkänsla, att känna att man duger som man är, att inte ha skam inför sig själv är något jag samtalat kring i många sammanhang på t ex Kvinnojouren i Lund och inom skolhälsovården, och nu ställs jag själv inför att visa att jag lever som jag lär.

För att förklara självkänska brukar jag använda Petra Kranz-Lindgrens liknelser med en rysk Babushka docka, en med många lager. Varje lager representerar en bild av mig sjäv. Det yttersta är det vi har, största dockan kallar vi "Human having", det vi visar för yttrevärlden. Utseende, kläder, bil, hus och prylar. Det som berättar för omvärlden vem vi är. Vi kan och ska vara stolta över det vi har, men det är inte självkänsla att känna sig vacker. Detta lager kan tas ifrån oss och förändras,  till exemple när man tappar sitt hår. Om jag lagt mitt värde skulle det bli ett stort problem för mig. Att leva upp till idealen om hur vi borde se ut är en ständig kamp för många, och en gigantisk industri, där det inte finns någon botten, för oavsett hur många komplimanger och hur mycket bekräftelse du får så är detta bara ett skal. Förgängligt och så mycket mindre än det du är. 

Nästa lager kallar vi "Human doing". Våra prestationer, att vara duktig, att fixa och göra rätt för mig. Detta kan också förloras, jag är nu sjukskriven, och orkar inte ta hand om mitt hem och min familj utan är beroende av andras hjälp. Hur påverkar det mitt egenvärde? Inför mig själv och andra? Det är inget fel i att ha bra och realistiskt självförtroende, det vill säga en tro på den egna förmågan. Det får oss att våga, att vilja mer. Men den gång du misslyckas är det beroende på din självkänsla om du kommer upp på fötter och vill försöka igen utan att känna dig värdelös. 

Så kommer vi till "Human being" det tredje lagret. Den du är. HÄR sitter självkänslan, innanför utseende  prylar och prestationer. Här bor integriteten och värdigheten. Att känna på djupet att jag duger som jag är, att vara sann och ärlig inför sig själv gör att vi inte heller kan känna oss mer värda än någon annan. För här finns ingen jämförelse, som i de yttre lagren. Här handlar det om dina personliga egenskaper, din kärlek, och den mening du ger till ditt liv. 

Att ha en god självkänsla är inte en konstant utan ett ständigt utvecklande och utmanande. Men i ljuset av att tappa hår, att inte kunna prestera och fixa så kan jag ärligt säga att jag intekänner att jag förlorat något i egenvärde. Utan duger fint som jag är, skallig och trött men alltid jag. 

Om att betrakta

Nu har äntligen smärtan klingat av. Vilken lättnad. Och jag har fått besked om att jag inte har någon spridning till lymfkörtlar. Så skönt. Kroppens nästa utmaning är att få tillräcklig näring och sömn för att hämta igen kraft och ork innan nästa behandling. Det är en stund i sänder som gäller och att lyssna på kroppen och följa behoven när de dyker upp. Även om det tillkommer nya symtom så blir dagarna lite lättare, lite ljusare och lite varmare. Våren kommer! 

Denna vecka väntar vi första lammen och det är dags att så tomater. Jag ser fram emot att ligga i min ute bädd och betrakta våren och låta lammen, kycklingarna och staren få berätta sin historia om hopp och nytt liv.

Jag har börjat upptäcka hur fint det är att vara en betraktare och en lyssnare. Jag som alltid deltar, tar tag i och fixar. Men jag kan se att när jag drar mig tillbaka så ger jag andra plats att växa. Det är stort.

Jag har turen att bo på en underbar plats. Ett hem som är och har varit en plats som välkomnat många stora och små människor genom åren, många har kommit hit och hittat läkning och kraft. Och nu är det min tur.

Man har reflekterat över att jag låter så lugn i det jag skriver. Och ja, det är jag. I grunden är jag fylld med tillit och kärlek. Men visst finns massa andra känslor också. Uppgivenhet, rädsla, ensamhet, ilska, oro, tacksamhet, glädje och hopp. En massa tankar finns som kan irra runt, och sinnesförnimmelser. Jag vet att jag har mina akilles känslor och tankar, som jag får jobba extra mycket med. 

Men jag strävar efter att när jag kan, stanna upp ett andetag och iaktta känslan. Ta emot den, betrakta den, låta den fylla mig. Möta den ansikte mot ansikte som den är med all ömhet och kärlek jag är. Som att ta emot ett gråtande barn. Sedan kan jag ofta släppa den, tacka för besöket och låta den bero. Först därefter kan jag om jag vill reflektera över och agera på känslan. Allt detta kan ta ett andetag eller så lång tid det behövs. Och nu har jag gott om tid. 

Så lugnet är mitt grundläge, och ur det kan jag stilla betrakta livet i mig och utanför mig i all dess underbara o-perfektion. 

Om bilder av mig

De senaste dagarna har varit svåra. Cytostatika påverkar kroppen bokstavligen på cellnivå, med en massa märkliga symtom, däribland så kallad "cytostatika utlöst smärta" i skelett och leder. Det har totalt dominerat de senaste dagarna, som smärta ofta gör. Jag har varit svag och ynklig, trött och orkeslös. Inte alls mig själv, eller? Jag har fått släppa allt det yttre, jobb, ansvar och åtaganden. Utseende ändras radikalt när håret snart försvinner. Jag får släppa många bilder av mig själv som jag byggt upp genom åren. Och nu släpper jag även vad som vad jag vill och kan äta, vad jag kan och vill göra. Så mycket av lagren skalas av. Och ändå är jag fortfarande helt och hållet mig själv. Allt det som betyder mest finns kvar. Intakt och opåverkat. Min kärlek. Min själ. Min övertygelse om att livet är gott. Det är jag, bortom ägodelar och gärningar. Där är vi alla, och där är vi fria. 

Om första behandlingen

Då var den här, dagen när det skulle börja på riktigt, denna resa. Dagen för första cytostatika behandlingen. Jag får all min behandling på Malmö sjukhus, så det var dit jag begav mig igår morse. Jag ska åka in var tredje vecka och få cytostatika intravenös, i totalt 7 behandlingar, 7 cykler. Därefter följer operation, strålning och tablettbehandling. Kvällen innan mötte jag min kvinnocirkel och fick stöd och i spegling med Maiju liknelsen mellan min resa, genom cytostatikans 7 cykler, och Inannas resa. Inanna är en gudinna ur den sumeriska traditionen. En av de stora myterna kring henne är om hur hon går ner i underjorden för att möta sin syster Ereskigal. I nedstigningen måste hon passera 7 portar och vid varje port behöver hon hänga av sig ett smycke eller klädesplagg. Vid den första porten lämnar hon sin drottning krona. Så liksom Inanna tog jag mig tid för att förbereda mig igår, jag gjorde min morgon ritual med yoga och meditation, smorde in mig och klädde mig med omsorg innan jag körde barnen till skolan och tog tåget till Malmö. Där mötte Sandra upp med kärlek och systerskap, och så mötte vi tillsammans dagen. Jag gick in av fri vilja, och väljer att ta emot denna medicin, denna hjälpare med så många ansikten, såsom vi får möta livet, som det är, med tillit till att allt blir som det ska. Vi väljer oftast inte aktivt de omständigheter vi möter på livets stig, men jag kan försöka välja hur jag möter dem, hur jag ser på dem, och sträva efter att ta chansen att lära mig mer om livet och om mig själv genom upplevelserna. För mig är detta i första hand en inre, andlig resa, därför tror jag att jag ska leka med liknelsen med Innannas resa. Ninna-nas resa 😊 får det bli. Genom hennes resa välja bilder som stöder mig i min resa. Kanske väljer jag att dela mer kring detta i ett annat forum. Nåväl, att få cytostatika är ingen action fylld process. Jag blev stucken här och där, och fick sedan långsamt det ena droppet efter det andra. Sandra höll min hand, gav mig juice, massage och samtal med skratt och tårar. Nära livet. Efter fem timmar mötte Kenneth upp och körde mig hem. Jag mår sedan dess ungefär som man mår efter tre dagars magsjuka när kroppen är urlakad, man mår illa i perioder men kan äta lite. Jag vilade i dagsängen ute på baksidan med utsikt över gården och våren och sedan såg jag på film uppassad av min familj och min storasyster. Och idag är en ny dag och Jag ska bara vara. Och möta den som den är. Kram på er! 

Om att se och att synas

Nu känner jag mig ganska sjukskriven. Det känns riktigt bra. Ofta. Inte alltid. Men idag gör det det. Jag har haft den första morgonen utan att behöva ge mig upp och iväg. Tack vare att Tanja kör barnen till och från skolan. Tack !

Jag har gått i skogen, tagit hand om får och höns (och fyra nya små kycklingar). Jag har dansat, yogat och rört mig som min kropp ville. Jag har fått besök av min syster.

Jag har fått ljus, kärlek och  kramar skickade till mig, och hela tiden kan jag leta inåt och känna hur mitt hjärta är hållet. 

https://www.youtube.com/watch?v=sTgtb_8H8Ng

Tack <3 �lskade>

Idag vill jag skriva om att se och synas. Om möten.

Min vecka har sett ut så här (hittills)

Måndag; mammografi, biopsi och fått insatt en markör (coil) i tumören. 

Tisdag: Jag och Ronja hade en egen dag och vi tilbringade den på Åkersbergs stiftsgårds nybyggda fina spa. För att fira hennes steg mot att bli kvinna och min sista badchans innan behandlingen startar.

Det var en gåva till oss båda. Så fint, att bara vara tillsammans. Magiskt i utomhuspoolen när vi höll varandra så att vi kunde flyta i varmvattnet och samtidigt känna regnet mot ansiktet. Tillit, närhet och njutning. Jag fick berätta om de fem bästa sakerna med att vara kvinna,  för mig. Det blev;  - att kunna bära liv inom mig - att få hålla och vårda liv, moderskap - förbundenheten med jorden i min kropp och själ - systerskapet - att få njuta. 

Onsdag: Insättning av PICC line, en infart för att ge cytostatika i som sattes in i vänster överarm. 

Och det är den stunden på onkologen i Malmö som ger mig ämnet för dagens inlägg. I min utsatthet, avklädd, passiv, stucken i och känslan av att någon för in en slang i mina kärl, upp till hjärtat. Det skulle kunnat bli en förskräcklig upplevelse. Men de två sjuksköterskor som jag mötte fick mig att gå därifrån stärkt och lugn.

Hur? Genom lugnt, lyhört bemötande och professionalitet. Genom att se mig som person, som människa, och vara nyfikna på mitt liv, på min historia. Genom att öppet uttrycka det dom kände inför min historia. Jag tror att de också mådde bra när jag gick. Jag är full av tacksamhet och beundran och jag tänker att vi alla har möjlighet att ge den gåvan till de vi möter. Att se dom. Att möta dom med vänlighet. Att vara nyfikna och öppna för att höra lite av deras historia, deras upplevelse av att vara människa. Om de vill dela den.  Och att det blir en gåva till oss båda. 

Om att vara människa

Idag är det första dagen på min sjukskrivning. Jag firar det med en stor havrelatte på espresso house mitt emot onkologen i Malmö. Det är ovant men helt ok att vara sjukskriven. Jag inser att jag sedan ett år eller så känt att jag är redo för ett nytt steg i livet, att komma vidare. Jag hade kanske föredragit något mer spa- eller retreat-aktigt men att få bröstcancer är ett nog så effektivt sätt att ta nya steg i livet. Mer som en spark där bak än en knuff men jag missar ändå inte den kärleksfulla intentionen. Jag tror att min själ är satt i denna kropp för att älska, utvecklas och uppleva hur det är människa. Denna nya resa kommer att ge mig just detta. Jag är öppen för att ta emot de upplevelser och inlevelser som detta kan ge mig och hoppas att det kan hjälpa mig  förstå djupare om mig, om livet och om det som inte är liv. Jag kommer att söka njutning där jag kan, och vara i det som är, I smärta, trötthet och rädsla med all den kärlek som är i och kring mig. När inte det räcker så är det som det är, och en del av upplevelsen av att vara människa. 

Om att checka ut och att checka in

Denna vecka har handlat om att avsluta och ta avsked. Detta ur ett tillstånd av utmattning och en känsla av att inte riktigt vara fullt deltagande i det som sker. Att därifrån fixa ett överlämnande av jobbet, flera sjukhusbesök, varav en operatin, en 20 årsfest och att säga Hej då till dottern som ska ut i världen, hade varit omöjligt om det inte vore för att hjälp fortsätter att dyka upp precis när och på det sätt jag behöver. En hand att hålla i när det gör ont, en tårta till festen, hjälp att hitta rätt och att hantera förseningar, hjälp att fixa mat och kraften från alla ni som finns där ute och skickar ljus och kärlek.

Så när jag sitter på jobbet i måndags och inte vet i vilken ände jag ska börja för att hitta ett sätt att sammanfatta min verksamhet så att någon kan komma och ta över  ringer min kollega från Ludvigsborgs friskola, Jennie, och en halv minut in i samtalet säger hon; "Jag kommer" . Och där fanns hon,  tillsammans gjorde vi listor och skev in autosvar och mailade skolläkare och så vidare. Idag lämnade jag nycklarna i hennes trygga förvar och nu är jag i min mentala process av släppa ansvaret som har legat på bara mig i 13 år. 

Det känns tomt.

Mitt sista avslut av åtagande blir med kvinnocikeln på biblioteket imorgon, där kvinnor från olika bakgrund och ursprung möts under min och Ulla Premmerts ledning och hjälper varandra hitta rätt i hur vi kan må bra och där vi om och om igen inser att det är mycket mer som förenar oss än som skiljer oss.

Till imorgon har vi givit oss uppgift att presentera en kvinnlig förebild för gruppen. Jag har så svårt att välja, ni är så många <>

Sedan ska jag checka in i mitt liv och på allvar påbörja resan. Jag har  börjar ana att det är en resa som är unikt min, jag behöver hotta min väg, mitt sätt. Jag tror det kommer att innebära att bygga ihop mig själv på nytt, riva ner mina gamla föreställningar om vem jag är, vad jag vill och vad jag behöver och sakta lära mig om mig på nytt. Ömt utforskande det som är jag. I alla nyanser av livet.  

Om att tappa kontroll och hitta struktur

Jag hade en plan. Vad jag ville prioritera, vad jag ville göra. För att  bli den bästa jag som jag kan erbjuda världen. Göra det mesta av mig för världen.

Till det behövde jag en plan, och ganska många listor. Okej, väldigt många listor. 

Och en almanacka.

Idag har jag medvetet varit och köpt en ny almenacka. I den fyller jag i de nya tiderna jag ska passa. Måndag 13.30 klin.fys. Tisdag 07.00 (!) dagkirurgen osv 

Sedan ringer dom och ändrar mina tider. "Tyvärr vi har fått möblera om bland operationerna, du har fått en ny tid den..." Jaha. Bäst att skriva in men blyerts i nya fina almanackan.

Det blir tydligt att detta nya liv har jag ingen kontroll över. Jag vet inte hur jag kommer att må, vad jag kommer att kunna göra. 

Jag har fått höra att jag ska lära mig be om hjälp, vara svag och söka stöd. Det känns inte så svårt.

Det svåra är att släppa kontrollen. Jag kan be barnen fylla i diskmaskinen, men släpper jag kontrollen? Varför är denna läxa så viktig för mig nu? Jag tror att släppa kontroll handlar om tillit. Jag struntar faktiskt i hur diskmaskinen blir fylld just nu, men om jag lyfter blicken, handlar det om tillit till att livet vill mig väl, till att jag är älskad och tillräcklig. Tillit till mig själv, till att jag vet innerst inne vad jag behöver. Vad som ger mig näring.  

Så dgas att släppa kontrollen och utforska tilliten. På riktigt. 

Men jag inser att jag även om jag släpper kontrollen så behöver jag hitta struktur. 

En struktur som bär mig, som jag får ändra efter hand som vilkoren ändras. Strukturen innehåller bara ramar. Ingen förväntan. 

Om att anpassa sig till en annan vardag

Idag hörde jag mitt hjärta slå på ultraljudsundersökningen. Det var så vackert.

Det är en vecka sedan den där första dagen. En vecka tar det tydligen för att en vardag ska brytas upp och för att en ny vardag börja byggas upp (ok, ritningar för en ny vardag börjag läggas fram (de kommer säkert få ritas om många gånger)).

Men ändå. Det slår mig hur anpassningsbara vi är, vi människor.

Livet rivs upp, mattan dras undan. Vi processar ett tag och sedan anpassar vi oss.

Nu håller jag på att avsluta det som behöver släppas och hämta hem det som behövs inför det som kommer att bli min nya vardag. Sjukresor, fick jag läsa på om idag, och om sjukförsäkringar och jag fick lära mig att vänta i rum bara till för väntan. En ny vardag. 

Jag blickar ut över denna nya vardag, som blir så fokuserad på min hälsa, och ställer mig frågan - Vad behöver jag för att må så bra som möjligt? Det visar sig att jag har medsystrar som passar som bitar i ett pussel. När jag listar mina behov just nu inser jag att jag känner och älskar just dem som kan och vill hjälpa mig. Med tips om den bästa näringen och yogan för mig just nu, hjälp med den härligaste musiken att dansa till, med hudvård och massage, med det goaste skratten i luren, med möten bortom, eller mitt i det som är, även om vi är långt ifrån varandra, med den finaste medmänniskan att bara vara med en stund. Med hjälp med allt det som denna nya vardag kommer att kräva. Allt det där har jag inom räckhåll.  Nu lär jag mig att be om det. 

(Jag måste också lära mig säga nej till det jag inte behöver, även när det ges i välmening.)

Mina behov i denna resa - tror jag 

* bra näring

* vila och sömn

* rörelse

* stillhet

* kärlek, medkänsla och gemenskap

* beröring

* kreativitet

* ???

Jag behöver eftersträva kravlöshet inför mig själv, samtidigt som jag behöver viljekraft för hälsofrämjande rutiner. Det är en hårfin balans.

Jag är väl medveten om vilken tur jag har, och jag är så tacksam. 

Om att få veta och att berätta

Första inlägget i dagboken, måndag den 18 februari. 5 dagar sedan jag satt mitt emot läkaren på bröstmottagningen och förklarade lugnt att det här har jag inte tid med, men tack ändå, vilket möttes av ett förstående leende och en kaskad av information. Så ut gick jag, klämd på och stucken i och ordentligt omtumlad och fick luta mig mot min själssyster en stund och känna värmen från henne. Så satte Cecilia en sillsmörgås och en kopp kaffe framför mig och som svar på min undran att "Hur ska jag kunna släppa allt och vara sjuk?"  tar hon fram block och penna och vi listar tillsammans upp allt jag hade tänkt och planerat att göra, alla cirklar jag ville leda och delta i, bokprojekt, styrelseuppdrag, och allt med jobbet.

Jag brottas fortfarande med tanken på HUR i all sin dar världen ska kunna klara sig utan att jag är där och fixar, det har den ju aldrig behövt göra innan vad jag kan minnas, och jag är osäker på om det går. Men Cecilia säger bestämt att det måste den och det ska den och nu är jag viktigast. En tanke som känns främmande och inte välkommen. Så listan blev låååång men det gjorde gott att få det synliogt och kanske till och med möjligt, och kanske faktiskt en lite del av mig redan då kände att det kanske var välkommet. En paus. En nystart.

Sedan följde nästa steg - att BERÄTTA. Att berätta för Kenneth, min syster, mamma och sedan för alla barnen. För vänner och kollegor, för alla mina systrar (det har jag många, tack och lov). Det finns väl inget rätt och fel sätt att släppa en sådan bomb i någons liv. Inget sätt att bespara dom de känslor som följer. Men det var jobbigt, men det gick.   

Dagen efter åkte Kenneth med mig till Onkologen i Malmö. Fantastiskt fint bemötande och vård även där. Teori blev verklighet. Siffror, datum, läkemedelsnamn.  Så detta är planen; jag jobbar sista dagen den 28 februari, då har jag på tre dagar på något magiskt sätt skriftligen sammanfattat och lämnat över skolhälsovården på Emiliaskolan till en efterträdare som jag hoppas ska komma inom en snar framtid. Jag ska också fått iväg färdigt manus till den lilla bok om Mens som jag och Katrin Skoglund skrivit och som Kvinnojouren i Lund ska låta trycka upp och ge ut. Allt ska förhoppningsvis med andra ord vara klappat och klart för att jag ska kunna bli sjuk. Japp. Sedan är jag sjukskriven från 4 mars till den 31 oktober. Jättelänge! Jag börjar med cytostatika behandlingen 11 mars och håller på till mitten av juli. Därefter följer operation, strålning och tablett behandling. 

Så nu finns en plan. Så jag, jag ska bara följa med i planen och fokusera på att läka, vila och på det som får mig att må bra. Jag har börjat landa i insikten att jag har bröstcancer, att jag ska tappa mitt hår, bli sjuk och svag (det är inget jag annars pysslar med) och behöva hjälp och stöd. Jag letar efter ett ställe i mig att möta detta med tillit, kärlek och acceptans. Det går,  ibland, och det är ok.. 

Kommentarer

Det är greit!- bra! på norsk ,skulle deva

Ninnna kära Ninna du skriver ju redan så fint och delar med dig i världen- gläder och ger utmaningar och reflektioner till mod och inspiration.fortsätt bara ,det är grexit -varm kram fr Nunna