Om sorg
Ännu en morgonpromenad. Sakta och tungt lyfter jag fötterna, trevande efter fotfäste i denna nya värld. Denna värld utan min själs syster, min vän. Hur ska livet levas nu? Sorgen ligger som en tung filt över mina axlar. Skuggande mina ögon. Med sorgen kommer alla om bara, all ilska och all vägran att acceptera, alla varför, all vanmakt och otillräcklighet inför att se en vän tyna bort.
Med sorgen kommer all ledsenhet över de ögonblick jag inte fick, inte tog mig tid till, inte kommer att få med henne. Det orättvisa, det oacceptabla i hennes död fyller mig, gör mina fötter så tunga att den korta promenaden känns som som en brant backe utan slut.
Jag går in i hagen, släpper lös Charlie och går sakta, nästan motvilligt, mot mitt Anna träd. Väl framme vill jag lägga mig på marken under det, skrika, gråta och stänga ute den värld som saknar Anna. Jag är så ledsen, så trött.
Jag lutar pannan mot den skrovliga barken, och ger upp.
Tårarna blöter barken, jag hulkar och snörvlar en stund när jag plötsligt hör det ihåliga ljudet av en korp. Jag tittar upp, torkar ur ögonen för att se bättre, och där, ja där flyger hon,, svart mot himlen, hennes mjuka kraaa når mig som en beröring.
Anna och jag pratade ofta om vårt korp par som flyger över Jularp, mellan våra gårdar, över oss.
Korpen, ensam idag, flyger runt runt mig där jag står. Jag ler prövande och står så där en stund medan tårarna torkar på min kind. Korpen flyger bort över skogen och jag tittar efter den, följer den med blicken så länge jag kan.
Jag blinkar och tittar runt mig. Då får jag se att trädet har små gröna knoppar, skymtandes som ett framviskat löfte om en ny vår.
Jag blir medveten om att himlen är blå och att vårfåglarna sjunger runt mig. Jag vaknar upp till nuet.
Jag nynnar en sång, vår sång, tar några prövande dans steg, sedan slänger jag av mig stövlarna och dansar med Anna i hagen under trädet. Med tacksamma tårar av saknad och kärlek.