Om att se närmare

Jag tittar ut på det stora mäktiga havet och upp på den blå himlen. Blicken vandrar, vet inte var den ska fastna på detta överväldigande stora. Var tar de slut, himlen och havet? Vad gömmer de i sina djup? Tanken gör mig nästan lite yr.

Jag kör ner fingrarna i sanden bakom mig, det känns lent, varmt. Hanterbart.

Mitt fokus flyttar dit istället, till den sandplätt jag sitter på här vid kanten av havet. Till det lilla, nära.

Då får jag syn på de små fågel spåren i sanden. Små söta spår som visar en sädesärlas vandring över stranden på jakt efter något att äta. Jag blir förtjust.

Sedan ser jag mönstret som grässtrået ritat i sanden när vinden dragit med sig det i sin sommar dans. Det är vackert.

Jag tittar närmare på grässtrået. Ser de fina kärlen som förser bladet med näring, hur nu det går till i denna sand.

Där bredvid växer en blomma. Jag tittar närmare. Ser de små bladen, mönstret, symmetrin. Wow.

Jag ser på mina händer. Jag ser närmare. De är brunbrända med blodkärl och arbetsmärken av livserfarenhet nedetsat i fårorna. Wow igen.

Jag tittar åter upp på det stora havet. Låter mig hänföras av hur ljuset speglas på vågorna, lite skrämmande är det, havet, gömmande en annan värld under ytan. Det är fint, jag älskar att känna mig liten inför livet.

Men jag tänker att jag inte heller ska glömma att titta nära mig. Titta närmare. Där göms samma magi, skönhet och förtjusning som i det där stora. Mindre skrämmande, mindre mystiskt kanske men inte mindre magiskt.

Om betydelsen av regnbågar

 Vågorna slår rytmiskt in mot stranden. Lugnande i sin förutsägbarhet. De skapar en ram åt veckan vid havet där jag inte kommit för att skriva denna gång, utan för att ha semester med familjen.

Jag sitter och njuter av morgonlugnet, innan resten av familjen kommit upp. Det är bara jag, havet och himlen. Och så en kopp te förstås. Fåglarna sjunger, gräset vajar i vinden och vågorna slår.

Att bara få sitta och titta är semester för mig. Försöka att inte värdera eller förstå utan bara titta. Teet är varmt och lite sött av den klick honung som bina där hemma i Jularp samlat ihop till mig. Det är så gott att jag måste blunda en stund.

När jag öppnar ögonen tittar jag åter ut på den mest spännande föreställningen som livet här erbjuder, som jag gladeligen ägnar timmar åt att beskåda - himlen. Moln i olika formationer, ständigt föränderliga, precis som livet självt. Clowd gazing, molnskådande är en underbar sysselsättning. Det finns så mycket att upptäcka på himlen. Fåglar flyger förbi - oh att kunna flyga, så lätt, så fritt- mörka moln blandas med ljusa, låga med höga. De formerar sig, grupperar sig och löser upp sig. De kan se ut som drakar och kaniner, som blomkål och sockervadd.

Jag ler när jag minns himlen igår kväll. Vi satt och åt kvällsmat när hon dök upp över havet. Regnbågen. Alla i familjen samlades i ett wow. Ett lyckligt wow fullt av förundran över den magi som regnbågen skapar. Det var som att vi alla för en stund kunde tro på sagorna igen, på lyckliga slut och på skatter där regnbågen mötte havet. Jag är så tacksam för regnbågar. För att vi fick se en igår. För att förundran, magi och skönhet behövs i livet.

Efter ett tag bleknade hon bort, och en stund var vi ensamma under himlen, tills fullmånen steg upp och fick havet att skimra. Livet är i sanning magiskt.

Om vikten av sommarlov

Jag sitter ute och reflekterar över att en termin har gått. Det känns som förra månaden som skolan började efter jullovet. Inne är känslan av förväntan stor. Skolavslutning, tårtor ska bakas, kläder väljas och drömmar ska drömmas – drömmar om vad den oändlighet som vi kallar sommarlov kan komma att bjuda på. Barnen är kvar i de oändliga möjligheternas land.

Själv sitter jag och är rädd för hur deras framtid kommer att se ut. Hur klimatförändringarna och världsläget och vem vet vad kommer att påverka vår vardag till hösten, nästa år, om tio år? Hur jag som förälder kan skydda, kan förbereda mina barn för en framtid som jag inte vet hur den kommer att bli? Oförutsägbarhet, där det som vi inte trodde skulle kunna hända på ett ögonblick blir verklighet, har präglat inte bara denna vår utan de senaste åren. Tiden innan ter sig naiv, oskyldig, ovetande.

Men för barnen är det sommarlov, det är frihet, ledighet, sol och bad. Lek och skratt. Kanske är det den bästa förberedelsen de kan få? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Men jag väljer att vila i deras närvaro, lyssna på deras drömmar, dras med i deras glädje. Värna om den. Låta dem bygga upp ett lager av den så det räcker för den tid som ska komma. Barnen är det viktigaste vi har. Det har nog aldrig varit sannare än idag.

Om en morgon i framtidens skugga

Jag tittade ner på mobilskärmen. Läste nyhetsrubriker som ännu en dag skrek ut sina ord om katastrofer, krig och våld. Jag fastnar på artikeln om klimatmötet där inga beslut fattades. Lät ordens innebörd sjunka in. Sjunka ner till botten där ett moln av känslor rördes upp. Ilska, vanmakt, rädsla och underst sorg. En sorg så djup och mörk att jag sögs ner i den.

Men det var morgon och barn skulle väckas, djur utfodras och hundarna rastas. Jag gjorde det jag skulle, för vad skulle jag annars göra?

Hundarna väntade ivrigt på tecknen på att det var tid för promenad och när vi äntligen var på väg upp för backen noterade jag i förbigående världen omkring mig.

Vi fortsatte in i skogen på stigen som jag trampat så många gånger. Det var då jag fick syn på den - uppe i ett träd satt en ensam kråka och iakttog mig. Jag stannade upp inför hennes blick, såg mig, lilla människa, genom hennes svarta kråkögon.

Hon kraxade och flög bort genom sin skog. Jag log och kände livet i mig och omkring mig, tog ett andetag och lät skogen hitta mig.

Jag fylldes av glädje och förundran över skogens skönhet, luftens syre och regnets väta.  Jag lät mig fyllas av kärlek till skogen, naturen, denna gröna planet. Djup kärlek som fann sorgen och svepte in den i omsorg.

Jag gick vidare men tillät mig att stanna där, i glädjen och kärleken. Stanna där i skogen medan jag vandrade genom den, uppmärksam på dess skönhet, men också på godispappret som låg och skräpade som  jag plockade upp.

Väl hemma gjorde jag mig en kopp te och satte fram frukost till barnen medan jag funderade över den eviga frågan, hur jag kan ta tillvara på den tid jag fått, trots den stora  osäkerheten som framtiden bär och rädslan jag känner.

Kanske genom att vara närvarande med det som är, men också genom att välja att se det som är värt att kämpa för. Inte väja för det som behöver göras men inte heller låta oro för framtiden dölja den skönhet, den godhet och den kärlek som är här. 

Tal till fredsmanifestation 8 juni i Höör

Fred, ett så litet och anspråkslöst ord.

Fyra små bokstäver som håller allt det hopp vi sätter till framtiden.

Ett substantiv, som om freden är något man uppnår och sedan har. Men de senaste åren har med smärtsam tydlighet visat att fred inte är något vi kan räkna med att bli serverade.

Fred är ett arbete, en intention och ett ansvar. Vi kan inte ta freden för given.

Fred. Så stort, så viktigt. Var ska vi börja? Jag tror att för att bygga en hållbar fred behöver vi börja med oss själva. Sluta fred med oss själva.

Sedan fortsätta fredsarbetet i våra relationer, med de vi möter i vardagen.

Vi får inte glömma att sluta fred med jorden, med denna planet och dess sköra ekosystem av levande varelser som bebor den. Därifrån kan vi verka för fred i lokalsamhället, i nationen, i världen. Vad är då fred? För mig är fred är förlåtelse, fred är vänlighet, fred är acceptans, fred är medkänsla och respekt. Kort och gott – fred är kärlek.

Så ta ett andetag och lägg handen på hjärtat och be dig själv om fred. Sträck sedan ut en hand och erbjud den till din medmänniska. Så låter vi intentionen, vår önskan om fred få flöda ut över vårt lokalsamhälle, över nationen och över dess gränser. Låter den strömma ner i jorden, ut till växter och djur kring oss.

Fred. Ett så litet enkelt ord, som rymmer vårt hopp för framtiden.

Om att återvända

Återigen står jag med bara fötter i mjuk sand. Återigen ser jag ut över en tillsynes oändlighet av hav och himmel. Jag vet ju att havet tar slut någonstans, men när det gäller himlen är jag inte så säker. Himmel blir rymd blir universum. Tar det slut? I så fall vad finns på andra sidan universums bortre gräns?

Jag blir lite yr av frågan så jag låter den få vila och tar istället ett steg ut i de iskalla vågorna. Mina ömma fötter domnar av kylan. Jag stannar i den känslan medan min blick svävar ut över vågorna. Jag är tillbaka. Tillbaka med vännerna i den lilla stugan vid havet för en vecka i vila, skrivande och vänskap. Det är läkande att vara i ett sammanhang där alla tar ansvar för sig själv och sina behov, där alla genuint vill varandra väl. Det är läkande att vara på en plats där skratt är lika välkommet som tårar, där ljudet av lärkor, av vågor som slår mot strand och vind som prasslar i högt gräs är min bakgrunds musik.

Denna vår har varit krävande. Oro för framtiden, smärta och stress bär jag med mig in i den första dagen här. När jag börjar slappna av kommer tröttheten, lager efter lager av stress trillar av. Kvar blir jag, skör och sårbar. Vilande i iskallt hav och i möjligheten av oändlighet. Här och nu. Tack. 

Om äppelblommornas förgänglighet

Ännu en dag vaknar jag. Trött, efter en ganska sömnlös natt då jag återigen blev påmind om vikten av att vara i säng tills sovtåget går vid 22. Men solen har stigit upp och fåglarna har varit vakna sedan länge så jag klär på mig morgonrocken och bestämmer mig för att gå ut i hagen och lukta på äppelblommens blyga doft. Vi har flera vildäppleträd i hagen. De ger små och syrliga frukter som är väldigt populära hos fåren i augusti när gräset börjar bli magert.

Jag vandrar sakta uppför backen och fram till det första trädet. Blommorna är så vackra, så förtjusande och doften lockar fram ett leende. Jag stannar upp en stund innan jag vandrar vidare till nästa blommande träd. Då, mitt i ett steg, kommer en vindpust. Jag drar tröjan om mig när jag för syn på vita blad som faller ner som snöflingor på marken. Åh nej, inte redan! Ni har ju precis börjat blomma, tänker jag, bina har precis hittat hit, och jag har just tagit mig tid att njuta av er – inte ska ni väl fälla era snövita blad redan nu? Ännu en vindpust, ännu ett regn av vita blad blir det svar jag får. Plötsligt vill jag bara gråta. Allt är så förgängligt – allt dör, allt åldras, allt förändras hela tiden. Jag hinner inte med att njuta av det, jag hinner inte med att vara tacksam, att uppleva. Jag vill gå in och hämta lim och klistra fast äppelblommen så de är kvar tills jag kommer hem från min skrivarvecka vid havet.

Tanken på hur jag står med limflaskan vid äppelgrenen får mig att skratta till. Jag torkar tåren och går fram till nästa träd. Drar in doften, präntar in skönheten så att det nästan gör ont. Sedan andas jag ut. Vänder ryggen åt allt det vackra och går ner mot huset igen. Tänker förnuftigt att utan blomblad som fälls blir det ju inga äpplen till får och mos, och att kanske är det så att vissheten om att de bara blommar en kort sekund gör dem ännu vackrare i mitt sinne. Ännu mer uppskattade. Jag går förbi hagtornen och tröstas av att hon ännu har sin blomning framför sig.

Om priset för kreativitet

Jag sätter mig en stund och inser att det är en jättefin vårdagseftermiddag. Solen är på väg neråt och lyser liksom igenom de ljusgröna bladen på bokträden.  Solen värmer lite men jag kyls av vinden som för med sig milda söta vårdofter, kanske från äppelträden i fårhagen som är på väg att slå ut sina rosa-vita blommor.

Jag har varit hemma en stund men inte upptäckt nuet förrän nu, nu när jag med hjälp av en kopp te tar en paus från mina listor av allt som ska göras innan jag ska åka iväg. Iväg till tystnad, gemenskap, skrivande och hav.

Men innan dess ska listan bokas av - apotek, hämta paket, sätt lök, gör musli, betala räkningar och så just det;  posta ett av mina och Katrins menshäften. Det är en uppgift som egentligen är väldigt enkelt avklarad men jag inser att jag skjutit på det.

I pausen hinner nuet och också känslorna ikapp mig. Jag kan lika gärna bjuda in dem tänker jag och släpper taget och undersöker motståndet. Oro för att det inte ska bli väl emottaget, att det vi skapat ska bli ignorerat eller rent av refuserat. Så.. oro, otillräcklighet, lite skam, aj...

Jag öppnar upp, känner så mycket jag kan, viskar mitt okej. Efter en stund, när känslorna har fått den plats de behöver känner jag sårbarheten. Att arbeta kreativt är att blotta sin själ, att låta mina tankar, min inre röst, bli synlig och hörd är att göra mig sårbar. Öppen för granskning, värdering, bra eller dåligt eller helt likgiltigt?

Jag vilar en stund i min  sårbarhet. Känner rädslan för förnedring, kryper ihop, gömmer mig.

Fenja känner min sinnesstämning och kommer för att kolla läget. Hon lägger nosen mot mitt ben och tittar upp på mig med sina bruna ögon, fulla av kärlek. Jag sträcker lite på mig, ler. Låter sårbarheten bli öppen, stolt. Jag är stolt över vårt arbete, över Katrins underbara illustrationer, över budskapet som är så viktigt. Sårbarheten finns kvar, den kanske måste finnas tänker jag, om man ska visa upp något man skapat. Kreativitetens pris kanske? Jag går beslutsamt in och lägger häftet i kuvertet, med prisuppgifter. På med adress och frimärke och så är vår skapelse redo att ge sig ut i världen och kanske hjälpa och glädja någon. Ge någon insikt och förståelse för hur häftig den är, vår kvinnokropp med dess magiska cykler. 

Om en vårmorgon

Jag vaknar tidigt, sådär som jag ofta gör om våren när dagsljus och fågelsång når mig från sovrummets fönster. Jag hämtar en kopp te och sätter mig i sängen och lyssnar. Tar in alla toner och melodier och låter dem glädja mig. Jag inser hur tacksam jag är för att jag kan höra. 

Jag tittar ut genom fönstret. Ser gröna blad, grå himmel, ett stycke av stengärsgården och ett blad från en körsbärsblomma som sakta dalar mot marken. Jag fylls av tacksamhet för att jag kan se. 

Jag lutar mig tillbaka mot väggen bakom sängen och rättar till kudden. Känner värmen från täcket, lite hunger i magen, sömnighet i huvudet och hur mina lungor fylls av luft vid mitt andetag. Jag är tacksam för att jag kan känna. 

Jag sträcker ut handen och tar tekoppen från sängbordet. Jag dricker långsamt. Tack och lov att jag kan smaka mitt te - jag minns den där perioden av smaklöshet när jag hade covid med fasa. 

Nu har klockan plötsligt blivit sju och jag behöver sätta lite fart. Jag klappar Fenja som hållt mig sällskap och vi går tillsammans ut på altanen. Det luktar vårmorgon. Lite svävande sött, fräsht nyregnat och jordigt. Jag tar ett andetag och viskar mitt tack till livet. Tack för att jag får vara här och uppleva ännu en dag med all det den kan bära med sig. 

Tack. 

Om att hålla ut

Så här om våren brukar vi göra rent i ladugården. Det är ett dammigt, skitigt jobb, och efteråt måste jag duscha och byta kläder innan jag åker på utvecklingssamtalet på skolan. Men ännu står jag med kvasten i högsta hugg och jagar spindelnät i taket. När jag går till hönsen för att fortsätta där inne där rusar tuppen och några hönor ut, de gillar inte människor som yvar omkring med kvastar och muttrar för sig själv. Men tre av hönorna håller på att värpa och de rör sig inte ur fläcken. De blänger på mig, de purrar missnöjt men inte att de överger sina reden. De ligger kvar på ägget. Jag gör det jag ska där inne och lämnar dem sedan ifred, men bär ändå bilden av de där hönorna med mig. Det där med att trots att det blir obekvämt, kanske rent av skrämmande hålla fast vid det jag tror behöver göras. 

Jag börjar sopa golvet medan jag funderar på vad som skulle få mig att ligga kvar. Vilket ägg skulle vara värt det? Vad jag känner behöver göras trots att det blir obekvämt och skrämmande? 

Jag hoppas, tänker jag medan jag hostar damm, jag hoppas att jag skulle välja att ligga kvar för att göra gott. Jag ler åt mig själv - vad är att göra gott? 

Världen målas upp i svart och vitt just nu. Vem som är fienden är solklart och vapenskramlet hörs som trummor i fjärran, lockande med trygghet bakom uniformer. Tänk så enkelt det hade varit om vi kunde dela upp oss i onda och goda människor. Men icke, det finns bara människor, människor som gör onda och goda gärningar av alla möjliga orsaker. Jag tror att Alexander Solzjenitsyn kan ha haft rätt när han sa att linjen mellan ont och gott går inte vid nationsgränser eller ens mellan människor, den går rakt genom våra hjärtan. Det onda och goda lever i oss alla, tänker jag, och att välja att göra gott är ett val vi gör varje dag. Om och om igen definierar vi oss själva genom våra val. Kanske är det viktigare än någonsin att visa i stort men framförallt litet att det går att välja en annan väg än hat och ilska. Att i mitt hjärta och i mina handlingar välja det goda.  Välja fred, i mitt hjärta, i mina relationer, i mina handlingar. I det lilla och det stora.

Jag sopar in lite  hö till hönsen, ser att de fortfarande ligger kvar på sina nylaggda ägg. Jag nickar åt dem i samförstånd och tänker att det ägg jag skulle välja att ligga kvar på är fredens. 

Om betydelsen av starar

Det är söndag. Vilodagen. Jag sitter här i hammocken och gungar lite förstrött medan jag ler åt starens alla ljud där han sitter på taket ovanför holken och deklarerar för alla att han är här. Jag undrar om det är samma stare som var här med fru och sedan ungar i fjol? Eller är det kanske en av ungarna som kommit tillbaka till sin kläckningsplats? Det får jag väl aldrig veta, men oavsett så verkar staren mycket nöjd med att sitta på taket och sjunga om våren.

För mig har stararna och deras underbara kakafoni blivit ett viktigt vårtecken. En markör i tiden, som berättar att sommaren är på väg. Dessa markörer, dessa årstidstecken blir som traditioner, de ger oss stadga och stabilitet i en föränderlig värld. Så kanske är staren extra välkommen i år, liksom vitsipporna och nässlorna.

De gångna åren har bortom tvivel bevisat att den trygga tillvaro vi byggt upp där lyx har blivit vardag - som rent vatten i kranen, värme i huset, världens alla varor bara en bilresa till närmsta butik bort, att somna tryggt i sin säng, allt det där vi tagit för givet är inte en självklarhet. Allt det kan tas ifrån oss. Jag vet det nu. Därför känns det trygga, det som ramar in och känns igen så viktigt just i år. I år när den kollektiva stressen är högre än på länge tror jag. Även för mig. Det finns ju så mycket att göra, så mycket att oro sig för, så mycket att leva upp till. Jag rör mig genom vardagen med blicken ständigt riktad framåt, på det som bör förändras, det som borde vara på något annat sätt. Men i stressen, i känslan av min egen och livets otillräcklighet finns faran att tappa medkänslan. Även med mig själv. För medkänslan kräver närvaro.

Jag tänker på en studie jag hörde om häromdagen. Jag kom inte ihåg den exakt men jag minns att det handlade om präststudenter som efter ett seminarium om den barmhärtige samariten och skickades att hålla en ceremoni om just det ämnet. De skulle då förflytta sig från en byggnad till en annan och på vägen dit hade forskningsledarna placerat en statist, en man som låg på marken och kved, uppenbarligen i plågor. När man sedan tittade på resultatet av studien så fanns det en klar korrelation mellan hur mycket tid de präststuderande hade på sig för att ta sig från A till B och om de stannade för att se om de kunde hjälpa mannen. Detta trots att de var på väg att hålla en ceremoni om den barmhärtige samariten. Men så rädda är vi alltså för att misslyckas, för att komma för sent, att vi stänger av vår medkänsla.

Därför är det verkligen det viktigaste jag kan göra att sitta här och lyssna på staren. Så jag lutar mig tillbaka, häller upp en kopp te till, blundar och låter solen värma mina ögonlock och bara lyssnar. Om någon undrar vad jag gör, så säger jag att jag jobbar på min medkänsla. .

Om livet som sten

Hon hade vant sig vid sin plats i muren. När hon placerats där hade det känts mycket märkligt att vara ovanför marken. Hon hade så länge hon kunde minnas, vilket var mycket länge, varit i kontakt med jorden. Känt fukten och värmen underifrån. Men när hon nu, efter några hundra år, har vant sig var det faktiskt ganska häftigt att vara en del av något större. Något som slingrade sig bort, hur långt kunde hon inte veta men hon anade att den kanske nådde ända fram till bäcken i dalen. Kanske skulle hon få reda på det så småningom, kanske inte. Hon fick ge sig till tåls och låta nyfikenheten kittla henne tills dess. Men det var svårt, för att för att vara en sten var hon väldigt nyfiken. Hon var en sten som undrade hur det skulle vara att vara en fågel, eller var myrorna bodde och varför solen steg upp och ner? Hur det skulle kännas att rulla ner för en sluttning, eller att flyga bland vita moln och se sin mur ifrån ovan.

Hon ägnade dagarna åt att vara en sten som iakttar. Hon såg allt, kände allt och hörde allt ikring henne. En gång för länge sedan hade ett människobarn suttit på henne och lekt att hon, en enkel sten, var en båt som seglade på de stora haven. Stenen mindes faktiskt haven, från en svunnen urtid då hon hade känt vågor slå upp över henne, känt salt kittla henne. Vilket äventyr det hade varit den där seglatsen med barnet. De hade sett hajar och pirater och med nöd och näppe undvikit att segla in i ett isberg.

Barnet hade kommit tillbaka många dagar, och sedan en dag inte mer. Hon fick höra av en annan människa som gick förbi att barnet hade åkt till ett annat land, till Amerika, att hon på riktigt fått känna havets oändlighet. Stenen hade blivit lite grön av avund men också önskat den lilla all lycka i det nya landet. Att hon skulle få ett bättre liv där. Livet var svårt för människorna då, som nu. De behövde så mycket, så mycket mer än en sten. Alltid var de på väg någonstans, alltid skulle något göras och ordnas. Hon själv var nöjd med att få uppleva, och behövde inte så mycket mer än det, sina drömmar och sin fantasi. Och kanske skulle något barn ännu en gång komma och sitta på henne och leka att hon var en båt. Det var hennes allra högsta dröm.

Om betydelsen av skog

Jag går med tunga steg uppför backen på min morgonpromenad. Den första sedan den där dagen när hälsenan brast för 13 veckor sedan. Jag försöker trassla ut kopplen från de tre hundarna som glatt utforskar vägkantens alla dofter samtidigt som jag aktar mig för att trampa fel. Väl inne i skogen slår skönheten mig så att jag blir stående och håller andan en stund. Blå himmel, morgonljus, solstrålar som letar sig in mellan grenar. Knoppar, små gröna blad och så överallt -  vitsippor. Söta lätta dofter, inte tunga som sommarens, svävar förbi mig. Jag kliver in i skogen och överlämnar mig till den.

Det är så mycket nu, så mycket sorg, rädsla och lidande i välden att jag inte längre orakar bära det. Jag tränger undan det, jag distraherar mig, jag överväldigas, jag går in i görande, allt för att inte känna vidden av det som sker och kanske kommer att ske i framtiden om mänskligheten fortsätter på denna självdestruktiva bana. Tungt bär jag min oro. 

Men i denna skönhet, i denna livfulla vårskog känns det plötsligt lättare att bära oron och rädslan. Jag kan höra världens skrik utan att drunkna i dess ljud. För här i skogen finns frid, inte trots allt utan mitt i allt. Här finns liv, här finns hopp. Ett hopp som inte säger "allt kommer att bli bra, det ordnar sig" utan ett hopp som säger att världen är god, världen är vacker, världen är värd att kämpa för.

Jag inser hur mycket skogen betyder för mig, hur jag saknat att gå ut i den och överlämna mig till den. Stress och oro faller inte bort, men den blir hanterbar i detta stora ekosystem som är så mycket klokare än jag. 

Jag trampar försiktigt på stigen förbi träden, vars människa jag är. Jag känner mig liten i deras stora skuggor, och det är trösterikt. Jag lägger en hand på en stam och säger mitt innerliga tack. Tack och lov för skogen. 

Om ägglik förundran

Det var mycket som skulle fixas och stökas med innan den stora påskfesten. Jag hade gjort en, eller kanske flera, listor (listor är något av en specialitet och enda möjligheten för mig att komma ihåg vad som behöver göras) och nu skulle jag raskt leta efter mina listor - jag borde kanske göra en lista över listorna och deras placering också.  Jag tog raska steg genom hallen där en av flickorna stod lutad över äggkläckaren med stora ögon. Ninna, kolla! sa hon, och jag stannade pliktskyldigt upp för att titta efter vad som hänt. Och se, ett ägg som jag hört pipa i morse hade nu spruckit upp och ut kom en liten svart kyckling. Flickan tog  min hand och plötsligt, mitt i påskrushen, blev allt stilla. Stilla runt det lilla liv som vecklades ut ur ägget. Ett ägg som jag likt en hönsgud valt ut bland många andra och placerat i äggkläckaren. Lite värme, lite fukt och en vändning om dagen i 21 dagar och sedan - ett liv. Ett perfekt litet kycklingliv. Med näbb och hjärta och en liten hjärna. Med känslor, med kroppsvärme, med instinkt att söka värme och föda. Hur gick det till? Det är ju helt märkligt och mirakulöst detta, tänker jag när jag tillsammans med  barnet tittar ner på den lilla som nu kämpar sig upp på smala sköra fötter. Länge står vi där, i stillheten, innan jag vänder mig till flickan och säger tack. För vad? För att du fick mig att stanna upp en stund. Flickan skakar på huvudet åt knäppa vuxenideer medan hon går ut till köket. Jag blir kvar en stund till och bergundar hur värdefullt det är att stanna upp inför livet en stund ibland. Då kan man upptäcka saker man annars skulle gått miste om. En färg, ett hjärtslag, ett leende som skulle gått obemärkt förbi. Om jag stannar upp och tar en liten paus kan jag upptäcka förundran och vördnad, för det göms bara i nuet och nuet kan bara upplevas om jag är här och nu och inte i listornas fix för framtiden. Om jag pausar kan jag känna efter, titta efter, smaka efter och lyssna efter livet. Och påminnas om hur oerhört värdefullt det är, det sköra vackra livet som kan skapas ur ett vanligt ägg som får ligga varmt i tre veckor. 

Om att vara som vatten

Äntligen kan jag ge mig ut i skogen igen, men jag måste ta det lugnt - så fort jag inte tänker på att jag går så börjar jag halta, vilket inte är bra för höfter och rygg enligt sjukgymnasten. Vilket gör att jag nu har jag en ständig påminnelse om att gå uppmärksamt och medvetet. Därför sätter jag långsamt en ner en fot i taget, ser efter var den ska landa, känner trycket mot fotsulan, musklerna som spänns, tyngdpunkten som skiftar från den ena foten till den andra, hur det andra benet böjs och lyfts, ett steg i taget. Jag ser noga efter vart jag trampar, ser jorden nyvaknad efter vintern, lite blöt efter förra veckans regn, gräset från i fjol och kanske något nytt för i år? Där, en sten, där, en liten grop från en grävling, och där en gren. Allt registreras och pareras på min skogspromenad. Solens strålar värmer bakhuvudet och ryggen och liksom föser mig fram till bäcken, mitt mål för denna korta eftermiddagspromenad. Vitsipporna ler åt mig när jag går förbi, träden hälsar mig välkommen tillbaka. Jag suckar nöjt, känner hur jag kommer hem . Väl framme vid bäcken hittar jag en sten att sitta på. Inte jättebekvämt men bra nog. Jag hälsar på henne, skogsbäcken, och ber om lov att få sitta hos henne en stund. Hon verkar inte bry sig om vilket, så jag tar det som ett ja och sätter mig lite bekvämare och börjar lyssna.

Det finns gott om ljud i en skog om våren. Fåglar, vind, en bil långt borta, en tupp som gal, mer fåglar. Det tar en stund innan jag lyckas fokusera på bäckens ljud. Hennes stilla porlande.

Jag har känt mig vilsen på sistone, förlorat mig i görande och intryck. Tankar har trasslat till sig, beslut fattas lite för snabbt eller inte alls. Därför är jag här för att lyssna på min bäck.

Det tar många andetag innan hon börjar viska till mig. Men plötsligt, när jag släppt alla förväntningar hör jag henne. Hon berättar om att vara vatten, att vara belåten med sin essens, att vara ödmjuk, att flyta förbi och över hinder, med minsta möjliga anstängning och motstånd. Hon berättar om att anpassa sig till de omständigheter livet ger oss men ändå behålla sin sanna natur. 

Jag lyssnar länge på henne. Mycket känns bekant och landar som påminnelser. Men något i det hon säger plingade till inom mig. Väckte mig till nya tankar. Det var det där med min sanna natur. Att kunna anpassa sig, att flyta över och förbi, dra med sig och släppa taget i den föränderlighet vi kallar livets gång men ändå behålla min sanna natur. Vad är då min sanna natur, frågar jag mig? Det som är jag i renaste form? Jag har inga ord till svar, men en känsla finns där, en känsla av mig. Just det, där, där är jag. Jag inser att jag tappat bort mig, kontakten med min sanna natur i allt det som varit. Påminnelsen om mig fyller mig med kärlek. Jag lägger handen på hjärtat medan tårar sakta rinner nerför min kind. Jag fångar en av dem och låter den droppa ner i bäcken som tack. 

Nu har jag lyssnat klart på bäcken för denna gång och beger mig sakta hemåt. Ett långsamt steg i taget. 

RAIN

Jag tittade på henne, såg tårarna som sakta rann nerför hennes kinder, den tomma blicken och kudden som blev blöt. Jag hade försökt trösta, försökt hitta på något som skulle kunna få henne att må bättre. Men hon hade bara skakat på huvudet medan tårarna fortsatte rinna.

Jag vred mig på min stol, åkte lite fram och tillbaka i rummet. Blicken sökte sig mot datorn, där raden av obesvarade mail stirrade tillbaka på mig. Jag tittade mot dörren, såg eleven som väntade där ute. Kände otålighet, otillräcklighet och stress. Jag drog för draperiet, lät henne vara ifred och vila en stund, som hon ville, medan jag svarade på några mail innan hon gick tillbaka till lektionen. Det var då. Nu är det fredag, jag sitter hemma på en annan snurrstol och minns. Minnet väcker otillräckligheten igen, och tillsammans med den en ilska mot mig själv för att jag inte hanterade det bättre. Varför ska jag jämt försöka fixa och trösta, varför blev jag så otålig? Jag borde veta bättre.

Men nu, till skillnad från då, tar jag chansen att reflektera. Jag använder mig av Tara Brachs metod som hon kallar RAIN (Recognise, Allow, Investigate and Nurture).

Så jag förflyttar mig till min skolsköterskeexpedition igen, försöker iaktta mig själv. Jag börjar med att benämna mina känslor (recognise); den första är lätt det är min ständige följeslagare otillräcklighet och under finns rädslan. Samtidigt som jag känner igen dem viskar jag deras namn för mig själv – otillräcklighet, rädsla, ilska och besvikelse (på mig själv), rädsla igen.

Nästa steg är att tillåta dem (allow). Okej, det är okej att känna. Ni får vara här i mig. Jag sitter en stund och låter känslorna få vara, få ta plats, få kännas, innan jag tittar närmare på dem (investigate).

Jag utforskar hur de känns i kroppen, värmen i magen, pirret i armarna, trycket över bröstet. Jag blundar och andas ut känslorna i rymden runt mig – ger dem all den plats de behöver. Efter ett tag kan jag ana den känsla som ligger bakom dem alla, den inre lilla flickan som så gärna vill hjälpa, den inre modern som innerligt bryr sig om, vill ta hand om alla sina barn, vill se dem glada, skrattande, lekande, växande.

Därifrån går jag till sista steget, nurture, att ge näring. Så vad behöver du lilla flicka, vad behöver du ömma moder? Svaret kommer snabbt och självklart. Förlåtelse. Kärlek utan villkor.

Med en hand över hjärtat omfamnar jag mitt inre barn, min inre hjälpare. Du är förlåten, du är älskad – jag är förlåten, jag är älskad. Jag dröjer mig kvar där, ger mig själv den tid jag behöver att vila mjukt i min egen villkorslösa kärlek. Jag gör så gott jag kan, tänker jag.

Jag återvänder till minnet av stunden där på jobbet och omfamnar mig själv där jag sitter och önskar att jag kunde hjälpa, önskar jag kunde fixa, ta bort det onda och göra allt bra.

Jag viskar till mig själv. - Slappna av. Bara slappna av. En alternativ verklighet vecklas ut. En verklighet där jag tar några djupa lugna andetag, och reser mig från min stol. Jag går fram till sängen och sätter mig bredvid flickan och lägger en hand över hennes. Jag låter henne gråta. Jag sitter där, bredvid och håller henne medan hon gråter tills tårarna tar slut för denna gång.

Hundens skall väcker upp mig till fredags verkligheten igen. Ute faller snön, det är snart dags att börja med maten. Men inte riktigt ännu. Slappna av, viskar jag till mig själv. Slappna av.

Om en ands färd över gatan

Rösten från radiointervjun ekade inom mig medan jag gjorde av med lite adrenalin på träningsredskapen på friskis. Vittnesmål från krig, om rädsla och lidande. Jag fylls av vrede, glödande vrede, inte av den sort som vill riva ner och ge igen utan av den sort som vill ställa sig ivägen, säga stopp, nu räcker det!Det är en vrede som vill värna och försvara liv. Den känns som ett hett klot i bröstet. Men jag känner också en tung svart filt av sorg över axlarna, och en röd stickande rädsla i maggropen. Det är mycket känslor där på gymmet.  Det går tungt att träna idag.

jag tar en paus och tittar ut genom det stora fönstret på den gråkalla vårdagens blötsnö som för en sekund lägger sig på den svarta asfalten i rondellen utanför.

Jag noterar en bil som stannat upp mitt i rondellen. När jag vaknar till och tittar efter varför ser jag en gräsand som lugnt spatserar över gatan som nu orsakar denna i Höörs mått mätt långa trafikkö (tre bilar). Kontrasten mellan den mänsklighet som kan skjuta ner folk på gatan och den som välvilligt  stannar för en gräsand ska passera slår mig. Är detta samma mänsklighet? Kapabel till sådan godhet och sådan ondska? Hur kan detta försås? 

Vad har hänt den där soldaten som gör honom redo att döda oskyldiga? Vilka lögner har han matats med, vad har han fått utstå för att döva all  medkänsla? Jag bävar inför svaret och inför de ärr hans gärningar lämnar i honom, medvetna eller omedvetna. Hur mycket lidande kommer inte hans flykt från ärrens smärta orsaka? En spiral av lidande. 

Nu har anden kommit över gatan och bilarna kör vidare. Jag ser in en ett par av dem och noterar att båda chaufförerna ler, och påminns om att även medkänsla och vänlighet ger spiraler. En and, en vänlig gest, ett leende. 

Jag känner hur mitt hjärta blir varmt. Där i ligger hoppet, i de små vänligheterna, i leendet, i omtänksamheterna. Jag går vidare till nästa träningsaparat, och tar med mig min vrede, sorg och rädsla men också mitt hopp och min medkänsla inom om mig. Tack lilla and. 

Tillsammans

Plötsligt var dom här. De som flytt krig, de som lämnat allt det där som vi känner definierar oss. Jobb, bostad, ägodelar, vänkrets, planer och drömmar om framtiden.

Jag provar tanken på hur det skulle kännas. Når inte riktigt fram. Den trygghet som jag levt i i gamla tråkiga neutrala Sverige har fått sig en törn av pandemi och kärnvapenbestyckade plan över Gotland, men den håller fortafarnade mitt tankeliv i en invaggad känsla av att det inte kan hända oss, här. Men det händer dem, där, de som nu är här. 

Igår dök de upp på vårt Tillsammanscafe på Mittpunkten, här i lilla Höör, strax bredvid bilhandlaren och mitt emot Coop. Jag var inte med. Det var klickerkurs på Brukshundsklubben, så jag och Fenja roade oss med att förstå varandra med hjälp av ett klick och massor av godis. Men jag fick berättat, och det jag hörde värmer fortfarande mitt hjärta. För där bakom tekoppar och ostmackor möttes de. Våra nykomna vänner med de som varit här ett tag. Syrier, afganer och ukrainare. Och se, de fann det gemensamma. Någon har varit i någon annans hemstad, en annan har haft lärare från någons hemland. Sorg speglade sorg, rädsla kunde förstås av någon som vet, som själv varit där.  Världen krymper, hjärtan växer. Vi, värdfolket, står runt dem, serverar mackor och samlar in kläder, böjer våra huvuden i ödmjukhet och öppnar våra händer för att ge och ta emot. Vi lyckosamma, vi som aldrig behövs fly.

Ständigt påminns jag om detta, hur lika vi är vi människor. Vi är som vågor i samma hav. Varje våg med sin form och individualitet, men vi är alla delar av samma hav.

Vi vill nog alla leva i fred, se våra barn växa upp i trygghet, ha mat i magen och varmt i huset, vi vill alla vara fria att utvecklas och välja hur vi vill leva. Vi behöver varandra. Vi behöver mötas, se varandra, le mot varandra. Ensam är inte stark. Men tillsammans kan vi göra skillnad, som igår kväll, på ett cafe i lilla Höör. 

Om verkligheten

Jag går rastlöst omkring hemma. För trött för att göra något, för orolig inombords för att kunna vila. Efter att med tankarna någon annanstans ha startat en tvätt och satt en kastrull med svartskimrande bellugabönor på kok sätter jag mig ner och tittar ut genom fönstret utan att se någonting. En stund går i förbi.

Sedan  försöker jag vända blicken inåt för att se vad som pågår i mig. Tröttheten kan jag förstå, jag har sovit dåligt inatt. Oron då? Inte heller svår att förstå, världsläget med krig och vapenskrammel som jag trodde hörde till det förgågna är nuläge. Jag hoppas i hemlighet fortfarande att jag ska vakna upp och det ska visa sig vara en ond dröm. Men jag är vaken, och jag reflekterar över min reaktion till det som händer. Ibland behöver jag fly undan det, distraherar mig med arbete, en serie på Netflix eller tv å. Ibland tar rädslan över och jag tänker på att hamstra, skydda mig och de mina mot den osäkra framtiden. Ibland går jag in i motstånd, förbannar och önskar livet av diverse världsledare. Ibland får bilderna från lidandet mig att vika mig dubbel av smärta. 

Allt det där är reaktivitet. Det är olika sätt att göra motstånd mot verkligheten, mot det som sker här och nu. Lägga all energi på att önska att det var annorlunda. Vilket jag ju gör. Problemet är att det tar all min energi så jag blir utmattad, och att min ovilja att acceptera att det faktiskt händer leder till stress, rädsla och ilska som inte lämnar mig i fred. Den gnager i magen, håller mig vaken om nätterna, får muskler i nacke och axlar att spännas. Jag förlorar helhetsbilden, och hur mycket jag än gör motstånd mot det faktum att det som pågår faktiskt pågår så försvinner det inte. Inte alls. 

Jag inser att jag behöver acceptera att det händer. Detta är min verklighet, vår verklighet. Det är mitt ansvar, vårt ansvar. Med den insikten kan jag långsamt skifta fokus från reaktion till aktion. Från det som inte borde ha skett till vad som faktiskt kan göras. Hur lilla jag kan spela roll, liten kanske, men ändå. Hur jag kan hitta andra att spela roll med. 

Skiftet i mig känns fysiskt. Orosklumpen finns kvar men omges av beslutsamhet, handlingskraft. Medkänslan driver mig, liksom kärleken till vår lilla grönblå planet och alla de livsformer som bebor den. Men jag drivs också av ilskan, fast denna gång inte den destruktiva ilska som vill hämd och förstörelse utan en ilska som sätter ner foten , borrar ner nakna tår i myllan och morrar. Som djupt nerifrån jorden vrålar ut att nu får det fanimej vara nog! En ilska som vill fösvara, värna det som vi vet är heligt. Liv. Det är en helig vrede. 

Den heliga vreden är inte av den sort som flammar upp plötsligt för att sedan dö ut. Den brinner ihärdigt tills det som väckt den har förvandlats av dess värme. 

Jag tittar ut igen, genom mitt fönster mot verkligheten och nu upptäcker jag att den grå himlen skiftar i massor av nyanser, att de kala grenarna gömmer otaliga knoppar och se,  på marken syns  några snödroppar dansa sakta i vinden. Det är också verkligt. 

När det ofattbara blev fattbart

Där någonstans långt borta har det pågått krig så länge jag kan minnas. Någon har haft rätt, andra fel, någon har invaderat, andra har blivit invaderade. Hus har blivit förstörda, människor har flytt, oskyldiga har offrats, liv har slagits i spillror. Jag har hört om det, läst, sett bilder, förfasats av det ofattbara som händer dom där, dom där borta. Jag har försökt bidra med mitt, skänkt pengar, mött de som flytt. De där som drabbats. Det har varit ofattbart, det som händer de där, där borta. Långt bort.

Sedan plötsligt en morgon i mars kom bilder från ett land inte långt härifrån med ett folk som ser ut som oss, som lever som oss, som levde i tron att livet var tryggt och förutsägbart. I tron på att våren skulle komma med fågelsång och inte med missiler. Tills den där kalla morgonen. Sedan dess har bilder fortsatt komma. Det är bilder av hus som sprängts i bitar och jag kan se in i ett kök där någon nyss har lagat frukost. Bilder av en gravid kvinna på bår, av en mormor med blod och tårar i ansiktet. Det är bilder av människor som lämnar sina liv bakom sig, av familjer som splittras. Det är bilder av blod och lidande, av döda, av mod, av skräck. Jag hör röster som berättar sin historia på ett språk som jag förstår, med en röst lika min, som skriker ut sin sorg och ilska.

Och plötsligt är det ofattbara fattbart.

Hela min varelse vänder sig mot det jag nu äntligen börjar fatta. Vreden och medlidandet fyller mig, men också skammen för att jag inte fattat tidigare, inte fattat, bara för att de inte såg ut som jag, att barnet inte liknade mitt, att de talade ett språk jag inte förstod. De var de andra.

Förlåt mig.

Men nu, till sist, kan jag börja fatta. Förstå hur det känns att se sitt liv slås i spillror. Se sin gata, där jag just sett mitt barn cykla som stridszon. Hur det skulle vara att behöva stiga upp mitt i natten och ta sitt barn i handen för att springa ner till skyddsrummet. Hur det skulle kännas om min son ryckte ut i kriget, om jag skulle behöva lämna min man i ett land i lågor.

Krig. Förbannade krig.

Jag tror jag fattar lite mer nu. Och det gör så ont. Det gör så ont. 

Om att lyssna noga

Jag vaknar till ännu en morgon. Tacksam för den sömn jag fått, men fortfarande inte utsövd drar jag mig trots tyngdkraften upp från sängen. Jag tittar ner på mina fötter. Där är de, bägge två. Vänster foten ser ovan ut vid all denna frihet, den känns wobblig och osäker, som om den bara var på besök och inte egentligen hänger ihop med mitt ben. Det var väldigt skönt att få sova utan ”gips-skon” som jag burit nu i åtta veckor. Men i stället för att sova som en lättad stock så höll känslan av den nynakna foten mig vaken. Plötsligt blev jag varse alla andra ställen på kroppen som gör ont, smärtor som ställts i skymundan bakom gipsomaket men som nu fick plats i mitt sinne. Nu börjar en period med sjukgymnastik för att om sex månader få återställd funktion i hälsenan/foten.

Medan jag försiktigt tar mig ut i köket funderar jag på om det har hänt något under natten med situationen i Ukraina. Jag bestämmer mig för att låta mitt nyvakna sinne få väckas mjukt med dagsljus innan jag konfronterar verkligheten där ute i Europa. Med te och morgonrock går jag ut i den kyliga morgonen.

Jag sätter mig på en kall sten och lyssnar på starens tjatter som säger att det blir vår igen, även i år. Jag dricker mitt te och ler åt henne. Med glädje i rösten uppmanar hon mig att lyssna mer, lyssna noga. Mitt sinne öppnas, mina tankar tystnar. Då, då kan jag höra gräset växa, jag hör saven stiga i björken, knopparna som kvider på bristningsgränsen.

Jag hör rådjuret trampa upp en lega och jag hör molnen fara förbi. Jag hör livet. Jag tystnar ännu mer, ivrig att få höra mer. Jag andas, jag lyssnar noga.

Och då, plötsligt, som ett mummel i fjärran, hör jag ljudet av dörrar som öppnas för främlingar som söker skydd, jag hör miljontals röster i protest mot våld och krig, jag hör hjärtan och öppnas händer som sträcks ut, jag hör gråt som får gråtas, famnar som erbjuder vila. Jag hör sånger som sjungs i skyddsrum.

Jag hör kärlek. Jag hör mod och medkänsla.

Jag tar in allt detta i mitt hjärta. Och nu, nu kan jag gå in och lyssna på nyheterna.

Om att hjälpa

Solen lyser och jag linkar ut med min gipsade fot och tittar mot skogen, upp mot de kala grenarna och jag tänker att snart blir jag av med denna otympliga hälseneortos och då, då ska jag gå ut under träden och titta efter våren som gömmer sig i svällande knoppar och små ljusgröna skott under löven. Även om jag vet att gipset är till hjälp så känns det ofta, särskilt under nätterna, som det mest är till ett hinder. Jag känner mig klumpig och hjälplös när jag haltar runt i trädgården och varken kan rasta hundar eller arbeta i rabatterna. 

Jag sätter mig ner med hjälplösheten en stund. Den känns tung och instängande. När jag tittar efter så ser jag den gamla inte-räcka-till rädslan där inunder. Henne känner jag väl, och vi hälsar motvilligt på varandra. Först när solen och unghundarnas lek lockat in värmen i mig kan jag förmå ge henne en kram och vi sitter en stund och vilar tillsammans hon och jag. Det är skönt i solen. Jag blundar och låter ljuset hitta in i mig. När jag tittar upp har hon gått, min gamla rädsla. 

Jag går in och hämtar en kopp te medan jag funderar över det där med hjälp och stjälp. Jag är en hjälpare, vill kunna lindra och bära lidande. Men jag börjar så smått inse att det finns många sätt att hjälpa andra. Jag tänker på den hjälpsamhet som öses över flyktingarna, och på eleverna och ungdomarna jag möter. Vad är hjälp egentligen? Jag leker med och funderar över orden - att hjälpa, att fixa och att tjäna. 

Jag hjälper någon som är svag. Svagare än mig. I vår relation  är jag den starke, jag bär, tar över. 

Jag fixar någon som är sönder. I denna relationen är det jag som har lösningen och verktygen. Jag ger råd,  jag vet bäst. Jag kommer med saker och ideer som jag tror de behöver. 

Jag tjänar någon som är hel. I denna relation lyssnar jag. Lyssnar efter den andres lösningar, går bredvid och stödjer och stöttar men makten behåller den andre. Jag försöker hitta och belysa den andres  inre styrka, ge bränsle till viljan. Jag låter den andre vara i sin sorg och smärta utan att ge råd, fixa eller hyssja. Jag bevittnar. Jag delar med mig av mina tankar eller hjälp om och när den andre ber om det.  

Inget av detta är fel, både hjälp och fix behövs ibland. 

Jag tänker att både hjälparen och fixaren är duktiga. Det ger egot näring. Men det finns risk att jag som hjälpare och fixare ställer mig själv i centrum, den andre blir i all välmening ett verktyg för att jag ska få känna mig duktig och tillräcklig, värd att älskas. I tjänandet är jag inte viktig, jag vet inte vad den andre behöver, den andre står i centrum. Jag är den som står bredvid, står pall, som bevittnar. Mitt mål är inte min egen växt utan den andres växande i egenkraft. 

Det är en hårfin skillnad ibland. Men väl värd att reflektera över, tror jag. 

Om vardagens ovärderlighet

Det är söndag. Snart dags att börja med maten. I huset är det ovanligt lugnt, hunden suckar nöjt i soffan och jag hör till och med ljudet av klockan som tickar, tiden som går, och går. Ännu en dag börjar gå mot sitt slut, ännu en vecka kan checkas av i kalendern.

En vecka av sorg och oro, av engagemang och vilja att hjälpa till. En vecka av vanmakt inför det ofattbara som är krig.

Trots allt är det mesta här i vårt till synes trygga lilla hörn av världen som vanligt. Vardagen ska ändå samexistera, på något sätt med det där ovarsamma. Denna vardag, den vanliga, den vi tar för givna, kanske till och med längtar bort ifrån ibland, den blir jag återigen påmind om är inte att ta för given. Inget av det är självklart givet. Min vanliga vardag är full av mirakler, av gåvor. Gåvor givna av jorden, av djur och natur, av mina medmänniskor, av de som kom före. Sköra gåvor, som måste vårdas. 

Fågelsång, ett frö som gror, löv som slår ut,  en bil som startar, pengar på kontot som kan betala för mat från världens alla hörn i fulla hyllor på butiken. Ett leende, en kram. Att få somna vetandes att barnen är trygga i sina sängar. Ett glas vatten ur kranan. Att få rösta, att fritt få uttrycka sin åsikt. Allt det och så mycket mer. Vardagliga mirakler att vara tacksam för.

Om människan

Jag förflyttar mig från det ena redskapet till det andra på Friskis cirkelgym. Tacksam för att få göra av med en del av den spänning som byggts upp i min kropp. Få utlopp för adrenalin, för den vrede jag känner inför det som händer i vårt Europa. Jag har stoppat i hörlurarna och följer P1:s rapportering, vilken spär på min vrede, även om jag har svårt att fullt koncentrera mig på vad som sägs då jag samtidigt räknar till tio vid varje redskap.

Men så mitt i benpressandet, mitt i vreden, så stiger en röst upp genom radiovågornas mystiska färd in i mitt öra. En röst från Ukraina. En teaterdirektör, tror jag, som i den stora teatern han arbetar på tillsammans med skådespelare och andra  organiserat insamling av kläder, förnödenheter och erbjuder skydd och fristad till de som flyr, då kriget ännu inte rasar fullt i just denna Ukrainska stad. Det var hans töst som fångade mig min uppmärksamhet. Det nästan jublande hopp som strålade ut genom hans ord, ut från detta land i kris och krig. Han stod bland alla dessa frivilliga och såg deras arbete och deras vilja att hjälpa och han kände hopp. 

Nog är det så, att i kriser kan vi människor ta fram det bästa, det allra vackraste i oss. Vi är kapabla till mod, uppoffring, medmänsklighet, givmildhet och så mycket kärlek. Den kapasiteten bor där inom oss, inom oss alla, tror jag. När vi väl hittat in dit, är vi svåra att stoppa. De människor som arbetade i teatern ville inte pausa, ville inte gå hem, de ville bara vara där och hjälpa till. 

Men det krävs en del för att vi ska nå in dit. In i vår kärna där den vilar, denna kärlek, denna urkraft som jag hör i hans röst när han ser ut över denna teater någonstans i Ukraina. Det krävs engagemang, mod,  känsla av meningsfullhet, gemenskap och kanske också ett mått av vrede. 

Där i, i detta bor mitt hopp, nu i denna mörka tid. Att flera ska hitta in till denna kärna och göra allt i sin makt för fred, för frihet, för mänskligheten. Och göra det ur kärlek. 

Om vrede

Ibland räcker inte orden till. De känns futtiga och små. Jag hittar inte ord för att beskriva mina tankar inför det som nu pågår i Ukraina. Det gör fysiskt ont i mitt hjärta när jag följer befolkningens kamp mot och flykt från det vansinne som pågår. Vän och släkting blir fiende, vardag blir kris. Och för oss andra, utanför, att kunna inse att det är ett faktum – vi har krig i Europa.

Vi har krig i Europa.

Jag följer nyheterna med en nästan manisk besatthet. Som om jag försöker övertyga mig om att det faktiskt händer, som att det faktum att jag ser, jag hör, faktiskt fyller en liten del av det hålrum i mig där orden – Men så GÖR något då! ekar om och om igen. Rösten förföljer mig, väcker mig på nätterna. Jag försöker beveka den, svara att jag gör visst något, se; Jag swishar pengar, jag skriver upp mig på en lista med möjliga husrum, skänker handdukar till barnhemsbarnen och och och... men rösten tystnar inte. Inte alls.

Jag känner hur jag blir alltmer stressad, jag har svårt att fokusera, att vara närvarande, och jag börjar känna av min magkatarr.

Jag sätter mig ner en stund ute, på plaststolen vid vår lilla damm, solen värmer och jag hör fåglar kvittra medan jag dricker mitt te. Men ingen vår glädje väcks i mig.

Jag inser att jag inte kan ha det så här. Jag måste möta denna röst, lyssna på den.

Så jag tar ett djupt andetag och öppnar upp för rösten. Mina trumhinnor vibrerar av dess tjut. Mina händer skakar så att jag måste sätta ner tekoppen på bordet bredvid mig. -OK, viskar jag. Jag hör dig. Jag hör dig.  Jag hör dig!

Skriket tystnar en stund, förvånat. Förvandlas till gråt, till den stora sorgens gråt, den som inte känner gränser mellan dem och jag, deras smärta är min smärta. Jag låter mig gråta.

Sedan, efter sorgen, under den, finns den där, vreden. Den heliga vreden väller upp som lava ur en vulkan, skakar marken där jag sitter. En vrede som kommer ur kärlek.  En vrede som gör att jag vill slänga, banka, slå, skrika ut över trädgården så att fåren skyggar i hagen.

Den heliga vreden. Moderns vrede när någon vill skada hennes barn. En vrede som vill beskydda, vill värna livet. Det är nog nu. Det räcker. Jag låter vreden välla upp ur jorden genom mig, ur mig, ut i trädgården, in i den djupa skogen.

Till slut stillnar den. Jag känner mig lugn, och beslutsam. Det är nog nu.

Om att dra något gammalt över sig

Jag skjuter upp min kontakt med yttervärlden så länge jag kan. Orkar inte få veta allt det där som hänt. Om pojkar som skjuts, kvinnor som våldtas, om kurruption och kriser och nu framförallt om hur Putins Ryssland hotar världsfreden. Vi som växte upp i det kalla krigets skugga påminns om hur det var, om vad de stora maktcentrans öppna konfrontation med varandra skulle innebära för världen.

Det tar flera koppar te och till och med en kopp kaffe innan jag öppnar nyhets sajten och tar in det som skett sedan sist.

Det resulterar i att jag kryper ner i soffan och drar något gammalt över mig. En gammal ull filt. Ett tag ligger jag och förbannar alla maktgalna gubbar. Allt känns hopplöst. I en tid då vi borde fokusera på det stora problemen som klimatförändringarna och massutrotningen så går den globala politiken och dess resurser först till pandemin och nu till upprustning inför eventuellt krig.

En stund låter jag mig begravas under hopplösheten. Känner vanmakt och rädsla. Sedan letar sig en kall nos in under min gamla filt. En liten solstråle tittar in genom fönstret. På ovanvåningen börjar de sportlovs lediga barnen vakna.

Jag sätter mig upp och klappar det lena hundhuvudet och tittar in i hennes ögon. Jag blundar en stund och inser att jag behöver hitta hopp, och att det inte är där ute som jag kommer att finna det, utan här inne, i mig. Jag sitter en stund och blundar, andas. Söker i hjärtat efter mitt hopp. Det tar en stund, det hade också dragit något gammalt över sig, gamla rädslor, gamla och nya föreställningar om hur det borde vara, hur det borde gå. Sakta och kärleksfullt lyfter jag bort det där och inunder hittar jag den flämtande låga som är mitt hopp. Min tro på människans godhet, på naturens visdom.

Det är ett hopp som inte är villkorat i någon särskild utveckling utan som bor här och nu, öppet för överraskningar, idéer. Ett hopp som inte skyggar för sanningen om vad som händer just nu och trots det och kanske på grund av det ser det goda, det ljusa och min villighet att tillsammans med andra nära det goda.

Tillsammans lägga ved på hoppets brasa och hjälpas åt att göra världen lite bättre, en liten bit i taget. Inte förändrar det Putins agerande eller räddar klimatet men jag gör det lilla. Inte för att jag är rädd, utan för att jag älskar. Jag stiger upp ur soffan, viker ihop den gamla filten och lägger den åt sidan tills nästa gång, sedan går jag ut för att plantera ett frö.